Konstmausoleum

Vi körs ut till en lite ruffigare del av Belgrad. Vi ska få se ett museum med enbart kopior. En man välkomnar oss vid ett bostadshus, “jag är bara portvakt här”, och leder ner oss i en källarlägenhet med två rum och kokvrå. Där huserar “Kunsthistorisches Mausoleum” sedan 2002. Goran, som mannen heter, går in i ett rum och börjar spela en skiva på en gammal grammofon. Vi följer efter. Väggarna är fyllda av målningar: Välkända motiv från nittonhundratalets första halva, i simpla ramar. Alla målningarna finns även återgivna i en bok som i rummet finns tillgänglig i flera olika översättningar, Herbert Reads The Concise History of Modern Painting från 1959. Faktum är att allt i rummet, inklusive inredning och musik, tyder på att tiden stannat just då.

(På bilden ovan: Goran, Ronaldo, undertecknad, Vlidi, Magnus.)

Rummet bredvid är mer överfyllt och uppkallat efter ett annat konsthistoriskt standardverk, H.W. Jansons Konsten från 1962, som inte begränsar sig till den moderna tiden. Där återfinns kultföremål från hela världen, skapade utan någon som helst tanke på den sentida västerländska konstruktionen “konst”. Kopior som Goran omsorgsfullt målade av när han för 20-30 år sedan satt på MoMA i New York. (Han kallar sig nämligen inte bara portvakt, utan även ex-konstnär. Faktum är att han är något av en legend, med såväl måleri som konceptkonst – och kärnfysik – i bagaget.)
Hans konsthistoriska mausoleum är ett utrymme för att reflektera över hur konsthistoriska museum har skapat det fält vi känner som konst, fast mest av allt kanske över frågor om upphovsmannaskap, originalitet och kopiering. Hans egen utgångspunkt kan nog sammanfattas med ordet “kopimi”.
Samtalet spinner loss gråzonerna mellan original och reproduktioner, mellan upphovsmannaskap och plagiarism. Själva rummets position mitt i en gråzon mellan privat lägenhet och offentligt museum går knappast att skilja från de frågor som konstkopiorna väcker.

Någon frågar Goran om det konsthistoriska mausoleet fortsätter att uppdateras. “Mest av de där”, svarar han och pekar mot spindelväven som växer till sig i rummets hörn. Bygger nätverk mellan tavlor. Vackert.

Vi körs ut till en lite ruffigare del av Belgrad. Vi ska få se ett museum med enbart kopior. En man välkomnar oss vid ett bostadshus, "jag är bara portvakt här", och leder ner oss i en källarlägenhet med två rum och kokvrå. Där huserar "Kunsthistorisches Mausoleum" sedan 2002. Goran, som mannen heter, går in i ett rum och börjar spela en skiva på en gammal grammofon. Vi följer efter. Väggarna är fyllda av målningar: Välkända motiv från nittonhundratalets första halva, i simpla ramar. Alla målningarna finns även återgivna i en bok som i rummet finns tillgänglig i flera olika översättningar, Herbert Reads The Concise History of Modern Painting från 1959. Faktum är att allt i rummet, inklusive inredning och musik, tyder på att tiden stannat just då. (På bilden ovan: Goran, Ronaldo, undertecknad, Vlidi, Magnus.) Rummet bredvid är mer överfyllt och uppkallat efter ett annat konsthistoriskt standardverk, H.W. Jansons Konsten från 1962, som inte begränsar sig till de