Entries from February 2008 ↓

Månadsgamla YouTorrent är – än så länge – en utmärkt metasökmotor. Kort sagt låter sajten en snabbt och smidigt söka igenom 14 torrentindex samtidigt. Något eget index har de inte, än mindre lagrar de några torrentfiler. Vad de gör skulle alltså kunna beskrivas som att länka till länkar som länkar till (upphovsrättsskyddade) filer.

I en intervju på Slyck talar YouTorrent-administratören “Patrick” om planerna för sajten – kort sagt att få jättemånga besökare och tjäna jättemycket pengar. (Sannolikheten att den är fortsatt reklamfri om ett år, om den finns kvar då, lär vara mikroskopisk.) Han menar att det inte finns några legala problem med metasökfunktionen, vilket väl förefaller som en självklarhet, om man nu inte tror att länkning utgör “medhjälp” och att länkning till länkning således blir “medhjälp till medhjälp till…”
Något underligt är därför att YouTorrent jämför sig med Google. Google länkar ju direkt till upphovsrättsskyddade filer. Det gör inte YouTorrent. De länkar till andra sajter (däribland The Pirate Bay), som i sin tur länkar till torrentfiler som de lagrar, vilka i sin tur kan fungera som länkar till upphovsrättsskyddade filer som befinner sig på vanliga nätanvändares datorer.
Fast det finns en kanske ännu viktigare skillnad. Medan Google (likt The Pirate Bay) är en sökmotor med ett eget index, är YouTorrent en metasökmotor som inte har något index, utan i realtid inhämtar information från andra sökmotorer. Därför är det ytterst märkligt att läsa följande svar i intervjun:

Slyck: Copyright enforcement is a contentious issue. Will YouTorrent respect takedown notices sent by rights holders?

YouTorrent: Yes. Although legally as we are not in control of the web content of the 3rd party site engines to which we link on search results, just as Google respects DMCA actions and take-downs with Google and YouTube, we will adhere to the same policy in most cases.

Även bortsett från den långsökta jämförelsen med YouTube, som ju själva lagrar upphovsrättsskyddade filer, är även jämförelsen med Google svår att begripa om man funderar lite över den. Eftersom Google har ett index så kan de radera länkar ur detta index. Men vad kan metasökmaskinen YouTorrent, som inte ens har ett index att frisera, göra?
Svar: På sin höjd kan de, om de verkligen vill krypa framför de stora rättighetshavarnas fötter, på direkt begäran spärra vissa söktermer. I praktiken skulle det väl bara handla om ett fåtal färska blockbusterfilmer. Hur som helst, om räddhågset opportunistiska operatörer av metasökmotorer låter en sådan praxis etableras, så kan vi bara konstatera att upphovsrättens gradvisa abstraktion hoppar ännu ett stort steg iväg från själva det upphovsrättsskyddade materialet. Särskilt om domstolar med tiden skulle kunna hänvisa till denna praxis för att tvinga andra metasökmotorer att implementera MPAA-kontrollerade spärrlistor över förbjudna sökord. Det handlar inte längre om filer, det handlar om makt.

Ärligt talat: Vad “Patrick” säger i intervjun klingar falskt. Å ena sidan påpekar YouTorrent mycket riktigt att de rent formellt inte gör något som kan ses som olagligt. Å andra sidan är YouTorrent ändå beredda att krypa för filmindustrins önskemål, i en ganska häpnadsväckande riktning. Å tredje sidan är dess initiativtagare inte ens beredd att framträda med namn, eller ens säga i vilket land han är baserad. (Domänen är registrerad genom en anonymitetstjänst och enligt uppgift står servrarna i Nederländerna.)
Slutsats: YouTorrent är rena lycksökare, vars krypaktiga attityd i värsta fall kan etablera en mycket farlig praxis för andra metasökmotorer. Vad de säger i intervjun om att värna bittorrents “trovärdighet” är att betrakta som inställsamt säljprat. Vilket inte hindrar att YouTorrent är en utmärkt metasökmotor för torrents – än så länge.

Månadsgamla YouTorrent är – än så länge – en utmärkt metasökmotor. Kort sagt låter sajten en snabbt och smidigt söka igenom 14 torrentindex samtidigt. Något eget index har de inte, än mindre lagrar de några torrentfiler. Vad de gör skulle alltså kunna beskrivas som att länka till länkar som länkar till (upphovsrättsskyddade) filer. I en intervju på Slyck talar YouTorrent-administratören "Patrick" om planerna för sajten – kort sagt att få jättemånga besökare och tjäna jättemycket pengar. (Sannolikheten att den är fortsatt reklamfri om ett år, om den finns kvar då, lär vara mikroskopisk.) Han menar att det inte finns några legala problem med metasökfunktionen, vilket väl förefaller som en självklarhet, om man nu inte tror att länkning utgör "medhjälp" och att länkning till länkning således blir "medhjälp till medhjälp till..." Något underligt är därför att YouTorrent jämför sig med Google. Google länkar ju direkt till upphovsrättsskyddade filer. Det

Ett antal viktiga undervattenskablar kapades på ett par veckor, vilket allvarligt störde internettrafiken i större delen av Mellanöstern och även i Indien. Det var nämligen inte vilka kablar som helst, utan några av de mest strategiska flaskhalsar som går att finna i nätets infrastruktur: Först två stycken separata kablar i Medelhavet utanför Alexandria, sedan två stycken på olika platser i Persiska viken.

Först var det inga problem att tro på den först förmedlade gissningen att ett skepp med släpande ankare av misstag slitit av en kabel. Men för varje ny “incident” började det hela lukta allt mer skumt. Dessutom meddelade Egyptens kommunikationsministerium att inga skepp färdats där.
Ingen vettig människa kan längre utesluta den konspirationsteoretiska misstanken att kabelkapningarna varit sabotagehandlingar – samtidigt som det vore lika korkat att blankt förutsätta att en och samma stat eller grupp skulle ligga bakom samtliga incidenter.

Att vi någonsin når visshet kring frågan är knappast troligt. Vad detta inlägg vill demonstrera, är dock att ett ensidigt fokus på att fastslå “sanningen” är missledande. Vill vi förstå vilka potentiella konflikter kring den internationella informationsinfrastrukturen som kan vänta framöver, måste vi inse att även obekräftade misstankar har realpolitisk betydelse. Bara det faktum att vad som skett kan ha varit en hemlig, samordnad sabotageaktion får konsekvenser som på samma gång är diskursiva och materiella, som äger rum parallellt inom allt från obskyra nätforum till militära säkerhetstjänster.

Innan ni läser vidare, kan ni med fördel börja lyssna på följande spår av Drexciya, plockat från ett superbt album vars tema är just undervattensfenomen och i viss mån datakommunikation: aqua jujidsu.mp3

Låt oss nu dyka rakt in i konspirationsteorierna, varav många snabbt drog slutsatsen att kablarna måste ha kapats av USA och/eller Storbritannien, som en upptakt till en kommande attack mot Iran och i förlängningen ett tredje världskrig. Som indicium anfördes uppgiften att Iran helt klippts av från internet, vilket senare visade sig fullständigt felaktigt, samt att “de enda två länder i Mellanöstern som inte drabbades var Israel och Irak”. Den senare uppgiften, som multiplicerats i konspirationsteoretiska sammanhang, kom från Mathaba News, en nyhetsbyrå av ganska speciell karaktär. Av allt att döma startades Mathaba av staten Libyen, och är präglat av dess ideologi även om en schism senare tycks ha inträtt. Å andra sidan står Mathaba uppenbart nära den mycket underliga LaRouche-rörelsen (aka EAP). Hur som helst blir dess engelskspråkiga analyser av världsläget frekvent citerade i konspiracistiskt inriktade sammanhang. (Detta stycke var alltså en liten meta-konspiracistisk exkurs.)

Varför drabbades då inte Israel? Enligt Jerusalem Post helt enkelt för att de omgivande arabländerna vägrar leverera bandbredd till Israel, som därför tvingas använda en särskild kabel, som löper parallellt med de drabbade, en bit norrut i Medelhavet.
Att en enda router i Teheran inte pingade tycks ha varit upprinnelsen till ryktet om att Iran skulle ha klippts av från internet – något som dock snart förnekades av iranska diplomater, som hävdade att allt funkade utmärkt. Likt i den övriga regionen har nog iranska internetanvändare drabbats av slöare hastigheter, men faktum är att Iran verkar ha klarat sig betydligt bättre än de flesta andra länder. Betydligt bättre än exempelvis Indien, som uppges ha förlorat drygt hälften av sin bandbredd västerut, något som hotade landets betydelsefulla callcenter-industri innan trafiken mellan Indien och Europa snabbt omdirigerades till att i högre grad gå omvägen motsols över Stilla havet.

