COPYRIOT | 2008 January

Själv har jag just anlänt till Berlin för Transmediale, som är en årlig festival för samtidskonst och digital kultur, där jag ska medverka i ett samtal i stora hörsalen imorgon.
Åtalet mot The Pirate Bay kommer alldeles säkert att höra till samtalsämnena då. Därmot finns ingen tid att blogga om det på Copyriot nu. Pekar därför bara vidare till ett alldeles strålande litet inlägg där Anders Mildner förklarar vad allt handlar om: pekning.

Manusförfattarnas strejk i Hollywood går in på sin tolfte vecka. På kultursidan i förra veckans Arbetaren pläderade Jimmy Lindgren för ett förbehållslöst stöd till de krav som förs fram av Writers Guild och utmålar dem dessutom som en förebild för alla arbetstagare. Själv menar jag att frågan är betydligt mer komplicerad, särskilt som strejken inte handlar om löner eller arbetsförhållanden, utan om upphovsrättsliga royalties.
Jag skrev ett svar som publicerats på debattplats i veckans tidning. Svaret handlar inte bara om konflikten i Hollywood, utan generellt om vissa kulturarbetarfacks problematiska försök att kämpa på upphovsrättssystemets planhalva. (Bland annat med hänvisning till Hans Magnus Enzensberger.) Förhoppningsvis kan inlägget sätta skruv på en vidare debatt. Kan tänka mig att det provocerar vissa.

En av senhöstens höjdpunkter var Piratbions hemvideofestival, som gick av stapeln den 30 november 2007.
Arrangemanget hade föga att göra med J.G. Ballard – snarare var det väl en uppföljning på Piratbions YouTube-festival – men han skulle nog inte haft något emot en inbjudan. Redan på sjuttiotalet verkar han ha börjat drömma om hemvideofestivaler.

I’d like to organize a Festival of Home Movies! It could be wonderful — thousands of the things … You might find an odd genius, a Fellini or Godard of the home movie, living in some suburb. I’m sure it’s coming … Using modern electronics, home movie cameras and the like, one will begin to retreat into one’s own imagination. I welcome that …

Everybody will be doing it, everybody will be living inside a TV studio. That’s what the domestic home aspires to these days; the home is going to be a TV studio. We’re all going to be starring in our own sit-coms, and they’ll be strange sit-coms, too, like the inside of our heads. That’s going to come, I’m absolutely sure of that, and it’ll really shake up everything

J.G. Ballard, quoted in ‘Interview with JGB by Andrea Juno and Vale’, RE/Search No. 8/9, 1984.

Citaten har letats fram av bloggen Ballardian, som just utlyst “1st Ballardian Festival of Home Movies. Närmare bestämt en tävling, med en saftig hög böcker som förstapris, för den som levererar bästa hemvideo innan den 20 februari. Villkoren är två:

Shoot a film using your mobile phone’s video function, no more than one minute in duration, and using no post-production or processing — the film must be shot entirely ‘in camera’.
The theme: anything at all to do with either one or both of the Collins English Dictionary definitions of ‘Ballardian’:

BALLARDIAN: (adj) 1. of James Graham Ballard (J.G. Ballard; born 1930), the British novelist, or his works. (2) resembling or suggestive of the conditions described in Ballard’s novels & stories, esp. dystopian modernity, bleak man-made landscapes & the psychological effects of technological, social or environmental developments.

Uppenbarligen finns mer än en skillnad mellan den piratbiografiska hemvideofestivalen och den ballardianska. För det första är det väl tveksamt om den senare ens är en festival, då den inte verkar äga rum på en fysisk plats där människor tillbringar sin tid. Onlinetävling kanske är en riktigare beskrivning. För det andra vill Ballardian att deltagarna specialfilmar bidrag, medan Piratbion valde att utgå från befintliga distribuerade arkiv av hemvideofilmer, som deltagare och arrangörer gemensamt curerade. Vad som ändå kan göra “1st Ballardian Festival of Home Movies” spännande, fast främst för de redan specialintresserade, är förstås den tematiska nischen. Hur den kommer att tolkas återstår att se.

