Nej, vi ska här inte kommentera jiddret om en rejält slirig formulering som nyligen publicerades på en kultursida (trots att ett gammalt Copyriot-inlägg av vissa använts som tillhygge). Däremot kan vi inte låta bli att peka på en bloggpost där Gunnar Pettersson – som även författat denna makalöst fängslande bok – visserligen tar avstamp i nämnda kultursidesjidder men gör en mycket intressantare utvikning om svensk samtidshistoria.
Gunnar Pettersson skjuter hål på den “borgerliga tvångstanken om en enhetlig, ‘hopkittad’, socialdemokratisk svensk elit”, och eftersom hans bloggoid saknar permalänkar är det väl lika bra att citera:
För det är ju ingen större hemlighet att Sverige egentligen är unikt på det rakt motsatta viset, i den meningen att vi sedan c:a trettioåriga kriget haft två makteliter, som Ola Tunander för sin del kallat ”den röda rosen” och ”det vita korset”. I ett modernt sammanhang kan man se den förra som väsentligen socialdemokratisk, neutralistisk, med högkvarter i regeringskansliet; den senare väsentligen borgerglig, USA-orienterad, med högkvarter i FRA. Hegemonistiskt gällde i princip fram till 1989-90 att den förra ”haft rätten till ordet så länge den senare haft frihet att handla”, ett arrangemang som man förr i tiden gärna kallade Saltsjöbaden.
På samma tema kan vi fortsätta att citera ur ett högintressant inlägg av Kalle Palmås, skrivet efter en visit i underjorden:
Som jag har skrivit om tidigare går det inte att förstå det svenska näringslivet utan att beakta vår geopolitiska ställning under kalla kriget. De fina folkhemsföretag som försett oss med jobb och välfärd – de företag som försett omvärlden med bilar och mobiltelefoner – är till betydande del resultat av den svenska statens tro på alliansfriheten. Denna byggde i sin tur på att vi skulle vara självförsörjande med militärmateriel, vilka lämpligt nog utvecklades och såldes av våra folkhemsföretag – med väldigt höga marginaler.
Alltså: Alliansfriheten förutsatte att Saab, Ericsson och Volvo inte gick i konkurs. Företagshierarkierna var förlängningar av staten. Detta är ett paradexempel på att den moderna ekonomin var/är en ekonomi av hierarkier, inte marknader.
Kalle Palmås utvecklar i sitt tidigare inlägg hur alla de “klassiskt svenska” företagen – Ericsson, Saab, Volvo, med flera – växte till sig i symbios med militären.
Varför spelar detta någon roll? Jo, förutom de rent etiska aspekterna i krigsinstriell produktion finns det viktiga lärdomar kring ekonomins sammansättning. Vi vill ju så gärna tro att vi lever i en marknadsekonomi där produktionen är konkurrensutsatt, där det är marknadens katalytiska självorganisering (och inte hierarkier och maktspel) som styr allokeringen av resurser, där innovationer uppstår genom ett samspel mellan geniala ingenjörer och visionära industriledare.
Att tala klarspråk om krigsindustrin är att belysa att så inte är fallet. Krigsindustrins existens underkänner hela berättelsen om den “moderna” marknadsekonomin – den ekonomi där den objektiva osynliga handen styr allokeringen av knappa resurser. Krigsindustrins existens leder oss till att slå fast att den “moderna marknadsekonomin” aldrig existerat i Sverige, ej heller i USA.
Tips: Läs de ovan länkade inläggen och fundera över dessa aspekter av svensk samtidshistoria. Kasta er sedan, med detta i bakhuvudet, över Oscar Swartz färska rapport Alternativ till Bodströmsamhället – om kriget mot terroristerna, piraterna och pedofilerna.
Uppdatering: Även Christopher Kullenberg skriver om besöket i underjorden och om FRA.
15 kommentarer ↓
Som sagt (borta på Intensifier), ett viktigt diskussiontema i underjorden var just Batailles “fördömda del”; vi tackar och bugar för introduktionen.. det är ju så vackert!
Rasmus, jag märker att du inte läst din Johan Staël von Holstein särskilt väl. Eller så har du bara inte begripit: I Sverige finns det ett socialistiskt, bläckfiskaktigt inslag i samhällslivet, som stöter ut alla oliktänkande i mediesamtalet, kväver all innovation, samt indoktrinerar dagisbarn med maoist-leninism.
Att hänvisa till Saltsjöbadsavtalet eller på annat sätt förneka den röda hegemonin är bara ett bevis på att du är en del av denna både öppna och dolda agenda
Fråga Johan SvH om du är osäker vilse i pannkakan
Nils, jag märker att du inte har läst ovanstående inlägg alls.
Om vi bortser från dina spännande maobläckfiskmetaforer, så är det egentligen ingenting i citatet från Gunnar som motsäger att socialdemokratin har – eller åtminstone har haft – just “makten över ordet”, det vill säga en “röd” hegemoni i debatten. Allt som sägs är att Sverige samtidigt haft en annan slags elit. Denna har dock inte varit diskursiv eller indoktrinär, utan snarare militärindustriell och säkerhetspolitisk.
Alla som läser in någon form av höger/vänster-polemik i ovanstående inlägg är ute och seglar, skulle jag vilja hävda. Och herregud, JSvH har ingenting med detta att göra.
Angående Gunnars diskusson om höger och vänster i svensk politik: Jag har också förstått att högern i allmänhet hållit goda relationer med försvarsmakten – det är fortfarande så att moderaternas tyngre män sannolikt är reservofficerer än exempelvis akademiker. Därav nya regeringens önskan att ge mer makt åt FRA.