Ändå vore det dumt att helt avskriva teorin om att kabelklippningarna var ett sabotage riktat mot Iran. Internetgurun John C. Dvorak pekade nämligen på ett slående sammanträffande, efter att han utifrån eget pingande noterade att den lilla iranska turistön Kish, till skillnad från fastlandet, faktiskt verkar ha skurits av helt från nätet. Just på denna ö försöker Iran just nu i början av februari att lansera en egen oljebörs, där betalningarna sker via euro i stället för dollar, som ett medvetet sätt att försvaga världsekonomins dollarhegemoni. Om detta stämmer är det förstås slående att kabelklippningarna skett just nu. Fast som John C. Dvorak understryker, betyder det inte att just USA ska pekas ut som enda misstänkt:

If the cut cable was done on purpose you can expect the U.S. to get blamed although it could have just as easily benefited Britain, China or even Saudi Arabia for that matter. I’m guessing we will never know how it happened or who suffered the most. All I can say for sure is that it does look fishy.

Militärteoretikern John Robb skriver en av de intressantaste analyserna av det hela på sin blogg. Han undviker att peka ut eventuella skyldiga och fokuserar mer allmänt på frågan om undervattenskablarnas sårbarhet. Enligt honom krävs alls inte en supermakt för att genomföra attacker så som nu verkar ha skett:

Means. Attacks on undersea cables are within the capacity of small groups to accomplish. With precise mapping (these cables take very circuitous routes), a cable could be cut with as little as an anchor. However, nation-states are the most capable in this sphere (including, a growing number of micropowers). Why would a nation-state do this? Deterrence. Disconnection from the global communications grid is very likely to become a form of economic/social coercion in the future (for standard national security reasons all the way down to an inability/unwillingness to crack down on rampant Internet crime, which is growing into a HUGE global problem).
Precision. It’s very hard to precisely target an attack’s damage. Regional impacts are unavoidable (collective punishment for everyone that connects to the target country?). Here’s a final point to consider: closed systems like China’s that route traffic through firewall choke-points, or other closely held infrastructure, are likely very vulnerable to an attack of this type.

Vidare påpekar John Dobbs att eventuella sabotörer inte nödvändigtvis behöver ha eftersträvat en bestämd verkan. Enligt honom är det inte osannolikt att vi just har betraktat en slags testoperation, för att samla in underrättelseuppgifter ur regionens respons på nätstörningen.
Säkerhetsbloggaren Steve Bellovin adderar en annan möjlighet: indirekta avlyssningsförsök. Att bryta en kommunikationslinje för att tvinga fienden att dirigera om trafiken till en mer lättavlyssnade linjer är en välbeprövad taktik. Det finns ett storslaget exempel från första världskrigets utbrott. Vad som talar mot den saken i det här scenariot är att effekterna blir kortlivade – undervattenskablar repareras inom några veckor.

Spekulationer som dessa är nödvändiga. Samtidigt medför de alltid risken att “viljan till sanning” löper amok, så att frågan om vem som kan vara skyldig till sådant som redan passerat helt överskuggar de viktiga frågorna om hur de olika fortsättningarna på scenariot kan se ut, och vad som är den mest önskvärda utvecklingen.
Oavsett dess orsaker, sätter kabelavbrotten fokus på den blotta möjligheten för såväl stater som terrorister att angripa undervattenskablar. (Eller “pirater”, riktiga sjörövare alltså, likt de som för knappt ett år sedan allvarligt skadade Vietnams internettillgång när de slet upp 100 ton kabel som de försökte sälja som skrot.)
I flera länder har redan höjts röster som tolkar de senaste händelserna som ett bevis för att flottan måste få större resurser för att skydda viktiga undervattenskablar. Infrastrukturen kan militariseras, privata intressen växa samman ännu mer med statliga. Samtidigt kan blotta hotbilden, i linje med vad John Dobbs påpekar, skapa incitament för regimer att inte tillämpa storskalig nätcensur av kinesisk modell, eftersom sådant ökar sårbarheten.
En annan effekt kan bli att stater gör upp mer detaljerade beredskapsplaner, som i förlängningen kan tänkas innefatta försök att kontrollera bruket av enskilda protokoll. Efter de senaste kabelklippen gick Egyptens kommunikationsministerium ut och uppmanade vänligt landets fildelare att pausa sina bittorrent-klienter, för att spara bandbredd till viktigare kommunikationsformer i väntan på att kapaciteten återställts.
Naturligtvis kan man extrapolera ännu mer, och det hoppas jag att ni nu gör, kära läsare. Spekulera loss i kommentarerna!

För övrigt är Leviathan tills vidare det lämpligaste namnet på den som klippt av undervattenskablarna – eftesom det å ena sidan är ett bibliskt namn på ett hiskeligt sjöodjur (och i förlängningen på allt annat okänt som rör sig nere i djuphaven), å andra sidan är Leviathan en beteckning på Staten, etablerad år 1651 av Thomas Hobbes.

Ett antal viktiga undervattenskablar kapades på ett par veckor, vilket allvarligt störde internettrafiken i större delen av Mellanöstern och även i Indien. Det var nämligen inte vilka kablar som helst, utan några av de mest strategiska flaskhalsar som går att finna i nätets infrastruktur: Först två stycken separata kablar i Medelhavet utanför Alexandria, sedan två stycken på olika platser i Persiska viken. Först var det inga problem att tro på den först förmedlade gissningen att ett skepp med släpande ankare av misstag slitit av en kabel. Men för varje ny "incident" började det hela lukta allt mer skumt. Dessutom meddelade Egyptens kommunikationsministerium att inga skepp färdats där. Ingen vettig människa kan längre utesluta den konspirationsteoretiska misstanken att kabelkapningarna varit sabotagehandlingar – samtidigt som det vore lika korkat att blankt förutsätta att en och samma stat eller grupp skulle ligga bakom samtliga incidenter. Att vi någonsin når visshet krin

En vecka försent kommer här en längre rapport från diverse konst och föredrag på Transmediale.

Transmediale är alltså en årlig festival i Berlin specialiserad på vad som brukar kallas “Medienkunst” eller “New media art” – begrepp som inte riktigt går att översätta till svenska, vilket nog är lika bra då de egentligen säger föga. Varianten “konst och digital kultur” blir dock ännu skevare, för inget säger att just digitalitet alltid står i centrum. Något som såg högst analogt ut var exempelvis alla de rattar som dubtechnolegenden Maurizio i fredags natt skruvade på, när han tillsammans med Vladislav Delay spelade på parallellfestivalen Club Transmediale.
Samtidskonst, klubbkultur, medieteori, kryddat med sparsamma doser av politik och hackeretik, flätas här samman – på ett sätt som knappast sker i Sverige. Inte för att den svenska konstvärlden inte skulle vilja, utan för att dess gränssnitt till närliggande världar är klart underutvecklade. Vilket i sin tur kan ha med finansieringsfrågor att göra: I svensk kulturpolitik tenderar så kallad “bildkonst” att behandlas som ett isolerat fält, medan tyska Kulturstiftung des Bundes ofta generöst finansierar fältöverskridande projekt, inte bara Transmediale utan också förra årets oil21-projekt.
Detta sagt om kontinentens Medienkunst-miljö i största allmänhet. Huruvida Transmediale.08 förde denna miljö framåt, eller tvärtom bekräftade en djup stagnation, råder det däremot väldigt delade meningar om. Kritikern Gerrit Gohlke levererar en skoningslöst cynisk slakt i Artnet.de – rekommenderad läsning för er som förstås tyska. Här på Copyriot ska dock inga försök göras att bedöma helheten, utan vi nöjer oss med några nedslag.

Conspire! var det tema som nya konstnärliga ledaren Stephen Kovats valt för årets upplaga av Transmediale. Vagt som sig bör. Programförklaringarna rymde både fascination för konspirativa strategier och maningar att avslöja dolda maktstrukturer – liksom lösare spekulationer om “en tyst och kosmisk samstämmighet” utifrån den latinska betydelsen av conspirare, att “andas tillsammans”.

