Entries from January 2008 ↓

Skivbolagslobbyn Ifpi har publicerat sin “Digital Music Report 2008“. Högintressant och ganska obehaglig läsning för den som intresserar sig för vart antipiratstrategierna för på lite längre sikt.
Här ska vi plocka fram de mest signifikanta passagerna ur den 28 sidor tjocka rapporten, och jämföra med den analys som Copyriot gjorde av fjolårets Ifpi-rapport.

En hotbild som basunerades ut starkt i Digital Music Report 2007, men slående nog är helt frånvarande i årets rapport, är “digital stream ripping”. Lagstiftning måste till för att förbjuda teknologier som drar fördel av det grundläggande digitala faktum att en “ström” är en “nedladdning” och att digitalradio som innehåller uppgifter om låtarna enkelt kan omvandlas till en samling av filer. För ett par månader sedan presenterade Copyriot en grundligare analys av detta dilemma i texten “General Rights Management“.
Anledningen till dessa farhågors försvinnande i rapporten kan man spekulera över. Kanske finns det inte längre utrymme för dem, nu när Ifpi lägger ännu större vikt på vad som redan i förra årets rapport dominerade helt.
“ISP responsibility” är säljfrasen för vad som i praktiken innebär radikala omstruktureringar av internets själva idé. Nu eller aldrig, hojtar Ifpi otåligt. Ivriga att framhålla att det inte alls är något märkligt med att göra mellanhänder ansvariga för den kommunicerade informationen, lyfter de fram namn som Sarkozy och Renfors.

The last year has finally seen the wind of change blowing through old assumptions about the role internet service providers (ISPs) should play in protecting copyrighted content. ISP responsibility is becoming an accepted idea. /…/

The whole music sector, governments and even some ISPs themselves are beginning to accept that the carriers of digital content must play a responsible role in curbing the systemic piracy that is threatening the future of all digital commerce. After years of discussing and debating, I am convinced it is no longer a question of whether the ISPs act – the question is when and how.

More than anyone else in 2007, our industry has to thank French President Nicolas Sarkozy and the Chairman of FNAC Denis Olivennes for the change of mood. The Sarkozy Agreement, announced in November, is the most significant milestone yet in the task of curbing piracy on the internet. It sets up a groundbreaking three-way partnership between the creative sector, ISPs and government. It takes the protection of intellectual property online into new territory, requiring ISPs to disconnect copyright infringers on a large-scale, using an automated system and to test filtering technologies. /…/

Similar movements have happened in different parts of the world: new legislation engaging ISPs in Taiwan and Korea; a hard-hitting message from the Swedish government’s Renfors Report; and intensifying intra-industry discussions in other countries. /…/

There is only one acceptable moment for ISPs to start taking responsibility for protecting content – and that moment is now. After years of prevarication in this discussion, the French government’s decision to “seize the day” is deeply refreshing. /…/
In Europe, we look to the European Union to capitalise on the momentum created by the Sarkozy Agreement. The moment for EU legislation to be drawn up has already arrived.
There must be obligations on the ISPs to warn, suspend and eventually disconnect infringing users and to apply filtering measures. This should be achieved by agreements, backed by legislation where necessary. At the same time, we as an industry will not be shy to use legal action to force ISPs to act when dialogue fails but I would like to think that they now understand that meaningful voluntary action is a more attractive option than coercion – we have always advocated that!

Citatet ovan kommer från introduktionen på sida 3, skriven av vd John Kennedy. På sida 21 fortsätter Ifpi förklara varför det absolut viktigaste för dem just nu stavas “getting ISPs to help protect creative content”.

Internet Service Providers (ISPs) are the “gatekeepers” of the internet and have a vital role to play in curbing copyright abuse. /…/

The French President’s move confirms that disconnecting the accounts of serious infringers is feasible and reasonable for ISPs. There is no doubt ISPs have the means to address copyright infringement, just as they can control other forms of illegal material passing through their networks, such as spam and viruses. /…/
The model has attracted interest in the UK and Sweden /…/

In addition to disconnecting user accounts, filtering is a feasible and reasonable way for ISPs to tackle copyright infringement. Many ISPs already implement technology to manage traffic across their networks for their own self-interest: for example most ISPs filter email traffic to remove spam, and many ISPs slow down traffic on P2P networks at busy times to reduce bandwidth costs. There are technologies available that enable ISPs to automatically filter traffic and prevent exchanges that infringe copyright.

Blockera, filtrera, strypa. Internetleverantörerna ska “övertalas”, med hot om lagstiftning, att sluta leverera kommunikationstjänsten internet och i stället sälja ett friserat nät där vissa sajter och protokoll görs otillgängliga.
Att Ifpi vill blockera The Pirate Bay står klart. Men vilken status får YouTube, eller andra sajter som kryllar av upphovsrättskränkande videos? Vem fattar beslutet om vilka som ska upp på listan?
Detta är bara en av alla de frågor om den fortsatta utvecklingen som väcks.

I övrigt nöjer vi oss med att nämna de två sista avsnitten i Digital Music Report 2008. Det ena har den smaskiga rubriken “The Hidden Dangers of Illegal Downloading”, och en ingress som börjar: “Unlicensed internet services risk spyware, adware, malware and even identity theft.” Smaka på formuleringen “olicensierade internettjänster”. Sedan när, undrar man, finns ett allmänt krav på att internettjänster måste ha licens – och från vem? Annars är det mest allmän skrämselpropaganda riktad till datoranalfabeter, och som i de fallen gäller MSN eller e-post i ännu större grad än fildelningsprogram.

Sista kapitlet handlar om behovet av propaganda. Ifpi lyfter fram exempel på när de själva har fått utforma material som sedan använts i skolor för att indoktrinera elever med deras syn på vad som är värdefullt med musik.

