Entries from February 2008 ↓

Monochrom är namnet på en grupp av hackers-teoretiker-konstnärer som har sin bas här i Wiens museumskvarter. Senaste projektet som bär deras namn uruppfördes igårkväll, tvärs över gatan från mitt vita rum, i den tjusiga röda baren på Volkstheater.
Många av Monochroms projekt äger främst rum på nätet, andra i konstrummen, men nu handlar det alltså om en teaterföreställning, regisserad av Johannes Grenzfurthner och till formen en hyfsat konventionell komedi. Ämnet, mediehistoria, är nog ovanligare.

Hur sätter man upp teater om teori? Att använda åtminstone en meta-nivå blir nödvändigt. De bägge skådespelarna, Susa Meyer och Reinhold G. Moritz, intar scenen småpratande och sätter så en ram för den medieteoretiska exkursen innan de intar de två tydliga rollkaraktärer i vilka de sedan stannar. Detta görs med enkla ombyten samt, i den manlige skådespelarens fall, dialektbyte till en österrikiska som jag (och andra utlänningar) dessvärre knappt kunde förstå.
Dialogen kan sedan veckla ut sig som ett sketchartat “re-enactment” av en påhittad undervisningsfilm för skolelever, Es war einmal die Medien, mellan två ironiskt utformade karaktärer. Kvinnan spelar en Medienkünstlerin till vars identitet hör ett par obskyra utmärkelser för hennes videokonst, och som nu valts ut att producera denna skolfilm, medan mannen spelar en DJ som ska göra soundtrack till samma film. Filmen får vi aldrig se, eftersom den inte finns, men skådespelarna kommenterar dess scener. Därvid sker en mycket hög grad av namedropping (Habermas, Marx, Luhmann, McLuhan och många andra) samt ständig drift med Medienkunst/Medientheorie-miljön, såväl som med nutidsmänniskans förhållanden till (och förnekanden av förhållanden till) tekniska medier.

Es war einmal die Medien kopplar samman bra komedispel av skickliga skådespelare med ett skarpt teoretiskt-ironiskt manus av Johannes Grenzfurthner. Det finns bara en blind fläck i denna härva av metareflektioner över medier: själva teatermediet. Själva teatersituationen tar denna teater inte itu med, och när väl skådespelarna inträtt i sina roller lämnas inget rum för postdramatisk osäkerhet kring detta rollspelandes karaktär. Pjäsen är visserligen utpräglat icke-linjär, men befinner sig ändå stadigt i den dramatiska teaterns tradition av representation, där kommunikationen sker mellan aktörerna på scenen medan åskådarna kan sitta trygga och passiva i salongsmörkret.
Texten står i centrum från början till slut. Teatern blir mest ett medium för att kommunicera denna text. Frågan är om inte radioteater vore en mer passande form! Ett annat medium för att kommunicera text är förstås www, och som Johannes Grenzfurthner berättade för mig efter föreställningen kommer manuset också att läggas upp där om en dryg månad när föreställningarna är avklarade. Vilket är kul, för det är verkligen en vass text, av vilken jag gärna skulle vilja ta till mig den halva som framfördes på svårkrypterad österrikisk dialekt.

Monochrom är namnet på en grupp av hackers-teoretiker-konstnärer som har sin bas här i Wiens museumskvarter. Senaste projektet som bär deras namn uruppfördes igårkväll, tvärs över gatan från mitt vita rum, i den tjusiga röda baren på Volkstheater. Många av Monochroms projekt äger främst rum på nätet, andra i konstrummen, men nu handlar det alltså om en teaterföreställning, regisserad av Johannes Grenzfurthner och till formen en hyfsat konventionell komedi. Ämnet, mediehistoria, är nog ovanligare. Hur sätter man upp teater om teori? Att använda åtminstone en meta-nivå blir nödvändigt. De bägge skådespelarna, Susa Meyer och Reinhold G. Moritz, intar scenen småpratande och sätter så en ram för den medieteoretiska exkursen innan de intar de två tydliga rollkaraktärer i vilka de sedan stannar. Detta görs med enkla ombyten samt, i den manlige skådespelarens fall, dialektbyte till en österrikiska som jag (och andra utlänningar) dessvärre knappt kunde förstå. Dialogen

Att furstendömet Liechtenstein i hög grad lever på kriminalitet knappast någon hemlighet. Den saken uppmärksammas just nu mycket intensivt, såväl här i grannlandet Österrike som hemma i Sverige. Utan att ta del i de pågående diskussionerna, kan det finnas skäl att helt kort nämna ett par aspekter som inte riktigt verkar ha tagits upp ännu.

