Transmediale.08: Konspirativt

En vecka försent kommer här en längre rapport från diverse konst och föredrag på Transmediale.

Transmediale är alltså en årlig festival i Berlin specialiserad på vad som brukar kallas “Medienkunst” eller “New media art” – begrepp som inte riktigt går att översätta till svenska, vilket nog är lika bra då de egentligen säger föga. Varianten “konst och digital kultur” blir dock ännu skevare, för inget säger att just digitalitet alltid står i centrum. Något som såg högst analogt ut var exempelvis alla de rattar som dubtechnolegenden Maurizio i fredags natt skruvade på, när han tillsammans med Vladislav Delay spelade på parallellfestivalen Club Transmediale.
Samtidskonst, klubbkultur, medieteori, kryddat med sparsamma doser av politik och hackeretik, flätas här samman – på ett sätt som knappast sker i Sverige. Inte för att den svenska konstvärlden inte skulle vilja, utan för att dess gränssnitt till närliggande världar är klart underutvecklade. Vilket i sin tur kan ha med finansieringsfrågor att göra: I svensk kulturpolitik tenderar så kallad “bildkonst” att behandlas som ett isolerat fält, medan tyska Kulturstiftung des Bundes ofta generöst finansierar fältöverskridande projekt, inte bara Transmediale utan också förra årets oil21-projekt.
Detta sagt om kontinentens Medienkunst-miljö i största allmänhet. Huruvida Transmediale.08 förde denna miljö framåt, eller tvärtom bekräftade en djup stagnation, råder det däremot väldigt delade meningar om. Kritikern Gerrit Gohlke levererar en skoningslöst cynisk slakt i Artnet.de – rekommenderad läsning för er som förstås tyska. Här på Copyriot ska dock inga försök göras att bedöma helheten, utan vi nöjer oss med några nedslag.

Conspire! var det tema som nya konstnärliga ledaren Stephen Kovats valt för årets upplaga av Transmediale. Vagt som sig bör. Programförklaringarna rymde både fascination för konspirativa strategier och maningar att avslöja dolda maktstrukturer – liksom lösare spekulationer om “en tyst och kosmisk samstämmighet” utifrån den latinska betydelsen av conspirare, att “andas tillsammans”.

Många håller nog med om att detta svåra tema omsätts ganska halvdant i själva utställningen, som curerats av slovenskan Nataša Petrešin Bachelez. Verkens koppling till det konspirativa är ofta minst sagt oklar, något som sannerligen inte blir bättre av den knapphändiga information som erbjuds om dem. Gerrit Gohlke skriver i sin sågning att man redan på öppningsdagen kunde se besökare rusa till internetterminalerna för att googla fram fakta om vad det egentligen var de just hade beskådat.

Något som inte heller funkade särskilt bra var all videokonst, varav en stor del visades i taket av små bås där besökare kunde ligga ner. Säkert mysigt, och ett bra sätt att undvika ljudsörja – men knappast optimalt för en utställning där de flesta besök är koncentrerade till ett par dagar. Båsen var förstås konstant fulla. Bland annat därför skippar denna rapport den mesta videokonsten, inklusive det verk som vann förstapriset i Transmediale Awards.

Andrapriset gick till ett rätt kul hack, Amazon Noir – The big book crime av Ubermorgen.com som består av de bägge italienarna Paolo Cirio och Alessandro Ludovico.

De har tydligen kodat robotar som använder “Search inside this book”-funktionen på Amazon.com för att sno hela texten av en bok, närmare bestämt Steal This Book. Boken har sedan rematerialiserats i en installation centrerad kring en kuvös.

Take care because it’s an illegitimate and premature son born from the relationship between Amazon and Copyright. It’s illegitimate because it’s an unauthorized print of a copyright-protected book. And it’s premature because this relationship’s outcome is far from being mature.

Katalogtexten knyter an till Sebastian Lütgerts projekt Textz.com och Walser.php, och hävdar även att Amazon Noir är “ett medvetet brott mot upphovsrätten”. Vilket kanske inte är så säkert, då boken har reproducerats i ett enda exemplar, och dess innehåll görs inte tillgängligt för allmänheten. Det intressanta är egentligen inte huruvida Ubermorgen.com överträder lagen, utan att de praktiskt kringgår tekniska barriärer. Varför curatorn placerat Amazon Noir i en avdelning med namnet “Conspiratory truths” är däremot oklart.

