Flygplatsmetaforen

Flygplatser är motbjudande platser. Och fascinerande. Som få andra platser falsifierar de villfarelsen att kapitalism skulle vara samma sak som fri marknad. Å ena sidan möts blicken överallt av reklam för konsultfirmor som målar upp visionen av en gränslös värld. Å andra sidan råder där noll konkurrens. Allting på en flygplats är licensierat. Ägaren av infrastrukturen godkänner innehållet, delar ut ensamrätter till företag att ägna sig åt noga avgränsade verksamheter.

Därför är flygplatsens ekonomi en intressant metafor för att förstå vilka tendenser som begreppet “intellectual property” står för i dagens världsekonomi. (Copyriot försökte en gång lansera begreppet “flygplatssamhället för detta.)

Vidare är flygplatsen en plats för gränskontroll. Tendensen att polisiär kontroll i allt högre grad “outsourcas” till privata företag blir sällan så tydlig som där. Sedan 2004 finns en lag – genomdriven av partierna (s) och (m) – om långtgående “transportörsansvar“. Flygbolagen tvingas neka personer som misstänks vara asylsökande.

Parallellen mellan flygbolagens “transportörsansvar” och det som nu kallas “ISP responsibility” är slående. Själv har jag, när jag nu på sistone tvingats tillbringa en del tid på flygplatser, närt misstanken att många politiker verkar ha en föreställning om att internetkommunikation fungerar ungefär som flygkommunikation. Då ligger det ju nära till hands att försöka tillämpa samma strategier.

I en usel ledarartikel i Blekinge Läns Tidning (ober lib) kan man idag läsa:

Internetoperatörerna slipper stänga av personer som sysslar med olaglig fildelning. Tidigare har detta varit en av utgångspunkterna. Mot detta har internetoperatörerna protesterat. Man vill inte agera polis. Det kan liknas vid flygbolagens protester mot att kontrollera om passagerarna hade lagliga identitetshandlingar. Flygbolagen vill inte agera passkontrollanter.

Men internetoperatörer” är inte som flygplatser. Parallellen är feltänkt. En mänsklig kropp är en mänsklig kropp, men en nod i ett nätverk är en öppning till ett nytt nätverk.
Politiker verkar överlag utgå från att ett IP-nummer är som ett personnummer – en missuppfattning som faktiskt kan underblåsas av de som ensidigt försvarar “den personliga integriteten”.

I själva verket ligger det till så här: IP-numret är ett gränssnitt mellan ett wide area network (känt som internet) och ett mindre nätverk som antingen kan vara ett så kallat personal area network (om nätverket är centrerat kring en enda person) eller ett local area network (t.ex. ett hushåll, en skola, ett kontor, en trådlös accesspunkt).
Därför haltar flygplatsmetaforen. Frågan är hur ansvariga politiker ska förstå detta.