Tydligen så har tyska skattemyndigheter “köpt stulna kundregister från en bank i Liechtenstein”. Om informationen köpts från hackare eller från illojal bankpersonal framgår inte. Däremot att Sverige verkar få del av uppgifterna, och att Skatteverkets chef inte ser några principiella problem i att betala för “stulna uppgifter”.
Vore detta, som vissa hävar, “statligt häleri“? Så formulerat blir det en intressant fråga, som inte alls handlar om skattefusk i sig, utan om vad information är. Enligt brottsbalken handlar häleri om att någon

tar befattning med något som är frånhänt annan genom brott, [eller] bereder sig otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv

Att frånhända någon något, är att undanhålla någon detsamma. Bankerna i fråga har knappast förlorat informationen – den har kopierats, inte stulits. Att kopieringen tycks ha varit olaglig förändrar inte saken. Om kopiering är något annat än stöld, går det knappast att tala om “informationsstöld”.
Definitionen av häleri utgår från att “något” illegitimt har bytt ägare. Är data ens “något”? Frågan är befogad. I vilket fall blir det svårt att hävda att någon har “frånhänts” något.

För övrigt berättar SAOB att ordet “häla” ursprungligen betyder gömma, skydda. Det har samma rot som engelskans conceal, latinets celare, gammalgrekiskans καλύπτειν (“inhölja”), fornnordiskans dödsrike Hel – vi snackar alltså rent etymologiskt om samma ordstam som till helvetet.

(På tal om information som påstås ha stulits från banker, finns det även paralleller till senaste Wikileaks-historien.)

Att furstendömet Liechtenstein i hög grad lever på kriminalitet knappast någon hemlighet. Den saken uppmärksammas just nu mycket intensivt, såväl här i grannlandet Österrike som hemma i Sverige. Utan att ta del i de pågående diskussionerna, kan det finnas skäl att helt kort nämna ett par aspekter som inte riktigt verkar ha tagits upp ännu. Tydligen så har tyska skattemyndigheter "köpt stulna kundregister från en bank i Liechtenstein". Om informationen köpts från hackare eller från illojal bankpersonal framgår inte. Däremot att Sverige verkar få del av uppgifterna, och att Skatteverkets chef inte ser några principiella problem i att betala för "stulna uppgifter". Vore detta, som vissa hävar, "statligt häleri"? Så formulerat blir det en intressant fråga, som inte alls handlar om skattefusk i sig, utan om vad information är. Enligt brottsbalken handlar häleri om att någon tar befattning med något som är frånhänt annan genom brott, [eller] bereder sig otillbörlig vinning

Är det önskvärt att skapa hybrider mellan konsthallen och biografsalongen? Traskar in på Kunsthalle Wien: Allt som just nu visas i största salen är en film, en sex timmar lång poetisk monolog på tyska titulerad Die Nacht. Skådespelerskan Edith Clever läser ord som nästan uteslutande består av fragment som kopierats från en lång rad framstående författare. Så här ser det ut:

Vad vinner man på att låta filmmediet ta del av denna rumsliga lyx? Eller omvänt: Vad vinner man på att låta utställda konstobjekt ta sig denna ofantliga tidsliga utsträckning? Nya sätt att se på film, javisst – fast vart leder dessa? Vidgade konstbegrepp, måhända – men vem kan idag se det som ett självändamål?

Konsthallen och biografen är två rum som från början optimerats åt vitt skilda håll. Det ena är vitt, prioriterar rymlighet, överblick och ett kringstrosande beteende där varje individ själv kan välja besökets längd. Det är sällan akustiskt optimalt. Det andra är mörklagt, utrymmeseffektivt, och prioriterar bekvämlighet. Biografsalongens nästintill obevekliga regel är att det finns en början och ett slut, som styr ett kollektivt förbrukande av tid – ett arv från teatern, som ju biografen kopierade rakt av.

Konstteoretikern Boris Groys har skrivit en del om hur umgänget med filmer under det sena nittonhundratalet mer och mer började bryta sig loss från sin tidigare fasta plats i biografrummet. Enligt honom har det tagit det två olika vägar. Å ena sidan har vårt umgänge med filmer mer börjat likna vårt förhållningssätt till böcker, som ju sedan länge arkiveras och avnjuts i hemmet. Å andra sidan finns en tendens att behandla film med en blick lånad från betraktandet av stillbilder och skulpturer. En tendens som nog kan återfinnas såväl i reklamtavlornas tendens att bli rörlig bild, som i videokonstens och filminstallationernas invasion av konsthallarna.

“Filminstallationen kan enklast definieras som en plats där tiden blir till rum”, skriver Boris Groys. Enligt honom är Hans-Jürgen Syberberg en närmast profetisk gestalt som inledde detta närmande långt innan filmmediets tekniska utveckling gjorde den tvingande. Detta skriver han i katalogen till utställningen på Kunsthalle Wien, som alltså är just en utställning av Syberbergs filmverk.
Boris Groys erkänner att biografiseringen av utställningsrummet aldrig riktigt klaffar, men hävdar att det är en feature snarare än en bug:

The museum context allows what theater and cinema cannot fulfill. The space turns into a walk-in film in which the viewer experiences Edith Clever’s monologue as a conversation with himself.