Som bekant har Vertigo nyligen utgivit Ballards Skändlighetsutställningen på svenska. En bok som bland annat gav namn till en låt av Joy Division.

Se upp, för nu blir det ord. Inga visor!

Det är inte så här att man kommer ladda ner gratis i framtiden. Information is not free, it has never been and it never will. Information har ett värde, definitionen på ett värde är att du har en betalningsvilja för den.

Lyssna själv på dessa halländska visdomar, koncentrerade till endast 11 sekunder, på YouTube.

Vad som gör denna framtidsprofetia särskilt kittlande för tanken, är att den är så paradoxalt rekursiv.
Johan “Stöl” von Holstein säger att information som ges bort gratis är värdelös. Samtidigt ger han bort just denna visdom gratis – han talar nämligen på en gratistillställning som anordnats för att dela ut gratisböcker, som förresten även kan laddas ned gratis. Vad han säger är alltså … värdelöst?
Nollställer han medvetet sin egen utsaga? Eller går det för sig att prata gratis i väntan på att tröskeln till Framtiden har passerats?

(Insatsen filmades av Redundans i morse, i samband med att Eliion släppte en rapport på Timbro.)

Ett vinklingsbart besked, eller kanske icke-besked, från EG-domstolen i Luxemburg föranledde under tisdagen ett intensivt bruk av följande fem ord:

internetleverantörerna
internetoperatörerna
teleoperatörerna
bredbandsleverantörerna
bredbandsoperatörerna

Dessa ord används som synonymer i svensk press. Men vet egentligen någon vad de betyder? Finns det en definition?
Engelskans förkortning “ISP” (Internet service provider) gör inte saken mycket klarare. Visserligen kan nästan vem som helst kan räkna upp en lista på stora svenska företag som säljer internetaccess till privatpersoner. Men det hjälper föga, för alla vet också att tillgång till internet minst lika ofta ges utan ett personligt kontrakt med något av dessa företag.
Om nu lagar ska stiftas som förverkligar Ifpis dröm om vad de kallar “ISP responsibility”, blir det alldeles avgörande för internets framtid hur detta luddiga begrepp om operatörer/leverantörer kommer att definieras framöver.

Visst, vi kan gå till den aktuella domen i EG-domstolen – som rörde en mycket traditionell telekombjässe. Frågan är om någon blir så mycket klokare av följande återkommande formulering, avseende det som i svensk press kvickt fick de fem alternativa översättningar som återgavs ovan:

operatörer av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, accessleverantörer och tillhandahållare av tjänster avseende lagring av uppgifter

Under den definitionen kan kort sagt det mesta räknas in. Från RapidShare till The Pirate Bay. Från Telia till Kafé Edenborg. Samt, ej att förglömma, alla företag som driver någon form av kontor.
Detta är inte hårklyverier. Tvärtom är det just här, i definitionen av vem som är en “operatör” och därmed ska omfattas av den utopiska idén om “operatörsansvar”, som nätets framtida utveckling riskerar att avgöras.
Kort sagt finns det två sätt att implementera denna idé:

Antingen nöjer sig lagstiftarna med att de telekomföretag som säljer internetaccess till privatkunder underkastas en plikt att lämna ut (eventuella) abonnentuppgifter. Då får man räkna med att lagen blir ineffektiv och exempelvis inte kommer åt den som fildelar från kontoret eller från fiket. Möjligtvis kommer hela småföretag att stängas av från internet, eller hotas med fantasifulla skadeståndskrav, på grund av vad en enda anställd eller en enda kund har gjort med den gemensamma internetuppkopplingen.
Eller så väljer lagstiftarna bredast möjliga definition, som i förlängningen definierar varje innehavare av en router till “internetoperatör”. Därmed blir även ett företags eller en skolas IT-ansvarige skyldig att lämna ut de uppgifter som eventuellt finns om vilken individ som tros ha använt vilken ip-adress vid vilken tidpunkt. Det blir då bara en tidsfråga innan det visar sig att även IT-ansvariga faktiskt kan ha fel, eller till och med vara korrumperade, med knäckande civilmål mot enskilda oskyldiga som följd.