Education is a key priority for the recording industry. In 2007 initiatives were launched in partnership with education professionals, designed to give teachers and parents as well as young people the tools to understand the importance of copyright, intellectual property and the value of creativity. The music industry cannot break the “free music mindset” alone.
Government cooperation is essential, especially to make copyright education a higher priority for core national curriculums, in an era when sectors relying on intellectual property rights will be important for job seekers.

Detta inlägg har bestått av mer citat än analys. Vi lär, tyvärr, få tillfälle att återvända till det i takt med att antipiratstrategierna sätts i verket. Tills dess: kommentera och reflektera!

Skivbolagslobbyn Ifpi har publicerat sin "Digital Music Report 2008". Högintressant och ganska obehaglig läsning för den som intresserar sig för vart antipiratstrategierna för på lite längre sikt. Här ska vi plocka fram de mest signifikanta passagerna ur den 28 sidor tjocka rapporten, och jämföra med den analys som Copyriot gjorde av fjolårets Ifpi-rapport. En hotbild som basunerades ut starkt i Digital Music Report 2007, men slående nog är helt frånvarande i årets rapport, är "digital stream ripping". Lagstiftning måste till för att förbjuda teknologier som drar fördel av det grundläggande digitala faktum att en "ström" är en "nedladdning" och att digitalradio som innehåller uppgifter om låtarna enkelt kan omvandlas till en samling av filer. För ett par månader sedan presenterade Copyriot en grundligare analys av detta dilemma i texten "General Rights Management". Anledningen till dessa farhågors försvinnande i rapporten kan man spekulera över. Kanske finns det inte längre

“Intellectual property is the oil of the 21st century“. We all now know this quote from Mark Getty, the businessman who used his family’s oil fortune to invest in immaterial rights. His company Getty Images, founded in 1995, holds one of the world’s largest copyright portfolios: 3.200.000.000 photographies.

Yet, stock prices almost halved last year. The price curve indeed shows a rather drastically falling tendency ever since it’s high peak around the end of 2004. Now, Getty Images is up for sale and could be bought up by private equity, just like happened to EMI.

So, how to understand Mark Getty’s recent move? Is intellectual property not any more the oil of the 21st century?

Maybe. Anyway, one reason for the company’s crisis is said to be the spread of digital and movie cameras. “Editors give priority to on-the-spot pictures, regardless of photographical quality”, writes the Swedish business magazine Resumé.

That’s a rather interesting development, which remains to be analyzed in terms of economy as well as in terms of aesthetics. The hype around “user-generated content“, which for newspapers means a possibility to outsource some photographic work to cheap amateurs (at the same time as writing journalists are nowadays often expected to take photos as well), goes hand in hand with some kind of “performativization” of photography. What counts is now the photographic production of presence rather than sitting on the largest database of archived pictures.

In fact, the golden age of Getty Images (1995-2005) seems to have some similarities with the golden age of the compact disc (1985-2000, roughly). In both cases businesses could take advantage of a “digital gap” between technologies for storage and technologies for (re)production.

"Intellectual property is the oil of the 21st century". We all now know this quote from Mark Getty, the businessman who used his family's oil fortune to invest in immaterial rights. His company Getty Images, founded in 1995, holds one of the world's largest copyright portfolios: 3.200.000.000 photographies. Yet, stock prices almost halved last year. The price curve indeed shows a rather drastically falling tendency ever since it's high peak around the end of 2004. Now, Getty Images is up for sale and could be bought up by private equity, just like happened to EMI. So, how to understand Mark Getty's recent move? Is intellectual property not any more the oil of the 21st century? Maybe. Anyway, one reason for the company's crisis is said to be the spread of digital and movie cameras. "Editors give priority to on-the-spot pictures, regardless of photographical quality", writes the Swedish business magazine Resumé. That's a rather interesting development, which remains to be analyzed in terms of econo

En frihamn är ett område med hamn, större järnvägsstation eller flygplats, dit man får föra in varor från alla länder tullfritt. Frihamnen är ett noga begränsat område, som anses ligga utanför rikets tullgräns, inom vilken allt som finnes där inne är befriat från såväl all tullavgift som all eftersyn och kontroll från tullverkets sida

Ordet “frihamn” har återkommit i januari månads fildelningsdebatt. En enad upphovsrättslobby har hamrat in budskapet “Sverige har blivit en frihamn för nätpirater” på såväl debattsidor som i så kallade nyheter. På ledarplats påstod strax därefter Lars Weiss att Sverige “har valt en alldeles egen väg i denna fråga”.

Utmålandet av Sverige som upphovsrättslig rogue state grundas alltså dess befolknings exceptionellt flitiga användande av fildelningsnätverk. Som om sådana var det enda ställe där piratkopiering förekommer. Vad som inte skulle skada är en utblick såväl mot övriga västvärlden som mot andra medier än internet.
Tyska IFPI betraktar hemmabrända cd-skivor som ett minst lika allvarligt problem bland den tyska befolkningen. Det kan nog vara så att person-till-person-kopiering i Tyskland är mer utbrett än i det mer fildelande Sverige.

Förresten, tyskägda RapidShare som opererar från Schweiz har som affärsidé att ta betalt för nedladdning av piratkopior som de själva låtit folk lägga upp på sina servrar, i ofantliga mängder, om än utan offentligt index. På sätt och vis motsatsen till The Pirate Bay, som bara har ett index men inga piratkopior. Är Schweiz en upphovsrättslig skurkstat?

