I detta inlägg bjuds först på fem kopimistiska hitlåtar i mp3-format. Därefter reflekteras kort kring dem, utifrån några spännande frågor om remixkultur som Kalle Palmås nyligen ställde.
Först så fem framstående exempel på låtar som är kopior och på olika kraftfulla sätt spelar på sin egen kopiering. Ordningen följer åren för deras produktion.
- Ciccone Youth – Into the Groove(y) (1986) | mp3
Kopierar: Madonna – Into the Groove (1985) | YouTube
Koncept: Låten kopieras dubbelt. Ciccone Youth – ett sidoprojekt till Sonic Youth, uppkallat efter Madonnas flicknamn – tolkar Madonnas danshit i en radikalt annorlunda dub-doom-version. I denna infogas sedan fragmentariska samplingar från Madonnas originalversion. - Laibach – Geburt einer Nation (1987) | mp3 | TPB | YouTube
Kopierar: Queen – One Vision (1985) | YouTube.
Koncept: Texten kopieras och översätts till tyska, musiken kopieras och framförs på delvis andra instrument. Effekten blir att Freddie Mercurys vaga hyllning till global enhet framstår som en fascisthymn, vilket accentueras ytterligare i Laibachs video. En ambivalent återkopplingseffekt inträder där den arenarockestetik som präglar Queens video framstår i annat ljus. - The KLF – Elvis on the Radio Steel Guitar in My Soul (1990) | mp3 | TPB
Kopierar: Elvis Presley – In the Ghetto (1969)
Koncept: En hel Elvis-låt kopieras, och blir en del av det långa ljudkonststycket “Chill Out“, med vilket The KLF definierade begreppet “ambient” för 1990-talet. Elvis hamnar sida vid sida med fragment från KLF:s egna låtar, och med natur- och vardagsljud relaterande till den tillhörande mytologin, så att lyssnaren därefter omöjligen kan lyssna på “In the Ghetto” utan att se inre bilder av får. - Tricky – Black Steel (1995) | mp3 | TPB | YouTube | text
Kopierar: Public Enemy – Black Steel in the Hour of Chaos (1989) | YouTube | text
Koncept: Texten kopieras. Orden som Chuck D rappade sjungs här, efter en spontant improviserad melodi, av Martina Topley-Bird. I’m a black man, and I could never be a veteran. - Terre Thaemlitz – Between Empathy and Sympathy is Time (Apartheid) (2003) | mp3
Kopierar: Minnie Riperton – Lovin’ You (1975), ANC:s radiostation Radio Freedom, med mera.
Koncept: En kopierad politisk radioutsändning frekvelsmoduleras av en kopierad kärlekssång. Terre Thaemlitz konceptplatta Lovebomb problematiserar begreppet kärlek, här genom att kontrastera ett chockerande militant radiotal med en smäktande soulballad. Samtidigt är bägge samplingarna referenser till tidigare kopieringsakter. Radiosändningens första sekunder, som inleds med ljudet av kulspruteeld och “This is Radio Freedom“, användes flitigt av The KLF. Lovin’ You samplades av The Orb. Därigenom blir Terre Thaemlitz stycke samtidigt en kritisk kommentar till hela ambient-genren och det kärleksbudskap den kommit att associerats med.
(Fäst nu inte alltför mycket vikt vid konceptbeskrivningarna, utan lyssna på musiken. Eller välj helt andra kopimistiska favoritlåtar och ställ dem samma frågor som här följer.)
Kalle Palmås skriver:
Vi som gillar remixkultur har en intressant diskussion framför oss:
- Hur kan man agera schysst gentemot den ursprungliga aktören?
- Hur visar man att man “postproducerar” i Bourriauds mening (utökar, fördjupar, drar åt nya håll) snarare än “dekonstruerar” eller håller på med detournement (klär av, avslöjar, genomskådar)?
- Hur visar man att remixen drivs av kärlek, och inte ironi?
