1996: The Peak

When you reach your peak, it’s time to die. En kort röstsampling, sedan tillbaka till de snabbaste breakbeats jag någonsin hade hört. Om och om överträddes den hastighetsgräns där beat övergår till ton. Jag bara flämtade, fullständigt omkullblåst. Året var 1996, själv var jag arton år och detta var vad som strömmade från min cd-spelare:

Alec Empire – The Peak.mp3

Försöker minnas för att förstå vilken annorlunda tid det var, vad gäller relationen till musik. Jag hade varit på besök i Stockholm, kanske var det till och med första gången som jag på egen hand såg mig runt i den stad jag senare skulle flytta till. Att botanisera i skivaffärer var en självklarhet. Tog mig till Gamla Stan, där det låg (och fortfarande ligger) en butik vid namn Sound Pollution. Antar att jag sökte upp den lilla avdelningen för mer elektronisk musik, valde några skivor att som hastigast provlyssna på och till slut valde att slå till på Alec Empire: The Destroyer

Beslutet att köpa en skiva var nästan alltid förknippat med stor vånda, särskilt som det var en minst sagt kännbar utgift för gymnasistplånboken, och följdes alltid av stor spänning under färden hem till cd-spelaren, en färd som nu sträckte sig hela vägen från Stockholm till Halmstad. En nyinköpt skiva lyssnade man på, från början till slut, om och om igen. Oftast tröttnade man förr eller senare och fick ångra sin lättvindiga investering. I enstaka fall öppnades dörren till något att utforska vidare. I det här fallet Alec Empire och den musik han gav ut på Digital Hardcore Recordings.

Året var alltså 1996. Minns någon? Inspelad musik gick att komma över på två sätt: Antingen genom inköp av skivor (via butik eller postorderkatalog), eller genom inspelning på kassettband (från vänners skivor, eller möjligen från radio).
Sätten att få upp ögonen för vad man ville lyssna på var också begränsade. Å ena sidan massmedierna: Vad som spelades på radio var dock begränsat, teve ska vi inte tala om, och även om man kunde läsa om mer obskyra skivsläpp i tidningar och fanzines var det fortfarande bara text och ett stort steg till att verkligen våga investera pengarna i något man sannolikt snart skulle tröttna på. Å andra sidan fanns turnéer, men platsen var alltså Halmstad. Slutligen kunde intresset sprida sig från person till person, vilket antagligen var den mest effektiva vägen för ny musik att leta sig fram, men samtidigt en ganska trög väg.

Själv var jag som artonåring övertygad om att jag var den första i Halmstad som hade koll på Alec Empire (vilket kanske också stämde). När jag någon tid senare för första gången mötte Ayhan Aydin och det visade sig att vi båda diggade The Destroyer kändes det fullständigt sensationellt. Vi började genast att spela av varandras övriga skivor på kassettband, allt från digital hardcore till barock. Snart inledde vi även försök att tillsammans producera samplerbaserad musik (vilket oftast gick rätt dåligt, men någon gång klickade riktigt bra).

Minns hur vi någon gång i början av vårt musikaliska samröre diskuterade hur många människor i Sverige det kunde vara som kände till och lyssnade på The Destroyer. Vi konstaterade att det på höjd kunde röra sig om en handfull och exklusiviteten kändes smått högtidlig. Nå, vi kan ha missbedömt den saken. Kanske pumpade till och med Alec Empires breakbeats i högtalarna på någon klubb i Stockholm eller på ett smutsigt Göteborgsrejv. Spelar egentligen mindre roll.
Vad som räknades var känslan av exklusivitet, av att ha upptäckt en ny musikstil. En känsla som numera hör till historien. Internet dödade den, och den kommer inte tillbaka. Fildelningsnätverkens genombrott kring millennieskiftet är bara en del av denna utveckling. Andra bidragande faktorer har varit skivbutiker på nätet (som gjorde att långsvanskonnässörer inte längre behövde söka upp särskilda butiker eller kataloger), explosionen av bloggar och webbforum (som minskade beroendet av specialiserade tidskrifter eller av personliga nätverk för att få tips om obskyra släpp), samt tillgången till inspelningsbara digitala lagringsmedier (CD-R, MiniDisc) som började tränga ut kassettkulturen.
Allt detta, och annat, gjorde sitt. Den oerhörda känslan av exklusivitet som kunde genomsyra musiklyssnandet ännu vid mitten av nittiotalet, den kommer inte tillbaka.