Ett verk som däremot tydligt, för att inte säga övertydligt, befattar sig med konspirationsteoretiserande End of Secrecy av den mycket politiska franska konstnärsduon Bureau d’études, som sedan flera år gjort sig kända för konspiratoriska affischkartor över maktstrukturer i globala säkerhetsindustriella komplex. “Kartgeneratorn” End of Secrecy presenteras med en stor väggprojektion av kartor (stulna från Google Earth) varpå konstnärerna har lagt till uppgifter om … diverse konspiratoriska aktiviteter. Ärligt talat är det en svårgreppbar röra av konkreta militära laboratorier blandat med spekulativa antydningar om “mind control research in contradiction with democratic process” och liknande. Till detta läggs markeringar av Bohemian Club och andra elitklubbar, samt även Knights of Malta. Om dessa typer av sammanslutingar är intressanta för konstnärliga undersökningar, torde det knappast ett utmärkande av deras geografiska position vara mest angeläget.
Ändå vann End of Secracy också ett andrapris på Transmediale, fast i den nyinstiftade teoriklassen. Vilket väcker frågan om det egentligen var de bägge konstnärerna som vann, eller deras ständige samarbetspartner, teoretikern Brian Holmes. Man får misstänka att den senare står för en stor del av texterna i den tidning som ackompanjerar kartprojektionen: The Laboratory Planet. Högst paranoida och delvis riktigt intressanta texter som spekulerar i hur konvergensen av “bio-, nano-, cogno-, info-, robo-, sociotech” leder planeten mot ett skrämmande posthumant kontrollsamhälle. För att funka som del i ett politiskt konstprojekt är det dock på tok för programmatiskt. Ingenting lämnas betraktaren att fundera över.

Något av samma problematik hemsöker Chemtrail project av den berlinske konstnären Christoph Keller. Våghalsigt tar han sig an konspirationsteorierna om chemtrails, alltså att flygplan skulle spraya jorden med kemikalier som på olika sätt är skadliga för människor, för att på något sätt befästa en sammansvärjnings makt över mänskligheten. Christoph Keller har samlat några bilder från nätet som han ställer ut jämte en video där han låter konspirationsteoretiker som tror stenhårt på teorin komma till tals. Inga dåliga ansatser, men frågan är vad som uppnås genom att stanna där. Kritikerna tycks nämligen ha bestämt sig för att Christoph Keller helt enkelt “ironiserar över” konspirationsteorier. De som redan är övertygade om teorin, även om de i dessa konstsammanhang nog är väldigt få, lär väl å andra sidan stärkas i sin uppfattning. Inte mycket plats för någonting däremellan.
Om det enda alternativ som konsten kan erbjuda till dikotomin sant/falsk är dikotomin allvar/ironi, har den misslyckats. Man måste därför fråga sig varför konstnärer ska producera nytt material i konspirationsgenren, som Christoph Keller gör när han spelar in en film om chemtrail-teorierna. Då vore det kanske intressantare om våghalsiga curatorer eller konstnärer fick för sig att lyfta in ready-made konspirationsfilmer från nätet in i utställningsrummen, placerade i assemblage där en medveten kontrastverkan kunde stimulera reflektion som går utanför dessa snäva dikotomier.

En ansats i denna riktning är David Crawfords videoverk These People from Elsewhere. Det är producerat med mycket enkla medel. Allt som syns under de tolv minuterna är en grå molnhimmel, där kvadratiska copy/paste-strukturer dyker upp och försvinner. Videoskärmen är helt rätt placerad, så att man sitter mot den gråa Berlinhimlen. Över dessa bubblande gråzoner hörs en röst. Man förstår att det inte är konstnären, utan en ready-made inspelning med rätt många år på nacken, härrörande från andra sidan Atlanten. Ens fördomar får en genast att tro att det är någon form av isolerad fanatiker som talar.
Det handlar om utomjordingar. Mannen som talar är övertygad om att de har besökt jorden. Inte nog med det. Efter en stund kommer det fram att han menar att vi människor härstammar från dem. Jordiska civilisationer har vuxit fram, gått under och sedan startats på nytt med utomjordingarnas hjälp. Nu när vi står på randen till rymdåldern, säger mannen, befinner vi oss vid ett vägskäl. Vår civilisation måste antingen ta ett etiskt steg framåt och etablera ett rättrådigt världssamhälle, eller gå under.
Glidningen från rymdforskning till världspolitik som sker – allt medan videobilderna stannar kvar i att söka strukturer bland monotont gråa moln – är mycket fascinerande. Gradvis kommer mannen fram till att folket måste resa sig mot de korrupta politikerna, som känner till utomjordingarna men vägrar erkänna deras existens. Före som börjar som en stilla fundering över livet i rymden slutar tolv minuter senare i en maning till revolution, med icke helt tydliga politiska förtecken.
Vem är då den man som håller detta märkliga tal? I just detta fall var det nog bra att informationen inte finns omedelbart tillgänglig vid videomonitorn, utan sparas till utställningskatalogen. Mannen som talar visar sig nämligen alls inte vara någon marginell galning, utan Wilbert Smith som 1950-54 var staten Kanadas officiella utredare av UFO-fenomen. Därefter verkar hans idéer ha vandrat allt egnare vägar. Ändå framstår inte verket som ironiserande, utan mer som en meditiation över glidningen från spekulativ vetenskap till (anti)konspirativ politik. Kanske är det de gråa molnen som låter tankarna uppehålla sig i dessa gråzoner. Naturligtvis bidrar även det historiska avståndet som skiljer den begynnande rymdåldern från vår tid. Frågan är om liknande effekter kan uppnås, med lika enkla medel, av konstnärer som tar sig an mer närliggande konspirationsteorier.