Första frågan, om vad som är “schysst”, kanske inte går att bedöma bara genom att lyssna. De två andra, däremot, handlar om att skilja på två helt olika konstnärliga strategier för att kopiera och bemäktiga sig befintligt material. Kärleksfull postproduktion eller dekonstruktiv ironi? En liknande distinktion görs av Henry Jenkins, mellan “poachers” och “culture jammers”, vilket Copyriot skrev om 2004.
Fast hur skarp kan distinktionen göras? Av exemplen ovan är det klart att åtminstone Laibach och Terre Thaemlitz i någon mening dekonstruerar, går in för att avslöja dold ideologi. Men utesluter det att de samtidigt utökar och förbättrar de objekt som de bemäktigar sig?
Såväl Laibach som Ciccone Youth skulle nog förneka att deras låtar är ironiska. Ändå är det möjligt att ett flertal lyssnare uppfattar dem så. Detsamma kanske gäller The KLF. En speciell typ av ironi genomsyrar hela KLF-projektet, men utesluter det att deras samplande av en hel Elvis-låt sker av kärlek? Å andra sidan, är det inte möjligt att även “kärleksfulla” samplingar kan uppfattas som “oschyssta” av den som kopieras? Kärlek är, som Terre Thaemlitz praktiskt demonstrerar i sin ljudkonst, aldrig ett universellt botemedel.
Fler funderingar över hur ovanstående frågeställningar kan tillämpas på konkreta exempel vore spännande att ta del av!
15 kommentarer ↓
Apropå Tricky så använder han i “Hell is round the corner” exakt samma bakgrundsloop som Portishead i deras fantastiska “Glory box”. Loopen kommer ursprungligen från Isaac Hayes’ (“Chef” i South Park) “Ike’s rap II”.
Onsdag: Ja, att Tricky och Portishead låtit sina låtar svetsas samman genom en sampling är en väldigt fin sak. En annan låt på Maxinquaye-albumet lånar hela texten från en Massive Attack-låt.
Alla som var inne på s.k. triphop under nittiotalet noterade sådana referenser. Man kan nog säga att det var de referenserna som gjorde det befogat att betrakta triphop som en strömning, trots att musiken i sig spretade vilt (t.ex. är ju Trickys Black Steel varken mer eller mindre än en rocklåt).
[...] skrev Rasmus på Copyriot något som fick mig att tänka på en kortis jag skrev till en skrivarkurs Riksutställningar [...]
Strålande kul bloggpost, mer sånt här tack! Terre Thaemlitz är en ny bekantskap för mig. Jättebra låt.
Vad gäller Kalle Palmås frågeställning så ser jag inte att det behöver finnas någon motsättning mellan att kritisera, ironisera och älska. Det finns ju också många som pratat explicit om det. Derrida beskriver själv dekonstruktionen som ett återvinnande. Det handlar inte om att avslöja textens “falska medvetande” utan snarare om att på Heideggerskt manér återvinna något i traditionen som blivit förborgat.
Derridaöversättaren Gayatri Spivak jämför i The postcolonial critic dekonstruktion med reproduktivt arbete som städning och matlagning men också faktiskt med DJ:ing. Kritikern är en DJ, när hon taktmixar döda vita mäns texter med levande bruna kvinnors, uppstår något nytt.
Konstnären Fred Wilson som remixar musiesamlingar har sagt “I love museums like I love my family. And families could always improve.” Jag tycker att fångar den här dubbelheten till traditionen på ett väldigt fint sätt. Det är ju också ett väldigt starkt argument för utökad rätt till “fair use”.
Oivvio: Japp. Att Derrida talade om två slags dekonstruktion var också något jag nämnde i samband med att Palmås & Busch hade boksläpp förra våren, kom jag att tänka på nu. Fast jag tycker fortfarande att ambitionen att komma ifrån den renodlade textbesattheten är viktig och att det finns en poäng i att skilja på olika slags kulturellt bemäktigande.
