Koldioxiden i konsten och konsten i koldioxiden

Flera gånger frågar sig Lars Vilks varför den internationella samtidskonsten, med sin dominerande socialkritiska tendens, ännu inte integrerat klimatfrågan bland sina standardteman. Han menar att konstvärlden är långsam, “det tar från ett par månader och upp till ett par år innan konsten hinner upp dagsaktualiteterna”, men att en plötslig nyck på “den glödheta konstmarknaden” snabbt kan aktivera ämnet. En otillräcklig förklaring. Samtidskonstens tvekan inför klimatfrågan determineras nämligen av materiella förhållanden.

Få samtida konstnärer har profilerat sig på miljön så kraftigt som uppburne dansken Olafur Eliasson. Sponsrad av BMW har han låtit göra ett glamouriserande konstverk av en vätedriven räserbil som för närvarande visas i San Fransisco. I övrigt spelar han mycket på sitt nordiska namn och på de fyra elementen.

“Olafur Eliasson /…/ gör ett slags kitschartad ”feel good”-konst, ett slags ljusterapi på hög nivå. /…/
Det är som att se kattungar på teve. Man blir glad av det. /…/
I Eliassons fall blir konst som miljö ett slags företagsgrej. Han har en massa assistenter och tänker som vore det ett arkitektkontor där han ger totala paketlösningar till offentliga rum, varuhus, flygplatser.”

Sven-Olov Wallenstein

“Inget luktar bättre än corporate art!”

Erik Stattin

För en vecka sedan presenterades Olafur Eliassons nästa mastodontprojekt NYC Waterfalls: Ett antal trettio meter höga konstgjorda vattenfall på olika platser i centrala New York. Borgmästaren hoppas att det tillfälliga konstverket, som kommer att kosta 15 miljoner dollar och finansierats av privata donationer, ska dra in 55 miljoner dollar till stadens ekonomi tack vare ökad turism.
Olafur Eliasson själv talade sig varm om sin vatteninstallation som klimatvänlig konst. Vattenpumparna ska drivas på förnybara energikällor och nattbelysningen vara sparsmakad. En som var på presskonferensen sammanfattar:

Still, constant reference to the Waterfalls being “carbon neutral”, even from Mayor Bloomberg, made it seem as if this was the major selling point, as important as the work itself.

Klimatneutraliteten förs här in som en konceptuell aspekt i ett konstverk. Frågan är hur koldioxidutsläppen i så fall beräknas. Inte går det då att förneka att även Olafur Eliassons närvaro på presskonferensen var en del av det större konstprojektet. Antalet gånger han korsar Atlanten med flyg, som ett led i realiserandet av NY Waterfalls, lär inte heller stanna vid två.
Tänker Olafur Eliasson inkludera klimatkompensation för dessa flygresor i sitt konstprojekt, eller tvärtom ta ett steg tillbaka till förmån för en mer traditionell uppfattning om konstverket som fysiskt objekt, och hur mycket klimatdiskurs kan man trycka in i ett sådant objekt?

Själv försöker jag dra mig till minnes alla 2007 års flygresor, och kommer fram till att nästan samtliga – omkring tusen mil runt om i Nordeuropa – betalades av konstprojekt. Nästa vecka är det dags igen när jag ska flyga från Wien till Berlin för att medverka på Transmediale. Jo, jag förde vissa förhandlingar om att åka tåg. Inte minst för att få se utsikten och slippa flygplatsinfernots ständiga köer och brutala avbrott. Men det skulle ju bli klart dyrare för arrangörerna, och kanske tvinga dem att boka ytterligare en hotellnatt, och sen rättade jag mig i ledet och sa åt dem att i vanlig ordning boka ett flyg.

Flygresor är fullständigt centrala i alla samtidskonstens betydande aktiviteter. Status handlar i hög grad om att ge intryck av att befinna sig på flera platser samtidigt, allra helst på flera kontinenter samtidigt.
“Biennalkonsten är i allra högsta grad en effekt av globaliseringen och således också en oljeberoende verksamhet”, sammanfattar Maria Lantz.

Och där har vi det materiella förhållande som gör att den internationella samtidskonsten inte utan vidare kommer att kunna assimilera klimatfrågor jämte frågor om genus och postkolonialism. Visst kan konstmarknadens nycker locka fram enstaka högprofilerade klimatkorrekta konstprojekt, men frågar är om en bredare tendens kan ta fart i dagens självreflekterande konstvärld, utan att även samtidigt ifrågasätta denna konstvärlds själva former.