Något som är i det närmaste okänt i Sverige är försäljning av piratkopierade cd och dvd på gatan eller i butiker. Tro inte att det beror på svenska ordningsmakten. Allt tyder på att just fildelningen har trängt undan denna globalt gigantiska bransch som i stort sett kontrolleras av kriminella ligor. Lustigt nog lyckas “skurkstaten” slippa denna form av upphovsrättslig brottslighet, något som inte ens MPAA lyckas med på sin egen hemmaplan.

Slyck.com publicerar ett reportage om gatupirathandeln i New York, där MPAA satsat hårdare på att slå till mot gatuförsäljare av piratkopior. Vad som hänt är mest att de flyttar inomhus och ingår i symbios med “vita” affärsidkare.

So the next time you stop for Jamaican food on South Conduit Blvd., don’t be surprised if there’s a former street vendor doing business inside. Remarkably, the store proprietors appear to have little problem with this, as a symbiotic relationship between legitimate business and not-so-legitimate business is beginning to take root.

Another interesting aspect is the infrastructure that former street vendors now provide as their business is pushed indoors. Along with their warez display, the seller carries a portable DVD player or lap top, allowing patrons to test their warez before buying. This service is rarely provided by street vendors. Although no concrete numbers exist, business appears to be doing well. Vendors are selling warez, and people are buying – all in the convenience of a warm food store.

So there’s an economy being developed here, with a size that remains unclear.

Så vilket land är piraternas frihamn? Sverige med sitt fildelande, Schweiz med sitt RapidShare, eller USA med sina urbana warezbutiker?

En frihamn är ett område med hamn, större järnvägsstation eller flygplats, dit man får föra in varor från alla länder tullfritt. Frihamnen är ett noga begränsat område, som anses ligga utanför rikets tullgräns, inom vilken allt som finnes där inne är befriat från såväl all tullavgift som all eftersyn och kontroll från tullverkets sida Ordet "frihamn" har återkommit i januari månads fildelningsdebatt. En enad upphovsrättslobby har hamrat in budskapet "Sverige har blivit en frihamn för nätpirater" på såväl debattsidor som i så kallade nyheter. På ledarplats påstod strax därefter Lars Weiss att Sverige "har valt en alldeles egen väg i denna fråga". Utmålandet av Sverige som upphovsrättslig rogue state grundas alltså dess befolknings exceptionellt flitiga användande av fildelningsnätverk. Som om sådana var det enda ställe där piratkopiering förekommer. Vad som inte skulle skada är en utblick såväl mot övriga västvärlden som mot andra medier än internet. Ty

Premiärupplagan av Nya Vågen, P1:s nya program för kulturdebatt, öppnade med att ta sig an fildelningsdebatten. Ni vet den som i startade på allvar i Sverige för fyra-fem år sedan, och som förra våren slutgiltigen begrovs. Nu efter nyår har denna debatt, som bekant, gjort en halvdan comeback i papperstidningarna.
Som Eric Schüldt påpekar i P1 är det första gången som kulturpersonligheter figurerar på antipiratsidan, även om deras personliga bidrag i hög grad har inskränkts till att låna ut sina namn till lobbyistskrivna texter. Eric Schüldt ser “en tydlig tendens senaste månaden. Opinionen har svängt: fildelning är stöld, lagen måste finnas, stöder man fildelning är man kulturföraktare”. Fildelningen har gått från att framställas som “folklig subkultur till organiserad brottslighet”, “piraterna har inte många vänner just nu”.
Vilket förstås skulle bestridas av många, som tvärtom upplever att upphovsrättskritiken har vunnit mark under januari. Vilken av bilderna som stämmer beror nog helt enkelt på om man läser dagspressens krönikörer eller följer nätets diskussioner.

En degenererad massmedial debatt är inte så farligt och kan gärna spela ut sig själv så länge den inte sedimenteras i lagförslag, affärsmodeller och tänkande.

Så skriver Magnus i sina läsvärda reflexioner kring P1-programmet.

I radiostudion hävdade kulturjournalisten Andreas Ekström att debatten “mognat” eftersom den “förs av fler”. För de två meddebattörer som sysslar praktiskt med musik – Roger Wallis (KTH, Skap) och Mattias Lövkvist (Hybris) – rådde det däremot ingen tvekan om att den massmediala debatten tvärtom “gått tillbaka minst tre år i tiden”.
Vilket väl bland annat illustrerades av hur programledaren sade “musikförsäljning” fast uppenbarligen menade “fonogramförsäljning”, samtidigt som studiosamtalet urartade i en diskussion om ersättningsnivåer och priser i iTunes Music Store. (Ganska snabbt inskränktes ämnet till att gälla fildelning av musik. Sådana inskränkningar är nödvändiga, samtidigt som de visar hur meningslöst det är att diskutera “fildelningen” i generella termer.)

Roger Wallis förespråkar fortfarande sin kompromiss: legalisera fildelning mot att en bredbandsavgift att fördelas via organisationer som Stim. Något som han kan göra just eftersom han bara talar om musik och undviker hela frågan om film (och särskilt pornografisk sådan).
Nu låter han visserligen mer tveksam till statlig bredbandsskatt och föreställer sig “frivilliga” lösningar på marknaden. Å andra sidan antydde han att pengar även bör drivas in från “de som säljer datorer”, eftersom de (indirekt) också tjänar pengar “på” fildelning.
Samtidigt betonar Roger Wallis gång på gång att distribution av inspelningar ändå inte blir det viktigaste för musikartister. “Musikindustrin som helhet” – alltså inklusive levande musik – “går bättre än någonsin”. Vilket inte är några nyheter, men uppenbarligen behöver påpekas igen. Samtidigt lyser “visionerna av hur inspelad musik och realtidsupplevelser kan sammanverka och flätas in i varandra” fortfarande med sin frustrerande frånvaro (för att åter citera Magnus).