When you reach your peak, it’s time to die.
Vad var det som nådde sin “peak” år 1996? Var det kanske cd-formatet? (Slående nog så var det väl från året efter som cd-brännare började bli tillgängliga för vanligt folk.) Var det hela modellen med att kapsla in musikinspelningar i fysiska behållare?
Eller kan vi gå så långt som att utnämna året 1996 till en kulmen för inspelad musik som konstform?

Vad hände då med själva musiken? “Digital hardcore” etablerades som genre och fick snart större genomslag även i Sverige, främst genom Atari Teenage Riot. Särskilt i backspegeln framstår deras musik som direkt tråkig, fylld av punkklyschiga elgitarrer och plakatmässiga texter. I en intervju i senaste De:Bug förklarar Alec Empire även det med ett mediehistoriskt skifte. Slarvigt översatt:

Den här demonstrationsansatsen, det här rakt-på-sak-pucklandet, framstår i efterhand som typiskt för 1990-talet. Idag måste man väl förklara, att det på den tiden inte på långa vägar fanns lika många alternativa informationskällor som man idag kan hitta via internet. Atari Teenage Riots dåtida ansats skulle jag därför inte se som nödvändig idag. Texternas ytterst upphetsade retorik ter sig idag inte som självklart positiv. När den amerikanska presidenten dyker upp och alla genast, i hopp om att få medieuppmärksamhet och påverka folk, kraftigt förenklar och emotionaliserar sina budskap – då skulle jag musikaliskt vara försiktig att bara ropa ut saker som “start the riot”.

Anledningen till att De:Bug intervjuar Alec Empire är att han släppt ett nytt album. På det framstår han som en ganska konventionell och tråkig rockmusiker. För den som ändå blir nyfiken, här är första spåret:

Alec Empire – New Man.mp3

Andra än Alec Empire fortsätter att driva sina breakbeats på vansinnets rand. Numera hamnar den musiken ofta under etiketten “breakcore“. The Destroyer nämns gärna som det första albumet i genren, om det nu verkligen kan talas om en genre. Vad som idag kallas breakcore präglas av en mycket större dos av ironiskt lekfull eklekticism, ofta med klara drag av vad som brukade kallas mashup-musik. Musikfenomen vars framväxt är oskiljbar från själva de fildelningsnätverk som varit deras självklart främsta distributionskanal.
Nivån är förstås högst varierande. En rekommendation är Venetian Snares, vars fullständiga diskografi (1999-2007) finns på The Pirate Bay.

Att lyssna igenom den diskografin från början till slut, om nu någon skulle få för sig att göra det, tar uppemot ett dygn. Tänk, den som år 1996 hade tillgång en så stor samling med musik av en enda artist var en verklig fantast som utan tvivel hade byggt upp sin förälskelse över tid. Idag kan det vara någon som bara vill nosa på en artist, ungefär som jag gjorde i skivaffären i Gamla Stan.
Vi kommer inte att kunna gå tillbaka till 1996. Däremot är det värt att fundera över den allmänna frågan: Hur kan man idag, efter att ha hittat någon musik man verkligen gillar, gå vidare i sin relation till den?

When you reach your peak, it's time to die. En kort röstsampling, sedan tillbaka till de snabbaste breakbeats jag någonsin hade hört. Om och om överträddes den hastighetsgräns där beat övergår till ton. Jag bara flämtade, fullständigt omkullblåst. Året var 1996, själv var jag arton år och detta var vad som strömmade från min cd-spelare: Alec Empire - The Peak.mp3 Försöker minnas för att förstå vilken annorlunda tid det var, vad gäller relationen till musik. Jag hade varit på besök i Stockholm, kanske var det till och med första gången som jag på egen hand såg mig runt i den stad jag senare skulle flytta till. Att botanisera i skivaffärer var en självklarhet. Tog mig till Gamla Stan, där det låg (och fortfarande ligger) en butik vid namn Sound Pollution. Antar att jag sökte upp den lilla avdelningen för mer elektronisk musik, valde några skivor att som hastigast provlyssna på och till slut valde att slå till på Alec Empire: The Destroyer Beslutet att köpa en skiva v