Såväl Gävle som Göteborg aspirerar på att bli europeisk kulturhuvudstad år 2014. Lustigt nog har båda kommunerna, oberoende av varandra om man får tro dem själva, kommit fram till att kandidera med exakt samma paroll: “kulturell allemansrätt”.
Begreppet har en historia som fortfarande får vissa att se rött, men de är nog ytterst få, koncentrerade till en liten klick gamla rävar inom organisationen Klys. När en av dessa rävar nyligen menade i en insändare (SvD, 10 jan) att “piratmoderaternas” förslag om avkriminaliserad fildelning var “nästa lika befängt som socialdemokraternas förslag på 70-talet om kulturell allemansrätt”, var det nog få som förstod parallellen. Så vi gräver lite i arkiven och uppmanar samtidigt äldre läsare att fylla denna begreppshistoria med eventuella minnen.
I riksdagsdebatten om ny upphovsrättslag 1960 framförde John Lundberg (s) stark kritik mot idén om upphovsrätt. Hans alternativa vision, som kom att få namnet “kulturell allemansrätt”, var helt enkelt att staten via bidrag skulle ansvara för konstnärers försörjning, och att deras produktion då kunde stå till samhällets förfogande, kostnadsfritt. Senare antog 1969 års socialdemokratiska partikongress, som en punkt i handlingsprogrammet för kulturfrågor, att “stödet till kulturarbetarna omvandlas till betalning för en successivt genomförd konstnärlig allemansrätt”. [SOU 1975:14, Konstnärerna i samhället]
Från 1969 och några år in på 1970-talet väckte begreppet ont blod bland intresseorganisationer. Vi citerar ur en text av Jan Gehlin, publicerad i en jubileumsskrift som Stim publicerade 1973:
Under biblioteksaktionen 1969 lanserade dåvarande kulturministern begreppet ‘kulturell allemansrätt’ för biblioteksutlåningen, och ville i skydd av detta uttryck förvägra författarna juridisk rätt till ersättning för denna utlåning. /…/
Man måste naturligtvis tillbakavisa det förledande uttrycket allemansrätt – det har såvitt jag vet aldrig varit tillämpligt på odlade produkter – alltså kan det aldrig avse medborgarnas fria tillgång till våra alster på vår bekostnad. /…/
Och fokus för hela denna förvirring i tänkesättet blir 11 §, den gamla hederliga, praktiska paragrafen som en gång skulle spegla den ensamme läsarens behov av att för memorering och glädje handskriva en dikt eller visa, men som nu har förvandlats till en avvattningskanal vilken via fotokopieringsapparater, kontorsoffset och stencilmaskiner leder bort våra verk och vår kraft.
Titeln kulturminister fanns ännu inte formellt år 1969, utan sysslan sköttes av utbildningsministern, en post som det året innehades av först Olof Palme och sedan Ingvar Carlsson. Ett par år senare, kring 1973-74, hette ministern Bertil Zachrisson. Denne uppges i ett möte med Klys “som ett tankeexperiment framfört att man kunde statligt anställa ett smärre antal konstnärer och därmed också förvärva dessas upphovsrätter”. Förslaget förknippades åter med begreppet kulturell allemansrätt. [Musikern, 7-8, 1974]
Maoistledaren Jan Myrdal manade till kamp för upphovsrätten i sitt husorgan FiB/Kulturfront:
Upphovsrätten är ingen konstig rätt. Den är rätten att förfoga över sitt arbete. Den skall utvecklas och förverkligas – inte avskaffas. /…/
Carl Lidbom och Bertil Zachrisson kanske snart börjar förstå att upphovsmännen står eniga från vänster – ända bort till högerflygeln, för att kämpa mot kravet på en Kulturell Allemansrätt med en statlig konstnärlig bedömning och en prioritering, som har en inkomstutjämning som mål.
[Citerad i SKAP-nytt, 1/1975]
Från mitten av 1970-talet tycks begreppet “kulturell allemansrätt” mer eller mindre ha dött ut och knappt ha använts på trettio år. Sedan plockades det åter upp, fast med ett bokigt spektrum av nya betydelser: Först av centerpartiet och piratpartiet och nu alltså av kommunerna Gävle och Göteborg.
För centerpartiet betyder parollen att “alla människor ska kunna ta del av kulturutbudet. Det ska inte spela någon roll om du t.ex. har ett funktionshinder, om du bor i glesbygden, om du är född och uppvuxen i ett annat land eller om du är ung och har ont om pengar.”
Inom piratpartiet görs en ganska annorlunda tolkning: “Allt icke-kommersiellt inhämtande, nyttjande, förädlande och spridning av kultur skall uttryckligen uppmuntras”, skriver de i sitt principprogram.
Man kan ana att centerpartiet associerar ordet “kultur” mer till platsbunden kultur, såsom teater och konstutställningar, medan kulturbegreppet för piratpartiet tenderar att likställas med digitaliseringsbar information.