För att konkretisera ytterligare kan vi nämna exemplet SUNET. På hemsidan kallar de sig själva, åtminstone indirekt, för “internetoperatör“. Men de har inga privatpersoner som kunder. SUNET säljer internetaccess till svenska högskolor och universitet, vilka sedan i sin tur levererar vidare till sina anställda och studenter.
Om vi hypotetiskt tänker oss att någon form av “operatörsansvar” införs, är det fortfarande oklart hur processen ska gå till. Säg att Ifpi-spionerna hittat ett fall av misstänkt upphovsrättsintrång på ett högskolenätverk och går med ip-numret till domstol för att begära ut identiteten på en ansvarig. Inte mycket uppnås genom att domstolen tvingar SUNET att uppge abonnenten, det vill säga namnet på högskolan i fråga. Således kanske det är högskolan som är operatör? Där finns säkert en IT-ansvarig som kan säga i vilket rum internetuppkopplingen skedde, samt namnet på den som förfogar över rummet. Saken är bara att många institutioner har smått kaotisk arbetssituation. Doktorander trängs i samma rum, i väntan på att forskaren i rummet ska vara hemma med sjukt barn så att någon av dem kan låna dennes rum (nätverkskabel).
Så funkar det inte bara på högskolor, utan på otaliga kontor, i offentlig såväl som privat sektor. Det finns ingen som har total koll på individen bakom IP-adressen. Och att en IT-ansvarig påstår sig ha total koll, betyder inte att han har det…

Igår mailade jag till Ulrika Karlsson (m), ledamot i justitieutskottet, strax efter att hon skickat ut ett pressmeddelande. Jag frågade henne en rätt enkel fråga: “Vad är en ‘internetleverantör’?”
Svaret var snabbt, långt och tyvärr fullständigt luddigt.
“Vad jag känner till ingår inte tex bostadsrättsföreningar, familjens villa eller ens ICAbutiken runt hörnet in under definitionen av internetleverantör“, skrev Ulrika Karlsson. Nähä. Men små och stora företag som betalar för en stor lina och delar den bland sina anställda då? Ingen antydan till svar.
Kanske tänker sig politiker uppriktigt att detta bara ska gälla privatabonnenter av internet, inte företag. I så fall har jag ett råd till fildelare: Starta en firma och låt den ta internetuppkopplingen…

Snälla, snälla. Förstå att internet inte bara, eller ens huvudsakligen, består av lodrät envägstransport från Comhem till enskilda individer.
Det finns inte en liten grupp av operatörer som simpelt kan operera bort allt oönskat från nätet, likt kirurgen opererar bort en tumör.
Egentligen ligger det till så här: Vi är alla, i varierande grad, operatörer på internet.

Gled runt i centrala Wien med Graffiti Research Lab och taggade väggar – med laser. (Förresten så borde laser på svenska uttalas, möjligtvis också stavas, “lejser”. Lyssna på Öyvind Fahlström anno 1966.)

OK, så här funkar det, lasergrafitti i dess wienska variant: Vad som krävs är för det första en simpel laserpekare, med vilken man “ritar” på en offentlig vägg. För det andra en macbook vars inbyggda kamera “ser” pekaren och processar signalen i mjukvaran Processing. För det tredje en hyfsad projektor som återprojicerar ett droppande spår efter laserpekaren. Till den sistnämnda krävs även elektricitet.
Ström kan fixas på olika sätt. När vi började kvällen, på bakgården till det Museumskvarter där jag själv tillfälligt residerar och där Graffiti Research Lab Vienna sedan alldeles nyligen har fått en lokal, var det bara att dra en sladd från ett tillgängligt eluttag. En stund senare, några kvarter bort, prövades en annan lösning. Inte diesel, inte bilbatteri, utan elstöld från offentliga ljuskällor.
Varje portuppgång som passerades granskades med blicken. Finns en öppen glödlampa, finns även en möjlighet att driva en projektor. Lampan skruvas ur, en manick skruvas in med eluttag, dit projektorns sladd kopplas. Senare skruvas naturligtvis glödlampan tillbaka. Ingenting skadas.