Många håller nog med om att detta svåra tema omsätts ganska halvdant i själva utställningen, som curerats av slovenskan Nataša Petrešin Bachelez. Verkens koppling till det konspirativa är ofta minst sagt oklar, något som sannerligen inte blir bättre av den knapphändiga information som erbjuds om dem. Gerrit Gohlke skriver i sin sågning att man redan på öppningsdagen kunde se besökare rusa till internetterminalerna för att googla fram fakta om vad det egentligen var de just hade beskådat.

Något som inte heller funkade särskilt bra var all videokonst, varav en stor del visades i taket av små bås där besökare kunde ligga ner. Säkert mysigt, och ett bra sätt att undvika ljudsörja – men knappast optimalt för en utställning där de flesta besök är koncentrerade till ett par dagar. Båsen var förstås konstant fulla. Bland annat därför skippar denna rapport den mesta videokonsten, inklusive det verk som vann förstapriset i Transmediale Awards.

Andrapriset gick till ett rätt kul hack, Amazon Noir – The big book crime av Ubermorgen.com som består av de bägge italienarna Paolo Cirio och Alessandro Ludovico.

De har tydligen kodat robotar som använder “Search inside this book”-funktionen på Amazon.com för att sno hela texten av en bok, närmare bestämt Steal This Book. Boken har sedan rematerialiserats i en installation centrerad kring en kuvös.

Take care because it’s an illegitimate and premature son born from the relationship between Amazon and Copyright. It’s illegitimate because it’s an unauthorized print of a copyright-protected book. And it’s premature because this relationship’s outcome is far from being mature.

Katalogtexten knyter an till Sebastian Lütgerts projekt Textz.com och Walser.php, och hävdar även att Amazon Noir är “ett medvetet brott mot upphovsrätten”. Vilket kanske inte är så säkert, då boken har reproducerats i ett enda exemplar, och dess innehåll görs inte tillgängligt för allmänheten. Det intressanta är egentligen inte huruvida Ubermorgen.com överträder lagen, utan att de praktiskt kringgår tekniska barriärer. Varför curatorn placerat Amazon Noir i en avdelning med namnet “Conspiratory truths” är däremot oklart.

Ett verk som däremot tydligt, för att inte säga övertydligt, befattar sig med konspirationsteoretiserande End of Secrecy av den mycket politiska franska konstnärsduon Bureau d’études, som sedan flera år gjort sig kända för konspiratoriska affischkartor över maktstrukturer i globala säkerhetsindustriella komplex. “Kartgeneratorn” End of Secrecy presenteras med en stor väggprojektion av kartor (stulna från Google Earth) varpå konstnärerna har lagt till uppgifter om … diverse konspiratoriska aktiviteter. Ärligt talat är det en svårgreppbar röra av konkreta militära laboratorier blandat med spekulativa antydningar om “mind control research in contradiction with democratic process” och liknande. Till detta läggs markeringar av Bohemian Club och andra elitklubbar, samt även Knights of Malta. Om dessa typer av sammanslutingar är intressanta för konstnärliga undersökningar, torde det knappast ett utmärkande av deras geografiska position vara mest angeläget.
Ändå vann End of Secracy också ett andrapris på Transmediale, fast i den nyinstiftade teoriklassen. Vilket väcker frågan om det egentligen var de bägge konstnärerna som vann, eller deras ständige samarbetspartner, teoretikern Brian Holmes. Man får misstänka att den senare står för en stor del av texterna i den tidning som ackompanjerar kartprojektionen: The Laboratory Planet. Högst paranoida och delvis riktigt intressanta texter som spekulerar i hur konvergensen av “bio-, nano-, cogno-, info-, robo-, sociotech” leder planeten mot ett skrämmande posthumant kontrollsamhälle. För att funka som del i ett politiskt konstprojekt är det dock på tok för programmatiskt. Ingenting lämnas betraktaren att fundera över.

Något av samma problematik hemsöker Chemtrail project av den berlinske konstnären Christoph Keller. Våghalsigt tar han sig an konspirationsteorierna om chemtrails, alltså att flygplan skulle spraya jorden med kemikalier som på olika sätt är skadliga för människor, för att på något sätt befästa en sammansvärjnings makt över mänskligheten. Christoph Keller har samlat några bilder från nätet som han ställer ut jämte en video där han låter konspirationsteoretiker som tror stenhårt på teorin komma till tals. Inga dåliga ansatser, men frågan är vad som uppnås genom att stanna där. Kritikerna tycks nämligen ha bestämt sig för att Christoph Keller helt enkelt “ironiserar över” konspirationsteorier. De som redan är övertygade om teorin, även om de i dessa konstsammanhang nog är väldigt få, lär väl å andra sidan stärkas i sin uppfattning. Inte mycket plats för någonting däremellan.
Om det enda alternativ som konsten kan erbjuda till dikotomin sant/falsk är dikotomin allvar/ironi, har den misslyckats. Man måste därför fråga sig varför konstnärer ska producera nytt material i konspirationsgenren, som Christoph Keller gör när han spelar in en film om chemtrail-teorierna. Då vore det kanske intressantare om våghalsiga curatorer eller konstnärer fick för sig att lyfta in ready-made konspirationsfilmer från nätet in i utställningsrummen, placerade i assemblage där en medveten kontrastverkan kunde stimulera reflektion som går utanför dessa snäva dikotomier.

En ansats i denna riktning är David Crawfords videoverk These People from Elsewhere. Det är producerat med mycket enkla medel. Allt som syns under de tolv minuterna är en grå molnhimmel, där kvadratiska copy/paste-strukturer dyker upp och försvinner. Videoskärmen är helt rätt placerad, så att man sitter mot den gråa Berlinhimlen. Över dessa bubblande gråzoner hörs en röst. Man förstår att det inte är konstnären, utan en ready-made inspelning med rätt många år på nacken, härrörande från andra sidan Atlanten. Ens fördomar får en genast att tro att det är någon form av isolerad fanatiker som talar.
Det handlar om utomjordingar. Mannen som talar är övertygad om att de har besökt jorden. Inte nog med det. Efter en stund kommer det fram att han menar att vi människor härstammar från dem. Jordiska civilisationer har vuxit fram, gått under och sedan startats på nytt med utomjordingarnas hjälp. Nu när vi står på randen till rymdåldern, säger mannen, befinner vi oss vid ett vägskäl. Vår civilisation måste antingen ta ett etiskt steg framåt och etablera ett rättrådigt världssamhälle, eller gå under.
Glidningen från rymdforskning till världspolitik som sker – allt medan videobilderna stannar kvar i att söka strukturer bland monotont gråa moln – är mycket fascinerande. Gradvis kommer mannen fram till att folket måste resa sig mot de korrupta politikerna, som känner till utomjordingarna men vägrar erkänna deras existens. Före som börjar som en stilla fundering över livet i rymden slutar tolv minuter senare i en maning till revolution, med icke helt tydliga politiska förtecken.
Vem är då den man som håller detta märkliga tal? I just detta fall var det nog bra att informationen inte finns omedelbart tillgänglig vid videomonitorn, utan sparas till utställningskatalogen. Mannen som talar visar sig nämligen alls inte vara någon marginell galning, utan Wilbert Smith som 1950-54 var staten Kanadas officiella utredare av UFO-fenomen. Därefter verkar hans idéer ha vandrat allt egnare vägar. Ändå framstår inte verket som ironiserande, utan mer som en meditiation över glidningen från spekulativ vetenskap till (anti)konspirativ politik. Kanske är det de gråa molnen som låter tankarna uppehålla sig i dessa gråzoner. Naturligtvis bidrar även det historiska avståndet som skiljer den begynnande rymdåldern från vår tid. Frågan är om liknande effekter kan uppnås, med lika enkla medel, av konstnärer som tar sig an mer närliggande konspirationsteorier.

