Ja… och nakenbilderna på din flickvän som du delade ut via dc++ när du försökte komma in på den där hemliga porrhuben.

+1poäng till mig för personangrepp!

Seriöst… om du säljer din paintbild och jag sen visar den för volada skall väl inte du ha betalt för det? Om volada sen berättar om den för rasmus som bloggar om hur den gjordes.. vill du ha pengar då också?
Om jag tecknar av den på papper med krita skall du väl oxå ha några kronor?

Dela med dig av din fina paintbild som t.ex. “electric retard“.. eller vänta.. nu var jag inkonsekvent. Han copyriht skyddar ju sina bilder.

Bah… det finns bara en hållning som är vettig i den här frågan och det är kopimi. Kopier allt och vil bli kopierad.

Att vi sen har en kulturklass somm gnäller om att de måste jobba har ju inget med fildelningen att göra. De får väl förihelvete jobba som oss andra. De kan t.ex. köra den där djävla tunnelbanan eller producera mjölkhelvetet som jag snattar.

Det finns alltid arbete att göra. Det är dock ingen mänsklig rättighet att kunna sälja sin tid för valfri peng. När man skall välja yrke krävs det lite mer fingertoppskänsla än att bara bajsa och sen skrika sig hes för att ingen köper ens avföring.

ALLA som gnäller om hur snett fildelning, piratkopiering eller reproduktion av immateriella verk slår mot producenten har glömt att de faktiskt inte tillverkar en konkurrenskraftig produkt. Satsa på en annan sfär.

Eller är alla kulturprotektionister stockkonservativa som vill ha en kreatörsklass likt en vision av ett utopiskt skråväsende?

Det var då ner alla hade det bra och folk levde på sin musik. Ja.. det är en bra samtidshistoria att skriva. Att det fanns en tid där alla kreatörer också försörjde sig på Konsten eller Kulturen.

Efter det här inlägget framstår den åsyftade artikeln i all sin pinsamma ynkedom. Klart att det här är ett utspel från den giriga nöjesindustrin och inte från artisterna själva!

Bra skrivet och lysande resonerat.
Det här var uppfriskande att läsa!

Är det för att digitalt och på nätet så gäller inte vanliga lagar?

EX: Om jag vill sälja min fina bild jag har ritat i paint. Ger det då dig rätt att ladda ner den utan min tillåtelse och utan att betala för dig bara för att den är i digitalt format?

Även jag som del av “kreativa Sverige” anser att upphovsrätten är på tok för lång, och att den borde utgå från publiceringsdatum istället för från upphovsmannens död.

Jag tycker inte heller att rättssäkerhet och medborgarintegritet ska kränkas ytterligare för att upphovsrätten ska skyddas. Medicinen värre än sjukdomen indeed.

Och visst, skivbolagsbranschen har drabbats av röta ända in till märgen. Branschen i stort tar för stor del av något som borde tillkomma artister och kompositörer i högre grad. (Detta gäller dock inte i lika hög grad andra kulturbranscher.)

Det kan jag helt hålla med om. Som princip anser jag dock inte att det råder någon tvekan om att upphovsrätten är otroligt viktig. Vi kan minska dess längd, vi kan minska dess omfattning. Men aldrig dess dignitet för enskilda kreatörer och för kulturlivet i stort.

Jag anser dock att den nuvarande illegala fildelningen inte enbart gör skada utan även stor nytta, och att det finns andra sätt att göra den gratis. En mindre bredbandsskatt som tillkommer kreatörerna är ett ypperligt förslag. Som tyvärr dissades av alla partifärger direkt efter att det hade framförts.

Jag är också enbart intresserad av de tre första kategorierna, men jag tycker du förenklat det lite väl mycket. Jag vill här klargöra på ett förenklat sätt hur verkligheten ser ut.

Hollywood: Visst, här ligger den stora riktigt tunga produktionen, men långt ifrån all amerikansk film produceras inom studiosystemet. Den största delen är vad vi kallar independent. Finansieringen av dessa filmer sker framförallt med privatkapital, skatterabatter, förskott från distributörer mm. Sedan tror jag inte Hollywood tjänar så mycket pengar som du vill göra gällande, men du får gärna motbevisa mig med siffror.

Den svenska modellen: Det finns inte en enda film i Sverige som enbart fiansieras med stödpengar från Filminstitutet. Däremot är deras målsättning att stå för ca 40% av finansieringen. Vi börjar nog närma oss den siffran nu, men vi har under många år legat runt ca 25%. Resten av pengarna skall hittas någon annanstans. Det kan vara;

-regionala stöd (som kräver att inspelningen sker i regionen och att du spenderar minst lika mycket pengar i regionen som du fått i stöd),

-riskkapital (som att låna pengar på banken fast utan ränta. Här vill investeraren ha avkastning på insatt kapital),

-tv-försäljning (oftast till SVT eller TV4)

-förskott från bio- och/eller videodistributör (Dessa pengar har första återbetalningsprioritet den dagen eventuella intäkter kommer filmen tillgodo)

-eventuella andra stödformer som kräver någon form av motprestation.

-sponsorpengar/produktplacering (används i allt mindre utsträckning i Sverige då värdet av det ifrågasatts)

Okej, så ser det ut i grova drag. Sverige är ett litet territorium. Tror enbart 0,8% av jordens befolkning talar svenska. För att en film överhuvudtaget skall fungera ekonomiskt krävs i princip ett stöd från Filminstitutet. Dessa pengar är inte återbetalningsskyldiga i ett första skede. Först när filmens intäkter är större än kostnaderna träder en återbetalningsmodell in. Filminstitutet får utöver detta 10% per såld biobiljett som är en del av dess finansiering.