För att ännu tydligare understryka legitimiteten i att bygga pseudobiografer i konsthallarna, tillägger Boris Groys att Hans-Jürgen Syberbergs filmer redan är “installatoriska”. Vad som filmas är ofta besök på övergivna platser, där någon utför någonting som kan betraktas som en performance.
Ett gott exempel på detta är Theodor Hierneis eller Hur man blir f d hovköksmästare (1973), som bygger på memoarerna från en kock som arbetade för kung Ludwig II av Bajern (1845-1886) – även känd som “sagokungen”: excentrisk katolsk drömmare, välgörare åt Richard Wagner, bög… (Bo Cavefors tar sig förstås an ämnet.)
Hur som helst, denne hovköksmästares hovminnen läses helt enkelt upp av en ensam skådespelare, en rundlagd bajersk herre, vandrande runt i kungens slott. Simpelt och ganska strålande.
Gilles Deleuze tar filmen som paradexempel på “disjunktion” mellan akustiskt och visuellt i filmen, något som han menar är ett kännemärke för Hans-Jürgen Syberberg. Vidare orerar Deleuze lite om hur Syberbergs trilogiska filmbehandlande av Ludwig II, Karl May och Adolf Hitler tar itu med överlagringen av tre skikt i Tysklands historia. Sistnämnda tema har lett till vissa kontroverser, inte för filmen i sig men väl för filmarens kommentarer till den.
Hitlerfilmen – som likt alla Hans-Jürgen Syberbergs filmer visas i en liten minibiograf i ett avgränsat rum i ett hörn av Kunsthalle Wien – är närmare sju timmar lång. Kommer någon att gå dit för att se den i sin helhet? Självklart inte. Nog för att en dubbelt så lång laddning tysk konstfilm kan vara njutbar att se i sträck – i vadderade fotöljer. På konsthallens hårda plaststolar kan man däremot inte sitta länge. Till detta kan läggas att pseudobiografer av detta slag är akustiskt suboptimala, samt att det faktiskt är något som går förlorat i att kolla på digitala dvd-filmer på storduk, jämfört med biografmaskineriets analoga teknik.

En våning upp kan man se en inspelning av demonregissören Einar Schleef, strax innan sin död 2001, göra en skrikig tolkning av Nietzsches Ecce Homo på en teaterscen i Berlin. Ganska gripande – i den mån man greppar tyskan, som med större delen av denna utställning. Exakt vilken roll Syberberg har i det hela förblir oklart, utöver att han tydligen filmade uppförandet utan Schleefs vetskap.
Hur som haver, så finns Nietschetolkningen på Syberbergs hemsida. Detsamma gäller den långa Hitlerfilmen, för vilken Syberberg vill ha en donation på en dollar av tittaren, för återuppbyggnaden av kyrktornet i nordtyska Nossendorf, där han numera bor.
Efter att ha utforskat nämnda tre skikt i tysk historia, har Hans-Jürgen Syberberg mer låtit sin verksamhet kretsa kring sitt eget hus där. Vad han kallar “Film nach dem Film” är vad vi annars kanske skulle kalla en internetdagbok, som pågått i sju år. Antar att begreppet “slow art” kan vara befogat. Dagligen lägger han upp kanske ett tiotal bilder på sin hemsida: fotografier från husets omgivningar, men också skärmdumpar (på exempelvis spammejl och sökresultat från Google), hela kopierade nyhetstexter ur dagstidningar, plus egna dagboksnotiser. Drömskt, low-fi. Gå till 11 september 2001, hitta flimriga foton direkt från tv-skärmen på sammanfallande hus och rullande börskurser.
Ett arkiv som väver samman det stora och det lilla, utifrån historisk-filosofiska referensramar som sedan tidigare etablerats i upphovsmannens verk i mer etablerade konstformer.
Vad Hans-Jürgen Syberberg gör med dagböckerna på sin hemsida är:

1. Hyfsat bra konst.
2. Väldigt knepigt att ställa ut i en konsthall. (Kunsthalle Wien slänger in några gamla fula Windows-terminaler i ett hörn och låter en Explorer-surfa.)
3. Någonting som väldigt många människor gör. (Vissa av dem med ett medvetet konstnärligt tänk och stark diskurs, men ändå utan aspiration på konstnärstitel.)