Vad skulle då “kulturell allemansrätt” betyda som tema för en europeisk kulturhuvudstad? Göteborg snömosar på, om “friheten för konst och kultur att ta plats i det offentliga rummet” och om “en ny demokratisk rättighet”. Gävle snömosar också, fast med lite större finess, inklusive smått underliga referenser till såväl William Baumol som Marcel Duchamp. I en avslutande passus förklaras att Gävle å ena sidan nu bestämt “att kultur är allas egendom”, men “att göra det gratis är inte professionellt och gagnar ingen”. Tydligen var det sista viktigt att påpeka, med hänsyn till den lokala debatt som väckts. Som en lokaltidning rapporterar från en debattkväll:
Mest motstånd fick den kulturella allemansrätten inte oväntat av Björn Widegren, Gefle Dagblads kulturredaktör. Han uttryckte en rädsla över att den bara skulle ge fritt spelrum åt amatörer och poesiuppläsningar på Spegeln.
Nej, hur skulle det gå om sådant tilläts?
12 kommentarer ↓
En intressant knorr är att när Palme tillträdde som minister, så fanns inte heller utbildningsdepartementet, utan han var först ecklesiastikminister, det vill säga kyrkominister. Utbildning, kultur och upphovsrätt ansågs alltså fram till 1/1 1968 ligga inom kyrkans domäner.
Intressant med tanke på upphovsrättens historia, där det ursprungligen var kyrkan och staten, som gemensamt försökte hindra den nyuppfunna tryckpressen att sprida icke godkänd information till folket.
Björn Felten: Vet inte om man ska dra alltför höga växlar på den kopplingen.
Upphovsrätt låg inte i första hand under ecklesiastikdepartementet, utan förr som nu under justitiedepartementet.
Vill också ifrågasätta den förenklade bilden av att upphovsrätten kommer ur kyrkans vilja att kontrollera tryckpressarna. Exempelvis skiljer sig den historiska bakgrunden ganska kraftigt mellan den anglosaxiska traditionen och den kontinentala/skandinaviska.
Nja, om man skall hårddra det hela så ligger ju i så fall alla övriga departements områden på justities bord, eftersom vår riksdag är den lagstiftande församlingen. Men de olika departementen kan alltså “beställa” lagstiftning inom sina enskilda domäner, så jag vill nog hävda att upphovsrätten (eller rättare kopieringsrätten, som det utvecklade sig till för ungefär 100 år sedan) låg på kyrkoministeriets bord fram till 1/1 1968.
Vad gäller kyrkans och statens gemensamma ansträngningar att tysta oönskad information i och med den nya tryckpressen, så tror jag nog att de flesta länder på den tiden genomgick samma utveckling. Och det gäller alltså inte den urgamla rätten “äras den som äras bör” här, utan rätten att kopiera och distribuera skrivna texter.
Kollade upp länken till min hemstad – härligt att se Leffe och Kennet prata kreativitet.
Dessvärre tror jag Göteborg har en bra chans att vinna rejset… den göteborgska eventapparaten är så sjukt effektiv.
Såg för övrigt i GöteborgsPosten att göteborgarna nu backar.. det verkar som att de kanske går med på att de “snott” idén från Gävle. Lite paradoxalt – den kulturella allemansrätten gäller inte för begreppet “kulturell allemansrätt”.
Apropå allemansrätten så hävdar SF Bio bisarrt nog idag att “Föreställningstiderna är inget allmängods” med hänvisning till upphovsrätten och deras minst sagt underliga länkningspolicy. http://bloggywood.se/2008/02/06/sf-tvingar-biotiderse-till-att-stanga/
Har 1960-talets debatt om “kulturell allemansrätt” någon motsvarighet i andra nordiska eller kontinentaleuropeiska länder? Eller är “allemansrätt” ett alltför svenskt begrepp för att debatten ska fungera på kontinenten?
1969: “Senare antog 1969 års socialdemokratiska partikongress, som en punkt i handlingsprogrammet för kulturfrågor, att “stödet till kulturarbetarna omvandlas till betalning för en successivt genomförd konstnärlig allemansrätt”. [SOU 1975:14, Konstnärerna i samhället]”
2007: “En trotskist(?) tog till orda och deklarerade att lösningen på upphovsrättsproblemet var att “nationalisera kulturindustrin och låta staten betala alla konstnärer”. Snacka om förstockad syn på kultur som en homogen produktion av ting. Tror det blev ganska uppenbart att det var denna skenradikale yngling som, om någon, representerade upphovsrättsdogmatismens kultursyn i lokalen. Lite kul.”
JG: Jovisst. Själv finner jag inställningen inskränkt i bägge fallen, men lite mer ursäktlig 1969 än 2007l.
Rasmus: Ja, kanske är det tankegångar vars akutalitet tillhör det förgångna. Men den historiska parrallelen var roande.
“Det fordras att allt förändras för att allt ska förbli sig likt”
- Giuseppe Tomasi de Lampendusa (1896-1957)
Förresten spinner jag vidare på min hemmasnickrade Bordiueanalys av dig tills tiderna förändras… ;-)
“Det gångna året har framför allt känntecknats av den s.k. skvalmusikens dominans i etern. Den oerhörda kvantitet av populärmusik, som dagligen sänts ut från Melodiradion och Radio Nord, har som väntat inverkat mindre fördelaktigt på skivförsäljningen, som visat en markant nedgång över hela linjen.” –När Var Hur 1963, sidan 383.
[...] Post a Comment Your email is never published nor shared. Required fields are marked * Name * Email * Website Comment ‹ Fredag är No Music Day Möjligtvis liknande inlägg: Om begreppet “kulturell allemansrätt” [...]
Kommentera