Ljud i rum

“Varför har den svenska konsten varit så tyst?” frågade Nutida Musik för ett år sedan. “Ljudkonst” kan i Sverige vara laptopkonserter från scen eller diverse ljud distribuerade på cd. Här på kontinenten finns däremot en gedigen tradition av Klangkunst i bemärkelsen ljudinstallationer som lägger vikt vid den rumsliga aspekten.

En av småinstitutionerna i Wiens museumskvarter är Tonspur, som ägnar sig åt just sådan ljudkonst, just nu med en samlingsutställning i en öppen sal, som alls inte förvandlas till en enda ljudsörja. Tvärtom är det ofta relativt tyst. Sen slår ett locket igen på en konsertflygel (en del av en installation av Robert Jacobsen) och lämnar en långsamt utklingande kakafoni, medan locket åter långsamt skjuts upp av mekaniken för att efter kanske tio minuter åter slå igen.
Minst lika sällan, men än mer våldsamt, låter det från Kris Vleeschouwers skulptur Glass Kast bestående av hyllor med glasflaskor som ytterst långsamt skjuts ut över kanten för att till slut falla ner och krossas. Så blandas olika sporadiska ljud till rummets helhet, nästan utan att konkurrera med varandra.
Ett annat subtilt ljudinslag, med betoning på “sub”, är den till huvudsakligen ohörbara subfrekvenser nedsaktade musik som spelas inifrån Große Freiheit, en klangskulptur av Reinhard Blum och Uwe Bressnik, huvudsakligen bestående av en VW-buss från 1972. Ett klassiskt turnéfordon, laddat med flyktfantasier.
Anar jag en antågande högkonjunktur för hippiebussen i samtidskonsten? I andra änden av samma kvarter visade Kerstin von Gabain i fredags upp en del av ett pågående konstprojekt: en digital 3D-modellering av Merry Pranksters legendariska buss Furthur. Hippierefereser börjar åter bli rumsrena i new media art, efter att viss nittiotals- och it-bubble-cynism avklingat.
Möjligtvis kan något hippiemässigt även läsas in i Uwe Bressniks Bressnik’s 2010: en realistisk avbildning av en dj-utrustning, fast av material från skogen (kottar, pinnar, mossa, tickor). Charmig sak, hur som helst.

Allt detta strosade jag egentligen bara förbi på väg ner till en annan utställning på Secession, som under sina 110 år som konstnärsdriven konsthall hunnit röra sig långt bort från den stil grupperingen först representerade. För övrigt är en sak gemensam för såväl Tonspur som Secession, liksom för det artist-in-residence-program som jag själv just nu har privilegiet att vara stipendiat i. Alla finansieras till betydande del av Erste Bank, Österrikes största bank med betydande affärsintressen i sydöstra Europa. Härom dagen träffade jag deras ansvariga för konstsponsring som berättade om hur de just i de delarna av Europa satsar på att stödja små, ofta “subversiva” konstinitiativ. Sin logotyp håller de i bakgrunden. De som tror att kultursponsring betyder att muséerna börjar se ut som ishockeystadion blir motbevisade.
Allt detta var intressant att få höra. Kände alls inte till bankens roll i finansieringen innan jag åkte hit. Men det är uppenbarligen de som pyntat för den superfina studio som jag bor i just nu. Och utanför min ytterdörr har Erste Bank faktiskt sett till att få sitt namn exponerat, som ni ser:

Secession i Wien har för tillfället en utställning med videokonstduon Korpys/Löffler, som nämndes på Copyriot för en månad sen då Kunst-Werke i Berlin visade ett av deras videoverk.
Samma video, en udda dokumentation av George W Bushs stadsbesök i Tyskland 2005, visas nu i första salen. I samma rum körs även en videotolkning av FN-skrapan och dess människor. Bägge verken undersöker hur män drivna av maktkåthet representerar status genom kroppsspråk och arkitektur, utan att för den skull ta ställning till vilken grad eller typ av makt de verkligen besitter. Medlen är enkla, i hög grad klassiska hemvideogrepp, men det klippta resultatet fascinerande. Andra videoverk dokumenterar sammanfallande byggnader, G8-demonstrationer, Wittgenstein och flodfärd och håller hög men aningen mer ojämn klass.
Visuellt är alltsammans mycket angenämt i de stora dunkla vita rummen. Värre är det med ljudet, som tyvärr tenderar att flyta ihop till en sörja. Nationalsångerna från statsbesöksfilmen bryter ibland in och överröstar plaskandet på floden. Rent ljudligt fungerar Kunst-Werke, med sina smårum och vrår, mycket bättre än Secession.
Samtidskonstens curatorer är överlag märkligt dåliga på att tänka ljud. Och ibland kan man tycka att videokonstnärerna är lite väl slappa i sitt ljudanvändande. Större effekt hade kunnat uppstå om de vågat använda tystnad i större utsträckning. Sämst på hela Korpys/Löffler-utställningen är den Brian Eno-musik som de tryckt in i det annars bästa verket.

En utställning med videokonst resulterar alltså i en värre ljudsörja än vad en utställning med ljudkonst gör. Vilket ger lite att tänka på.
Konst tar plats. Film tar tid. Simplast möjliga distinktion mellan det vita rummet och den svarta boxen, även om nu filmvisandets svarta boxar sedan länge har flyttat in i konstens vita kuber. Ljud tar däremot både plats och tid, men upptar plats på ett annat sätt än vad visuell konst gör. I bästa fall används denna skillnad spänningsskapande, men ofta tycks curatorer behandla ljudläckaget blott som en bieffekt.