Sant!! Textbesattheten ar ren och skar ondska!!
Och haller med om att det ar lite vanskligt att separera karleken fran ironin. Sitter just med ett projekt dar denna fraga ar central, darav mina funderingar. Satt ute och gubbslemmade med Chris K igar, och vi kom fram till att var generation befinner sig just i skarningspunkten mellan olika satt att se pa detta. De som ar yngre an vi kommer inte se detta som ett problem – alla kommer att se en remix (med eller utan ironi) som smickrande. Etiska overvaganden kring detta – hur remixa snallt? – kommer inte ha nagon plats i framtiden…
Är det – ur ett konstnärligt perspektiv – viktigt att agera juste mot den ursprungliga aktören? Jag har alltid dragits till kultur som springer ur motstånd och revolt, och jag skulle gärna se fler artister som tog sig an saker i det förgångna som kanske inte är bra och modellerar om det till nåt som är grymt. Jag vet inte om detta är en drivkraft som redan finns, men inte erkänns.
Min remixfavorit är The JAMs (senare KLF) The Queen And I, detta trots att jag hatar och inte kan stå ut att lyssna på ABBA. Anledningen till att jag med nöje lyssnar på The Queen And I är nog att jag ser det som ett ironiskt verk. Jag förstår inte rikigt varför det skulle vara sämre ifall ett verk är ironiskt “dekonstruerande”, själv ser jag större potential med det arbetssättet.
En bilds upphovsrätt upphävs så fort den används i satir, detsamma bör givetvis gälla musik.
Madonna vs Stardust – Music Sounds better with you
Ett gott tvärsnitt!
En liten teknisk detalj det är inte frekvensmodulering det handlar om när Terre Thaemlitz låter minnie ripperton vocodas med ANC-utsändningen.
Överhuvudtaget är vocodingens (VOice enCODEr) historia mycket intressant, och effekten på sinnet är mycket njutbar.
http://en.wikipedia.org/wiki/Vocoder
Joy Divisions “Walked in Line” har kopierats dels av Blood Axis, dels av von Thronstahl, i två olika versioner dessutom. (Fast frågan är om inte von Thronstahl utgår ifrån Blood Axis snarare än från Joy Division?) Gemensamt är tillägg av historiska samplingar, ett än taktfastare arrangemang samt inte minst att orginalets “they” byts ut mot “we”.
Om Laibach visar på de totalitära implikationerna av myshumanismen i “One Vision” utan att klart redovisa sin egen ståndpunkt så omvandlas Joy Divisions popantimilitarism hos Blood Axis och von Thronstahl till bejakande identifikation.
“Schysst”? Nja. “Ironiskt”? Inte det minsta. “Drar åt nya håll”? Definitivt.
Skulle överhuvudtaget vara intressant med fler exempel där ett budskap, om det ens är är rimligt att använda ordet i sammanhanget, inverteras, utan ironisk eller dekonstruktiv avsikt.
[...] det första är filmen en hyllning till kopimistisk estetik och remixkultur. Redan vid den första swedeningen (av Ghostbusters) slås man av den kärlek [...]
Rasmus:
Har du tips på några andra bloggare som gör den här sortens idéhistoriska blandbands-postings med direktlänkar till låtarna? Jag skulle gärna läsa mer sådant.
Jag anser att det ska vara helt fritt fram att sampla precis vad man vill, med den enda uppmaningen om att man ska ha någon slags källförteckning för vad man har samplat ifrån. Huvudsakligen för att lyssnaren ska kunna gå tillbaka och höra vad remixaren har inspirerats eller lånat av – det är trots allt så man upptäcker ny musik.
[...] Post a Comment Your email is never published nor shared. Required fields are marked * Name * Email * Website Comment ‹ Köp Tony Ernsts bok! Möjligtvis liknande inlägg: Fem kopimistiska hitlåtar, och tre frågor om remixkultur [...]
Kommentera