Video Club 1115

Varje lördag under början av 2008 anordnas Video Club 1115 i en lägenhet uppe i ett av höghusen invid Alexaderplatz i Berlin. Det betyder visning av korta konstfilmer i ett format som är väsensskilt från galleriformatet, någonstans i den där fruktbara gråzonen mellan privat och offentligt. Ett rum med fyra monitorer med loopade videos, varav en med ljud, ett annat rum med en projektor och en lite längre loop, en provisorisk självbetjäningsbar. Drygt tjugotalet besökare, varav en minoritet inföda tyskar så som det allt som oftast blir i berlinska konstsammanhang.

Flertalet av de videos som visades denna vecka var skapade av bekanta till Carrie (som bor i lägenheten, är konstnär och var en av arrangörerna av förra året oil21-projekt). Ett par var från hennes egna produktion.
I övrigt visades bland annat Henning Lundkvists “The End of a System of Things“, bestående enbart av klipp ur Hollywoodscener på temat jordens undergång. Allt råmaterial anförskaffat via bittorrent såklart. Rummet med projektorn visade “Sonic Outlaws” av Craig Baldwin (bland annat känd från Steal This Film II).
En kortfilm, som likaså byggde enbart på befintligt videomaterial som lånats utan tillstånd, ådrog sig helt klart mer uppmärksamhet än de övriga. Den kom från videokonstgruppen Animal Charm och innehöll framför allt … charmanta djur, tagna från televisionens naturprogram. Kaxigt! Apornas beteende klipptes upp, med åtföljande hack i den beledsagande musiken, till vad som i slutändan bara kan uppfattas som en vasst ironisk kommentar till televisionen som medium, men som samtidigt var vansinnigt skrattretande – men inte ironiskt skrattretande, utan gulliga-djur-skrattretande.
Just den filmen verkar dock inte finnas på Animal Charms YouTube-sida.

Video Club 1115 är en utmärkt illustration till vad Alan Toner sa under gårdagens panelsamtal på Transmediale. Han påpekade det enkla faktum att filmindustrins kontroll över den rörliga bildens medium har eroderats inte bara genom fildelningen, utan i alla de tre led som man av hävd brukar tänka sig att filmmediet som uppdelat i.
Produktion av rörlig bild, som den tidiga filmindustrin ursprungligen hade patentmonopol på, har eroderats i allt högre grad sedan först analoga och sedan digitala videokameror har kommit i massornas händer. Distributionen har som sagt omvälvts av möjligheten till distribuerade arkiv, även kallade fildelningsnätverk. Visning av film, slutligen, kan numera ske var som helst, inte bara där en av de fåtaliga biografprojektorerna råkar finnas. Digitalprojektorernas pris har pressats tack vare näringslivets Powerpoint-trend, vilket möjliggör just en tidigare otänkbar uppsjö av semioffentliga privatbiografer. Fast möjligheterna är förstås klart större i en underbefolkad stad som Berlin, med ett överflöd av rymliga billiga lokaler, än i exempelvis Stockholm.

Varje lördag under början av 2008 anordnas Video Club 1115 i en lägenhet uppe i ett av höghusen invid Alexaderplatz i Berlin. Det betyder visning av korta konstfilmer i ett format som är väsensskilt från galleriformatet, någonstans i den där fruktbara gråzonen mellan privat och offentligt. Ett rum med fyra monitorer med loopade videos, varav en med ljud, ett annat rum med en projektor och en lite längre loop, en provisorisk självbetjäningsbar. Drygt tjugotalet besökare, varav en minoritet inföda tyskar så som det allt som oftast blir i berlinska konstsammanhang. Flertalet av de videos som visades denna vecka var skapade av bekanta till Carrie (som bor i lägenheten, är konstnär och var en av arrangörerna av förra året oil21-projekt). Ett par var från hennes egna produktion. I övrigt visades bland annat Henning Lundkvists "The End of a System of Things", bestående enbart av klipp ur Hollywoodscener på temat jordens undergång. Allt råmaterial anförskaffat via bittorrent såklart.