Idag flyttade jag till Wien. Inte för gott, men för sju veckor framöver (januari och februari) kommer jag att bo mitt i staden. Jag har ett snyggt avlångt vitt rum på 77 kvadratmeter för mig själv, som jag inte betalar ett öre för. Tvärtom får jag pengar, som med råge täcker både resa och levnadsomkostnader, utan annan egentlig motprestation än just att jag förväntas vistas och verka här. Verksamheten är helt upp till mig – i praktiken ungefär följande: läsa böcker, skriva på teoretiska avsnitt till min kommande avhandling, spåna på ett par föredrag, gå på museum, blogga, fundera på framtida projekt.
Alltsammans i egenskap av artist-in-residence i Wiens väldiga Museumskvarter. Hur detta kom sig kan man fråga sig, för jag har själv inte ansökt om dessa förmåner eller ens lyft ett finger för saken. Som någon läsare kanske minns besökte jag Wien i somras för att hålla ett föredrag på Konstakademin, som uppenbarligen uppskattades, för i luciatid hörde så arrangörerna av sig igen med detta svåremotståndliga residency-erbjudande.
Museumskvarteret är inte bara ett jättelikt kvarter som inrymmer flera stora konstmuséer och otaliga mindre kulturinstitutioner plus krogar med mera. Det är också en inte helt överblickbar ekonomisk struktur, där en massa resurser pytsas ut till ett myller av små initiativ inom konst, digital kultur och nya medier, vilka är åtminstone i teorin ska få största möjliga autonomi. Den historiska skuggsidan är att arrangemanget i praktiken tillkom som ett sätt för myndigheterna att utmanövrera Public Netbase. Huvudsyftet med hela Museumskvarteret, från finansiärernas sida, är förstås att skapa någon slags kreativt kluster som ska dra turister och långsiktigt vitalisera Wiens ekonomi, i linje med gängse stadsplanerarideologi.
Idag är situationen som den är och de resurser som delas ut går till en imponerande mängd verksamheter, inklusive flera som aktivt sysslar med fri mjukvara och kritik mot övervakningssamhället. Ett av de digitalkulturinitiativ som huserar i museumskvarteret nominerade mig till residency-programmet och nu sitter jag här, i en kombinerad lägenhet och konstnärsstudio.
Bland de som tidigare residerat i min studio finns de som sysslat med såväl globaliseringens sociologi som med elektronisk sociologi, såväl serietecknande som algoritmbaserade animationer. Den internationella samtidskonstens mittfåra, med installationer, performance och socialkritisk videokonst, dominerar dock. (Och även min residens har förvisso en koppling till sådana konstformer. Piratbyrån är i sommar inbjuden att som konstkollektiv medverka med ett bidrag till biennalen Manifesta, i Sydtyrolen, det vill säga norra Italien. Men mer om det projektet senare.)
Min studiolägenhet här i Wien, först fotograferad av arkitektbyrån, sedan av mig själv:
9 kommentarer ↓
Grattis!
Får gratulera till… ja, vad det nu är du fått. -Antar att du är bekant med uttrycket: “There’s no such thing as a free lunch”. ;-)
kassako: Well, jag tror jag förstår vad du menar (att någon utger de resurser som jag förbrukar?) – men måste ändå säga att jag finner uttrycket TNSTAAFL så svepande att det blir fullständigt intetsägande. ;)
[...] skulle Sverige kunna göra sånt här? Grattis [...]
Grattis! kul att se att det finns de som satsar pengar på rätt saker (och personer).
[...] huset där jag residerar är det bara ett hundratal meter, över ett par bakgårdar, till Kunsthalle Wien. Så ni får stå [...]
Grattis! Jo, jag hörde ju om den roliga nyheten i Berlin innan jul. Vad ska man säga om studion då: “Oh, så mysigt!”. Som alltid i konst- och arkitektursammanhang fylld med mysiga soffor och textilier och härliga färger :)
[...] innan jag åkte hit. Men det är uppenbarligen de som pyntat för den superfina studio som jag bor i just nu. Och utanför min ytterdörr har Erste Bank faktiskt sett till att få sitt namn exponerat, som ni [...]
[...] När vi började kvällen, på bakgården till det Museumskvarter där jag själv tillfälligt residerar och där Graffiti Research Lab Vienna sedan alldeles nyligen har fått en lokal, var det bara att [...]
Kommentera