För ganska precis trettio år sedan discomusiken sitt breda genombrott. Nöjesetablissement kastade ut dansbanden, ersatte dem med discjockeys och sparade samtidigt en rejäl hacka.
Året var alltså 1978. Ett antal DJ:s i Göteborg gick samman i Västra Sveriges Discjockeyförening. I slutet av året utkom första numret av deras föreningsblad VSD-nytt, som bland annat innehöll en insändare undertecknad av signaturen “Kassettbekämparen”:
Tycker du som D.J. om att klubbägare kopierar dig en kväll på band för att vid senare bruk använda sig av dig, fast du ej är närvarande. Det tror inte jag som själv blivit utsatt för dito. Hoppas du vet vad det kan medföra för din egen del i framtiden med lite tur. Enligt lag måste alltid en ägare av vare sig restaurang eller nattklubb fråga dig först om han får göra så här. Du kan säga ja eller nej och det medför att om du säger ja så kan du begära högre gage eller liknande. /…/ men jag tror nog att det är mest nackdelar med D.J kopieringar. Det bästa för oss är att neka alla inspelningar så att vi blir av med detta i fortsättningen.
Med andra ord: Vissa ägare av nattklubbar tycks ha satt i system att en kvällen spela in DJ-set på kassettband, för att nästa kväll spela upp samma band och därmed slippa anställa discjockeyn för ytterligare en kväll.
Detta väcker såväl musikaliska som juridiska frågor. För att börja med juridiken, så hade uppenbarligen “Kassettbekämparen” fått saken om bakfoten – DJ’s har i princip ingen upphovsrätt, eller motsvarande, på sina urval. Det är exempelvis fullt lagligt för en konkurrerande DJ att notera vilka låtar som spelas under en kväll, för att nästa kväll spela exakt samma låtar i samma ordning.
Faktum är att just detta är vad som först gav upphov till fenomenet “white label” – avsaknaden av regleringar fick DJ’s som ville skydda sina “affärshemligheter” att helt enkelt ta bort etiketterna från de skivor de spelade.
Huruvida medlemmarna i Västra Sveriges Discjockeyförening hade något intresse av att på detta sätt hemlighålla metadatan är dock tveksamt. De tycks i allmänhet ha sysslat med att spela välkända discohits för en mainstreampublik.
Just denna starka standardisering var väl också vad som gjorde att de kunde “piratkopieras”. Diskoteksägarna ville från sina discjockeys ha kompetent levererade hitkavalkader snarare än publikkontakt. Och även om hitkavalkadernas hållbarhet är begränsad så kan de, till skillnad från publikkontakten, kopieras och repeteras.
Under år 1979 gick skivindustrin in i en försäljningskris. Genast skyllde Ifpi på kassettbanden. Visserligen var (och är) det lagligt att kopiera musik från skiva till kassett för enskilt bruk, men i förekomsten av kassetter på diskoteken såg de en piratkopiering att slå till emot. Lars Gustavsson, som idag är Ifpis vd, skickade ut ett cirkulärbrev till DJ’s och diskotektsägare som publicerades i VSD-nytt 2/1980:
IFPI tillskriver er i anledning av att det i en pågående polisutredning med bl.a. husrannsakan framkommit att det säljes inspelningar av discjockeys framträdande.
IFPI vill med detta brev understryka det olagliga och allvarliga i att kopieringar utföres på och överlåtes från discotek. Förutom att discotekens ägare och discjockeyn riskerar polisanmälan med de straff- och skadeståndssanktioner detta kan medföra, utgör den illegala kopieringen av musik ett stort hot mot den seriösa discoteksverksamheten.
Västsveriges organiserade discjockeys såg den taktiska möjligheten. Även om inte kopieringen av deras urval hade det minsta med upphovsrätt att göra, kunde bandinspelningen av själva låtarna ses som upphovsrättsintrång då den inte begränsade sig till enskilt bruk. Samtidigt som DJ-föreningen höll på att falla samman efter sin kortvariga existens, skrev Claes Hedberg (som jobbade som DJ på Stena Line-färjorna) i sista numret av VSD-nytt (11-12/1980):
Jag hoppas att skivbolagen under 1981 kommer ur sin kris. Jag hoppas vidare att vi discjockeys slutar att förstöra för oss själva. Mekaniska DJ’s är inte bara olaglig hemkopiering, utan också ett hot mot discjockeyns yrke. Du som vill göra snabba pengar på detta sätt kommer att stoppas. Tänk på att det kan bli dyrt också. IFPI är tacksamma för tips.