Medan jag själv skruvade ur en glödlampa, kom en äldre wiensk herre med en förskräcklig best till hund förbi och började småjiddra med de övriga. Min första, antagligen ganska fördomsfulla, tanke: Ah, en livs livande FPÖ-sympatisör – FPÖ gör sig nuförtiden ideligen kända för politiska attacker på konstprojekt. Graffiti Research Lab-pojkarna förklarade att detta var konst i offentligheten, som vunnit internationellt erkännande på Ars Electronica, och att inget kom till skada. Herren med hunden förblev fientligt artig och avlägsnade sig efter en stund. Ungefär samtidigt som han gick så kom faktiskt saker till skada – ett lampfäste smälte genom en olyckshändelse…

Graffiti Research Lab Vienna uppger att de inte är så intresserade av att själva skapa visuella uttryck. Vad de sysslar med är i första hand att skapa och utveckla en infrastruktur. Inklusive programkod, exempelvis för att få “färgen” att rinna snyggt. Ja, självklart springer fenomenet lasergraffiti delvis ur demoscenen.
Hur som helst, fanns det under just denna tisdagskväll äve ett rätt konkret syfte med att filma aktiviteterna. Någor behöver nämligen visas upp torsdag kväll då Inoperable – Wiens enda galleri dedikerat åt gatukonst – firar tvåårsjubileum.
(Den som har vägarna förbi på torsdag kommer nog att på installerad skärm kunna se mig bränna mina fingrar i ett mislyckat försök att sno el. Själv kommer jag dock befinna mig i Berlin då.)

På tal om gatukonst. En väggmålning av Banksy har sålts för närmare tre miljoner kronor. Såvitt man kan förstå får inte (den pseudoanonyma) Banksy ett öre, ej heller flyttas målningen från det hus som fortfarande ägs av konstverkets säljare. Däremot uppges en plexiglasskiva skydda målningen från sabotage. Det kan nämnas att Banksy på sin egen hemsida tar kategoriskt avstånd från auktioner på gatukonst – samtidigt som Banksy utan tvivel är medveten om sin egen stigande status i konstvärlden som knappast lär skadas av miljonpriserna…

Well, om nu de som trodde att gatukonst var osäljbar nu har blivit motbevisade, så är åtminstone flyktig lasergraffiti fortfarande klart knepigare att sälja.

Vissa läsare kommer förresten säkert ihåg hur Graffiti Research Lab gjorde en hyllning till The Pirate Bay i Amsterdam i höstas.

.

Vad har varit svårast i utredningen?
– Det var 195 hårdvaror som togs i beslag. Det tar ett tag att ta fram informationen och gå igenom varje enskild dator. Det var ju inte bara Windowsprogram utan råfiler i flera olika format, säger Håkan Roswall

Med reservation för att vad som står efter ett talstreck alltid är journalistens försök att sammanfatta någon annans ord, är det likväl något fascinerande med pluralformen “hårdvaror”.
(Ordet slank genast vidare från DN till andra tidningars kackiga rewrites, medan norska Dagbladet underligt nog översatte till “hårddiskar”).

Substantivet hårdvara kan förstås rent teoretiskt böjas i pluralformen “hårdvaror”, men bruket är knappast särskilt etablerat och i mångas öron klingar det instinktivt fel, särskilt när det följer på ett så exakt räkneord som 195.

Vad som menas med “195 hårdvaror” är ju fullständigt godtyckligt. Det kan vara 195 persondatorer. Det kan också vara en persondator, två switchar, 96 hårddiskar och 96 vanliga nätverkskablar. Eller bara 195 flashminnen nedpackade i en kartong. Om en dator som står på ett bord räknas som “1 hårdvara”, så torde det räcka att öppna dess chassi och plocka ut komponenter (minneskort, hårddisk, ljudkort etc) för att plötsligt sitta med “10 hårdvaror” på bordet.

