Control är en genuin feel-bad-film. Fula britter, alltförtidiga äktenskap, epileptiska anfall, social misär och allmän cynism kantar vägen till slutet, som alla känner till på förhand: Ian Curtis självmord en vårdag 1980.
Värre är dock att filmens berättande är direkt plågsamt att uppleva. Flera av Joy Divisions hits föregås av scener där en deppig Ian Curtis sitter och skriver, varpå musiken går på och Anton Corbijns bilder fungerar som jättelika pekpinnar som pekar ut exakt vilka aspekter av Ian Curtis liv, vilka faser i hans självförvållade relationskriser, som varje ord syftar på. Bildskönheten finns förstås där men kombineras med musiken på ett sätt som ofta urartar i ren kitsch.
Control, skriver Philip Teir träffande, “är så rakt igenom manligt mytologisk, och så upptagen med att vara snygg, att man får leta efter en film därunder”.
I sin bok Making Popular Music tar musiksociologen Jason Toynbee varje tillfälle att attackera vad han kallar “expressionism” inom popmusiken. Med det menar han musik som försöker framställa sig som ett direkt uttryck av musikernas inre känslor, som försöker förneka alla de sociala och teknologiska faktorer som står emellan upphovsmannens inre och det ljudande resultatet. Vilket han menar särskilt kännetecknat vita rockmusiker. Värst av alla menar han är Ian Curtis, som representerar en “patologisk expressionism”. En bild som förvisso underblåses av Anton Corbijns film.
Men trillar inte Jason Toynbee i egen fälla när han dömer ut Joy Division som ren expressionism? Är det Joy Division, eller myten om vad deras musik “uttrycker”, som han kritiserar?
En lång och mycket rik bloggpost hos K-punk ger en betydligt mer nyanserad bild av fenomenet Joy Division. Efter avstamp i en brett tecknad bild av det sena sjuttiotalets England analyseras såväl musiken som texterna. K-punk köper inte, men försöker heller inte aktivt att dekonstruera, myten om det rent individuella uttrycket. I stället konstateras:
We should resist the temptation to be Lorelei-lured by either the Aesthete-Romantics (in other words, us, as we were) or the lumpen empiricists. The Aesthetes want the world promised by the sleeves and the sound, a pristine black and white realm unsullied by the grubby compromises and embarrassments of the everyday. The empiricists insist on just the opposite: on rooting the songs back in the quotidian at its least elevated and, most importantly, at its least serious. ‘Ian was a laugh, the band were young lads who liked to get pissed, it was all a bit of fun that got out of hand…’
It’s important to hold onto both of these Joy Divisions – the Joy Division of Pure Art, and the Joy Division who were ‘just a laff’ – at once. For if the truth of Joy Division is that they were Lads, then Joy Division must also be the truth of Laddism.
Några sådana sanningar kommer förstås inte Control i närheten av. Dess enda kvalitet är, som sagt, att den är fotografiskt snygg. Som musikfilm går den däremot inte att jämföra med 24 Hour Party People, där alla de där nyckelpunkterna i Joy Division-historien redan tidigare har skildrats med bravur.
Bägge filmerna börjar omkring 1976, men medan Control sätter punkt vid huvudpersonens självmord 1980, fortsätter 24 Hour en bra bit in i 1990-talet.
12 kommentarer ↓
Re: 24 Hour Party People, man ska väl inte underskatta faktumet att Tony Wilson levde ett betydligt mer intressant liv än Ian Curtis. Och att han spelades av Steve Coogan.
Själv har jag på något vis missat 24HPP, däremot sett Control. Något som saknas är (som jag kände direkt när jag blev sugen på att se 24HPP och blev länkad till Wikipedia istället för en torrent) är såklart torrentlänkarna för nämnda verk:
Control:
http://thepiratebay.org/tor/4025009/Control%5B2007%5DDvDrip%5BEng%5D-FXG
24 hour party people:
http://thepiratebay.org/tor/3233451/24_hour_party_people__DVD.RIP
Brokep: Allra första länken i inlägget är till torrent för Control. :)
Däremot missade jag 24HPP, tack för tillägget.
“24 Hour Party People” är ju bland de värsta skitfilmer jag någonsin sett. Den är i klass med senaste Nutley-filmen, “Angel”, raspar på biograferna just nu.
Ingemar: Ptja, smaken går uppenbarligen isär. Undrar egentligen mest varför du öht kollar upp Nutley-filmer på biograferna ;)
Det handlar inte om smak, vad gäller de skilda åsikterna om 24HPP, utan om kunskap. Filmen är “rolig” men fruktansvärt icke-kongenial med den verkliga musiken, tidsandan etc. Att fokusera så på Happy Mondays, och samtidigt direkt göra narr av konstnärligt långt intressantare artister som Durutti Column och A Certain Ratio, är precis lika dumgrabbigt som det rockmytoligiska berättargreppet i Control.
Kjell Häglund: Där har du en poäng. Durutti Column är mycket riktigt långt intressantare än Happy Mondays. Fast jag minns 24HPP mer som en film som berättar sköna skrönor, än som en film med stora ambitioner om att lyfta fram konstnärligt intressant musik. (Med reservation för att det var en massa år sedan jag såg den!)
Kjell, är det inte en ganska udda kritik av en film som faktiskt handlar om Factory:s uppgång och fall? Joy Division och Happy Mondays spelar ju en långt större roll än några andra band där, oavsett deras konstnärliga kvaliteter.
Henrik, det tycker jag verkligen inte! Både DC och ACR var en betydande del av kreativiteten och konstnärligheten på Factory. Med tanke på filmens titel borde Winterbottom ha renodlat den mer mot att skildra Haciendas uppgång och fall, alltså utifrån ett rent partyperspektiv – då hade förlöjligandet av DC och ACR rentav varit motiverade. Nu blir det ett mischmasch av Factory- kontra Hacienda-spår som inte matchar varandra alls i idé och tonfall.
Jag tycker alltså att filmen är ett rent haveri, men det betyder inte att den inte är intressant och kul att se.
[...] published nor shared. Required fields are marked * Name * Email * Website Comment ‹ Joy Division och popexpressionismen Möjligtvis liknande inlägg: Födelsedagsfirandet som träffar 999 827 år [...]
Off Topic: Men… Är han inte lite lik Fredrik Wikingsson där på bilden?
Jo, men det är ju å andra sidan inte Curtis… ;)
Kommentera