Trevor Paglen, konstnär och geograf, stod för det absolut intressantaste sättet att hantera den konspirativa tematiken på Transmediale.08. Tyvärr var detta omöjligt att utläsa av själva hans bidrag till utställningen – några tygpatches, mer om dessa snart – än en gång beroende på att curatorn underlåtit att göra kontexten tillgänglig. Däremot höll han en oerhört intressant presentation. Den refereras mycket ingående på we-make-money-not-art.com, men även här måste vi kort referera hans arbete i gränslandet mellan konstnärligt fotografi, politisk journalistik och akademisk geografi.
Presentationen tog avstamp i USA:s miltärbudget, som är fylld med hemliga program med nonsensnamn som “Retract larch” dit allt fler hundratals miljoner dollar skyfflas varje år. Som geograf intresserar sig Trevor Paglen för vart dessa resurser tar vägen rent fysiskt. Svaret är att dessa “svarta dollar” till stor del hamnar i sydvästra USA:s stora öknar, där stora områden är strikt avspärrade och tillhör vad som bland amerikanska militärer kallas den “svarta världen”. Att studera denna värld jämför Trevor Paglen med hur astronomer studerar mörk materia.
Som fotograf har han testat att på extremt långt avstånd fotografera anläggningarna. Bilderna blir nästan helt abstrakta när alla detaljer går upp i dallrande ökenhetta. De saknar underrättelsevärde men utgör en kittlande form av fotokonst.

En av hans tidigare metoder har varit att undersöka den svarta världen via dess flygningar. Flygbranschen är hårt reglerad och det finns offentliga databaser över bland annat vilka civila flygföretag som har tillstånd att landa på militärbaser, varav vissa underliga företag har globala rättigheter. “This is a Rosetta stone to CIA front companies”, förklarade Trevor Paglen, som genom sitt grävande faktiskt lyckats kartlägga vissa av CIA:s hemliga fångtransporter runt om på jordklotet och ritat kartor. Han åkte även till Kabul och hittade ett CIA-fängelse som drivs tillsammans med ett Halliburton-ägt företag.
Vidare har han undersökt ägarna till de företagsstrukturer som äger dessa “civila” flygbolag, som föga förvånande visar sig vara påhittade figurer utan några spår i offentliga register. Hundratals av dem är skrivna på en och samma postbox i Virginia. “What you simply find is a collection of ghosts.”
Trevor Paglens presentation var befriande avslappnad. Inga illusioner om att hans konstgeografiska research skulle förändra världen, inga maningar till protest. Bara en genuin nyfikenhet, utifrån konstaterandet att det faktiskt vore väldigt märkligt att inte intressera sig för vart en stor del av USA:s budget tar vägen.

På senare tid har Trevor Paglens metodologi skiftat i en mer amatörantropologisk riktning. Människorna som arbetar i den “svarta världen” är förstås inga utomjordingar, utan människor som lever sina liv och kör barnen till skolan som andra och blandar ut sig i den “vanliga” världen. Samtidigt har de som jobbat tätt i åratal tätt intill varandra i hemliga projekt knutit band som är av speciell karaktär. De vet saker som de inte kan säga till outsiders, och tenderar därför exempelvis att umgås mycket i veteranföreningar efter pensionen. Trevor Paglen har studerat dessa föreningar, och det märkligt extremvaga språk som de använder när de delar ut priser till varandra för sina insatser i yrkeslivet. Hans intresse för det närmast banala påminner en smula om en del av videoverken från Korpys-Löffler, som vi skrivit om tidigare.)
Amerikanska militärer är generellt överförtjusta i tygmärken, och även de superhemliga projekten har sådana. “Advertising that you are associated with something which doesn’t really exist.” Faktum är dock att en och annan ledtråd ges av det visuella språket. Tidigare projekt som utvecklat spaningsflygplan har avbildat flygplanens form exempelvis som handtag till svärd. I övrigt finns en fullständigt bisarr symbolik i de olika tygmärkena: Trollkarlar, pyramider, stjärnor, utomjordingar och demoner.
Uppenbarligen finns en stor dos humor begraven i all mystik. Särskilt i tygmärkenas paroller, ofta skrivna på latin. En av parollerna betyder i översättning: “Att göra Guds verk med andra människors pengar“.
Och vad ska man säga om den här bilden?