Döljer sig här inte en ontologisk fråga? Den som talar om “hårdvaror” i plural tänker sig antagligen varje pryl som väsentligen odelbar – en slags atomism, med andra ord: Plasthöljena kring vardagstekniken tas för givna. Utifrån ett hackeretiskt perspektiv, däremot, blir det orimligt att räkna “hårdvaror”: Gränserna som skiljer den ena prylen från den andra framstår som ganska godtyckliga. (Hackern hittar därför även möjligheter till återanvändning av enskilda komponenter i prylar som hårdvaruatomisten betraktar som trasiga eller föråldrade i sin helhet.)

“Hårdvara” bör kort sagt betraktas som ett mängdsubstantiv, betecknande en massa som inte kan räknas i antal. Håkan Roswall kan säga att han beslagtog hårdvara för x miljoner kronor, att hårdvarans sammanlagda vikt var x ton eller att dess lagringskapacitet uppgick till x terabyte. Däremot är det fullständigt meningslöst att ange ett beslags omfattning till “antal hårdvaror”.

Det blir lite som om tidningen skulle rapportera att tullen beslagtagit “tio sprit”. Pluntor, dunkar, cisterner? Visserligen är “starkvaror” en korrekt pluralform för sprit, upplyser SAOB, men det är ett obestämt plural som knappast kan specificeras med räkneord. Detsamma borde rimligtvis gälla “hårdvaror”.

Här kommer den utlovade utvärderingen av Facebook, funktion för funktion. Det handlar nu inte om huruvida Facebook är bra eller dåligt som fenomen, utan om att försöka förstå hur ett våra beteenden interagerade med ett snabbt växande community under andra halvan av 2007.

Photos
Bildalbumen var just vad som sög in många i Facebook under sensommaren 2007, och taggningsfunktionen vad som hypnotiserade dem att stanna. Med tiden avtog intensiteten något, delvis för att det inte längre var sommar, delvis för att allt fler började känna sig obekväma med att få sitt namn taggat på bilder. Fortfarande demonstrerar Facebooks fotofunktion att väldigt många uppskattar möjligheten att löpande kunna dela med sig av bilder till en utvald skara – någonstans emellan offentligt och privat. Detta, och taggningsfunktionen, kommer med all säkerhet att återkomma i kommande storcommunities.

Groups
Grupperna får betraktas som ett misslyckat inslag i Facebook, åtminstone om man ser deras syfte som att skapa subcommunities. Även om gruppsidorna utformades med “Discussion Board” dog eventuella diskussioner vanligen ut efter nån vecka. Gruppmedlemmarna gjordes inte uppmärksamma på varandras deltagande.
I stället blev grupperna i stort sett reducerade till sina namn i egenskap av temporära paroller. Handlingen att gå med i en grupp, och genast bjuda in ytterligare vänner, användes för att uttrycka kollektiva ställningstaganden i stort och smått. Facebook aggregerade dessa individuella klick till kollektiva handlingar som presenterades i närståendes flöden: 23 of your friends joined the group…
Lustigt nog publicerade flödet även folks utträde ur grupperna, vilket inte sällan ägde rum inom några veckor från inträdet, som kollektiva handlingar. Att vara medlem av en grupp var i stort sett ointressant, vad som räknades var att upprätthålla en snygg mix av gruppnamn under ständig vädring på sin profilsida.
Efter sensommarens tiotusen varianter på “Förbjud Crocs” följde sådant som “Bevara oss från gatuvåldet”, “Stoppa SL:s vardagsmord”, “Jag torkar stjärten med Johan Staël von Holsteins krönikor”, “Parmiddagar är ett socialt oskick”, stöd till buddhistmunkar och ogillande av presidenter, “Sluta bygg gallerior i Stockholm, läskiga människor“, “Bomba Hornstull och bygg fler gallerior i de rykande resterna“…
En annan sorts grupper som blev allt vanligare var de som fungerade som rena inbjudningslistor till events. Varje galleri, varje förening, varje nattklubb såg till att utnyttja detta.
Funktionen “Related groups” hade under den tidiga hösten fortfarande ett ganska stort värde som verktyg för amatörsociologi. Genom den synliggjordes överlappande identifieringar mellan grupper för allehanda föreningar, värderingar, stamhak och yrkesgrupper. Det var innan gruppnamnens parollkaraktär slagit igenom totalt och gjort att samma konsensusflockar toppade alla listor.