Trevor Paglen, konstnär och geograf, stod för det absolut intressantaste sättet att hantera den konspirativa tematiken på Transmediale.08. Tyvärr var detta omöjligt att utläsa av själva hans bidrag till utställningen – några tygpatches, mer om dessa snart – än en gång beroende på att curatorn underlåtit att göra kontexten tillgänglig. Däremot höll han en oerhört intressant presentation. Den refereras mycket ingående på we-make-money-not-art.com, men även här måste vi kort referera hans arbete i gränslandet mellan konstnärligt fotografi, politisk journalistik och akademisk geografi.
Presentationen tog avstamp i USA:s miltärbudget, som är fylld med hemliga program med nonsensnamn som “Retract larch” dit allt fler hundratals miljoner dollar skyfflas varje år. Som geograf intresserar sig Trevor Paglen för vart dessa resurser tar vägen rent fysiskt. Svaret är att dessa “svarta dollar” till stor del hamnar i sydvästra USA:s stora öknar, där stora områden är strikt avspärrade och tillhör vad som bland amerikanska militärer kallas den “svarta världen”. Att studera denna värld jämför Trevor Paglen med hur astronomer studerar mörk materia.
Som fotograf har han testat att på extremt långt avstånd fotografera anläggningarna. Bilderna blir nästan helt abstrakta när alla detaljer går upp i dallrande ökenhetta. De saknar underrättelsevärde men utgör en kittlande form av fotokonst.

En av hans tidigare metoder har varit att undersöka den svarta världen via dess flygningar. Flygbranschen är hårt reglerad och det finns offentliga databaser över bland annat vilka civila flygföretag som har tillstånd att landa på militärbaser, varav vissa underliga företag har globala rättigheter. “This is a Rosetta stone to CIA front companies”, förklarade Trevor Paglen, som genom sitt grävande faktiskt lyckats kartlägga vissa av CIA:s hemliga fångtransporter runt om på jordklotet och ritat kartor. Han åkte även till Kabul och hittade ett CIA-fängelse som drivs tillsammans med ett Halliburton-ägt företag.
Vidare har han undersökt ägarna till de företagsstrukturer som äger dessa “civila” flygbolag, som föga förvånande visar sig vara påhittade figurer utan några spår i offentliga register. Hundratals av dem är skrivna på en och samma postbox i Virginia. “What you simply find is a collection of ghosts.”
Trevor Paglens presentation var befriande avslappnad. Inga illusioner om att hans konstgeografiska research skulle förändra världen, inga maningar till protest. Bara en genuin nyfikenhet, utifrån konstaterandet att det faktiskt vore väldigt märkligt att inte intressera sig för vart en stor del av USA:s budget tar vägen.

På senare tid har Trevor Paglens metodologi skiftat i en mer amatörantropologisk riktning. Människorna som arbetar i den “svarta världen” är förstås inga utomjordingar, utan människor som lever sina liv och kör barnen till skolan som andra och blandar ut sig i den “vanliga” världen. Samtidigt har de som jobbat tätt i åratal tätt intill varandra i hemliga projekt knutit band som är av speciell karaktär. De vet saker som de inte kan säga till outsiders, och tenderar därför exempelvis att umgås mycket i veteranföreningar efter pensionen. Trevor Paglen har studerat dessa föreningar, och det märkligt extremvaga språk som de använder när de delar ut priser till varandra för sina insatser i yrkeslivet. Hans intresse för det närmast banala påminner en smula om en del av videoverken från Korpys-Löffler, som vi skrivit om tidigare.)
Amerikanska militärer är generellt överförtjusta i tygmärken, och även de superhemliga projekten har sådana. “Advertising that you are associated with something which doesn’t really exist.” Faktum är dock att en och annan ledtråd ges av det visuella språket. Tidigare projekt som utvecklat spaningsflygplan har avbildat flygplanens form exempelvis som handtag till svärd. I övrigt finns en fullständigt bisarr symbolik i de olika tygmärkena: Trollkarlar, pyramider, stjärnor, utomjordingar och demoner.
Uppenbarligen finns en stor dos humor begraven i all mystik. Särskilt i tygmärkenas paroller, ofta skrivna på latin. En av parollerna betyder i översättning: “Att göra Guds verk med andra människors pengar“.
Och vad ska man säga om den här bilden?

Trevor Paglens föredrag ägde rum under fredagens seminarium, som leddes av Florian Cramer och kommenterades av Konrad Becker.
Där talade även den schweiziska litteraturvetaren Eva Horn, som nyligen utgav den uppmärksammade boken Der Geheime Krieg. Hon intresserar sig för konspirationsteorierna om 911, både de från den så kallade “911 truth movement” och den vedertagna eller officiella teorin. Hon menar att de båda diskurserna kan upplysa varandra och intresserar sig särskilt för hur begreppet “nätverk” används. Däremot är hon inte särskilt intresserad av att fastlägga en singulär sanning, något som säkert skulle provocera i andra sammanhang, men funkar bra i konstvärldsarrangemang.
Hon kontrasterade bland annat det open source-inspirerade projektet “History Commons“, som hon menar är mer inriktat på att ställa frågor (om 911 och annat) än att leverera svar, mot filmen Loose Change om å andra sidan driver en bestämd tes om att USA:s regering iscensatt “en psykologisk attack på det amerikanska folket”. Eva Horn polemiserade en smula mot den senare diskursen, som hon såg som ett tafatt försök att förneka nätverksparadigmet, negera vår tids politiska hyperkomplexitet och återföra 911 in i en orsak-verkan-logik där USA:s regering ändå på något sätt hade total kontroll över vad som hände.
Om detta referat inte ger henne full rättvisa, finns ett alternativt på we-make-money-not-art.com.
I samma seminarium talade även Pierre Lagrange, fransk Latour-influerad sociolog, om den historiska framväxten av UFO-konspirationsteorier, bland annat om hur själva begreppet “flygande tefat” tydligen grundade sig i ett missförstånd från en journalist men sedan fick ett eget liv. Pierre Lagrange betonade ännu starkare än Eva Horn att man inte kan göra en analytisk åtskillnad mellan de konspirationsteoretiska kulturerna hos “eliten” och “folket”, för i själva verket interagerar de ständigt med varandra.
Sist av allt ifrågasatte Florian Cramer själva systemmetaforen och pekade på frestelsen i att “reducera komplexitet genom att kalla den för komplexitet”.

På tal om svarta världar, talades det även om svarta hål på Transmediale.08. Fast kanske inte riktigt lika mycket som det var tänkt. Professor Otto Rössler, en pionjär inom kaosforskning, höll ett keynote-tal där alla väntade sig att han skulle varna för jordens undergång. Närmare bestämt att nästa stora partikelaccelerator – världshistoriens dyraste experiment, som sysselsätter 10000 fysiker och syftar till att producera svarta minihål – faktiskt skulle kunna producera ett svart hål som slukade jorden. Enligt Stephen Hawkings teori är det lugnt, men Otto Rössler hör till det fåtal som inte köper den. Detta kom han dock inte riktigt fram till förrän i frågestunden. Själva föredraget, däremot, började med ett längre resonemang om begreppet “välvilja” och rörde sig sedan via bonobo-apor och solipsism till frågan om de verkliga skälen till att nazisterna hatade Einstein så mycket. Omöjligt att helt följa, men samtidigt ganska stimulerande. (Referat på tyska finns.) Otto Rösslers vana att skratta åt sina egna skämt, i kombination med den högst analoga presentationstekniken att rita live på overheadpapper, tillförde föredraget en speciell charm.
En höjdpunkt var under ett resonemang om tvillingparadoxen, då Otto Rössler ritade upp ett avlångt rymdskepp och trasslade in sig i ett resonemang som han endast kunde komma ur med följande fras: Sometimes, as Freud said, a cigar is just a cigar. But this cigar is a spaceship, with blinking ads on it..