Trevor Paglens föredrag ägde rum under fredagens seminarium, som leddes av Florian Cramer och kommenterades av Konrad Becker.
Där talade även den schweiziska litteraturvetaren Eva Horn, som nyligen utgav den uppmärksammade boken Der Geheime Krieg. Hon intresserar sig för konspirationsteorierna om 911, både de från den så kallade “911 truth movement” och den vedertagna eller officiella teorin. Hon menar att de båda diskurserna kan upplysa varandra och intresserar sig särskilt för hur begreppet “nätverk” används. Däremot är hon inte särskilt intresserad av att fastlägga en singulär sanning, något som säkert skulle provocera i andra sammanhang, men funkar bra i konstvärldsarrangemang.
Hon kontrasterade bland annat det open source-inspirerade projektet “History Commons“, som hon menar är mer inriktat på att ställa frågor (om 911 och annat) än att leverera svar, mot filmen Loose Change om å andra sidan driver en bestämd tes om att USA:s regering iscensatt “en psykologisk attack på det amerikanska folket”. Eva Horn polemiserade en smula mot den senare diskursen, som hon såg som ett tafatt försök att förneka nätverksparadigmet, negera vår tids politiska hyperkomplexitet och återföra 911 in i en orsak-verkan-logik där USA:s regering ändå på något sätt hade total kontroll över vad som hände.
Om detta referat inte ger henne full rättvisa, finns ett alternativt på we-make-money-not-art.com.
I samma seminarium talade även Pierre Lagrange, fransk Latour-influerad sociolog, om den historiska framväxten av UFO-konspirationsteorier, bland annat om hur själva begreppet “flygande tefat” tydligen grundade sig i ett missförstånd från en journalist men sedan fick ett eget liv. Pierre Lagrange betonade ännu starkare än Eva Horn att man inte kan göra en analytisk åtskillnad mellan de konspirationsteoretiska kulturerna hos “eliten” och “folket”, för i själva verket interagerar de ständigt med varandra.
Sist av allt ifrågasatte Florian Cramer själva systemmetaforen och pekade på frestelsen i att “reducera komplexitet genom att kalla den för komplexitet”.

På tal om svarta världar, talades det även om svarta hål på Transmediale.08. Fast kanske inte riktigt lika mycket som det var tänkt. Professor Otto Rössler, en pionjär inom kaosforskning, höll ett keynote-tal där alla väntade sig att han skulle varna för jordens undergång. Närmare bestämt att nästa stora partikelaccelerator – världshistoriens dyraste experiment, som sysselsätter 10000 fysiker och syftar till att producera svarta minihål – faktiskt skulle kunna producera ett svart hål som slukade jorden. Enligt Stephen Hawkings teori är det lugnt, men Otto Rössler hör till det fåtal som inte köper den. Detta kom han dock inte riktigt fram till förrän i frågestunden. Själva föredraget, däremot, började med ett längre resonemang om begreppet “välvilja” och rörde sig sedan via bonobo-apor och solipsism till frågan om de verkliga skälen till att nazisterna hatade Einstein så mycket. Omöjligt att helt följa, men samtidigt ganska stimulerande. (Referat på tyska finns.) Otto Rösslers vana att skratta åt sina egna skämt, i kombination med den högst analoga presentationstekniken att rita live på overheadpapper, tillförde föredraget en speciell charm.
En höjdpunkt var under ett resonemang om tvillingparadoxen, då Otto Rössler ritade upp ett avlångt rymdskepp och trasslade in sig i ett resonemang som han endast kunde komma ur med följande fras: Sometimes, as Freud said, a cigar is just a cigar. But this cigar is a spaceship, with blinking ads on it..

En vecka försent kommer här en längre rapport från diverse konst och föredrag på Transmediale. Transmediale är alltså en årlig festival i Berlin specialiserad på vad som brukar kallas "Medienkunst" eller "New media art" – begrepp som inte riktigt går att översätta till svenska, vilket nog är lika bra då de egentligen säger föga. Varianten "konst och digital kultur" blir dock ännu skevare, för inget säger att just digitalitet alltid står i centrum. Något som såg högst analogt ut var exempelvis alla de rattar som dubtechnolegenden Maurizio i fredags natt skruvade på, när han tillsammans med Vladislav Delay spelade på parallellfestivalen Club Transmediale. Samtidskonst, klubbkultur, medieteori, kryddat med sparsamma doser av politik och hackeretik, flätas här samman – på ett sätt som knappast sker i Sverige. Inte för att den svenska konstvärlden inte skulle vilja, utan för att dess gränssnitt till närliggande världar är klart underutvecklade. Vilket i sin tur kan ha