Events
En uppenbar succé som faktiskt påtagligt har påverkat större städers nöjes- och kulturliv. Inbjudan till Facebook-events visade sig ha stora fördelar jämfört med de tidigare allrådande e-postinbjudningarna, och det inte bara för att massmejl alltmer sällan bli lästa. Möjligheten att se vilka andra som tackat ja (eller “kanske”) till ett evenemang har fick människor att bli mindre tveksamma till att besöka vissa begivenheter. Den som var sugen på en konsert men inte ville gå ensam, kunde sätta sig som “maybe”, bjuda in 30 bekanta och sen ta direkt kontakt med de två som visade sig nappa. Allt utan den desperation som 30 kontaktsökande sms hade kommunicerat.
Om funktionen visade sig utomordentlig för att skapa “hype” inför händelser, var den däremot nästan helt värdelös på att skapa “spin” i efterhand. Event-sidorna glömdes raskt bort efter att eventet skett, snarare än att bli till de platser för uppsamling av foton och annat (någon som Last.fm-events i viss mån lyckats med, med användning av Flickr).
Kommande communities kommer utan tvekan att försöka inkludera ännu starkare event-funktioner, då det sociala behovet av det tycks obestridligt.

Notes
Möjliggjorde framväxten av ett slags informella bloggar i en gråzon mellan privat och offentligt. Där fanns visserligen ett intimt kommentarsklimat, men formatet var bra mycket stelare än de “dagböcker” som funnits på tidigare populära communities.

Messages
Till början ett priviligierat alternativ till den ständigt översvämmande e-posten. Men så fort spammet var borta var det som att det måste återuppfinnas på nytt: Anders Mildner skriver bra.

Poke
Poke back! Kommunikation reducerad till en binär nivå – antingen blir man tillbakapetad, eller inte. Öppnar för ett stort tolkningsutrymme, eftersom ingen konsensus vuxit fram kring vad petandet egentligen “betyder”.

Friends
En alldeles för stor sak för att utvärdera här eller nu.

Common friends
Att kunna se de mångväga kopplingarna man har till andra människor som man ändå inte direkt känner, det har nog påverkat hur vi tänker på det sociala. Riktigt hur märker vi nog först om ett par år.

Status
Vecklade samman datormediet med vardagen. Degenererade den 13 december 2007, då Facebook föll för pöbelns påtryckningar och avlägsnade det obligatoriska is:et. Utan andra begränsningar än en maximallängd på 96 tecken var det mesta möjligt och nästan inget intressant. Christopher Kullenberg sammanfattade.

Tilläggsapplikationer finns det inte utrymme att gå in på här. Intressant är dock hur många av dem tagit till sig allt mer aggressiva sätt att lura användare att sprida inbjudningar vidare, vilket i inte oväsentlig grad bidragit till att försämra folks Facebookupplevelser. Tack vare dessa smittsamma virussjukdomar har det blivit uppenbart för alla att Facebook är en fluga med högst begränsad livslängd. Är inte det rätt bra?

Facebook som ondskefullt uttryck för övervakning och kontroll är något som visst förtjänar att diskuteras, men inte här. Hellre i kommentarerna till förra inlägget!

