Inglasningsivrarna kommer ut ur garderoben

“Sluta bygg gallerior i Stockholm, läskiga människor!“, titulerades ett inlägg som postades här i oktobras. Rubriken var lånad från en Facebook-grupp som protesterade mot hur staden håller på att “drunkna i arkitektonisk likformighet”. Inlägget ledde till intressanta kommentarer, fast frågan om vilka dessa “läskiga människor” var förblev obesvarad. Tills nu.
På Facebook har det på sistone dykt upp åtminstone två grupper som tar ställning för inglasning av Hornstull respektive Odenplan. Utan att själv hålla med, kan jag bara applådera att galleria-förespråkare tar steget till att aktivt formulera sina argument, utifrån sociala och estetiska bevekelsegrunder. Eller för den delen satiriska – gruppen “Bomba Hornstull och bygg fler gallerior i de rykande resterna (med bland andra Fredrick Federley) är möjligen mindre intresserad av galleriorna i sig. Såvitt jag förstår är huvudmotivet snarare att inskärpa en allmän motsatsställning mellan å ena sidan “fult, sovjetgrått, illaluktande och sunkigt” och å andra sidan “en rejäl dos outspädd kommersialism”.

Nåväl, den andra progalleristiska gruppen kallar sig helt enkelt “Ja till gallerian“, och har tillkommit som en motreaktion mot de rödfärgade protesterna från boende vid Odenplan som inte vill se en inglasning. Gruppen har startats av en viss Stephanie Smitt, som också är svensk affärsområdeschef för Microsoft Windows. Är inte det ett intressant sammanträffande? Katedraler och basarer…

Stephanie Smitt har författat ett manifest med tio skäl för en galleria på Odenplan. Eftersom hon bara lagt upp det på Facebook, dit inloggning krävs, får vi väl klistra in det här. Trots allt har drygt 600 personer ställt sig bakom det:

1. Ge Vasaborna en mötesplats. Odenplans utformning är inte inbjudande idag och den utgör främst en plats för resenärer och inte en plats att mötas och umgås på.
2. Fler och fler barnfamiljer stannar kvar i Vasastan och fler blir kvar även när de skaffar barn. Vi behöver närhet till ett stort utbud av butiker, alltifrån kläder till bättre mataffärer.
   Idag åker jag t ex till Västermalmsgallerian för att göra vissa inköp då utbudet är begränsat i Vasastan. Jag skulle hellre gynna butiksägare i Vasastan och samla ALLA mina inköp i vardagen dit.
3. Sverige är kallt flera månader per år vilket gör inomhusgallerior attraktiva. Här kan vi lungt gå och handla utan att frysa.
4. När vi får en pendeltågsstation kommer än fler människor att passera Odenplan. Då kan de passa på att göra sina inköp innan de åker hem. Detta gynnar Vasastan och butiksägare.
5. För oss med barnvagn är det svårt att få plats på fik och restauranger då de flesta lokaler är små. I en galleria är det inga problem att ta med vagnen då restauranger/fik ofta finns mitt i gångstråken.
6. Fler människor skulle åka till Vasastan för att göra sina inköp precis som vi i Vasastan ibland åker till Västermalmsgallerian för våra inköp.
7. Låt Vasastan få sin galleria. Östermalm har Fältöversten och Sturegallerian, Kungsholmen Västermalmsgallerian, Norrmalm har hela cityutbudet med Gallerian och varuhusen.
8. När vi ändå gräver upp marken för att ge plats till pendeltågsstationen låt oss passa på att göra en galleria.
9. Butikerna i gallerian blir ett komplement till befintligt utbud
10. Låt Vasastan bli konkurrenskraftigt och bli ett alternativ till City

Tio punkter blev lite krystat, allt väsentligt hade kunnat sägas med fem. Ändå är det en salig blandning, eller bredd, bland argumenten. Från ekonomisk lokalpatriotism (“vi måste göra vår stadsdel identiskt lik alla andra stadsdelar, annars kanske de vinner i konkurrensen”) till personlig bekvämlighet (kyla, barnvagnar).
Argumenten mot arkitektonisk likformighet bemöts knappast. Ändå välkomnar jag, som sagt, att galleriaförespråkarna nu formulerar i ord hur de vill ha sina stadsdelar. För därmed blir det uppenbart att stadsplanering handlar om att ställa olika sociala ideal mot varandra. “Galleriorna är inte marknadens simpla respons på en efterfrågan som bara finns där”, som Copyriot skrev i höstas. Hur man än vänder och vrider på saken så blir den till politik.

Fast ingen simpel höger-vänster-politik. Viserligen drar medlemmarna i de två Facebook-grupper som här nämnts generellt åt det högerliberala hållet. Men det som gör stadsplaneringspolitik så spännande att den just inte kan reduceras till blockpolitik. Den större debatten mellan olika stadsideal – sprawl, nyurbanism, skyskrapor – följer inte de ideologiska uppdelningar vi är vana vid (även om några av de respektive positionernas mest högljudda företrädarna ibland gärna skulle vilja det).
Särskilt problematiseringen av massbilismen tycks skruva till ställningarna. Och bland medlemmarna i Facebook-gruppen “Stockholm är inte bullerbyn“, som vill “bygga tätt och högt” (och just nu har exakt 1000 medlemmar), hittar jag såväl galleriakramande moderatpolitiker som vänsteraktivistiska bilmotståndare. Dess medlemmar överlappar till viss del med en annan grupp som samlas kring ett “manifest för ett kosmopolitiskt Stockholm”, som om den växer säkerligen också kommer att möta motreaktioner av ideologiskt komplex art.
En fråga man kan ställa sig är förstås varför flera av dessa initiativ stannar innanför Facebooks murar. Må vara för att det är ett bekvämt ställe att starta en mobilisering, men om man ändå bemödar sig om att skriva manifest, vill man då inte ha dem googlingsbara?