Fenomenet att DJ-set som spelats in på kassettband återuppspelades på samma dansgolv benämndes alltså “mekaniska DJ’s” av discjockyerna i VSD – i analogi med hur discjockyernas uppspelande av förinspelad musik kallades “mekanisk musik” av dansmusikerna i Svenska Musikerförbundet. Katten på råttan och råttan på repet.
Ur dagens perspektiv borde det vara uppenbart att bägge kategorierna, som båda såg sina arbetstillfällen hotade av en “mekaniseringen”, missade något. De såg sig själva som leverantörer av ljud.
Idag framstår det däremot som självklart att såväl musiker som DJ’s – om gränsdragningen ens längre existerar – inte bara levererar ljud utan även en performance. En tids- och platsspecifik insats, som visserligen kan spelas in, kopieras och återuppspelas, men inte utan att det performativa inslaget går förlorat.
Om en klubb skulle lämna DJ-båset tomt på lördagen, och i stället repetera en inspelad version av fredagens DJ-set, skulle det knappast ses som ett övergrepp på DJ’n utan snarare som en dålig klubb. Klubb-besökare betalar inte längre för en standardiserad hitkavalkad att dansa till, utan förutsätter en feedback från dansgolvet till DJ-båset.
Följaktligen har “problemet” med piratkopiering av DJ-set löst sig själv, genom att DJ-kulturen tvingats förfina sig, bli mindre förutsägbar. Kan det kanske i denna historia finnas mer allmänna lärdomar att dra, rörande kopieringens kulturella konsekvenser?
17 kommentarer ↓
Måste säga att jag är imponerad av sånna här tänkvärda historier som du hittar i gamla nedlagda tidskfifter. Är det nått som du ramlar över genom någon forskning du håller på med?
Får man förresten fråga varför kommentarerna i ditt tidigare inlägg är stängda?
Men även s.k. samlingsverk är ju skyddade av upphovsrättslagen. Kan inte en DJ:s urval betraktas som ett sådant?
Dawwe: Tackar för uppskattningen!
Stämmer att det är små sidospår från pågående forskning. VSD-bladet körde jag t.ex. igenom under ett par timmar på Kungliga Biblioteket igår.
Kommentarerna i tidigare inlägg stängdes tydligen samtidigt som hela texten i det försvann. En oroande bugg som _förhoppningsvis_ inte ska upprepas. Jag öppnar genast kommentarerna igen, tack för påminnelsen.
Lars: Måhända. Är dock tveksam till om det uppnår verkshöjd. Om någon vet mer om verket av samlingsskydd vore spekulationer förstås mycket intressanta. Idéer om konkreta experiment vore ännu intressantare. :)
Just de här historiska episoderna är en otroligt stor behållning med att läsa copyriot! Jag blir även intresserad av “brottslingarna”, eftersom en husrannsakan i ena notisen. Flera av de historiska källor du grävt upp tidigare har ju också fokuserat på olika upphovsrättsparter som IFPI. Det vore lika intressant att läsa utdrag ur eventuella intervjuer och reportage med kopierarna. Har du stött på mycket sådant?
Stämmer in i hyllningskören. Det är fantastiskt med de här gamla historierna som visar hur historien upprepar sig! Från fanjunkarsynkoper till den fruktansvärda importen av engelska popband när vi har svenska dito som kan göra ett minst lika bra jobb, till kassettinspelning av DJ:s – det är samma mönster, om och om igen. Etablerad industri gräver ner hälarna i backen och stretar emot så mycket de bara orkar, för att till slut tvingas förändra sig och komma ut på andra sidan som någonting ännu bättre. Och så börjar hela cykeln om på nytt.
