I kommentarerna till föregående inlägg skriver en person: “Och nej, jag vill inte ha glada amatörer i kulturen. De spyr jag för det mesta på“.
Testade på skoj att följa länk till personens blogger-profil, där hans favoritmusik listades: Ebba Grön, Asta Kast…
Amatörer. Fast det kanske är punk att spy på sina favoritartister?
Fenomenet är utbrett. Även folk som varje dag läser seriestrippar tecknade av folk som jobbar på vårdhem, lyssnar på popmusik inspelad av högskolestudenter och som ägnar timmar åt YouTube, bibehåller den tankefigur som likställer kvalitet med professionalism, och kan slentrianmässigt använda uttryck som “amatörernas afton” för att beteckna usel kultur.
Intressant hur den tankefiguren kan reproduceras är intressant. Egentligen är det ju uppenbart att den hör hemma i en tid innan populärmusik och ungdomskultur fanns som begrepp. Att på allvar försöka stänga ute “glada amatörer” från musikscenerna har man inte försökt sedan 1930-talet. Även då i samband med att nya medier gjort musikertillvaron osäker. Ljudfilmen skapade som bekant massarbetslöshet, och i samband med dess intåg skrev fackförbundstidningen Musikern:
Musikaliska lösdrivare måste bort dels för musikens egen skull och dels därför att de ej skola ha tillfälle att emot förbundets dugliga musiker bjuda en illojal konkurrens. /…/
Dylika, vilka ej ha musiken som yrke utan som biförtjänst, prestera sin olåt till snart sagt vad pris som helst, minska arbetstillfällena för den yrkesmässigt utbildade musikern och böra därför bort.
Idag skulle ingen kunna anklaga att popband, vars medlemmar även har brödjobb, för att “stjäla riktiga musikers arbetstillfällen”. Men kring 1930 föreföll sådana resonemang ännu fullt naturliga, åtminstone för den äldre generation som inte såg jazzen som riktig musik. För jazzen etablerades i Sverige av glada amatörer – därom råder inget tvivel.
Om detta skrev Copyriot förra året i inlägget “Professionalism, fanjunkarsynkoper och folkpartistisk kulturpolitik“.
Såväl för mycket som för lite professionalism kan skada kulturens kvalitet. Olika kulturområden mår bra av olika grader av professionalisering. Inom musiken tenderar amatörer, gång på gång i historien, att vara bättre än professionella på att nosa sig fram till nya impulser. Teaterkonsten, där formell högre utbildning spelar större roll, drivs nog i högre grad fram av proffessionella – samtidigt som mycket få kan ägna sig åt skådespeleri på heltid året om och de flesta får hanka sig fram i en semiprofessionell gråzon. Utan amatörteaterverksamhet skulle dessutom knappast några talanger hitta fram till scenskolorna.
“Glada amatörer” kan kort sagt inte diskuteras utan ett stort mått pragmatism. Och begreppet duger dåligt som slagträ, och hör knappast hemma i den så kallade fildelningsdebatten (inte hos någon av sidorna i polemiken).
7 kommentarer ↓
Många andra sektorer har liknande historia/samtid. Det som vi idag kallar för experimentell (natur)vetenskap började som amatörverksamhet bland den brittiska adeln, filosofin har bara varit professionell sedan artunhundratalet (sofisterna var kanske undantag), Olympiska Spelen är kodifierad som amatörsport… osv, osv. Om man nu ändå vill ha en distinktion tycker jag att Deleuze & Guattaris uppdelning mellan nomadisk och kunglig vetenskap/musik/filosofi funkar bättre som analytiska begrepp än den historiskt begränsade, och taffligt värderande dikotomin mellan professionell/amatörmässig.
Mitt stapplande försök
till en analys av Basshunter kanske pekar i den riktningen.
Jag skulle nog med ganska stor säkerhet hävda att ingen professionell kulturarbetare/skapare har kommit dit utan att först ha levt och verkat som glad amatör.
Och apropå scenskolorna (och musik-, dans- och konsthögskolorna) så kommer ju de flesta som går ut därifrån också leva och verka som glada amatörer, eller i den semi-professionella gråzonen du pratar om.
Och de är givetvis inte mindre bra på det de gör för det.
JohanR: Absolut. En mycket stor del av de som kommer ut därifrån börjar ju efter någon tid arbeta som lärare (t.ex. på kommunala musikskolan, eller på en gymnasieskolas teaterlinje). Samtidigt slutar de sällan helt att själva vara involverade i produktioner. Men det är lärarjobbet som försörjer dem. (Jag känner klassiska musiker som turnerat världen runt samtidigt som de slitit häcken av sig för brödfödan på musikskolan i en kranskommun.) Är de då att betrakta som amatörer?
Jag funderar på om man inte borde räkna musiklärare som musiker. Varför egentligen separera produktion och reproduktion, när den så ofta utförs av samma personer? (Här finns även, åtminstone historiskt, en inbyggd genuskodning som även inskärpts av musikers fackliga organisationer etc.)
“Idag skulle ingen kunna anklaga att popband, vars medlemmar även har brödjobb, för att “stjäla riktiga musikers arbetstillfällen”.”
Däremot har jag läst äldre musiker anklaga yngre och oerfarna dito för att dumpa lönerna på konsertmarknaden…
[...] i frågan om amatörismen, den hemska konsekvensen av nöjesindustrins kollaps, hittade jag den här. Den kanske kan liva [...]
[...] Björn Widegren, Gefle Dagblads kulturredaktör. Han uttryckte en rädsla över att den bara skulle ge fritt spelrum åt amatörer och poesiuppläsningar på [...]
[...] Kanske liknande Apropå amatörism [...]
Kommentera