I veckan skrev Copyriot:

Förresten, tyskägda RapidShare som opererar från Schweiz har som affärsidé att ta betalt för nedladdning av piratkopior som de själva låtit folk lägga upp på sina servrar, i ofantliga mängder, om än utan offentligt index. På sätt och vis motsatsen till The Pirate Bay, som bara har ett index men inga piratkopior.

Nu visar det sig att en domstol i Köln just har utfärdat hårda direktiv som i teorin kan kunna betyda en kriminalisering av denna typ av tjänster för “one-click hosting“. RapidShare måste göra allt som står i deras makt för att deras servrar inte används för spridning av upphovsrättsskyddat material, och domstolen ska uttryckligen ha föreskrivit att de måste “vidta också sådana åtgärder, vilka medför fara för att affärsmodellen blir klart oattraktivare eller fullständigt måste avvecklas”.
RapidShare lagrar i dagsläget oerhörda mängder data – 4,5 petabyte – och är ohyggligt populära. Enligt det visserligen opålitliga Alexa har de största piratarkiven av denna typ långt fler besökare än de största torrentsajterna:

Ingen tvekan råder om att RapidShare har en affärsmodell som bygger på att ta betalt för piratkopior. Att de i enlighet med sin policy plockar bort material när någon påpekar att det bryter mot upphovsrätten förändrar inte den saken. Avsaknandet av öppet index och sökfunktion ger dock dessa piratarkiv en lätt esoterisk karaktär som står i stark kontrast mot de snabbmultiplicerande torrentindexen.
För att komma åt alla de oerhörda mängderna warez på RapidShare krävs tillgång till länkar. För detta ändamål startades särskilda sajter som dock, till skillnad från RapidShare där själva warezen lagras, tenderat att bli kortlivade. Man får anta att det finns en uppsjö av halvslutna communities är nedladdningslänkar sprids.

W-ki.com liknar en MP3-blogg men är snarare ett rent index över piratsläpp av elektronisk musik som trillar in i stort antal varje dag. Där hamnar vinylrippar som ännu inte nått till bittorrent och som kan kräva idogt letande för den som föredrar soulseek. Från RapidShare kan såväl rariteter som mainstreammaterial laddas ned gratis, och dessutom utan någon risk för att få antipiratmaffian på halsen.
“Gratis” är en sanning med modifikation. Om man inte väljer att betala pengar, får man i stället “betala” med fragmenterad tid och genuint onyttigt arbete. Passagen från länk till gratisnedladdning innehåller ett Turing-test och en artificiell kötid på ett par minuter. Mellan varje nedladdning måste gratisanvändaren vänta upp till 104 minuter. Allt detta gör att den som på allvar skulle vilja utforska bara hälften den musik som postas på w-ki.com säkert skulle behöva ägna sammanlagt en timme om dagen, utspridd i små fragment av meningslöst manuellt arbete via webbläsaren.

Som ännu en skruv på detta smått bisarra fenomen, berättar Janko Röttgers om hur det dykit upp en mängd annonsfyllda sajter och även betalvarianter som erbjuder sätt att kringgå begränsningarna i gratisversionen av RapidShare. En säregen gråzonsekonomi har vuxit fram kring one-click hosting-tjänsterna. Samtidigt är denna ekonomi inte på något sätt avskild från den “vita”. Bland förra årets annonsörer på Megaupload fanns Microsoft, Levi’s, McDonalds och Coca Cola.

GEMA (tyska motsvarigheten till Stim) har efter segern mot RapidShare långtgående planer för hur liknande rättsprocesser ska inledas även mot andra slags sajter. Flera gånger ha de nämnt YouTube och MySpace. Målet för GEMA är att få till domstolsbeslut som tvingar även dessa sajter att begå harakiri, för att sedan låta dem benådas på villkor att de omorganiseras till att kanalisera en del av sina intäkter till GEMA och deras kollegor i indrivningsbranschen.