En vecka försent kommer här en längre rapport från diverse konst och föredrag på Transmediale. Transmediale är alltså en årlig festival i Berlin specialiserad på vad som brukar kallas "Medienkunst" eller "New media art" – begrepp som inte riktigt går att översätta till svenska, vilket nog är lika bra då de egentligen säger föga. Varianten "konst och digital kultur" blir dock ännu skevare, för inget säger att just digitalitet alltid står i centrum. Något som såg högst analogt ut var exempelvis alla de rattar som dubtechnolegenden Maurizio i fredags natt skruvade på, när han tillsammans med Vladislav Delay spelade på parallellfestivalen Club Transmediale. Samtidskonst, klubbkultur, medieteori, kryddat med sparsamma doser av politik och hackeretik, flätas här samman – på ett sätt som knappast sker i Sverige. Inte för att den svenska konstvärlden inte skulle vilja, utan för att dess gränssnitt till närliggande världar är klart underutvecklade. Vilket i sin tur kan ha

Nu går Stim ut i en debattartikel, “Så kan nedladdning bli laglig“, där de presenterar vad de menar är en kompromisslösning på fildelningsstriderna. Yes, ni kan gissa vad: flatrate, nedladdningslicens, bredbandsavgift, alternativt kompensationssystem – kärt barn har många namn.
“Hittills har sådana förslag lyst med sin frånvaro i debatten” skriver Stim yrvaket, medan vi andra undrar i vilket jordhål de befunnit sig under de senaste tre-fyra åren.
Samma sak som de nu föreslår var ju exempelvis på tapeten i april 2006 och enstaka debattörer återupptog vurmen senare det året efter tillslaget mot The Pirate Bay. Sedan dess har allt fler insett problemen, men viljan till ett digitalt Saltsjöbadsavtal har fortsatt vara stark i vårt land och förslag om kompensationskompromiss har fortsatt att poppa upp med jämna mellanrum.

Tidigare talades det om en obligatorisk bredbandsskatt. Vad Stim nu föreslår är något delvis annorlunda, nämligen att de själva ska sluta licensavtal direkt med internetleverantörerna, så att de kan erbjuda sina kunder ett abbonemang med extra hög månadsavgift.

I typfallet innebär det att en vanlig internetanvändares månadsavgift höjs med ett belopp som står i proportion till det samlade nyttjandet av musik på nätet. I gengäld ska han eller hon fritt och lagligt kunna ladda ner och för eget bruk använda tillgänglig musik på internet.

Observera: ladda ner. Inte ladda upp. Förslaget handlar inte om “laglig fildelning”, som Stim skriver i rubriken till sitt pressmeddelande. Snarare om att dra in pengar för sådant som YouTube. I debattartikeln skriver Stim att de vill göra folk till “lagliga musiksurfare”. Passiva konsumenter. Piratjakten kan fortsätta som vanligt, men med extra ekonomiskt tillskott via en beskyddaravgift. Detta är vad Stim kallar ett “lagligt fritt internet”.

Som vanligt när flatrate-system kommer på tal, är det ingen som talar om annat än musik. Frågor om text, bild och film lämnas utanför diskussionen. Så Stims beskyddaravgift, maskerad till kompromiss, är fullt kompatibel med att exempelvis filmindustrin fortsätter sitt krig mot fildelningen.
En sådan kombination vore förstås sämsta möjliga utfall. Fast särskilt sannolikt är det nog inte. Stim kan inte agera utan att få med sig vad de kallar “andra organisationer som representerar musikrättighetshavare”, läs Sami och Ifpi. Med de senare blir det nog svårt – att ta ut en flatrate för musiknedladdning rimmar illa med skivbolagens fastspikade strategi att försäljning av filer i framtiden ska kunna dra in lika mycket pengar som de på 1990-talet drog in på skivor.
Nu gäller det bara för debattörer i frågan att inte låta sig vaggas in i illusioner av Stims utspel.

(Förresten är det smått intressant att Stim i sitt pressmeddelande kallar sig “musikskaparnas egen intresseorganisation”. Mer korrekt är ju att säga att man företräder “kompositörer, bearbetare, textförfattare och deras förlag“. Musikförlag är inte musikskapare. Och alla “musikskapare”, vad det ordet nu betyder, är inte kompositörer. En stor del av den musik som spelas i världen saknar faktiskt en individuell kompositör!)

Uppdatering: SVT Kulturnyheterna skriver av pressmeddelandet, inklusive påståenden som att förslaget skulle vara “nytt” och att Stim skulle vara “musikskaparnas intresseorganisation”. Anders Silvergren Blåder avslutar med att spekulera i “om initiativet kan innebära början till slutet på den minst sagt långdragna diskussionen om musiknedladdning på nätet”. Som om det var nedladdning striderna handlar om. Pinsamt!

Uppdatering: Läs förstås också Brokeps blogginlägg om saken. Med intressanta uppgifter om hur Stim inte ens svarar på kontaktförsök från Playble.

Nu går Stim ut i en debattartikel, "Så kan nedladdning bli laglig", där de presenterar vad de menar är en kompromisslösning på fildelningsstriderna. Yes, ni kan gissa vad: flatrate, nedladdningslicens, bredbandsavgift, alternativt kompensationssystem – kärt barn har många namn. "Hittills har sådana förslag lyst med sin frånvaro i debatten" skriver Stim yrvaket, medan vi andra undrar i vilket jordhål de befunnit sig under de senaste tre-fyra åren. Samma sak som de nu föreslår var ju exempelvis på tapeten i april 2006 och enstaka debattörer återupptog vurmen senare det året efter tillslaget mot The Pirate Bay. Sedan dess har allt fler insett problemen, men viljan till ett digitalt Saltsjöbadsavtal har fortsatt vara stark i vårt land och förslag om kompensationskompromiss har fortsatt att poppa upp med jämna mellanrum. Tidigare talades det om en obligatorisk bredbandsskatt. Vad Stim nu föreslår är något delvis annorlunda, nämligen att de själva ska sluta licensavtal direkt med

Såväl Gävle som Göteborg aspirerar på att bli europeisk kulturhuvudstad år 2014. Lustigt nog har båda kommunerna, oberoende av varandra om man får tro dem själva, kommit fram till att kandidera med exakt samma paroll: “kulturell allemansrätt”.

Begreppet har en historia som fortfarande får vissa att se rött, men de är nog ytterst få, koncentrerade till en liten klick gamla rävar inom organisationen Klys. När en av dessa rävar nyligen menade i en insändare (SvD, 10 jan) att “piratmoderaternas” förslag om avkriminaliserad fildelning var “nästa lika befängt som socialdemokraternas förslag på 70-talet om kulturell allemansrätt”, var det nog få som förstod parallellen. Så vi gräver lite i arkiven och uppmanar samtidigt äldre läsare att fylla denna begreppshistoria med eventuella minnen.

I riksdagsdebatten om ny upphovsrättslag 1960 framförde John Lundberg (s) stark kritik mot idén om upphovsrätt. Hans alternativa vision, som kom att få namnet “kulturell allemansrätt”, var helt enkelt att staten via bidrag skulle ansvara för konstnärers försörjning, och att deras produktion då kunde stå till samhällets förfogande, kostnadsfritt. Senare antog 1969 års socialdemokratiska partikongress, som en punkt i handlingsprogrammet för kulturfrågor, att “stödet till kulturarbetarna omvandlas till betalning för en successivt genomförd konstnärlig allemansrätt”. [SOU 1975:14, Konstnärerna i samhället]

Från 1969 och några år in på 1970-talet väckte begreppet ont blod bland intresseorganisationer. Vi citerar ur en text av Jan Gehlin, publicerad i en jubileumsskrift som Stim publicerade 1973:

Under biblioteksaktionen 1969 lanserade dåvarande kulturministern begreppet ‘kulturell allemansrätt’ för biblioteksutlåningen, och ville i skydd av detta uttryck förvägra författarna juridisk rätt till ersättning för denna utlåning. /…/
Man måste naturligtvis tillbakavisa det förledande uttrycket allemansrätt – det har såvitt jag vet aldrig varit tillämpligt på odlade produkter – alltså kan det aldrig avse medborgarnas fria tillgång till våra alster på vår bekostnad. /…/
Och fokus för hela denna förvirring i tänkesättet blir 11 §, den gamla hederliga, praktiska paragrafen som en gång skulle spegla den ensamme läsarens behov av att för memorering och glädje handskriva en dikt eller visa, men som nu har förvandlats till en avvattningskanal vilken via fotokopieringsapparater, kontorsoffset och stencilmaskiner leder bort våra verk och vår kraft.

