Är det önskvärt att skapa hybrider mellan konsthallen och biografsalongen? Traskar in på Kunsthalle Wien: Allt som just nu visas i största salen är en film, en sex timmar lång poetisk monolog på tyska titulerad Die Nacht. Skådespelerskan Edith Clever läser ord som nästan uteslutande består av fragment som kopierats från en lång rad framstående författare. Så här ser det ut:
Vad vinner man på att låta filmmediet ta del av denna rumsliga lyx? Eller omvänt: Vad vinner man på att låta utställda konstobjekt ta sig denna ofantliga tidsliga utsträckning? Nya sätt att se på film, javisst – fast vart leder dessa? Vidgade konstbegrepp, måhända – men vem kan idag se det som ett självändamål?
Konsthallen och biografen är två rum som från början optimerats åt vitt skilda håll. Det ena är vitt, prioriterar rymlighet, överblick och ett kringstrosande beteende där varje individ själv kan välja besökets längd. Det är sällan akustiskt optimalt. Det andra är mörklagt, utrymmeseffektivt, och prioriterar bekvämlighet. Biografsalongens nästintill obevekliga regel är att det finns en början och ett slut, som styr ett kollektivt förbrukande av tid – ett arv från teatern, som ju biografen kopierade rakt av.
Konstteoretikern Boris Groys har skrivit en del om hur umgänget med filmer under det sena nittonhundratalet mer och mer började bryta sig loss från sin tidigare fasta plats i biografrummet. Enligt honom har det tagit det två olika vägar. Å ena sidan har vårt umgänge med filmer mer börjat likna vårt förhållningssätt till böcker, som ju sedan länge arkiveras och avnjuts i hemmet. Å andra sidan finns en tendens att behandla film med en blick lånad från betraktandet av stillbilder och skulpturer. En tendens som nog kan återfinnas såväl i reklamtavlornas tendens att bli rörlig bild, som i videokonstens och filminstallationernas invasion av konsthallarna.
“Filminstallationen kan enklast definieras som en plats där tiden blir till rum”, skriver Boris Groys. Enligt honom är Hans-Jürgen Syberberg en närmast profetisk gestalt som inledde detta närmande långt innan filmmediets tekniska utveckling gjorde den tvingande. Detta skriver han i katalogen till utställningen på Kunsthalle Wien, som alltså är just en utställning av Syberbergs filmverk.
Boris Groys erkänner att biografiseringen av utställningsrummet aldrig riktigt klaffar, men hävdar att det är en feature snarare än en bug:
The museum context allows what theater and cinema cannot fulfill. The space turns into a walk-in film in which the viewer experiences Edith Clever’s monologue as a conversation with himself.
För att ännu tydligare understryka legitimiteten i att bygga pseudobiografer i konsthallarna, tillägger Boris Groys att Hans-Jürgen Syberbergs filmer redan är “installatoriska”. Vad som filmas är ofta besök på övergivna platser, där någon utför någonting som kan betraktas som en performance.
Ett gott exempel på detta är Theodor Hierneis eller Hur man blir f d hovköksmästare (1973), som bygger på memoarerna från en kock som arbetade för kung Ludwig II av Bajern (1845-1886) – även känd som “sagokungen”: excentrisk katolsk drömmare, välgörare åt Richard Wagner, bög… (Bo Cavefors tar sig förstås an ämnet.)
Hur som helst, denne hovköksmästares hovminnen läses helt enkelt upp av en ensam skådespelare, en rundlagd bajersk herre, vandrande runt i kungens slott. Simpelt och ganska strålande.
Gilles Deleuze tar filmen som paradexempel på “disjunktion” mellan akustiskt och visuellt i filmen, något som han menar är ett kännemärke för Hans-Jürgen Syberberg. Vidare orerar Deleuze lite om hur Syberbergs trilogiska filmbehandlande av Ludwig II, Karl May och Adolf Hitler tar itu med överlagringen av tre skikt i Tysklands historia. Sistnämnda tema har lett till vissa kontroverser, inte för filmen i sig men väl för filmarens kommentarer till den.
Hitlerfilmen – som likt alla Hans-Jürgen Syberbergs filmer visas i en liten minibiograf i ett avgränsat rum i ett hörn av Kunsthalle Wien – är närmare sju timmar lång. Kommer någon att gå dit för att se den i sin helhet? Självklart inte. Nog för att en dubbelt så lång laddning tysk konstfilm kan vara njutbar att se i sträck – i vadderade fotöljer. På konsthallens hårda plaststolar kan man däremot inte sitta länge. Till detta kan läggas att pseudobiografer av detta slag är akustiskt suboptimala, samt att det faktiskt är något som går förlorat i att kolla på digitala dvd-filmer på storduk, jämfört med biografmaskineriets analoga teknik.