Nog sagt. Här gavs uppenbarligen inget svar på en inledande frågeställningen rörande konsthallars pseudobiografisering. Inte heller på den avslutande reflektionen om konstnärliga hemsidornas eventuella plats i de vita rummen.
Lämnar gärna över ordet till min lillasyster Gisela Fleischer, konstpedagog, om hon skulle vilja ta vid här…

Är det önskvärt att skapa hybrider mellan konsthallen och biografsalongen? Traskar in på Kunsthalle Wien: Allt som just nu visas i största salen är en film, en sex timmar lång poetisk monolog på tyska titulerad Die Nacht. Skådespelerskan Edith Clever läser ord som nästan uteslutande består av fragment som kopierats från en lång rad framstående författare. Så här ser det ut: Vad vinner man på att låta filmmediet ta del av denna rumsliga lyx? Eller omvänt: Vad vinner man på att låta utställda konstobjekt ta sig denna ofantliga tidsliga utsträckning? Nya sätt att se på film, javisst – fast vart leder dessa? Vidgade konstbegrepp, måhända – men vem kan idag se det som ett självändamål? Konsthallen och biografen är två rum som från början optimerats åt vitt skilda håll. Det ena är vitt, prioriterar rymlighet, överblick och ett kringstrosande beteende där varje individ själv kan välja besökets längd. Det är sällan akustiskt optimalt. Det andra är mörklag

Om någon missat det: Piratbyrån har ju inbjudits att medverka med ett projekt till Manifesta, en av världens främsta biennaler för samtidskonst, denna sommar i italienska alperna. Det blir en performance, ett statement, en video, en installation, en fest. I detta konstprojekt utgör själva resan från Vårbergstoppen till Sydtyrolen själva pulsådern, men att skaffa fram en buss utgör första steget. (Och den täcks inte av den budget som Manifesta avsatt för Piratbyråns deltagande.)

Så i fredags avtäcktes denna hemsida, genom att loggan på thepiratebay.org bytte skepnad från skepp till buss medan korkar flög i taket. Brokep utförde uppdateringen live via videolänk till Wien, där ett tjog konstfolk samlats i en sal på Museumskvarteren för en form av metateater där Piratbyråns inbördes konverserande (vanligtvis irc-baserat) liksom inscenerades på en annan plats via projektorer och högtalare. Det talades om hästar, det visades animation, en japansk säckpipespelare gästspelade live på plats i Wien och postdramatisk teori applicerades på fildelningsdebatternas spektakel.
Dataöverföringen gick fullständigt katastrofalt! Vad som sades av Sara, Magnus och Peter var till större delen ohörbart. Om detta ska ses som ett misslyckande eller som en strålande absurd öppning (till kvällen, till sommaren, till avskräden, till arkiv) är antagligen ointressant.
Situationen förbereddes i dagar, försenades en timme, ägde rum, tog tid, tog slut, efterfestades. (Den kvarlämnad även material – text, video, erfarenheter, kontakter – ta fortsatt spjärn mot). Antar att allt detta är syftet med teater. Som Lehmann skriver:

Theatre is first of all anthropological, the name for a behaviour (playing, showing oneself, playing roles, gathering, spectating as a virtual or real form of participation), secondly it is a situation, and only then, last of all, is it representation.

Nu hålls tummarna för att bussen verkligen ska dyka upp!
(Bussloggan längst upp är förresten skapad av min syster Gisela.)

Om någon missat det: Piratbyrån har ju inbjudits att medverka med ett projekt till Manifesta, en av världens främsta biennaler för samtidskonst, denna sommar i italienska alperna. Det blir en performance, ett statement, en video, en installation, en fest. I detta konstprojekt utgör själva resan från Vårbergstoppen till Sydtyrolen själva pulsådern, men att skaffa fram en buss utgör första steget. (Och den täcks inte av den budget som Manifesta avsatt för Piratbyråns deltagande.) Så i fredags avtäcktes denna hemsida, genom att loggan på thepiratebay.org bytte skepnad från skepp till buss medan korkar flög i taket. Brokep utförde uppdateringen live via videolänk till Wien, där ett tjog konstfolk samlats i en sal på Museumskvarteren för en form av metateater där Piratbyråns inbördes konverserande (vanligtvis irc-baserat) liksom inscenerades på en annan plats via projektorer och högtalare. Det talades om hästar, det visades animation, en japansk säckpipespelare gästspelade li

För en månad sedan skrev vi om Pirate Cinema Knoxville, vars filmvisningar på The Art Gallery of Knoxville fick hotfullt besök från MPAA.
Nu noterar vi att samma galleri i Knoxville, Tennessee är i färd att den 7-8 mars hålla en uppföljning på förra årets Berlinkonferens The Oil of the 21st Century. Förutom att dricka Free Beer, tänker de visa videodokumentation från de fyra panelerna (vilka alla innehöll olika personer från Piratbyrån.

Extra roligt är att Knoxvilles kombinerade konstgalleri/piratbio/copyshop även distribuerar ett blogginlägg från Copyriot: Some notes on General Rights Management, en lång text från i höstas som knöt an till oil21-projektet.
De har låtit formgivaren Harsh Patel utforma ett 16-sidigt häfte, som distribueras som .zip-fil bestående av två pdf:er och en enkel instruktion till hur man fixar ett snyggt litet häfte i en vanlig skrivare.

Samtidigt gör sig piratbyråkrater i Göteborg, Malmö och Istanbul redo för att på distans medverka live i vad som utannonserats som en form av video-teater, som går av stapeln fredag kväll här i Wiens museumskvarter. Redan nu kan avslöjas att The Pirate Bay kommer att byta utseende, som ett led i denna “teater”.