Som i så många tidigare diskussioner är det bara Mattias Lövkvist som förmår att gå bortom den ångestdrivna problematik som karakteriserar debatten för/mot fildelning.

jag ser fildelning som mycket större, fildelning är det västerländska samhällets kultur idag, det är sammanflätat med att producera /…/
artisters karriärer skapas genom fildelning, och det är ingen liten grej utan hur samhällets kultur fungerar idag

Slutligen vill jag rekommendera Jonas Anderssons långa inlägg som påminner om varför det är så skevt att ställa två renodlade scenarion – legalisering mot kriminalisering – mot varandra. Alla som är insatta borde inse att rättsliga gråzoner och permanenterade undantagstillstånd kommer att vara den verkligheten som alla har att förhålla sig till, i åtminstone ett decennium till.
Läs även Karl Palmås skarpa analys av EMI:s deterritorialisering.

Premiärupplagan av Nya Vågen, P1:s nya program för kulturdebatt, öppnade med att ta sig an fildelningsdebatten. Ni vet den som i startade på allvar i Sverige för fyra-fem år sedan, och som förra våren slutgiltigen begrovs. Nu efter nyår har denna debatt, som bekant, gjort en halvdan comeback i papperstidningarna. Som Eric Schüldt påpekar i P1 är det första gången som kulturpersonligheter figurerar på antipiratsidan, även om deras personliga bidrag i hög grad har inskränkts till att låna ut sina namn till lobbyistskrivna texter. Eric Schüldt ser "en tydlig tendens senaste månaden. Opinionen har svängt: fildelning är stöld, lagen måste finnas, stöder man fildelning är man kulturföraktare". Fildelningen har gått från att framställas som "folklig subkultur till organiserad brottslighet", "piraterna har inte många vänner just nu". Vilket förstås skulle bestridas av många, som tvärtom upplever att upphovsrättskritiken har vunnit mark under januari. Vilken av bilderna som st�

Flera gånger frågar sig Lars Vilks varför den internationella samtidskonsten, med sin dominerande socialkritiska tendens, ännu inte integrerat klimatfrågan bland sina standardteman. Han menar att konstvärlden är långsam, “det tar från ett par månader och upp till ett par år innan konsten hinner upp dagsaktualiteterna”, men att en plötslig nyck på “den glödheta konstmarknaden” snabbt kan aktivera ämnet. En otillräcklig förklaring. Samtidskonstens tvekan inför klimatfrågan determineras nämligen av materiella förhållanden.

Få samtida konstnärer har profilerat sig på miljön så kraftigt som uppburne dansken Olafur Eliasson. Sponsrad av BMW har han låtit göra ett glamouriserande konstverk av en vätedriven räserbil som för närvarande visas i San Fransisco. I övrigt spelar han mycket på sitt nordiska namn och på de fyra elementen.

“Olafur Eliasson /…/ gör ett slags kitschartad ”feel good”-konst, ett slags ljusterapi på hög nivå. /…/
Det är som att se kattungar på teve. Man blir glad av det. /…/
I Eliassons fall blir konst som miljö ett slags företagsgrej. Han har en massa assistenter och tänker som vore det ett arkitektkontor där han ger totala paketlösningar till offentliga rum, varuhus, flygplatser.”

Sven-Olov Wallenstein

“Inget luktar bättre än corporate art!”

Erik Stattin

För en vecka sedan presenterades Olafur Eliassons nästa mastodontprojekt NYC Waterfalls: Ett antal trettio meter höga konstgjorda vattenfall på olika platser i centrala New York. Borgmästaren hoppas att det tillfälliga konstverket, som kommer att kosta 15 miljoner dollar och finansierats av privata donationer, ska dra in 55 miljoner dollar till stadens ekonomi tack vare ökad turism.
Olafur Eliasson själv talade sig varm om sin vatteninstallation som klimatvänlig konst. Vattenpumparna ska drivas på förnybara energikällor och nattbelysningen vara sparsmakad. En som var på presskonferensen sammanfattar:

Still, constant reference to the Waterfalls being “carbon neutral”, even from Mayor Bloomberg, made it seem as if this was the major selling point, as important as the work itself.

Klimatneutraliteten förs här in som en konceptuell aspekt i ett konstverk. Frågan är hur koldioxidutsläppen i så fall beräknas. Inte går det då att förneka att även Olafur Eliassons närvaro på presskonferensen var en del av det större konstprojektet. Antalet gånger han korsar Atlanten med flyg, som ett led i realiserandet av NY Waterfalls, lär inte heller stanna vid två.
Tänker Olafur Eliasson inkludera klimatkompensation för dessa flygresor i sitt konstprojekt, eller tvärtom ta ett steg tillbaka till förmån för en mer traditionell uppfattning om konstverket som fysiskt objekt, och hur mycket klimatdiskurs kan man trycka in i ett sådant objekt?

Själv försöker jag dra mig till minnes alla 2007 års flygresor, och kommer fram till att nästan samtliga – omkring tusen mil runt om i Nordeuropa – betalades av konstprojekt. Nästa vecka är det dags igen när jag ska flyga från Wien till Berlin för att medverka på Transmediale. Jo, jag förde vissa förhandlingar om att åka tåg. Inte minst för att få se utsikten och slippa flygplatsinfernots ständiga köer och brutala avbrott. Men det skulle ju bli klart dyrare för arrangörerna, och kanske tvinga dem att boka ytterligare en hotellnatt, och sen rättade jag mig i ledet och sa åt dem att i vanlig ordning boka ett flyg.