En våning upp kan man se en inspelning av demonregissören Einar Schleef, strax innan sin död 2001, göra en skrikig tolkning av Nietzsches Ecce Homo på en teaterscen i Berlin. Ganska gripande – i den mån man greppar tyskan, som med större delen av denna utställning. Exakt vilken roll Syberberg har i det hela förblir oklart, utöver att han tydligen filmade uppförandet utan Schleefs vetskap.
Hur som haver, så finns Nietschetolkningen på Syberbergs hemsida. Detsamma gäller den långa Hitlerfilmen, för vilken Syberberg vill ha en donation på en dollar av tittaren, för återuppbyggnaden av kyrktornet i nordtyska Nossendorf, där han numera bor.
Efter att ha utforskat nämnda tre skikt i tysk historia, har Hans-Jürgen Syberberg mer låtit sin verksamhet kretsa kring sitt eget hus där. Vad han kallar “Film nach dem Film” är vad vi annars kanske skulle kalla en internetdagbok, som pågått i sju år. Antar att begreppet “slow art” kan vara befogat. Dagligen lägger han upp kanske ett tiotal bilder på sin hemsida: fotografier från husets omgivningar, men också skärmdumpar (på exempelvis spammejl och sökresultat från Google), hela kopierade nyhetstexter ur dagstidningar, plus egna dagboksnotiser. Drömskt, low-fi. Gå till 11 september 2001, hitta flimriga foton direkt från tv-skärmen på sammanfallande hus och rullande börskurser.
Ett arkiv som väver samman det stora och det lilla, utifrån historisk-filosofiska referensramar som sedan tidigare etablerats i upphovsmannens verk i mer etablerade konstformer.
Vad Hans-Jürgen Syberberg gör med dagböckerna på sin hemsida är:
- Hyfsat bra konst.
- Väldigt knepigt att ställa ut i en konsthall. (Kunsthalle Wien slänger in några gamla fula Windows-terminaler i ett hörn och låter en Explorer-surfa.)
- Någonting som väldigt många människor gör. (Vissa av dem med ett medvetet konstnärligt tänk och stark diskurs, men ändå utan aspiration på konstnärstitel.)
Nog sagt. Här gavs uppenbarligen inget svar på en inledande frågeställningen rörande konsthallars pseudobiografisering. Inte heller på den avslutande reflektionen om konstnärliga hemsidornas eventuella plats i de vita rummen.
Lämnar gärna över ordet till min lillasyster Gisela Fleischer, konstpedagog, om hon skulle vilja ta vid här…
6 kommentarer ↓
OT: finns din fulöversättning av D&G’s ’68-text tillgänglig någonstans?
popoffsky: Kan inte minnas att jag gjort någon sådan. Någon slags aning säger mig att det kan ha varit jan_bokl som gjorde den. Kan dock inte hitta den texten nu.
ja, så var det naturligtvis. ursäkta.
intressant! ang. konshallens pseudobiografisering är det ju också intressant i förhållande till just kringstrosandet. hur mycket än filmhistoriens modernister försökt ifrågasätta åskådarpositionen, så är den ju ändå väldigt trygg där i mörkret. i konsthallens rörlighet blir det ju ett socialt seende på ett helt annat sätt, osäkrare, valfritt (man kan gå därifrån när som helst) och inte minst mindre voyeuristiskt. det kräver ju också en annan estetik – hela den klassiska filmestetikens blickkonstruktioner utgår ju någonstans från att en stillasittande åskådare i någon mån identifierar sig med kamerablickarna. åh, finns mycket att tänka om det här!
Jag tog upp tråden för lite filosofiska begrundanden… Se länk. :)
Jag försökte se Die Nacht på biograf en gång i tiden. Vi var fem i salongen. Jag gick som tredje person, efter ca 2 timmar.
Detta var rätt längesen, kanske min enorma mognadsnivå sen dess gör att jag hade härdat ut hela idag. Men jag tror det inte. Die Nacht (eller för den delen nåt annat av Syberberg) är inte jämförbart med ett Fassbindermaraton, tyvärr.
Kommentera