För en månad sedan skrev vi om Pirate Cinema Knoxville, vars filmvisningar på The Art Gallery of Knoxville fick hotfullt besök från MPAA. Nu noterar vi att samma galleri i Knoxville, Tennessee är i färd att den 7-8 mars hålla en uppföljning på förra årets Berlinkonferens The Oil of the 21st Century. Förutom att dricka Free Beer, tänker de visa videodokumentation från de fyra panelerna (vilka alla innehöll olika personer från Piratbyrån. Extra roligt är att Knoxvilles kombinerade konstgalleri/piratbio/copyshop även distribuerar ett blogginlägg från Copyriot: Some notes on General Rights Management, en lång text från i höstas som knöt an till oil21-projektet. De har låtit formgivaren Harsh Patel utforma ett 16-sidigt häfte, som distribueras som .zip-fil bestående av två pdf:er och en enkel instruktion till hur man fixar ett snyggt litet häfte i en vanlig skrivare. Samtidigt gör sig piratbyråkrater i Göteborg, Malmö och Istanbul redo för att på distans medverka live i

Sju stycken indieskivbolag går samman för att sätta agendan och “återställa fokus på musiken”. Initiativet, under det kaxiga namnet The Swedish Model, formulerar sina utgångspunkterna sjukt bra.

Vi vill inte ha upprop mot lagar eller pirater. Vi vill inte ha några upprop emot uppropen heller. Vi vill ha ett kreativt samtal om hur vi kan förädla distributionsformerna och hur vi ytterligare kan förädla konstformen musik.

“Internet är en gråskala av möjligheter”, förklarar vidare de sju skivbolagen, som gör det klart att de ser utvecklingen av bättre fildelningsprotokoll som något positivt. Men de tar inte ställning “för” fildelning, utan konstaterar att möjligheterna att kopiera är något som nu helt enkelt finns och inte går att ta bort.

Just nu är vi i slutet på en epok och i början av en annan. Nyckeln för att komma vidare är att låta den tidigare epoken dö och den nya spira. Det kan bara ske om man accepterar de nya förutsättningarna internet gett.

The Swedish Model döljer knappast sin vassa udd mot Ifpi, som nu borde få ännu svårare att framställa sig som representanter för “musikbranschen”.
Vi får hoppas att de premisser som de formulerat även översätts till andra språk, för även om det är självklarheter så är de sällsamt rakt uttryckta. Och under ett starkt varumärke.

Uppdatering, torsdag: Efterlysningen om en engelsk översättning blev snabbt tillgodosedd – kul! (Ännu fler språk skadar nog inte.)

Noterar att vissa tolkar texten som “ett inlägg i fildelningsdebatten”. Kalla mig petig, men jag blir lite frustrerad av sånt. The Swedish Model är ju jättetydlig med att debatten “för” och “emot” fildelning en dödfödd och begraven icke-debatt.
Även DN skriver om initiativet på ett sätt som i praktiken handlar om att trycka tillbaka det i sina fastspikade massmediala kategorier. Efter att initiativet processats via DN-skribenten Fredrik Söderlings filter handlar det inte längre om “att låta den tidigare epoken dö och den nya spira”, utan om att “lösa problemen med fildelning genom att efterlikna de gratistjänster som finns”.
Sånt händer i tidningsintervjuer, det är omöjligt att undvika. (Därför är radio oftast ett mycket bättre medium om man vill visa på nya sätt att tala om saker.)
För att The Swedish Model ska få verkligt genomslag på längre sikt, gäller det förstås att de står på sig och ständigt reflekterar över vilket språk som används för att (re)presentera den agenda de företräder.

Sju stycken indieskivbolag går samman för att sätta agendan och "återställa fokus på musiken". Initiativet, under det kaxiga namnet The Swedish Model, formulerar sina utgångspunkterna sjukt bra. Vi vill inte ha upprop mot lagar eller pirater. Vi vill inte ha några upprop emot uppropen heller. Vi vill ha ett kreativt samtal om hur vi kan förädla distributionsformerna och hur vi ytterligare kan förädla konstformen musik. "Internet är en gråskala av möjligheter", förklarar vidare de sju skivbolagen, som gör det klart att de ser utvecklingen av bättre fildelningsprotokoll som något positivt. Men de tar inte ställning "för" fildelning, utan konstaterar att möjligheterna att kopiera är något som nu helt enkelt finns och inte går att ta bort. Just nu är vi i slutet på en epok och i början av en annan. Nyckeln för att komma vidare är att låta den tidigare epoken dö och den nya spira. Det kan bara ske om man accepterar de nya förutsättningarna internet gett. The Swedish Model döl