Flygresor är fullständigt centrala i alla samtidskonstens betydande aktiviteter. Status handlar i hög grad om att ge intryck av att befinna sig på flera platser samtidigt, allra helst på flera kontinenter samtidigt.
“Biennalkonsten är i allra högsta grad en effekt av globaliseringen och således också en oljeberoende verksamhet”, sammanfattar Maria Lantz.

Och där har vi det materiella förhållande som gör att den internationella samtidskonsten inte utan vidare kommer att kunna assimilera klimatfrågor jämte frågor om genus och postkolonialism. Visst kan konstmarknadens nycker locka fram enstaka högprofilerade klimatkorrekta konstprojekt, men frågar är om en bredare tendens kan ta fart i dagens självreflekterande konstvärld, utan att även samtidigt ifrågasätta denna konstvärlds själva former.

Flera gånger frågar sig Lars Vilks varför den internationella samtidskonsten, med sin dominerande socialkritiska tendens, ännu inte integrerat klimatfrågan bland sina standardteman. Han menar att konstvärlden är långsam, "det tar från ett par månader och upp till ett par år innan konsten hinner upp dagsaktualiteterna", men att en plötslig nyck på "den glödheta konstmarknaden" snabbt kan aktivera ämnet. En otillräcklig förklaring. Samtidskonstens tvekan inför klimatfrågan determineras nämligen av materiella förhållanden. Få samtida konstnärer har profilerat sig på miljön så kraftigt som uppburne dansken Olafur Eliasson. Sponsrad av BMW har han låtit göra ett glamouriserande konstverk av en vätedriven räserbil som för närvarande visas i San Fransisco. I övrigt spelar han mycket på sitt nordiska namn och på de fyra elementen. "Olafur Eliasson /.../ gör ett slags kitschartad ”feel good”-konst, ett slags ljusterapi på hög nivå. /.../ Det är som att se kattungar p�

Igår var det precis ett halvår sedan jag registrerade mig på Facebook. Det var i lobbyn på ett hotell i Budapest. Sedan dess har jag bland annat kontinuerligt uppdaterat min statusrad, “Rasmus is…”. Den urladdning av social hybris som Facebook varit, och som nu avtagit kraftigt i intensitet men utan tecken på att slockna riktigt än, kan vara värd att fundera över. Dessutom är det uppenbart att Facebook under en tid har haft en reellt viktig funktion för att mobilisera folk till olika slags festligheter och kulturevenemang (“events”), vilket också är ett skäl att inte enbart vifta bort fenomenet som ointressant. (Detta sagt till de som tänkte slentriangnälla på att vi alls tar upp Facebook.)

Redan tidigt lovade jag mig själv att efter ett halvår skriva en kritisk utvärdering, funktion för funktion, för att därefter kunna sikta på att avveckla mitt deltagande. En sådan utvärdering kommer om några dagar. Först måste vi bara bena ut Facebooks ontologi, alltså frågan om vilken slags ting vi tänker oss när vi talar om communities som dessa.
Bara det att tala om Facebook som något förgånget antyder ju att de inte bara är “platser” utan även har en temporal dimension. Efter att Copyriot i höstas påstått att “Facebook är ingen plats, det är en händelse“, kom en klok respons från Christopher Kullenberg:

Om facebook är en händelse, så är det en mycket märklig, och väldigt psykedelisk sådan.
/…/
Men är det då verkligen FB bara en händelse? Nej det måste vara en rumhändelse som snart är på väg att brinna upp genom vår överaffirmation. Vad kan vi då jämföra FB med? Kanske en festival; garanterad överaffirmation med nya kopplingar mellan människor i rummet (efter ex. musiksmak, genom begär) och temporal begränsning. Kommer vi få en post-FB depression motsvarande att man kraschar efter Hultsfred kanske…

Festivalmetaforen verkar funka. Facebook som en händelse som äger rum på på en virtuell plats, med början och slut i tiden. En stor rätt kass festival, för festivaler ska inte bara långsamt mynna ut, de ska ha en storslagen avslutning följt av kollektivt uppbrott.
Samtidigt har Facebook, som Christopher Kullenberg också påpekat, också haft en stark närvaro av vardaglig rumslighet:

Facebooks rumslighet har dessutom öppnat för en surfandets antropologi där man fått insyn i det faktum att datormediet är invecklat i vardagen på ett intressant sätt. Statusuppdaterandet, under det ständiga presens-indikativ-imperativet, har givit oss insikten att man “is lagar mat” samtidigt som den medierade Facebook-rumsligheten skakar tillvaron med sin utsträckthet.

Utvärdering snart, alltså. Här länkar till de tidigare Copyriot-inlägg som tar sig av olika aspekter av fenomenet Facebook:

• Facebook som glömska och tidsfördriv (augusti 2007)
• Angående antifacebookianismen (november 2007)
• Foucault vs. Facebook? (december 2007)

Uppdatering: Alla som vill debattera frågan om Facebooks ondska uppmanas att först läsa Tom Hodgkinson i The Guardian men också Kalle Palmås i SFT.