Det finns filmer som spelas in utan stöd från Filminstitutet, men de är inte många. Det blir för rörigt att ge sig in i det och de står enbart för en marginell del av den totala produktionen.

I varje produktion krävs att producenten satsar av sina egna pengar. Ofta handlar det om att han satsar sitt eget arvode och således jobbar gratis. Producenterna består till största del av enmans- eller fåmansbolag som tar stora privata ekonomiska risker.

När sedan filmen har premiär är det många som ska ha del av kakan. Ungefär hälften av biljettpriset går till biografägaren (ungefär som i vilken affär som helst), 6% moms, 10% avgift till Filminstitutet. Återstår gör kanske ca 30-40:- per såld biljett. Från detta skall dras kostnaden för marknadsföring, kopior, transporter sk P&A (print and adds). I framtidens digitala biodistribution kommer kopiekostnaden och transporterna att bli billigare. P&A för en normal långfilm ligger kanske på ca 2 milj(för en liten release) upp till kanske 6 milj för en hyffsat stor produktion. Normalt är någonstans mittimellan. Det innebär då att man är tvungen att sälja någonstans runt ca 100 000 biljetter innan man täckt P&A för en normalfilm. Sedan skall distributören också ha ett arvode. Denna matematik gör att man på ett enkelt sätt kan se hur dålig affär en film ofta blir. För några år sedan , räcker med 4-5 år, såg besökssiffrorna på bio helt annorlunda ut för svensk film. En succé då hade kanske runt 7-800 000 besök. Idag är det inte många filmer som kommer upp i dessa siffror längre. En succé idag kanske har ca 250-300 000 besök. Detta kan skyllas på flera saker; sämre filmer, konkurerande underhållningsutbud i andra fönster mm. Jag påstår inte att nedgången har något med fildelningen att göra. Det tror jag inte.

Sammanfattningsvis måste en film i grova drag ha ca 100 000 besök innan de som satsat pengar börjar ta del av intäkterna. Ofta kanske man måste upp i ytterligare 100-150 000 innan de gått plus minus noll. Efter det börjar man tjäna pengar. Detta är dock i grova drag och det skiljer mycket från film till film. Allt bror på kostnad och finansiering.

Efter detta har vi dvd-marknaden. Har du haft en succé på bio gåtr oftast dvd-försäljningen bra och du säljer kanske 30-50 000 exemplar. Ytterligheter finns förståss som säljer mycket mer än så, men den stora massan ligger under 30 000.

Film för TV: producerar du för SVT står de för en del av den totala kostnaden. Det är sällan de står för allt. Du måste som producent troligen hitta ytterligare finansiering. Här finns sällan några sekundära intäkter från exploateringen att räkna med. Visst kanske man lyckas sälja några dvd:er, men det handlar om väldigt små pengar. Det är också svårt att sälja svenska tv-serier utomlands. Intresset är relativt ljummet. Vi vinner dock ofta festivaler då man ändå anser att Sverige har hög nivå på framförallt tv-serier.

I Sverige skulle jag nog vilja påstå att det är samma bransch som producerar för bio och tv. Då menar jag dramaproduktion. Branschen består till största del av frilansande filmarbetare och entreprenörer som hoppar mellan olika produktioner. Det är inte ett liv i glamour och stora inkomster. det kan jag lova.

Det stora problemet för branschen i Sverige beror just på vårt lilla territorium. Detsamma gäller många andra länder. Branschen tävlar på en kommersiell marknad, men den svenska produktionen bär sig inte ekonomiskt. När de stora amerikanska filmerna kommer hit står det för en extremt liten del av deras intäkter. Jag tror egentligen inte det skulle göra någon större skillnad för dessa bolags resultat om de aldrig visades i Sverige.

I Sverige har politikerna bestämt att vi skall ha en filmproduktion på proffessionell nivå. Om man bestämmer sig för att inte ha det så får vi nöja oss med det utländska eller människors hemtillverkade youtube-klipp.

Då vill jag svara, lite provokativt: “jag tror inte någon vill ha en filmbransch”.
Alltså, detär ju helt verklighetsfjärran att tänka sig att all film/video ska produceras av en enhetlig bransch, enligt en standardiserad modell. Så ser ju inte verkligheten ut idag.

Låt mig nämna fem betydande och reellt existerande sätt att producera film:
* Hollywood, som fortsätter göra oerhörda vinster, inte minst på sådant som produktplacering och synergier med försäljning av leksaker.
* Den svenska modellen, som bygger på att alla långfilmer finansieras av Svenska Filminstitutet.
* Film för teve, såväl dokumentärer som spelfilm, betals av public service-kanalerna med pengar från tevelicensen.
* Videokonst görs av konstnärer och finansieras av stipendier, produktionsbidrag etc. Ställs främst ut i konsthallar men förekommer även (gratis) på internet. Hur som helst spelar exemplarförsäljning, eller upphovsrätten, knappast någon verklig ekonomisk roll här.
* Amatörfilm allt från korta klipp på YouTube till långa kufiska produktioner som visas på Nollbudgetfilmfestivalen.

Fem olika sätt att göra film som alla finns idag.
Själv intresserar mig de två-tre första föga. I den mån jag ser på långfilmer tenderar jag faktiskt att välja filmer från nittonhundratalet, vilket jag ser som det århundrade där långfilme fortfarande levde som kulturformat, om man ska uttrycka saken lite skarpt.

I alla fem kategorier produceras skit (i olika proportioner). No doubt. Men på vilket sätt detta skulle förändras av att ge antipiratkrigarna större befogenheter – det är frågan…