Kopiering sker överallt och hela tiden. Vad som brukar betecknas “fildelning” är de kopieringar som sker med hjälp av offentliga (eller halvoffentliga) index.
Kopieringen i sig präglas knappast av några dramatiska vändpunkter, utan puttrar mest på. Men för massmedier kan detta fenomen inte greppas annat än i termer av “händelser”. Dessa handlar aldrig om kopieringen i allmänhet, utan om specifika vägar som den tar. Tidigare var det ganska ofta “scenen”, då tillslag mot någon ftp-server alltid kunde ge feta rubriker. Numera handlar det dock nästan alltid om fildelningsnätverken, som då behandlas som ett lösryckt fenomen.
Så fort dessa (pseudo)händelser tätnar och dramatiken når en ny klimax, vilket brukar vara ungefär en gång i kvartalet, sugs nya skaror in i det eskalerande munhugget. Dessa skaror tenderar tyvärr att – oavsett vilka positioner de intar i övrigt – svälja hela den massmediala förenklingen och anta att (pirat)kopiering endast sker via fildelningsnätverk.
Detta är förklaringen till att det 2008 års första veckor så ofta kändes som om man kastats tre år tillbaka i tiden. Kopieringen diskuteras än en gång, retarderat nog, i termer av “nedladdning” och “uppladdning“, som något inom räckhåll av “ansvariga operatörer“.

Ett ord som, karakteristiskt nog, har lyst med sin frånvaro senaste tiden är “darknet“. Det är synd, för det borde vara mer aktuellt än någonsin. Läs Oscar Swartz blogginlägg från 2005 för en utmärkt introduktion.
Darknets har i sig ingenting med ljusskygghet att göra. Grundidén är att digital information kan utbytas via ett otal kanaler. Inte bara via internet utan även offline (“sneakernet“) – något som, med tanke på lagringsmediernas utveckling är viktigt att komma ihåg för alla som intresserar sig för ett längre tidsperspektiv än några månader.

Här några äldre Copyriot-inlägg som diskuterar frågan om darknets på sätt som fortfarande är relevanta:

• “Darknet attackerar Sverige” (augusti 2004)
• “Om darknets (igen) och om kopieringens många vägar” (april 2006)
• “Between artworks and networks: Navigating through the crisis of copyright” (december 2006)

Piratbyråns valborgsperformance 2007 tog på sätt och vis också sitt avstamp just i idén om darknet.
Ni som tyckte att detta var ett intressant sätt att föra fram ett statement bör för övrigt hålla utkik kring veckoslutet. Då kommer nämligen ett nytt drag att presenteras!

Kopiering sker överallt och hela tiden. Vad som brukar betecknas "fildelning" är de kopieringar som sker med hjälp av offentliga (eller halvoffentliga) index. Kopieringen i sig präglas knappast av några dramatiska vändpunkter, utan puttrar mest på. Men för massmedier kan detta fenomen inte greppas annat än i termer av "händelser". Dessa handlar aldrig om kopieringen i allmänhet, utan om specifika vägar som den tar. Tidigare var det ganska ofta "scenen", då tillslag mot någon ftp-server alltid kunde ge feta rubriker. Numera handlar det dock nästan alltid om fildelningsnätverken, som då behandlas som ett lösryckt fenomen. Så fort dessa (pseudo)händelser tätnar och dramatiken når en ny klimax, vilket brukar vara ungefär en gång i kvartalet, sugs nya skaror in i det eskalerande munhugget. Dessa skaror tenderar tyvärr att – oavsett vilka positioner de intar i övrigt – svälja hela den massmediala förenklingen och anta att (pirat)kopiering endast sker via fildelningsnätverk. Detta

Som bekant så har sökmotorn Yahoo bestämt sig för att, av ännu oklar anledning, rensa ut sökresultat från The Pirate Bay. (Jämför: Google.)

Ännu mer förbluffande är dock att Yahoo dessutom tycks ha bestämt sig för att censurera bort The Jesper Bay (Google Cache) från sina sökresultat. The Jesper Bay är nämligen – till skillnad från Yahoo och The Pirate Bay – inget index över filer. Det är en guide till hur man använder OpenDNS. Med dess hjälp kan kunderna hos den danska internetleverantören Tele2. som vill kringgå den blockering som Tele2 ålades av dansk domstol. Guiden har sannolikt bidragit till att The Pirate Bay nu har fått fler danska användare än tidigare.