Igår var det precis ett halvår sedan jag registrerade mig på Facebook. Det var i lobbyn på ett hotell i Budapest. Sedan dess har jag bland annat kontinuerligt uppdaterat min statusrad, "Rasmus is...". Den urladdning av social hybris som Facebook varit, och som nu avtagit kraftigt i intensitet men utan tecken på att slockna riktigt än, kan vara värd att fundera över. Dessutom är det uppenbart att Facebook under en tid har haft en reellt viktig funktion för att mobilisera folk till olika slags festligheter och kulturevenemang ("events"), vilket också är ett skäl att inte enbart vifta bort fenomenet som ointressant. (Detta sagt till de som tänkte slentriangnälla på att vi alls tar upp Facebook.) Redan tidigt lovade jag mig själv att efter ett halvår skriva en kritisk utvärdering, funktion för funktion, för att därefter kunna sikta på att avveckla mitt deltagande. En sådan utvärdering kommer om några dagar. Först måste vi bara bena ut Facebooks ontologi, alltså frågan om vilken sl

“Varför har den svenska konsten varit så tyst?” frågade Nutida Musik för ett år sedan. “Ljudkonst” kan i Sverige vara laptopkonserter från scen eller diverse ljud distribuerade på cd. Här på kontinenten finns däremot en gedigen tradition av Klangkunst i bemärkelsen ljudinstallationer som lägger vikt vid den rumsliga aspekten.

En av småinstitutionerna i Wiens museumskvarter är Tonspur, som ägnar sig åt just sådan ljudkonst, just nu med en samlingsutställning i en öppen sal, som alls inte förvandlas till en enda ljudsörja. Tvärtom är det ofta relativt tyst. Sen slår ett locket igen på en konsertflygel (en del av en installation av Robert Jacobsen) och lämnar en långsamt utklingande kakafoni, medan locket åter långsamt skjuts upp av mekaniken för att efter kanske tio minuter åter slå igen.
Minst lika sällan, men än mer våldsamt, låter det från Kris Vleeschouwers skulptur Glass Kast bestående av hyllor med glasflaskor som ytterst långsamt skjuts ut över kanten för att till slut falla ner och krossas. Så blandas olika sporadiska ljud till rummets helhet, nästan utan att konkurrera med varandra.
Ett annat subtilt ljudinslag, med betoning på “sub”, är den till huvudsakligen ohörbara subfrekvenser nedsaktade musik som spelas inifrån Große Freiheit, en klangskulptur av Reinhard Blum och Uwe Bressnik, huvudsakligen bestående av en VW-buss från 1972. Ett klassiskt turnéfordon, laddat med flyktfantasier.
Anar jag en antågande högkonjunktur för hippiebussen i samtidskonsten? I andra änden av samma kvarter visade Kerstin von Gabain i fredags upp en del av ett pågående konstprojekt: en digital 3D-modellering av Merry Pranksters legendariska buss Furthur. Hippierefereser börjar åter bli rumsrena i new media art, efter att viss nittiotals- och it-bubble-cynism avklingat.
Möjligtvis kan något hippiemässigt även läsas in i Uwe Bressniks Bressnik’s 2010: en realistisk avbildning av en dj-utrustning, fast av material från skogen (kottar, pinnar, mossa, tickor). Charmig sak, hur som helst.

Allt detta strosade jag egentligen bara förbi på väg ner till en annan utställning på Secession, som under sina 110 år som konstnärsdriven konsthall hunnit röra sig långt bort från den stil grupperingen först representerade. För övrigt är en sak gemensam för såväl Tonspur som Secession, liksom för det artist-in-residence-program som jag själv just nu har privilegiet att vara stipendiat i. Alla finansieras till betydande del av Erste Bank, Österrikes största bank med betydande affärsintressen i sydöstra Europa. Härom dagen träffade jag deras ansvariga för konstsponsring som berättade om hur de just i de delarna av Europa satsar på att stödja små, ofta “subversiva” konstinitiativ. Sin logotyp håller de i bakgrunden. De som tror att kultursponsring betyder att muséerna börjar se ut som ishockeystadion blir motbevisade.
Allt detta var intressant att få höra. Kände alls inte till bankens roll i finansieringen innan jag åkte hit. Men det är uppenbarligen de som pyntat för den superfina studio som jag bor i just nu. Och utanför min ytterdörr har Erste Bank faktiskt sett till att få sitt namn exponerat, som ni ser:

Secession i Wien har för tillfället en utställning med videokonstduon Korpys/Löffler, som nämndes på Copyriot för en månad sen då Kunst-Werke i Berlin visade ett av deras videoverk.
Samma video, en udda dokumentation av George W Bushs stadsbesök i Tyskland 2005, visas nu i första salen. I samma rum körs även en videotolkning av FN-skrapan och dess människor. Bägge verken undersöker hur män drivna av maktkåthet representerar status genom kroppsspråk och arkitektur, utan att för den skull ta ställning till vilken grad eller typ av makt de verkligen besitter. Medlen är enkla, i hög grad klassiska hemvideogrepp, men det klippta resultatet fascinerande. Andra videoverk dokumenterar sammanfallande byggnader, G8-demonstrationer, Wittgenstein och flodfärd och håller hög men aningen mer ojämn klass.
Visuellt är alltsammans mycket angenämt i de stora dunkla vita rummen. Värre är det med ljudet, som tyvärr tenderar att flyta ihop till en sörja. Nationalsångerna från statsbesöksfilmen bryter ibland in och överröstar plaskandet på floden. Rent ljudligt fungerar Kunst-Werke, med sina smårum och vrår, mycket bättre än Secession.
Samtidskonstens curatorer är överlag märkligt dåliga på att tänka ljud. Och ibland kan man tycka att videokonstnärerna är lite väl slappa i sitt ljudanvändande. Större effekt hade kunnat uppstå om de vågat använda tystnad i större utsträckning. Sämst på hela Korpys/Löffler-utställningen är den Brian Eno-musik som de tryckt in i det annars bästa verket.

En utställning med videokonst resulterar alltså i en värre ljudsörja än vad en utställning med ljudkonst gör. Vilket ger lite att tänka på.
Konst tar plats. Film tar tid. Simplast möjliga distinktion mellan det vita rummet och den svarta boxen, även om nu filmvisandets svarta boxar sedan länge har flyttat in i konstens vita kuber. Ljud tar däremot både plats och tid, men upptar plats på ett annat sätt än vad visuell konst gör. I bästa fall används denna skillnad spänningsskapande, men ofta tycks curatorer behandla ljudläckaget blott som en bieffekt.

