Monochrom är namnet på en grupp av hackers-teoretiker-konstnärer som har sin bas här i Wiens museumskvarter. Senaste projektet som bär deras namn uruppfördes igårkväll, tvärs över gatan från mitt vita rum, i den tjusiga röda baren på Volkstheater.
Många av Monochroms projekt äger främst rum på nätet, andra i konstrummen, men nu handlar det alltså om en teaterföreställning, regisserad av Johannes Grenzfurthner och till formen en hyfsat konventionell komedi. Ämnet, mediehistoria, är nog ovanligare.
Hur sätter man upp teater om teori? Att använda åtminstone en meta-nivå blir nödvändigt. De bägge skådespelarna, Susa Meyer och Reinhold G. Moritz, intar scenen småpratande och sätter så en ram för den medieteoretiska exkursen innan de intar de två tydliga rollkaraktärer i vilka de sedan stannar. Detta görs med enkla ombyten samt, i den manlige skådespelarens fall, dialektbyte till en österrikiska som jag (och andra utlänningar) dessvärre knappt kunde förstå.
Dialogen kan sedan veckla ut sig som ett sketchartat “re-enactment” av en påhittad undervisningsfilm för skolelever, Es war einmal die Medien, mellan två ironiskt utformade karaktärer. Kvinnan spelar en Medienkünstlerin till vars identitet hör ett par obskyra utmärkelser för hennes videokonst, och som nu valts ut att producera denna skolfilm, medan mannen spelar en DJ som ska göra soundtrack till samma film. Filmen får vi aldrig se, eftersom den inte finns, men skådespelarna kommenterar dess scener. Därvid sker en mycket hög grad av namedropping (Habermas, Marx, Luhmann, McLuhan och många andra) samt ständig drift med Medienkunst/Medientheorie-miljön, såväl som med nutidsmänniskans förhållanden till (och förnekanden av förhållanden till) tekniska medier.
Es war einmal die Medien kopplar samman bra komedispel av skickliga skådespelare med ett skarpt teoretiskt-ironiskt manus av Johannes Grenzfurthner. Det finns bara en blind fläck i denna härva av metareflektioner över medier: själva teatermediet. Själva teatersituationen tar denna teater inte itu med, och när väl skådespelarna inträtt i sina roller lämnas inget rum för postdramatisk osäkerhet kring detta rollspelandes karaktär. Pjäsen är visserligen utpräglat icke-linjär, men befinner sig ändå stadigt i den dramatiska teaterns tradition av representation, där kommunikationen sker mellan aktörerna på scenen medan åskådarna kan sitta trygga och passiva i salongsmörkret.
Texten står i centrum från början till slut. Teatern blir mest ett medium för att kommunicera denna text. Frågan är om inte radioteater vore en mer passande form! Ett annat medium för att kommunicera text är förstås www, och som Johannes Grenzfurthner berättade för mig efter föreställningen kommer manuset också att läggas upp där om en dryg månad när föreställningarna är avklarade. Vilket är kul, för det är verkligen en vass text, av vilken jag gärna skulle vilja ta till mig den halva som framfördes på svårkrypterad österrikisk dialekt.
Ännu inga kommentarer ↓
Ännu har ingen kommenterat.
Kommentera