Titeln kulturminister fanns ännu inte formellt år 1969, utan sysslan sköttes av utbildningsministern, en post som det året innehades av först Olof Palme och sedan Ingvar Carlsson. Ett par år senare, kring 1973-74, hette ministern Bertil Zachrisson. Denne uppges i ett möte med Klys “som ett tankeexperiment framfört att man kunde statligt anställa ett smärre antal konstnärer och därmed också förvärva dessas upphovsrätter”. Förslaget förknippades åter med begreppet kulturell allemansrätt. [Musikern, 7-8, 1974]
Maoistledaren Jan Myrdal manade till kamp för upphovsrätten i sitt husorgan FiB/Kulturfront:

Upphovsrätten är ingen konstig rätt. Den är rätten att förfoga över sitt arbete. Den skall utvecklas och förverkligas – inte avskaffas. /…/
Carl Lidbom och Bertil Zachrisson kanske snart börjar förstå att upphovsmännen står eniga från vänster – ända bort till högerflygeln, för att kämpa mot kravet på en Kulturell Allemansrätt med en statlig konstnärlig bedömning och en prioritering, som har en inkomstutjämning som mål.
[Citerad i SKAP-nytt, 1/1975]

Från mitten av 1970-talet tycks begreppet “kulturell allemansrätt” mer eller mindre ha dött ut och knappt ha använts på trettio år. Sedan plockades det åter upp, fast med ett bokigt spektrum av nya betydelser: Först av centerpartiet och piratpartiet och nu alltså av kommunerna Gävle och Göteborg.

För centerpartiet betyder parollen att “alla människor ska kunna ta del av kulturutbudet. Det ska inte spela någon roll om du t.ex. har ett funktionshinder, om du bor i glesbygden, om du är född och uppvuxen i ett annat land eller om du är ung och har ont om pengar.”
Inom piratpartiet görs en ganska annorlunda tolkning: “Allt icke-kommersiellt inhämtande, nyttjande, förädlande och spridning av kultur skall uttryckligen uppmuntras”, skriver de i sitt principprogram.
Man kan ana att centerpartiet associerar ordet “kultur” mer till platsbunden kultur, såsom teater och konstutställningar, medan kulturbegreppet för piratpartiet tenderar att likställas med digitaliseringsbar information.

Vad skulle då “kulturell allemansrätt” betyda som tema för en europeisk kulturhuvudstad? Göteborg snömosar på, om “friheten för konst och kultur att ta plats i det offentliga rummet” och om “en ny demokratisk rättighet”. Gävle snömosar också, fast med lite större finess, inklusive smått underliga referenser till såväl William Baumol som Marcel Duchamp. I en avslutande passus förklaras att Gävle å ena sidan nu bestämt “att kultur är allas egendom”, men “att göra det gratis är inte professionellt och gagnar ingen”. Tydligen var det sista viktigt att påpeka, med hänsyn till den lokala debatt som väckts. Som en lokaltidning rapporterar från en debattkväll:

Mest motstånd fick den kulturella allemansrätten inte oväntat av Björn Widegren, Gefle Dagblads kulturredaktör. Han uttryckte en rädsla över att den bara skulle ge fritt spelrum åt amatörer och poesiuppläsningar på Spegeln.

Nej, hur skulle det gå om sådant tilläts?

Såväl Gävle som Göteborg aspirerar på att bli europeisk kulturhuvudstad år 2014. Lustigt nog har båda kommunerna, oberoende av varandra om man får tro dem själva, kommit fram till att kandidera med exakt samma paroll: "kulturell allemansrätt". Begreppet har en historia som fortfarande får vissa att se rött, men de är nog ytterst få, koncentrerade till en liten klick gamla rävar inom organisationen Klys. När en av dessa rävar nyligen menade i en insändare (SvD, 10 jan) att "piratmoderaternas" förslag om avkriminaliserad fildelning var "nästa lika befängt som socialdemokraternas förslag på 70-talet om kulturell allemansrätt", var det nog få som förstod parallellen. Så vi gräver lite i arkiven och uppmanar samtidigt äldre läsare att fylla denna begreppshistoria med eventuella minnen. I riksdagsdebatten om ny upphovsrättslag 1960 framförde John Lundberg (s) stark kritik mot idén om upphovsrätt. Hans alternativa vision, som kom att få namnet "kulturell allemansrätt", var h

En dansk domstol har alltså ålagt en internetleverantör att spärra The Pirate Bay. Detta på order av Ifpi, som alltså gjort nätcensur till högsta prioritet för 2008.
(Danska Piratgruppen har en längre bakgrund samt en guide till hur den kommande spärren kan kringgås. Flera motdrag är på väg.)

Nu finns domslutet på nätet. Där kan man först läsa Ifpi-juristernas bredsida:

aktiviteterne på hjemmesiden er retsstridige, /…/

idet brugernes download af filer via hjemmesiden indebærer en ulovlig eksemplarfremstilling i strid med ophavsretslovens § 2, stk. 1,

idet brugernes tilgængeliggørelse af filer via hjemmesiden indebærer en offentlig fremførelse i strid med ophavsretslovens § 2, stk. 1,

idet thepiratebay.org ved sine deeplinks foretager en selvstændig offentlig fremførelse i strid med ophavsretslovens § 2, stk. 1, og medvirker til brugernes ulovlige eksemplarfremstilling, ligeledes i strid med ophavsretslovens § 2, stk. 1,

idet hele formålet med the “pirate” bay er at udveksle piratkopier

Av dessa argument handlar de två första inte alls om The Pirate Bay, utan om vad dess användare väljer att göra. Tredje argumentet, att indexering av filer är “ett självständigt offentligt framträdande” kan nog ingen icke-jurist finna reson i. Där används även hittepå-begreppet “djuplänkar” för att förleda domstolen.
Argument fyra är intressantast av alla. Där handlar det plötsligt inte längre om vad som faktiskt sker, utan om semantik – ordet “pirate” påstås i sig innebära illegalitet. Här rör det sig om vad jag i engelskspråkiga sammanhang har kallat “political rights management“. För att citera ur föredraget på Transmediale:

When copyright enforcement is moved from the actual level of the copyrighted files in themselves, up to the meta-level of links, tools and attitudes, the whole net moves even deeper into the grey zones, into a permanent state of exception.
Digital Rights Management, the naïve belief in a black-an-white technological implementation of social relation, is yesterday. In it place comes Political Rights Management.

Slutligen får vi citera några nyckelpassager ur den danska domstolens beslut (“kendelse”):

Det lægges som ubestridt til grund, at hjemmesiden www.thepiratebay.org fungerer som et indeks og søgemaskine, hvorefter brugere af hjemmesiden kan få adgang til at hente filer fra hinanden.
/…/
Retten finder, at hjemmesiden www.thepiratebay.org fungerer som en særlig oprettet og nødvendig søgemaskine til uberettiget distribution af ophavsrettligt beskyttede værker. /…/ Retten lægger i den forbindelse vægt på, at hjemmesiden via sin søgefunktion er programmeret med direkte links til ophavsretligt beskyttet materiale hos hjemmesidens brugere
/…/
Den omstændighed, at www.thepiratebay.org i et vist – om end begrænset – omfang giver adgang till lovlig fildelning mellem hjemmesidens brugere, findes ikke at kunne legitimere de retsstridige krænkelser.

En dansk domstol har alltså ålagt en internetleverantör att spärra The Pirate Bay. Detta på order av Ifpi, som alltså gjort nätcensur till högsta prioritet för 2008. (Danska Piratgruppen har en längre bakgrund samt en guide till hur den kommande spärren kan kringgås. Flera motdrag är på väg.) Nu finns domslutet på nätet. Där kan man först läsa Ifpi-juristernas bredsida: aktiviteterne på hjemmesiden er retsstridige, /.../ idet brugernes download af filer via hjemmesiden indebærer en ulovlig eksemplarfremstilling i strid med ophavsretslovens § 2, stk. 1, idet brugernes tilgængeliggørelse af filer via hjemmesiden indebærer en offentlig fremførelse i strid med ophavsretslovens § 2, stk. 1, idet thepiratebay.org ved sine deeplinks foretager en selvstændig offentlig fremførelse i strid med ophavsretslovens § 2, stk. 1, og medvirker til brugernes ulovlige eksemplarfremstilling, ligeledes i strid med ophavsretslovens § 2, stk. 1, idet hele formålet med the "pirate" ba

Behöver Kina mer eller mindre internetcensur? “Mer!” ropar tre av världens största skivbolag och stämmer Kinas största sökmotor, Baidu. Anklagelsepunkten är i princip densamma som nu riktas mot The Pirate Bay, och som precis lika gärna skulle kunna riktas mot Google, nämligen länkning. TT skriver:

Annonsfinansierade sajter förser med “djupa länkar” till andra hemsidor där hundratusentals musikspår kan laddas ner utan att upphovsrättsägarna får del i affärerna, enligt Ifpis beskrivning.