"Varför har den svenska konsten varit så tyst?" frågade Nutida Musik för ett år sedan. "Ljudkonst" kan i Sverige vara laptopkonserter från scen eller diverse ljud distribuerade på cd. Här på kontinenten finns däremot en gedigen tradition av Klangkunst i bemärkelsen ljudinstallationer som lägger vikt vid den rumsliga aspekten. En av småinstitutionerna i Wiens museumskvarter är Tonspur, som ägnar sig åt just sådan ljudkonst, just nu med en samlingsutställning i en öppen sal, som alls inte förvandlas till en enda ljudsörja. Tvärtom är det ofta relativt tyst. Sen slår ett locket igen på en konsertflygel (en del av en installation av Robert Jacobsen) och lämnar en långsamt utklingande kakafoni, medan locket åter långsamt skjuts upp av mekaniken för att efter kanske tio minuter åter slå igen. Minst lika sällan, men än mer våldsamt, låter det från Kris Vleeschouwers skulptur Glass Kast bestående av hyllor med glasflaskor som ytterst långsamt skjuts ut över kanten för

Någon mer som börjar nynna på barnvisan om elefanterna?

Först var det sju piratmoderater. (3/1)
De bemöttes av sju upphovsrättshökar. (6/1)
Piratmoderaterna svarade med att bli 13. (8/1)
Då dubblade hökarna insatsen och skickade fram 27 representanter för “det kreativa Sverige“. (10/1)
De får idag svar på tal från 70 upphovsrättskritiska upphovsrättsinnehavare, de flesta från piratpartiet. (16/1)

Själv smet jag från kursen i kvantitativa metoder när jag pluggade på universitetet, och står helt handfallen inför datorprogram som ritar tjusiga kurvor. Ändå kan jag, från höften, bjuda på en prognos för debattens fortsatta utveckling:

Bägge sidor i polemiken fortsätter att dubbla insatsen av undertecknare ungefär var tredje dag. Namnen tar upp allt större del av utrymmet på Expressens sidan 4, så att själva budskapen som framförs måste kortas ned till tre meningar var redan nu till helgen. Nästa vecka sprängs dock vallen där sidan 4 inte räcker till. Namnlistorna på kreatörer som tycker saker om kopiering hotar att ta över hela tidningen, och dubblas för varje replik. Vid månadsskiftet jan/feb ser tidningsledningen ingen annan utväg än att starta en ny bilaga, “Piratdebatt”, vars första utgåva innehåller 5000 namn på folk som har skapat något och tycker något.
Spelet är nu högt. Ingen sida vågar dra sig ur polemiken, och därmed tappa ansiktet, utan bägge sidor fortsätter dubbla. I mitten av mars har Expressen Piratdebatt blivit en veritabel katalog med 150000 namn. Bonniers köper upp Eniro för att kunna göra samordningsvinster med produktionen av telefonkatalogerna. Fyra miljoner Facebook-användare går med i en protestgrupp mot de höjda koldioxidutsläpp som distributionen av Expressen Piratdebatt förorsakar. Etc.

Eller så får vi se en kvalitativ vändning, där vissa kreatörer förklarar varför de är mer värda att lyssna på än andra kreatörer. Risken för att det urartar i mallighetsexplosion är uppenbar. Får dock medge att en diskussion mellan förespråkare för olika slags kulturyttringar, där man exempelvis vågar ta tag i frågan om hur viktigt långfilmsformatet egentligen är, var just vad jag efterlyste i Sydsvenskan.

Vad gäller dagens piratpartistiskt stämplade upprop, “Ingen fildelarjakt i vårt namn!“, är det fullt av mustiga formuleringar. Argumentationen handlar åter om hur fildelarjakten oundvikligen kommer i konflikt med skyddet av människors privatliv.
Risken är att en ensidigt fokus på detta lyfter fokus från andra risker med de föreslagna antipiratåtgärderna. Detta diskuterades häromdagen i inlägget Vad som glöms bort när alla bara diskuterar privatlivets helgd.
Liknelsen mellan att samla in ip-nummer på fildelare och att notera registreringsskylten på fortkörare fortsätter att diskuteras. Personligen känner jag mig inte helt tillfredsställd med piratpartisternas respons, att “min privata kommunikation sker från mitt hem, bakom stängd dörr”.
Det finns en bättre anledning till att billiknelsen inte funkar: Vägverket finns inte på internet. Om bilar hade varit som noder i ett nätverk, så hade varje bil i sin tur kunnat innehålla tusentals nya bilar – och vägar. Smaka på den!

Någon mer som börjar nynna på barnvisan om elefanterna? Först var det sju piratmoderater. (3/1) De bemöttes av sju upphovsrättshökar. (6/1) Piratmoderaterna svarade med att bli 13. (8/1) Då dubblade hökarna insatsen och skickade fram 27 representanter för "det kreativa Sverige". (10/1) De får idag svar på tal från 70 upphovsrättskritiska upphovsrättsinnehavare, de flesta från piratpartiet. (16/1) Själv smet jag från kursen i kvantitativa metoder när jag pluggade på universitetet, och står helt handfallen inför datorprogram som ritar tjusiga kurvor. Ändå kan jag, från höften, bjuda på en prognos för debattens fortsatta utveckling: Bägge sidor i polemiken fortsätter att dubbla insatsen av undertecknare ungefär var tredje dag. Namnen tar upp allt större del av utrymmet på Expressens sidan 4, så att själva budskapen som framförs måste kortas ned till tre meningar var redan nu till helgen. Nästa vecka sprängs dock vallen där sidan 4 inte räcker till. Namnlistor

Med en essä i en, två, tre, fyra delar utreder bloggen Surreal Documents förhållandet mellan Georges Bataille (1897-1962) och gåvoteoretikern Marcel Mauss (1872-1950).
Del tre och fyra berättar om Acéphale-sällskapets uppgång och fall. (Marcel Mauss uttryckte 1938 stark skepsis inför det intresse för ritualer som odlades i kretsarna kring Georges Bataille.)
Boken Encyclopaedia Acephalica (html, pdf), som till stilen påminner om en utskriven blogg, samlar texter av denna grupps medlemmar.