Sökmotorupplevelsen Oamos.com bör alla testa. I stället för en lista med länkar levereras tre minuters psykedeliskt collage där söktermen illustreras med hjälp av hittad bild, text, ljud och video.
Oamos är webbversionen av News-Jockey, en interaktiv installation skapad av konstnären Marc Lee. De som har vägarna förbi Karlsruhe kan beskåda den på ZKM där installationen är del av en utställning som pågår resten av året. Vi andra kan i ett par veckor till registrera oss på Oamo om vi vill få lite mer än demoversionens tre minuter. Sökplugin till Firefox finnes för den som snabbt vill bilda sig en multigooglisk uppfattning av någontings associationer. (Via Neural.it.)

Stillbilderna blir desamma som man ser om man skriver in samma sökfras i GIR, en annan excentrisk sökmotor som i vissa fall kan vara förbluffande bra för att snappt duka upp en bricka med visuella associationer kring något. Det beror förstås på att bägge är bygger på Google Image Search, vars långt ifrån fullständiga indexering styr det visuella inslaget i en hel massa mjukvarukonst.
Här några skärmdumpar från vad Oamos visar på söktermen “kopimi”. Det visar sig i hög grad vara samma bilder som GIR presenterar i sitt stillastående collage. (Novosibirsk, Rålambshovsparken, Alexanderplatz, Kafé Edenborg…)

Andra varianter på mjukvarukonst med Google Image Search som bas har presenterats av Jossystem. Som ni kanske minns ledde detta i november till att Konstnärsnämndens jurist hotade att skicka polisen på en konstinstallation i Årsta. Vår enkla installation Ownage! inbegrep nämligen en projektor som med hjälp av Jossystems Poloview visade bilder hittade på nätet, någon stund i taget.
Juristen i fråga påstod först tvärsäkert att “visningen utav detta bildspel är i strid med upphovsrätten, vilken ger upphovsmannen ensamrätt till offentligt framförande utav det skapade”. Detsamma borde då tveklöst gälla Mark Lees installation i Karlsruhe. Där verkar dock ingen ha kommit på tanken att nämna ordet “upphovsrättsintrång”.
En förklaring är helt enkelt att Mark Lee inte presenterar bilderna som “stulna”, eller
ens “hittade” – vilket vi medvetet gjorde – utan i stället använder formuleringar som “streaming news-station”, “transmitting in realtime information from the internet”. Därmed kan de teknikokunniga fortsätta tro att de bara beskådar information som finns i tryggt förvar uppe på ägarens server, trots att mjukvaran i själva verket förstås både laddar ner och bearbetar upphovsrättsskyddade bilder.
Sen är det en annan sak att en projektion med projektor också räknas som “offentligt framförande” i upphovsrättslagens bemärkelse. Konstnärer kan komma undan sånt, åtminstone när visningen är så pass flyktig som i detta fall, genom att hänvisa till en fair use-princip (som visserligen inte finns).
Fast det finns fortfarande en gräns. News-Jockey använder sig urskillningslöst av hittade bilder, men hanterar ljud och video betydligt mer försiktigt. Bara CC-licensierat material från Archive.org, verkar det som. Slående nog utelämnas hela det YouTube-universum som jämte Google Image Search har en så stark roll i nätets samlänkning av visuellt och textuellt. Tyvärr förklarar inte Mark Lee om dessa överväganden beror på upphovsrättsnoja, på tekniska förhinder, eller om någon annan mer konstnärlig motivering finns.

Googlage, förresten. Ja, någon titel måste ju inlägget få. “Googlage”, som förresten nästan rimmar på “Ownage”, genererar ett rätt sympatiskt collage på GIR, i vilket kanske detta inläggs illustrationer nu kommer att sugas in.

Entries from January 2008 ↓

Pekning

Är royalties en facklig fråga?

Ballardiansk hemvideofestival

Framtidsformeln

Ett myller av operatörer

Lasergraffiti

Hårdvaruatomism

Facebook i backspegeln, II: Utvärdering

Om fenomenet RapidShare

Googlage

Sök

Senaste tolv

Samma dag, tidigare år...

Kategorier

Anslutningar

Bloggar på svenska

English

Arkiv

Senaste kommentarerna