Om väl spärrning av indexeringssajter blir en rättspraxis som står sig, i Danmark och i Europa, lär det bara vara en tidsfråga innan krav höjs även på att spärra och kriminalisera de sajter som förklarar att det går att kringgå spärrarna. Faktum är att det vore ett logiskt nästa steg i upphovsrättens gradvisa abstraktion.
DRM fungerade inte och den strategin har i stort sett övergivits. Men innan dess stiftades lagar som inte bara förbjöd kringgående av DRM, utan även förbjöd verktyg som kan användas för att kringgå DRM.
Inom ett par år är det alls inte omöjligt, snarare sannolikt, att verktyg som OpenDNS sätts under juridisk press att själva implementera de spärrlistor som upphovsrättsindustrin kommenderar fram. “Open” i OpenDNS är ingen princip, utan ett varumärke. OpenDNS är ett företag vars DNS-servrar står i USA och Storbritannien. Faktum är att de dessutom redan tillämpar viss filtrering, nämligen mot så kallade phishing-sajter.
Självklart finns det alltid nya sätt att kringgå – som sedan i sin tur kan bli måltavla för nya lagar. Det intressanta är dock inte huruvida man kan eller inte kan fildela, än mindre om man kan komma åt The Pirate Bay. Det intressanta är vad som håller på att hända med upphovsrättslagen. En gång i tiden – ja, fortfarande för ett decennium sedan – tycktes denna lag fortfarande handla om att reglera kopiering av upphovsskyddade verk. Så inte nu längre. Idag blir det allt tydligare att det inte längre handlar om filer, utan om verktyg. Upphovsrättsindustrin föredrar att regleringen av dessa verktyg sker utanför rättssalen, men är beroende av lagen att hota med när folk trilskas.

Uppenbart är också hur den eskalerande implementeringen av spärrlistor krattar manegen för former av censur som inte alls kommer att ha med upphovsrättsintrång att göra. När väl metoderna finns på plats, kommer politiker knappast kunna stå emot frestelsen att, i en tillspetsad situation, se till att de används även för helt andra syften.

Uppdatering, 2 mars: Yahoos bortfiltrering av The Pirate Bay ur sökresultaten blev kortvarig. Ingen kommentar verkar ha givits. Hur som helst kvarstår de principiella frågor som inlägget diskuterar.

Som bekant så har sökmotorn Yahoo bestämt sig för att, av ännu oklar anledning, rensa ut sökresultat från The Pirate Bay. (Jämför: Google.) Ännu mer förbluffande är dock att Yahoo dessutom tycks ha bestämt sig för att censurera bort The Jesper Bay (Google Cache) från sina sökresultat. The Jesper Bay är nämligen – till skillnad från Yahoo och The Pirate Bay – inget index över filer. Det är en guide till hur man använder OpenDNS. Med dess hjälp kan kunderna hos den danska internetleverantören Tele2. som vill kringgå den blockering som Tele2 ålades av dansk domstol. Guiden har sannolikt bidragit till att The Pirate Bay nu har fått fler danska användare än tidigare. Om väl spärrning av indexeringssajter blir en rättspraxis som står sig, i Danmark och i Europa, lär det bara vara en tidsfråga innan krav höjs även på att spärra och kriminalisera de sajter som förklarar att det går att kringgå spärrarna. Faktum är att det vore ett logiskt nästa steg i upphovsrät

Det medges att www.piratbyran.org inte är särdeles bra på att representera den ganska lösa entitet som vi kallar Piratbyrån. Det var ganska länge sedan som webbsidan utgjorde verksamhetens kärna. Frågan om vad Piratbyrån “är” har nu däremot fått ett provisoriskt svar med publiceringen av Piratbyråns verksamhetsrapport 2007 som listar en ganska lång rad interventioner på olika fält (svensk pdf, english pdf). Ingressen förklarar:

Piratbyrån är inte en organisation, åtminstone inte i första hand. Först och främst är Piratbyrån, allt sedan starten 2003, en pågående konversation. Vi reflekterar kring kopiering, informationsinfrastruktur och digital kultur, såväl inom gruppen, utifrån de olika erfarenheter och kompetenser vi har, som i våra dagliga möten med andra människor. Konversationerna mynnar ofta ut i olika slags aktiviteter. (Här har vi samlat några av dem, från året 2007.)

Det kan noteras att såväl engelska Wikipedia som svenska Wikipedia har rätt bedrövligt intaktuella artiklar om Piratbyrån. I stort sett har de inte uppdaterats sedan sommaren 2006. (Ska bli intressant att se om den nu tillhandahållna informationen om vad Piratbyrån sysslade med under 2007 ger något utslag på någon Wikipedia-version.)

Det medges att www.piratbyran.org inte är särdeles bra på att representera den ganska lösa entitet som vi kallar Piratbyrån. Det var ganska länge sedan som webbsidan utgjorde verksamhetens kärna. Frågan om vad Piratbyrån "är" har nu däremot fått ett provisoriskt svar med publiceringen av Piratbyråns verksamhetsrapport 2007 som listar en ganska lång rad interventioner på olika fält (svensk pdf, english pdf). Ingressen förklarar: Piratbyrån är inte en organisation, åtminstone inte i första hand. Först och främst är Piratbyrån, allt sedan starten 2003, en pågående konversation. Vi reflekterar kring kopiering, informationsinfrastruktur och digital kultur, såväl inom gruppen, utifrån de olika erfarenheter och kompetenser vi har, som i våra dagliga möten med andra människor. Konversationerna mynnar ofta ut i olika slags aktiviteter. (Här har vi samlat några av dem, från året 2007.) Det kan noteras att såväl engelska Wikipedia som svenska Wikipedia har rätt bedrövligt intak