Efter kriget lämnade Bataille de kollektiva sammanhanget, och skrev vidare på sin stora studie av den generella ekonomin. Excerpter finns upplagda på ett par andra texter från den tiden i engelsk översättning. I fragmentarisk form experimenterar Bataille med att formulera sina tankar utifrån begreppspar som servil kontra suverän eller “the summit” kontra “the decline”, ytterst i termer av det omöjliga. Ett exempel:

The summit responds to excess, to the exuberance of forces. It takes tragic intensity to its limit. It relates to measureless expenditures of energy, to the violation of the integrity of beings. It is therefore closer to evil than to good.
Decline – responding to moments of exhaustion, of fatigue – grants all value to concerns for preserving and enriching the being. Rules of morality result from decline.
(…)
XI. Like Kafka’s Castle, in the end, the summit is nothing but the inaccessible. It slips away from us, at least insofar as we don’t stop being human, speaking. Besides, we cannot oppose the summit to the decline like evil to good. The summit is not “what one must reach”, decline not “what one must abolish”. Just as the summit is, in the end, nothing but the inaccessible, decline is from the very beginning inevitable.

Med en essä i en, två, tre, fyra delar utreder bloggen Surreal Documents förhållandet mellan Georges Bataille (1897-1962) och gåvoteoretikern Marcel Mauss (1872-1950). Del tre och fyra berättar om Acéphale-sällskapets uppgång och fall. (Marcel Mauss uttryckte 1938 stark skepsis inför det intresse för ritualer som odlades i kretsarna kring Georges Bataille.) Boken Encyclopaedia Acephalica (html, pdf), som till stilen påminner om en utskriven blogg, samlar texter av denna grupps medlemmar. Efter kriget lämnade Bataille de kollektiva sammanhanget, och skrev vidare på sin stora studie av den generella ekonomin. Excerpter finns upplagda på ett par andra texter från den tiden i engelsk översättning. I fragmentarisk form experimenterar Bataille med att formulera sina tankar utifrån begreppspar som servil kontra suverän eller "the summit" kontra "the decline", ytterst i termer av det omöjliga. Ett exempel: The summit responds to excess, to the exuberance of forces. It takes tragic intensity

En man som varit nyhetschef på både SVT och TV4 påstår i en ledarkrönika i DN bland annat att fildelningen av “patenterad information” är ett samhällsproblem som hotar ingenjörerna. Virrigheten vet inga gränser. Roligast i hans artikel är hans försök att bena ut fildelningens mysterium:

Det är inte nedladdningen som är problemet, /…/ – utan uppladdningen som är det stora hotet.

Nej, förresten. Roligast är följande kläm:

…annars upphör flödet och vi sitter där och fingrar i tomheten i cyberspace.

Ja, vad är väl peak oil mot det peak internet som väntar oss när informationen sinar!

Lars Weiss utfärdar ett recept mot den hotande tomheten, ett recept vars konsekvenser vi just gått igenom. Bland annat kräver han “möjligheten att blockera webbsidor/användare om de gör intrång i upphovsrätten”.

Om han bara vore en förvirrad gammal kolumnist i DN vore det kanske inte så allvarligt. Att han är styrelseledamot i Com Hem, en stor internetleverantör, gör saken betydligt mer olycksbådande.

Han är även styrelseledamot i Svenska Filminstitutet samt i det företag som filmatiserar Wallander-böckerna. Lars Weiss är alltså en representant för filmindustrin. Ändå anser varken han eller DN att denna hans roll som betalt särintresse är relevant, när han kastar ur sig sin plan för att slakta internet och backar upp den med rena felaktigheter.

Uppdatering: Lars Weiss sitter inte längre i styrelsen för Com Hem, påpekar Steelneck som kollat upp saken, tack för det! Tydligen lämnade han styrelsen när Com Hem köptes upp 2006, men Svenska Filminstitutet fortsätter på sin hemsida att sprida den felaktiga uppgiften om att han sitter kvar.

En man som varit nyhetschef på både SVT och TV4 påstår i en ledarkrönika i DN bland annat att fildelningen av "patenterad information" är ett samhällsproblem som hotar ingenjörerna. Virrigheten vet inga gränser. Roligast i hans artikel är hans försök att bena ut fildelningens mysterium: Det är inte nedladdningen som är problemet, /.../ – utan uppladdningen som är det stora hotet. Nej, förresten. Roligast är följande kläm: ...annars upphör flödet och vi sitter där och fingrar i tomheten i cyberspace. Ja, vad är väl peak oil mot det peak internet som väntar oss när informationen sinar! Lars Weiss utfärdar ett recept mot den hotande tomheten, ett recept vars konsekvenser vi just gått igenom. Bland annat kräver han "möjligheten att blockera webbsidor/användare om de gör intrång i upphovsrätten". Om han bara vore en förvirrad gammal kolumnist i DN vore det kanske inte så allvarligt. Att han är styrelseledamot i Com Hem, en stor internetleverantör, gör saken betydl