Morbidologi

Från huset där jag residerar är det bara ett hundratal meter, över ett par bakgårdar, till Kunsthalle Wien. Så ni får stå ut med ett par rapporter från dess utställningar. Först ut ¡Viva la Muerte!: latinamerikansk samtidskonst kretsande kring döden som tema.
Kontinentens blodiga historia, liksom de återkommande dokumentära gatubilderna, länkar bidragen samman utan att någon “hårdcurering” behövs. Vilket är bra, för hårdcurering i kombination med uttalad socialkritik blir lätt lite ansträngt.

Santa Muerte-figurer är förstås närvarande i flera verk. Tydligast hos Pedro Reyes A makeover for Santa Muerte; massproducerade plastskulpturer som standariserar denna hybridfigur med element av såväl den aztekiska dödsguden Mictlantecuhtli som av jungfru Maria. Det konceptuellt intressanta med dessa ikoner är Pedro Reyes ambition att återplantera skulpturerna i cirkulation. Hans uttalade målsättning med projektet är att få se piratreproduktioner på de mexikanska gatumarknaderna.

En annan som använder sig av piratmarknaderna i sin konst är Iván Edeza. Fast han tar så att säga avstamp i andra sidan av cirkulationen, och dessutom på ett sätt helt befriat från den glada nihilism som förknippas med Santa Muertes. Videoverket …de negocios y placer består av en snuff-film från sjuttiotalet, av bildkvaliteten att döma analogkopierad i många led, inköpt i vår tid på en mexikansk piratmarknad. Filmen visar rika vita män som massakrerar indianer i djungeln för nöjes skull. Kort och fruktansvärd. Konstnären har inte gjort några som helst tillägg (utom titeln).

Den tydligast manifesterade socialkritiken återfinns hos Regina José Galindo som år 2003 genomförde en rituell politisk protest mot exdiktatorn Efraín Ríos presidentkandidatur i Guatemala. Hon vandrar från författningsdomstolen till nationalpalatset, bärande en skål med blod ur vilken hon regelbundet blöter fötterna, målande röda fotspår på marken.

Lättsammare i allt sitt allvar är Francis Alÿs performancedokumentation Re-enactment. Konstnären köper en pistol över disk och flanerar sedan ut på Mexico Citys gator med draget vapen i hela tolv minuter innan polisen griper honom. Dagen efter görs en ny iscensättning där exakt samma förlopp upprepas, men nu med polisens goda minne; polismännen som griper honom förvandlade till skådespelare. Bägge videofilmerna projiceras parallellt bredvid varandra.

Som framgår består ¡Viva la Muerte! till stor del av videokonst, ofta helt utan ljudinslag. Ett undantag är en ren ljuddokumentation från en obduktion, signerad Teresa Margolles. Hon är utbildad forensiker, nu verksam som konstnär i ett flertal medier, även hon relaterande till den allnärvarande döden i Mexico City.

En enda installation, inramad som ett tabernakel av svarta skynken. Ett slags navelsträng (800 oblater) sammanknyter döden där uppe (2000 benknotor) med silvret där nere (600000 brasilianska småmynt). En mäktig scen, som bland annat kan relateras till hur de jesuitiska missionärerna genom införandet av nattvarden i Latinamerika förde befintliga kannibaliska ritualer till en symbolisk nivå.

Benknotor, den här gången verkliga människoben, används även i bildserien Corte de florero av Juan Manuel Echavarría. Knotorna har arrangerats fantasifullt till att bilda något som påminner starkt om botaniska tryck i klassisk stil. Upplägget associerar till Humboldts fyraåriga Amerikaexpidition kring år 1800, medan titeln är lånad från en barbarisk avrättningsmetod använd av någon av femtiotalets latinamerikanska militärdiktaturer.