Ett myller av operatörer

Ett vinklingsbart besked, eller kanske icke-besked, från EG-domstolen i Luxemburg föranledde under tisdagen ett intensivt bruk av följande fem ord:

• internetleverantörerna
• internetoperatörerna
• teleoperatörerna
• bredbandsleverantörerna
• bredbandsoperatörerna

Dessa ord används som synonymer i svensk press. Men vet egentligen någon vad de betyder? Finns det en definition?
Engelskans förkortning “ISP” (Internet service provider) gör inte saken mycket klarare. Visserligen kan nästan vem som helst kan räkna upp en lista på stora svenska företag som säljer internetaccess till privatpersoner. Men det hjälper föga, för alla vet också att tillgång till internet minst lika ofta ges utan ett personligt kontrakt med något av dessa företag.
Om nu lagar ska stiftas som förverkligar Ifpis dröm om vad de kallar “ISP responsibility”, blir det alldeles avgörande för internets framtid hur detta luddiga begrepp om operatörer/leverantörer kommer att definieras framöver.

Visst, vi kan gå till den aktuella domen i EG-domstolen – som rörde en mycket traditionell telekombjässe. Frågan är om någon blir så mycket klokare av följande återkommande formulering, avseende det som i svensk press kvickt fick de fem alternativa översättningar som återgavs ovan:

operatörer av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, accessleverantörer och tillhandahållare av tjänster avseende lagring av uppgifter

Under den definitionen kan kort sagt det mesta räknas in. Från RapidShare till The Pirate Bay. Från Telia till Kafé Edenborg. Samt, ej att förglömma, alla företag som driver någon form av kontor.
Detta är inte hårklyverier. Tvärtom är det just här, i definitionen av vem som är en “operatör” och därmed ska omfattas av den utopiska idén om “operatörsansvar”, som nätets framtida utveckling riskerar att avgöras.
Kort sagt finns det två sätt att implementera denna idé:

• Antingen nöjer sig lagstiftarna med att de telekomföretag som säljer internetaccess till privatkunder underkastas en plikt att lämna ut (eventuella) abonnentuppgifter. Då får man räkna med att lagen blir ineffektiv och exempelvis inte kommer åt den som fildelar från kontoret eller från fiket. Möjligtvis kommer hela småföretag att stängas av från internet, eller hotas med fantasifulla skadeståndskrav, på grund av vad en enda anställd eller en enda kund har gjort med den gemensamma internetuppkopplingen.
• Eller så väljer lagstiftarna bredast möjliga definition, som i förlängningen definierar varje innehavare av en router till “internetoperatör”. Därmed blir även ett företags eller en skolas IT-ansvarige skyldig att lämna ut de uppgifter som eventuellt finns om vilken individ som tros ha använt vilken ip-adress vid vilken tidpunkt. Det blir då bara en tidsfråga innan det visar sig att även IT-ansvariga faktiskt kan ha fel, eller till och med vara korrumperade, med knäckande civilmål mot enskilda oskyldiga som följd.

För att konkretisera ytterligare kan vi nämna exemplet SUNET. På hemsidan kallar de sig själva, åtminstone indirekt, för “internetoperatör“. Men de har inga privatpersoner som kunder. SUNET säljer internetaccess till svenska högskolor och universitet, vilka sedan i sin tur levererar vidare till sina anställda och studenter.
Om vi hypotetiskt tänker oss att någon form av “operatörsansvar” införs, är det fortfarande oklart hur processen ska gå till. Säg att Ifpi-spionerna hittat ett fall av misstänkt upphovsrättsintrång på ett högskolenätverk och går med ip-numret till domstol för att begära ut identiteten på en ansvarig. Inte mycket uppnås genom att domstolen tvingar SUNET att uppge abonnenten, det vill säga namnet på högskolan i fråga. Således kanske det är högskolan som är operatör? Där finns säkert en IT-ansvarig som kan säga i vilket rum internetuppkopplingen skedde, samt namnet på den som förfogar över rummet. Saken är bara att många institutioner har smått kaotisk arbetssituation. Doktorander trängs i samma rum, i väntan på att forskaren i rummet ska vara hemma med sjukt barn så att någon av dem kan låna dennes rum (nätverkskabel).
Så funkar det inte bara på högskolor, utan på otaliga kontor, i offentlig såväl som privat sektor. Det finns ingen som har total koll på individen bakom IP-adressen. Och att en IT-ansvarig påstår sig ha total koll, betyder inte att han har det…

Igår mailade jag till Ulrika Karlsson (m), ledamot i justitieutskottet, strax efter att hon skickat ut ett pressmeddelande. Jag frågade henne en rätt enkel fråga: “Vad är en ‘internetleverantör’?”
Svaret var snabbt, långt och tyvärr fullständigt luddigt.
“Vad jag känner till ingår inte tex bostadsrättsföreningar, familjens villa eller ens ICAbutiken runt hörnet in under definitionen av internetleverantör“, skrev Ulrika Karlsson. Nähä. Men små och stora företag som betalar för en stor lina och delar den bland sina anställda då? Ingen antydan till svar.
Kanske tänker sig politiker uppriktigt att detta bara ska gälla privatabonnenter av internet, inte företag. I så fall har jag ett råd till fildelare: Starta en firma och låt den ta internetuppkopplingen…

Snälla, snälla. Förstå att internet inte bara, eller ens huvudsakligen, består av lodrät envägstransport från Comhem till enskilda individer.
Det finns inte en liten grupp av operatörer som simpelt kan operera bort allt oönskat från nätet, likt kirurgen opererar bort en tumör.
Egentligen ligger det till så här: Vi är alla, i varierande grad, operatörer på internet.