Nej, vi ska här inte kommentera jiddret om en rejält slirig formulering som nyligen publicerades på en kultursida (trots att ett gammalt Copyriot-inlägg av vissa använts som tillhygge). Däremot kan vi inte låta bli att peka på en bloggpost där Gunnar Pettersson – som även författat denna makalöst fängslande bok – visserligen tar avstamp i nämnda kultursidesjidder men gör en mycket intressantare utvikning om svensk samtidshistoria.
Gunnar Pettersson skjuter hål på den “borgerliga tvångstanken om en enhetlig, ‘hopkittad’, socialdemokratisk svensk elit”, och eftersom hans bloggoid saknar permalänkar är det väl lika bra att citera:

För det är ju ingen större hemlighet att Sverige egentligen är unikt på det rakt motsatta viset, i den meningen att vi sedan c:a trettioåriga kriget haft två makteliter, som Ola Tunander för sin del kallat ”den röda rosen” och ”det vita korset”. I ett modernt sammanhang kan man se den förra som väsentligen socialdemokratisk, neutralistisk, med högkvarter i regeringskansliet; den senare väsentligen borgerglig, USA-orienterad, med högkvarter i FRA. Hegemonistiskt gällde i princip fram till 1989-90 att den förra ”haft rätten till ordet så länge den senare haft frihet att handla”, ett arrangemang som man förr i tiden gärna kallade Saltsjöbaden.

På samma tema kan vi fortsätta att citera ur ett högintressant inlägg av Kalle Palmås, skrivet efter en visit i underjorden:

Som jag har skrivit om tidigare går det inte att förstå det svenska näringslivet utan att beakta vår geopolitiska ställning under kalla kriget. De fina folkhemsföretag som försett oss med jobb och välfärd – de företag som försett omvärlden med bilar och mobiltelefoner – är till betydande del resultat av den svenska statens tro på alliansfriheten. Denna byggde i sin tur på att vi skulle vara självförsörjande med militärmateriel, vilka lämpligt nog utvecklades och såldes av våra folkhemsföretag – med väldigt höga marginaler.
Alltså: Alliansfriheten förutsatte att Saab, Ericsson och Volvo inte gick i konkurs. Företagshierarkierna var förlängningar av staten. Detta är ett paradexempel på att den moderna ekonomin var/är en ekonomi av hierarkier, inte marknader.

Kalle Palmås utvecklar i sitt tidigare inlägg hur alla de “klassiskt svenska” företagen – Ericsson, Saab, Volvo, med flera – växte till sig i symbios med militären.

Varför spelar detta någon roll? Jo, förutom de rent etiska aspekterna i krigsinstriell produktion finns det viktiga lärdomar kring ekonomins sammansättning. Vi vill ju så gärna tro att vi lever i en marknadsekonomi där produktionen är konkurrensutsatt, där det är marknadens katalytiska självorganisering (och inte hierarkier och maktspel) som styr allokeringen av resurser, där innovationer uppstår genom ett samspel mellan geniala ingenjörer och visionära industriledare.

Att tala klarspråk om krigsindustrin är att belysa att så inte är fallet. Krigsindustrins existens underkänner hela berättelsen om den “moderna” marknadsekonomin – den ekonomi där den objektiva osynliga handen styr allokeringen av knappa resurser. Krigsindustrins existens leder oss till att slå fast att den “moderna marknadsekonomin” aldrig existerat i Sverige, ej heller i USA.

Tips: Läs de ovan länkade inläggen och fundera över dessa aspekter av svensk samtidshistoria. Kasta er sedan, med detta i bakhuvudet, över Oscar Swartz färska rapport Alternativ till Bodströmsamhället – om kriget mot terroristerna, piraterna och pedofilerna.

Uppdatering: Även Christopher Kullenberg skriver om besöket i underjorden och om FRA.

Nej, vi ska här inte kommentera jiddret om en rejält slirig formulering som nyligen publicerades på en kultursida (trots att ett gammalt Copyriot-inlägg av vissa använts som tillhygge). Däremot kan vi inte låta bli att peka på en bloggpost där Gunnar Pettersson – som även författat denna makalöst fängslande bok – visserligen tar avstamp i nämnda kultursidesjidder men gör en mycket intressantare utvikning om svensk samtidshistoria. Gunnar Pettersson skjuter hål på den "borgerliga tvångstanken om en enhetlig, 'hopkittad', socialdemokratisk svensk elit", och eftersom hans bloggoid saknar permalänkar är det väl lika bra att citera: För det är ju ingen större hemlighet att Sverige egentligen är unikt på det rakt motsatta viset, i den meningen att vi sedan c:a trettioåriga kriget haft två makteliter, som Ola Tunander för sin del kallat ”den röda rosen” och ”det vita korset”. I ett modernt sammanhang kan man se den förra som väsentligen socialdemokratisk, neutralisti