“Fildelningsdebatten”: Tre år tillbaka i tiden?

Premiärupplagan av Nya Vågen, P1:s nya program för kulturdebatt, öppnade med att ta sig an fildelningsdebatten. Ni vet den som i startade på allvar i Sverige för fyra-fem år sedan, och som förra våren slutgiltigen begrovs. Nu efter nyår har denna debatt, som bekant, gjort en halvdan comeback i papperstidningarna.
Som Eric Schüldt påpekar i P1 är det första gången som kulturpersonligheter figurerar på antipiratsidan, även om deras personliga bidrag i hög grad har inskränkts till att låna ut sina namn till lobbyistskrivna texter. Eric Schüldt ser “en tydlig tendens senaste månaden. Opinionen har svängt: fildelning är stöld, lagen måste finnas, stöder man fildelning är man kulturföraktare”. Fildelningen har gått från att framställas som “folklig subkultur till organiserad brottslighet”, “piraterna har inte många vänner just nu”.
Vilket förstås skulle bestridas av många, som tvärtom upplever att upphovsrättskritiken har vunnit mark under januari. Vilken av bilderna som stämmer beror nog helt enkelt på om man läser dagspressens krönikörer eller följer nätets diskussioner.

En degenererad massmedial debatt är inte så farligt och kan gärna spela ut sig själv så länge den inte sedimenteras i lagförslag, affärsmodeller och tänkande.

Så skriver Magnus i sina läsvärda reflexioner kring P1-programmet.

I radiostudion hävdade kulturjournalisten Andreas Ekström att debatten “mognat” eftersom den “förs av fler”. För de två meddebattörer som sysslar praktiskt med musik – Roger Wallis (KTH, Skap) och Mattias Lövkvist (Hybris) – rådde det däremot ingen tvekan om att den massmediala debatten tvärtom “gått tillbaka minst tre år i tiden”.
Vilket väl bland annat illustrerades av hur programledaren sade “musikförsäljning” fast uppenbarligen menade “fonogramförsäljning”, samtidigt som studiosamtalet urartade i en diskussion om ersättningsnivåer och priser i iTunes Music Store. (Ganska snabbt inskränktes ämnet till att gälla fildelning av musik. Sådana inskränkningar är nödvändiga, samtidigt som de visar hur meningslöst det är att diskutera “fildelningen” i generella termer.)

Roger Wallis förespråkar fortfarande sin kompromiss: legalisera fildelning mot att en bredbandsavgift att fördelas via organisationer som Stim. Något som han kan göra just eftersom han bara talar om musik och undviker hela frågan om film (och särskilt pornografisk sådan).
Nu låter han visserligen mer tveksam till statlig bredbandsskatt och föreställer sig “frivilliga” lösningar på marknaden. Å andra sidan antydde han att pengar även bör drivas in från “de som säljer datorer”, eftersom de (indirekt) också tjänar pengar “på” fildelning.
Samtidigt betonar Roger Wallis gång på gång att distribution av inspelningar ändå inte blir det viktigaste för musikartister. “Musikindustrin som helhet” – alltså inklusive levande musik – “går bättre än någonsin”. Vilket inte är några nyheter, men uppenbarligen behöver påpekas igen. Samtidigt lyser “visionerna av hur inspelad musik och realtidsupplevelser kan sammanverka och flätas in i varandra” fortfarande med sin frustrerande frånvaro (för att åter citera Magnus).

Som i så många tidigare diskussioner är det bara Mattias Lövkvist som förmår att gå bortom den ångestdrivna problematik som karakteriserar debatten för/mot fildelning.

jag ser fildelning som mycket större, fildelning är det västerländska samhällets kultur idag, det är sammanflätat med att producera /…/
artisters karriärer skapas genom fildelning, och det är ingen liten grej utan hur samhällets kultur fungerar idag

Slutligen vill jag rekommendera Jonas Anderssons långa inlägg som påminner om varför det är så skevt att ställa två renodlade scenarion – legalisering mot kriminalisering – mot varandra. Alla som är insatta borde inse att rättsliga gråzoner och permanenterade undantagstillstånd kommer att vara den verkligheten som alla har att förhålla sig till, i åtminstone ett decennium till.
Läs även Karl Palmås skarpa analys av EMI:s deterritorialisering.