Postdramatiskt

Veckans synkronicitet: I måndags, på flyget till Wien, började jag läsa Postdramatic Theatre av teaterforskaren Hans-Thies Lehmann. En storartad bok om sceniska situationer som sätter nuets närvaro framför handlingens helhet. Ett återkommande namn i boken är Gertrude Stein, som jag aldrig tidigare intresserat mig för men nu noterade mentalt.
Samma kväll bland bloggflödena ett inlägg av Elin Alvemark. Hon berättar att hon just fascinerats av Gertrude Steins essä Composition as explanation, just för hur den intensifierar frågan om närvaro i nuet. När två sådana saker händer på en dag är det lätt att tro på nuet.

Gertrude Stein ogillade kommatecken och överlät hellre fraseringen till läsaren. Hon gillade upprepningar till den grad att man har svårt att tro att texten är linjär. Composition as explanation är en intensiv liten sak som nog ska få fortsätta processas ett par varv till.

The only thing that is different from one time to another is what is seen and what is seen depends upon how everybody is doing everything. This makes the thing we are looking at very different and this makes what those who describe it make of it, it makes a composition, it confuses, it shows, it is, it looks, it likes it as it is, and this makes what is seen as it is seen. Nothing changes from generation to generation except the thing seen and that makes a composition.

Gertrude Stein är bara en av många influenser som Hans-Thies Lehmann spårar i sin genealogi till den postdramatiska teater som vuxit fram under senare decennier.
Postdramatisk? (Nä, försök inte med engelska Wikipedia, däremot finns en del att läsa i de tyska och franska editionerna.)
Först en snabb resumé, sedan följer två tips på kommande föreställningar i Stockholm.

Lehmann understryker alltså gång på gång skillnaden mellan drama och teater. Dramatisk teater är underordnad textens och handlingens primat, upprättar ett fiktivt kosmos med karaktärer representerade av skådespelare. Men precis som det funnits en predramatisk teater (om man så ska behöva gå till tragedin innan den kodifierades av Aristoteles) finns även en postdramatisk. Det handlar inte om att negera allt dramatiskt, däremot om att skapa situationer där idén om en “handling” inte är så självklar som den dramaturgiska normen (som teatersituationen dock fortfarande måste förhålla sig till) föreskriver.
Allt detta kan ses som ett resultat av att teaterns funktion som (dramatiskt) massmedium sedan länge tagits över av tekniska medier. Postdramatisk teater tar fasta på vad som är unikt för teatersituationen, och relaterar aktivt till den medierade tid vi lever i (oavsett om den inkluderar eller exkluderar tekniska medier i den resulterande teatersituationen).

Man skulle alltså kunna säga att postdramatiken riktar sin fulla kraft på att maximera “sådant som inte kan reproduceras – den direkta upplevelsen här och nu” (för att citera mig själv i en aktuell debatt). Därmed blir den samtidt en flyktlinje från den upphovsrättshets som drabbat teaterskapare på senare år.

En av världens främsta ensembler inom postdramatisk teater är Forced Entertainment. De vill, enligt ett citat som återges i Lehmanns bok, “göra teater som begrips av envar som vuxit upp i ett hem där teven alltid stod på”. Gruppen bildades år 1984 i Sheffield, vilket åtmistone jag tycker är lite signifikant. Sheffields musikscen företräddes vid denna tid av grupper som The Human League, och Hafler Trio, vilka på olika sätt utmärkte sig för en mycket radikal approach till hur teknologi kunde integreras i musik.

Forced Entertainment framträder på Kulturhuset i Stockholm den 25-26 januari och dagen efter i Uppsala. Föreställningen bygger på konceptkonstnären Sophie Calle, känd för att undersöka den privata sfärens gränser bland annat genom att förfölja andra människor och låta privatdetektiver förfölja henne själv.
Åsikterna spretar vilt åt alla håll bland dem som redan sett Exquisite Pain. Alla är överens om att föreställningen innehåller något långtråkigt. Enligt vissa gör det den till det sämsta som skådats på en scen, medan andra ser långtråkigheten som ett stadium att passera. Lehmann citerar John Cage på ett ställa i sin bok:

If something is boring after two minutes, try it for four. If still boring, then eight. Then sixteen. Then thirty-two. Eventually one discovers that it is not boring at all.

Själv hörde jag talas om såväl Forced Entertainment som om begreppet postdramatik under en föreställning av Faust i höstas, som förresten var raka motsatsen till långtråkig. Bara att dessa saker omtalades från scenen säger något om graden av självrefererande. Moment, som låg bakom denna strålande uppsättning, är Sveriges främsta företrädare för postdramatisk teater och kommer härnäst att sätta upp Antikrundan, byggd på en rad grekiska tragedier, med premiär 1 mars.

Häromdagen beslutade Kulturrådet att rejält höja bidragen till Moment, då de anses ha särskild betydelse för teaterkonstens utveckling i Sverige. Copyriot gratulerar, och hoppas att pajasen Johan Staël von Holstein, som var frånvarande på mötet, stannar kvar i Thailand.