1975-1985 som kulturhistorisk epok

Tre senaste inläggen i kategorin “historia” visar sig alla nosa efter klimatet kring år 1980, om än utifrån väldigt skilda horisonter (Manchester, Göteborg, Belgrad).

Vi stannar kvar där ett tag, i decenniet kring 1980, det vill säga åren 1975–1985. En decennieindelning som på många sätt funkar mycket bättre än alla slappa referenser till “sjuttiotalet” respektive “åttiotalet”.
Utställningen “Tänd mörkret” – som just avklarat Göteborg och Stockholm, och under det närmsta året kommer att visas i Växjö, Ystad, Gävle, Östersund och Luleå – har som underrubrik just Svensk konst 1975-1985. Curatorerna Ola Åstrand och Ulf Kjellander betonar just brottet mot föregående decennium, proggens årtionde, 1965-1975.
År 1975 var året då proggrörelsen kulminerade med protesterna mot schlagerfestivalen, varefter luften snabbt gick ur. En tid av “pessimistisk individualism” tog vid.

Vi lever på att världen är så katastrofbetonad och konfliktfylld. Själv skulle jag ledas till döds av att hela tiden vara hänvisad till en möjlig värld. Av det uppstår ingen konst. Konst kan givetvis vara en sjukdom. Det är mycket möjligt, men det är den sjukdomen som håller oss vid liv. Det är heller ingen risk för något tillfrisknande i vår livstid. Vi får lov att leva med den sjukdomen och med paradoxen att vi är parasiter på världen, eftersom vi utnyttjar den.

Heiner Müller, 1980

“Punkens slagord No Future! sammanfattade den upplevelse av cynism och hopplöshet som många unga delade”, skriver Millesgårdens Isabella Nilsson (själv med proggbakgrund) i utställningens informationsblad. Förvirrande nog försöker hon, på tvärs mot curatorernas periodisering, att tillskriva “sjuttiotalet” diverse egenskaper. Det sjuttiotal som delas på mitten såväl kulturellt (av sådant som punken) som ekonomiskt (av oljekrisen och de drastiska omstruktureringar som följde på den).
Språket gör det väldigt lätt att schablonartat periodisera vår samtidshistoria med 1970 och 1980 som brytpunkter. Men mycket finns nog att vinna på att i stället tänka tiden 1965-75 som ett decennium, och 1975-85 som nästa. (Tiden efter 1985 är så nära vår egen att vi klarar av att tala om den utan att referera till decennier. Däremot är det inte realistiskt att helt avstå från decennieperiodiseringar när vi blickar tillbaka på nittonhundratalet, även om de förstås alltid innebär att man gör visst våld på verkligheten.)

Det långa 1980, om vi nu kan tänja det begreppet till att täcka hela decenniet 1975-85, har också mediehistoriska särdrag. Kassettband för ljud och video upplever under denna tid sin guldålder, vilket både leder till en första våg av panikreaktioner över privatkopieringen från skivbolagens sida och till att oberoende musik- och konstskapande på bred front börjar ta sig radikalt nya former. Datorer är däremot fortfarande något som främst hör hemma på kontor och universitet. Persondatorns breda genombrott sker först när epoken tar slut, alltså omkring 1985.

Nog ordat om periodiseringar. Detta var ju egentligen tänkt som ett kort inlägg om utställningen “Tänd mörkret”. Så vad kan man säga om den? Nå, visst finns där en hel del måleri som känns fullständigt intetsägande. Desto intressantare är hur andra inslag i utställningen lyfter fram kopplingar mellan å ena sidan gallerikonsten och å andra sidan seriekonst och musikaliska subkulturer.
Där finns exempelvis Joakim Pirinen vars Socker-Conny uppges ha avlats år 1979. Där finns tidiga versioner av Klas Katt och Olle Ångest, liksom teckningar från Petter Zennströms dystopiska fanzine “Dödens Nyheter”. Ivar Södergrens surrealistartade gouachemålningar kanske inte räknas till en serietradition, men erinrar om några av våra dagars främsta svenska seriekonstnärer, såväl Fabian Göransson som John Andersson.

Utställningens musikaliska referensram domineras av postpunk och tidig synth. Med katalogen kom även en samlings-cd med hyfsat obskyrt innehåll. (Verkar svårhittad på fildelningsnätverken.)
Mitt i utställningsrummet står ett stort collage med material relaterat till Lädernunnan, skapat av bandets gitarrist Bengt “Aron” Aronsson. En verkligt underhållande samling av tidningsklipp, flygblad och annat. Mycket relaterar till den famösa debutspelningen som skedde på proggnästet Sprängkullen, där Lädernunnan gick in för att på alla sätt reta gallfeber på proggarna, och till bandets femårsjubileum som gästades av bland andra Psychic TV. Däremellan hann Dagens Nyheter sätta rubriken “Riktigt urusel fascist-rock” på recensionen av en konsert de gjorde tillsammans med Alan Vega (Suicide).

“Tänd mörkret” visar även ett konstprojekt som år 1977 åtalades för upphovsrättsbrott. Det var konstnären Leif Eriksson, som tryckt sin egen signatur uppe på en reproduktion av en Max Walter Svanberg-målning. Mer om det fallet finns att läsa på Artliberated.org.