Jag har också hört att sossarna, å andra sidan, är närmare polismakten. (Vissa rikspolischefer har varit eminenta socialdemokrater.) Detta förklarar också varför Bodström ville ge mer rättigheter åt Säpo, inte försvaret.
Uppenbarligen har denna uppdelning rötter som går tillbaka till Ådalen.
Men, Kalle P, så kommer en komplicering av det hela, nämligen den historiska motsättningen mellan SAP och polisen/SÄK, och å andra sidan de djupa banden mellan SAP och delar av militären (se SAPO, IB, Palmes förgångna i mil. underättelse osv.) Och komplikationer ska man alltid välkomna.
Ett mycket intressant inlägg.
Och din kommentar: “Om vi bortser från dina spännande maobläckfiskmetaforer”
Klockrent.
fick mig att bryta ut i skratt
Men, jag förstår inte vad bilden har med något att göra?
Jag skulle tro(hoppas) att Nils ironiserar.
Kalle P och Gunnar:
För att lägga lite ytterligare historia till saken kan man nämna att Peter Bratt, som var med och avslöjade IB-affären, kort behandlar närliggande frågor i sin nyligen utkomna memoar “Med rent uppsåt”.
Bratt sitter hemma i köket hos ÖB Bengt Gustafsson berättar han.
” – Jag vill tacka dig för IB-affären, säger Bengt Gustafsson. På det viset slapp vi dom där politrukerna i underrättelsetjänsten där de inte hade att göra. Det var mycket bra.
Han syftar på att inrikesdelen av IB togs bort efter avslöjandena. Det var fråga om en socialdemokratisk inrikes parallellpolis till Säpo, som hade stoppats in i den militära underrättelsetjänsten, uteslutande för att dölja den. ÖB lutade sig tillbaka i stolen och säger fundersamt, nästan lite gäcksamt:
– Man vet ju aldrig riktigt vad dom håller på med där i underrättelsetjänsten. Jag ska säga dig att jag faktiskt har funderat på att låta infiltrera dom.”
En annan intressant sak är en teori som nämn i boken. Nämligen att skälet till att Bratt och Guillou hamnade i finkan inte var för vad de avslöjat, utan för vad de kunde tänkas avslöja. Från socialdemokratiskt håll ville man tysta dem. Bratt/Guillou visste förhållandevis lite om IBs inrikesavdelning och spioneriet på arbetsplatser för att kartlägga kommunister, enligt Bratt själv. Men det kunde ju inte Palme och den innersta kretsen av socialdemokrater veta. De här uppgifterna var de allra känsligaste för socialdemokratin, enligt Bratt. Man var i förlängningen rädd för en partisplittring om det blev en allt för stor sak av det.
“Vänsterpartiet var vid denna tid det parti som överlägset flest socialdemokrater satte på andra plats vad gällde förtroendet. Om det avslöjades att socialdemokraterna i samarbete med facket hade angivit de arbetskamrater som var kommunister till militären och därifrån vidare till Säpo, då hade det blivit en förfärlig skandal. Om Palme bevisades vara delaktig skulle han fått avgå. Det hade kunnat leda till en partisplittring där de som försökt försvara verksamheten blivit kvar i det en lägret.”
Ah, lite skön konspriationsteori i klassisk Chomsky-anda. Som vanligt tar man något som har ett litet korn av sanning och extrapolerar från detta och ändar i en världsbild som är totalt bisarr.
Patrik: Menar du teorin om varför de Bratt hamnade i finkan? Teorin är inte Bratts egen, ska tilläggas, utan kommer från Kommissarie Karl-Hugo Jansson vid Säpo, enligt Bratt själv. Under en fikapaus vid förhören som han höll med Bratt lär han ha berättat det. Var denne kommissarie själv fick uppgifterna ifrån berättas dock inte. Biträdande justitieminister Carl Lidbom förnekade det dock “alltid lika glatt”, som Bratt skriver. Bratt tillägger också att det är en teori han inte kan bevisa. Men han tycks personligen vara övertygad om att det var så det gick till.
Det är lite rolig det du nämner om en “totalt bisarr” världsbild. Bratt beskriver själv rättegångsförfarandet där han och Guillou beläggs med yppandeförbud om vad som framkommit under förhandlingarna som – i en referens till Kafka – “kusligt”.
Men att Bratt i allmänhet skulle ha en bisarr uppfattning av världen i övrigt har jag inte kunnat se i min läsning av hans memoir. Möjligtvis en något oskyldig syn på saker och ting, men det är en annan fråga.
JG: tack för en bra ifyllnad, har inte läst Bratts bok.
Patrik: om detta kommer som nyheter för dig så har du många månader av intressanta studier framför dig. Dessa har varit rätt okonventionella fakta i snart trettio år.
Sorry, “okonventionella” må de kanske vara, dessa fakta, men “okontroversiella” var vad jag menade. Hic transit gin o tonic, som det heter.
guillou har i efterhand sagt att det stora avslöjandet inte var åsiktsregistreringen, utan det nära samarbete som sverige och sossarna genom IB hade med israelisk och amerikansk underrättelsetjänst, medans sossarna samtidigt officiellt solidariserade med FNL-rörelsen och palestinagrupperna.
Jag har nu läst halva “Mannen som du dödat”. Tack för tipset, boken är briljant.
Jesper: den andra halvan är ännu bättre.
Kommentera