Vadå “djupa länkar“? Hittepå! En länk är en länk är en länk. Så här sammanfattas saken av World Wide Web Consortium:

any attempt to forbid the practice of deep linking is based on a misunderstanding of the technology, and threatens to undermine the functioning of the Web as a whole.

Som alla vet är även Google en annonsfinansierad sajt som förser användarna med länkar till hundratusentals mp3-filer, vilka kan “laddas ner utan att upphovsrättsägarna får del i affärerna”.
Visserligen har Google valt att undanta mp3-filer från indexering. Men det förhindrar inte att man med lite skillz kan hitta till index med exempelvis enskilda artisters fulla produktion. (Det gamla “index of”-tricket har dock i praktiken slutat funka, efter att ha drunknat i spam från diverse lycksökare.)

Baidu, Kinas svar på Google, tillhandahåller däremot med tjänsten Baidu 500 direkta länkar till mp3-filer. Ska därmed gränsen mellan lagligt och olagligt gå mellan direkt och indirekt länk? En sådan praxis vore för det första extremt enkelt att kringgå, för det andra skulle den fortfarande kriminalisera Google, som ju indexerar mängder av bilder och texter som ligger ute på nätet utan att rättigheterna clearats.
Eller är det att Baidu presenterar länkarna som en topplista, rankade efter vilka låtar som laddats ned flest gånger? Men en praxis där vissa rangordningar är tillåtna och andra otillåtna, enligt principer som bara kan vara godtyckliga, vore sannerligen också underlig.

Inget tvivel torde råda om att de tre sökmotorerna Google, Baidu och The Pirate Bay befinner sig i samma legala gråzon. En gråzon där det år 2008 tycks blåsa upp till full storm.

Behöver Kina mer eller mindre internetcensur? "Mer!" ropar tre av världens största skivbolag och stämmer Kinas största sökmotor, Baidu. Anklagelsepunkten är i princip densamma som nu riktas mot The Pirate Bay, och som precis lika gärna skulle kunna riktas mot Google, nämligen länkning. TT skriver: Annonsfinansierade sajter förser med "djupa länkar" till andra hemsidor där hundratusentals musikspår kan laddas ner utan att upphovsrättsägarna får del i affärerna, enligt Ifpis beskrivning. Vadå "djupa länkar"? Hittepå! En länk är en länk är en länk. Så här sammanfattas saken av World Wide Web Consortium: any attempt to forbid the practice of deep linking is based on a misunderstanding of the technology, and threatens to undermine the functioning of the Web as a whole. Som alla vet är även Google en annonsfinansierad sajt som förser användarna med länkar till hundratusentals mp3-filer, vilka kan "laddas ner utan att upphovsrättsägarna får del i affärerna". Visserligen har

Är det för att upphovsrättsorganisationerna anser sig så oerhört viktiga, som de konsekvent envisas med att skriva sina namn med enbart versaler? STIM, SKAP, SAMI, KLYS, ALIS, IFPI… ja, till och med COPYSWEDE insisterar på capslockas.

I alla de nyss nämnda fallen strider versaliseringen mot etablerade rättskrivningsregler. Förkortningar som är namn och kan uttalas ska skrivas med stor bokstav i början, sedan små. Om de bara är tre bokstäver långa kan saken möjligen diskuteras, men med fyra eller fler är fallet solklart. Korrekt skrivning är alltså Stim, Klys, Ifpi, etc.

Ändå är många svenska tidningar slående dåliga på att följa reglerna, något som märks tydligt när det kommer till den nu så omskrivna intresseorganisationen Ifpi.
Jag gjorde en simpel undersökning utifrån ett antal tidningars nätupplagor.

Bäst rättskrivningsbetyg får Svenska Dagbladet samt Göteborgs-Posten. De bägge tidningarna skriver nästan alltid “Ifpi”, “Stim” och “Sami”. (Visserligen har GP en felaktigt versal skrivning av Stim på alla sina webbsidor, med länk dessutom – kolla själva längst ned.) Med tvekan godkänt får Sydsvenskan: Av de tjugo senaste gångerna de skrivit om Ifpi har den felaktiga skrivningen IFPI “bara” slunkit in i fem artiklar.
Övriga tidningar som figurerade i denna enkla undersökning – Aftonbladet, Expressen, Metro, IDG, Dagens Industri, Dagens Nyheter – var alla så notoriskt inkonsekventa att de mer eller mindre visade sig skriva “Ifpi” i ena hälften av fallen och “IFPI” i den andra hälften. Endast ett exempel hittades på en nästan konsekvent felskrivare, nämligen tidningen Ny Teknik.

Nog är det lite kul att Dagens Nyheter är så DN-mässigt mitt emellan allting att de lyckas kvotera sitt stavande av skivbranschens lobby till exakt hälften rätt och hälften fel. Av de tjugo senaste omnämnandena återfinns tio IFPI och tio Ifpi.
Till skillnad från de flesta tidningar har Dagens Nyheter en språkvårdare. Hon heter Catharina Grünbaum och svarade genast på min fråga:

Rekommendationen till Dagens Nyheters redaktion är att “ta ner”, som det heter på redigerarspråk, sådana förkortningar som uttalas som ord och inte bokstav för bokstav. Versalförkortningarna är ändå för många. Men visst syndas det mot denna rekommendation.

Varför syndas det då så ofta just i fallet Ifpi? Kan det möjligen vara så att många av de nyhetsartiklar där de figurerar i själva verket bygger på ett enda pressmeddelande, med de självversaliserande Ifpi som avsändare, som stressade journalister sätts att skriva om till något som liknar en nyhet?

Är det för att upphovsrättsorganisationerna anser sig så oerhört viktiga, som de konsekvent envisas med att skriva sina namn med enbart versaler? STIM, SKAP, SAMI, KLYS, ALIS, IFPI... ja, till och med COPYSWEDE insisterar på capslockas. I alla de nyss nämnda fallen strider versaliseringen mot etablerade rättskrivningsregler. Förkortningar som är namn och kan uttalas ska skrivas med stor bokstav i början, sedan små. Om de bara är tre bokstäver långa kan saken möjligen diskuteras, men med fyra eller fler är fallet solklart. Korrekt skrivning är alltså Stim, Klys, Ifpi, etc. Ändå är många svenska tidningar slående dåliga på att följa reglerna, något som märks tydligt när det kommer till den nu så omskrivna intresseorganisationen Ifpi. Jag gjorde en simpel undersökning utifrån ett antal tidningars nätupplagor. Bäst rättskrivningsbetyg får Svenska Dagbladet samt Göteborgs-Posten. De bägge tidningarna skriver nästan alltid "Ifpi", "Stim" och "Sami". (Visserligen har

“The Greying Of The Commons: IP, The Law And The Street was the title for a session at this year’s Transmediale in Berlin, with short presentations by five invited guests, and real-time input via IRC.
Here follows the script for Rasmus Fleischer’s short talk at the panel.

Yesterday [Jan 31, 2008], the Swedish prosecutor finally had to get his case against The Pirate Bay to court. The operators of the bittorrent tracker are not accused for any handling of copyrighted material, but with “conspiracy to breach copyright”, by letting others use their service to exchange any kind of files between their hard drives. In short, the supposed crime of The Pirate Bay consists in indexing and linking.

One interesting contrast is the German company RapidShare, which is running a site with even more visitors than The Pirate Bay. Their business model is to let users upload files to their service – we’re here talking about several petabytes of unauthorized copies – and then let other users pay for unlimited downloads of it. Yet, there has been no police raids against RapidShare.
Is this because RapidShare technically is the exact opposite of The Pirate Bay? While The Pirate Bay is a large centralised index, pointing at a decentralised archive, RapidShare is a large centralised archive with no public index and no search function, leaving it to the users to build small decentralised indexes by posting links in web forums and private chatrooms.
Another difference is of course that RapidShare makes no political statements. They remove files on notice from copyright holders, who however never can find all “their” material as they at any given time can’t access more than tiny fractions of the distributed index.

There’s absolutely no doubt that the popularity of RapidShare’s centralised archive represents a regressive tendency in terms of information infrastructure, while the popularity of The Pirate Bay’s decentralised archive represents a progressive one. However, the high level of centralization of indexing in today’s bittorrent networks remains a problem, which in best case future file-sharing protocols will begin to overcome.