Den stora skillnaden idag är nog makten. Musikerförbundet hade inte tillräckligt med kontakter och pengar för att stifta egna lagar eller tillskansa sig polisbefogenheter, som IFPI idag. Kan de till slut lyckas stoppa den här cykeln och slippa förbättra sig?
Kanonintressant inlägg!
Men ett DJ-set handlar ju om så mycket mer än urvalet. Allt från raka beatmixar till extravagant turntablelism är ju DJ:ns egen skapelse. Nu äger ju andra uppovsrätten till mixens råmaterial, men delad upphovsrätt borde det väl kunna röra sig om?
Nåja, även om mixtekniken också kan fångas på band så har knappast förinspelade set på klubbar framtiden för sig. (För eget lyssnande funkar de däremot utmärkt.) Förutom livekänslan och en bra DJ:s förmåga att läsa av och interagera med publiken så tror jag det handlar lite om den ikonstatus som stora DJ- och producentnamn kan få. Ellen Allien har släppt några bra skivor men de av hennes DJ-set jag har sett live har varit ganska mediokra rent musikaliskt. Ändå känns det inte fel att boka henne.
Jag är övertygad om att det finns DJ:s som, sett till bara ljudet som kommer ur högtalarna, kan göra ett lika bra set som Richie Hawtin eller Stephan Bodzin. Men det är någonting speciellt med att dansa till musik man vet att just de har valt.
Sådan fandomkultur skapar också en ganska fin ekonomisk modell. Limiterade tolvtummare med minimaltechno lär inte ge producenterna några stora pengar, men kan ge henne status nog att ta bra betalt av klubbarna och festivalerna.
no: “Kopierarna” var länge en mycket osynlig kategori, är mitt intryck. De organiserade ju sig inte, hade inga representanter. I VSD-nytt namnges dock en person som 1979-80 dömdes till fyra månaders fängelse och en massa skadestånd för att ha producerat liv-bootleg-vinyler, vilket sades vara Sveriges första bootleg-mål. (Om någon är intresserad av att leta upp honom har jag alltså namnet.)
Linus: Förvisso, idag finns ju än mer av en flytande skala från DJ till producent. Beatmixning och turntablism kan alldeles säkert ha verkshöjd. Kanske inte upphovsrätt i egentlig mening (som bara går till “kompositören”, var denne figur nu återfinns i sammanhanget) men väl de “närstående rättigheter” som tillkommer den “utförande musikern”.
Dock tror jag inte att medlemmarna i Västra Götalands Discjockeyförening kom i närheten av sådan verkshöjd. De spelade en låt, sedan spelade de nästa låt, möjligtvis efter att ha pratat lite emellan – det är i vart fall intrycket jag får.
Tack förresten för dina reflexioner om DJ-ekonomin, jag tror du är inne på något högst väsentligt!
Inte att förglömma SweMix, discjockey- och studiokollektivet, som här i Stockholm fostrade många som senare kom att bli välkända internationella producenter och remixare av världsklass, som Dag “Denniz Pop” Volle och Sten “StoneBridge” Hallström.
Förebilden för bl.a Stene och Dagge var Rene Hedemyr, som då måste varit världens bästa DJ.
När Rene började spela på klubben 1975 Tramps så hade klubben stans första Technics SL 1200-skivspelare, som man kunde det göra mer avancerade mixningar med.
Ingen kunde mixa som Rene Hedemyr, med vinylskivor i realtid. Jag gjorde ett flertal intervjuer med dem och flera timmar långa inspelningar på HiFi-video och DAT när de spelade på Stockholms klubbar under denna tid.
Detta är idag musikhistoria. Här finns en bra artikel;
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=669936
Är det inte lite lustigt hur ofta man hamnar på ordet “upplevelse” närhelst man pratar om upphovsrättsrelaterade spörsmål?
Hur ställer sig upplevelsen av en MP3-låt spelad över en halvtaskig datorhögtalare egentligen jämfört med The Real Thing, det vill säga musiken framförd på riktigt?