An even more striking comparison is that to Google. Both Google and The Pirate Bay are essentially search engines. As is now repeatedly pointed out in the Swedish debate, also Google is indexing and linking pirated files (as well as being a good place to search for torrent files). In addition, Google Image Search is hosting millions of copyrighted artworks on their servers, showing them for free along advertisements without any given permission. Yet a police raid against Google’s server halls seems unthinkable today.

When copyright enforcement is moved from the actual level of the copyrighted files in themselves, up to the meta-level of links, tools and attitudes, the whole net moves even deeper into the grey zones, into a permanent state of exception.
Digital Rights Management, the naïve belief in a black-an-white technological implementation of social relation, is yesterday. In it place comes Political Rights Management.

At the same time, this whole so-called “file-sharing debate” can only be perceived as a strange kind of theatre. A theatre in which there is not even a consensus about where the stage is or who the actors are.
Mass media wants decisive moments and clear-cut opponents: authors verses pirates. Also when established politicians are joining the cause for decriminalized file-sharing, like a large minority of Sweden’s governing Moderate party did during January, the mass-medial logic reduces the question to a clash beteen two different “rights”: the right to privacy versus the author’s rights.
This humanist focus on individual rights tends to obscure other alarming long-term consequences on the level of power relations in the network infrastructure.

For IFPI, the record industry lobby, the top priority this year is what they call “ISP responsibility”. First of all, that means compulsory blocking of certain internet addresses. It’s unclear how such a blacklist would be decided. What’s certain is that if such a mechanism comes into place, its uses will not be limited to copyright enforcement, but will step by step be widened to include politically or morally inconvenient websites.
Secondly, the IFPI wants legal mechanisms to cut the internet conection for persons suspected of unauthorized file-sharing, following the model implemented by Sarkozy in France. Of course people are right to criticize that from the standpoint of individual rights, but there are other aspects, which in the long run seems to be even more serious.
One very basic question, which no one seems to even reflect on, is this: What is an ISP? We think about all the big telcom companies, but they are not the only “operators of electronic communications networks and services”, as is the phrase used by the European court when it recently discussed the responsibility of ISP:s. It seems like, for example, an university which are splitting up one connection to thousands of students and employees, would also have to be defined as an ISP in order for these regulations to be effective. But where to draw the line? In theory, anyone owning a wireless router, as well as anyone having a blog or hosting a web forum, could be included in the definition, and thus be made responsible for controlling identities of their users. Instead of appeals to protect the individual broadband consumer, maybe a better counter-approach would be to say: We are all internet service providers!

The files have been downloaded. Digital reproducibility is a fact. The question can’t be if we should have file-sharing or not. The real alternatives are rather these two: Either we keep on forever reproducing this spectacle of for and against, or we begin thinking “after copyright”.

Thinking “after copyright” means abolishing the dream about the One solution, as a singular model for all kinds of artistic practice have never existed and will never exist. It means finding ways to create meaning from a situation of cultural superabundance, an assumption that disqualifies any discussion about the intrinsic value of a digital copy.

The answers to the questions posed by the digital, can not be found within the digital. They are only to be found in the relation to what is not digital: Time. Space. Relationships between human beings. That’s where digital copies may get a value.
But the rethoric of copyright paranoia, on the other hand, implicitly reduces not only “authorship” but also “culture” to simply the production of even more pure information: Content without context.

The logic of lack and the anxious search for a solution is a necessary step in posing any political problem. But their solution always demands identifying a certain point where this anxiety must be left behind. Only then we’ll be able to address the new problems posed by the current situation of superabundance.

"The Greying Of The Commons: IP, The Law And The Street was the title for a session at this year's Transmediale in Berlin, with short presentations by five invited guests, and real-time input via IRC. Here follows the script for Rasmus Fleischer's short talk at the panel. Yesterday [Jan 31, 2008], the Swedish prosecutor finally had to get his case against The Pirate Bay to court. The operators of the bittorrent tracker are not accused for any handling of copyrighted material, but with "conspiracy to breach copyright", by letting others use their service to exchange any kind of files between their hard drives. In short, the supposed crime of The Pirate Bay consists in indexing and linking. One interesting contrast is the German company RapidShare, which is running a site with even more visitors than The Pirate Bay. Their business model is to let users upload files to their service – we're here talking about several petabytes of unauthorized copies – and then let other users pay for unlimited dow

Varje lördag under början av 2008 anordnas Video Club 1115 i en lägenhet uppe i ett av höghusen invid Alexaderplatz i Berlin. Det betyder visning av korta konstfilmer i ett format som är väsensskilt från galleriformatet, någonstans i den där fruktbara gråzonen mellan privat och offentligt. Ett rum med fyra monitorer med loopade videos, varav en med ljud, ett annat rum med en projektor och en lite längre loop, en provisorisk självbetjäningsbar. Drygt tjugotalet besökare, varav en minoritet inföda tyskar så som det allt som oftast blir i berlinska konstsammanhang.

Flertalet av de videos som visades denna vecka var skapade av bekanta till Carrie (som bor i lägenheten, är konstnär och var en av arrangörerna av förra året oil21-projekt). Ett par var från hennes egna produktion.
I övrigt visades bland annat Henning Lundkvists “The End of a System of Things“, bestående enbart av klipp ur Hollywoodscener på temat jordens undergång. Allt råmaterial anförskaffat via bittorrent såklart. Rummet med projektorn visade “Sonic Outlaws” av Craig Baldwin (bland annat känd från Steal This Film II).
En kortfilm, som likaså byggde enbart på befintligt videomaterial som lånats utan tillstånd, ådrog sig helt klart mer uppmärksamhet än de övriga. Den kom från videokonstgruppen Animal Charm och innehöll framför allt … charmanta djur, tagna från televisionens naturprogram. Kaxigt! Apornas beteende klipptes upp, med åtföljande hack i den beledsagande musiken, till vad som i slutändan bara kan uppfattas som en vasst ironisk kommentar till televisionen som medium, men som samtidigt var vansinnigt skrattretande – men inte ironiskt skrattretande, utan gulliga-djur-skrattretande.
Just den filmen verkar dock inte finnas på Animal Charms YouTube-sida.

Video Club 1115 är en utmärkt illustration till vad Alan Toner sa under gårdagens panelsamtal på Transmediale. Han påpekade det enkla faktum att filmindustrins kontroll över den rörliga bildens medium har eroderats inte bara genom fildelningen, utan i alla de tre led som man av hävd brukar tänka sig att filmmediet som uppdelat i.
Produktion av rörlig bild, som den tidiga filmindustrin ursprungligen hade patentmonopol på, har eroderats i allt högre grad sedan först analoga och sedan digitala videokameror har kommit i massornas händer. Distributionen har som sagt omvälvts av möjligheten till distribuerade arkiv, även kallade fildelningsnätverk. Visning av film, slutligen, kan numera ske var som helst, inte bara där en av de fåtaliga biografprojektorerna råkar finnas. Digitalprojektorernas pris har pressats tack vare näringslivets Powerpoint-trend, vilket möjliggör just en tidigare otänkbar uppsjö av semioffentliga privatbiografer. Fast möjligheterna är förstås klart större i en underbefolkad stad som Berlin, med ett överflöd av rymliga billiga lokaler, än i exempelvis Stockholm.

Varje lördag under början av 2008 anordnas Video Club 1115 i en lägenhet uppe i ett av höghusen invid Alexaderplatz i Berlin. Det betyder visning av korta konstfilmer i ett format som är väsensskilt från galleriformatet, någonstans i den där fruktbara gråzonen mellan privat och offentligt. Ett rum med fyra monitorer med loopade videos, varav en med ljud, ett annat rum med en projektor och en lite längre loop, en provisorisk självbetjäningsbar. Drygt tjugotalet besökare, varav en minoritet inföda tyskar så som det allt som oftast blir i berlinska konstsammanhang. Flertalet av de videos som visades denna vecka var skapade av bekanta till Carrie (som bor i lägenheten, är konstnär och var en av arrangörerna av förra året oil21-projekt). Ett par var från hennes egna produktion. I övrigt visades bland annat Henning Lundkvists "The End of a System of Things", bestående enbart av klipp ur Hollywoodscener på temat jordens undergång. Allt råmaterial anförskaffat via bittorrent såklart.