Och på samma sätt, hur kul är det att snickra ihop sin egen playlist i WinAmp jämfört med att stuffa omkring med några hundra likasinnade på ett dansgolv.
Självklart måste en DJ-lista ha en tillräckligt hög verkshöjd för att berättiga till upphovsrätt. Skillnaden mellan en bra och en dålig DJ är ju just att en bra har förmågan att sätta ihop en spellista som är optimal med avseende på publik, lokal, etc. En bra DJ är precis lika unik som en bra låtskrivare och förtjänar minst lika stor uppskattning IMHO.
[...] 25, 2008 *Kan en DJ bli piratkopierad? Posted by onasut under Uncategorized Kan en DJ bli piratkopierad? Idag framstår det däremot som självklart att såväl musiker som DJ’s – om gränsdragningen [...]
[...] Kan en DJ bli piratkopierad? [...]
Tack för detta.
White label historian var intressant, något jag inte tänkt på tidigare, även om det finns många aspekter på det området.
Vet inte om man kan lägga till att VIP som många gånger nämns i olika vinyl versioner som jag förstått betyder nåt i stil med;
“Vertigo Insights Panic”:
1. “VIP is always used when an artist remixes his own track”
2. “For me VIP is the term DJ’s often use when at first they set out only to give the “Very Important People” the “remix” therefore VIP”
3. “it’s just more of a dancefloor track, given to dj’s who will play it to get the word out about it(!)”
4a.”*back in the day, you’d hear a dj/producer play a tune out in their set, find out the name, hunt down the tune, and it ends up not the same as the one originally heard, months go by and the VIP mix comes out, being that tune heard originally.”
4b.”Its obviously the remix that gets get kept back, for the Very Important People, but often gets released a few months after getting rinsed.”
4c.”But nowadays the VIP mix is often found on the flip-side which kind of takes away the meaning a bit.”
Ett exempel på VIP: http://www.discogs.com/release/301455
låt; 1.10
Kanske en av de bästa dnb låtarna någonsin…
Kanske lite offtopic, men som sagt. Mer av detta :)
[...] Kan en DJ bli piratkopierad? [...]
grymt bra inlägg .. belyser ungefär samma sakern fast med musik och video i inlägget på.
http://elevensval.wordpress.com/2008/05/15/blogcast-och-webb20-som-sociala-fenomen-och-remix-culture/
Insändaren menade att urvalet av musik, samt mixningar och mellansnack är copyrightskyddat och inte får användas utan upphovsmannens medgivande.
Dessutom var ju bandinspeningen med efterföljande uppspelning bara ett sätt att slippa anställa en DJ för den kvällen (ungefär som att spela upp ett inspelat band av Claes af Geijerstam, vilket är ett intrång i upphovsrätten, både för Claes och Sveriges Radio). Här måste också begreppet “verkshöjd” tas med, eftersom en inspelning med bara ett antal låtar, får en annan ställning än en väl bearbetad mixningssekvens med talinslag.
“Samtidigt som DJ-föreningen höll på att falla samman efter sin kortvariga existens”
Historieskrivningen är inte helt korrekt. Söndrarna inom föreningen vann inget gehör för sina ideer och en mindre grupp stannade kvar (varefter föreningen gick sotdöden till mötes), medan det stora flertalet övergick till Göteborgs DiscjockeyGille, som drev verksamhet fram till sekelskiftet, med närradiostation, jättediscon på Götaplatsen, Valborgsdiscon i sammarbete med kommunen, mm.
Glöm ej att vi pratar 70-talet. Jag har fortfarande kvar en gammal brun resväska med VSD´s klistermärke på!!Vi som spelade på krogarna/dansställerna i Göteborg spelade max två låtar utan mellansnack. Det var mycket mellansnack och jingelmaskiner mellan varje låt. Vissa Dj´s – främst Nisse Forslund var riktiga ordkonstnärer och satte också sin konstnärliga “stämpel” på inspelningarna. Det fanns t.o.m vissa DJ´s som spelade in sina egna kvällsspelaningar på kasettband (TDK eller Maxell) och sålde dessa på egen hand!
Varje band var personligt och unikt!
Kommentera