Arkivfeber och båtfärd

Förra helgen bevistades i Berlin det näst sista evenemanget inom projektet Oil21 (vilket kulminerade med en konferens i oktober, fortsatte i Umeå, varefter en del tankar som kommit upp sammanfattades i en längre text om “general rights management”).

Efter ett besök på Kunst-Werke blev det så förra lördagen dags att ta sig till den rymliga lokal – belägen mellan Museum für Kommunikation och Nordkoreas ambassad – där Oil21-aktiviteterna tillfälligt huserar efter avskedet från Bootlab. Fredagkvällens gäst var Lawrence Liang, advokat och kulturteoretiker, verksam vid Alternative Law Forum i Bangalore. Till sitt föredrag hade han valt den eleganta rubriken “Archive fevers & copyright deliriums“.

Archive, archivum, archeion, arche, arcanum, archaic, acheron… Lawrence Liang tog, som redan föredragstiteln antytt, ett avstamp hos Jacques Derrida, som i en sen text hävdat att “Det finns ingen politisk makt utan kontroll över arkivet, om inte minnet”. (Samma text bildar även utgångspunkt för Florian Cramers analys av fildelningsnätverken, skriven under Gnutella men fortfarande intressant.)

Nu uppehöll sig Lawrence Liang inte särskilt länge vid fransk filosofi, utan konstaterade mest att arkiv numera kan innebära något långt mindre stabilt än det “hus för överheten” som grekiskans archeion ursprungligen betyder. Sedan kastade han sig snabbt vidare i egna exempel från såväl Europa som Asien.

Henri Langlois (1914-77) hette den legendariska grundaren till Cinémathèque Française. Lawrence Liang visade hur detta arkiv vuxit fram ur en tidig piratbiograf, hur samlandet av film skett utan formella tillstånd, i lagens gråzoner – och hur filmarkiven på flera håll inte legaliserades ordentligt förrän på 1970-talet. Henri Langlois var, som arkivarier är, rädd för eld. Filmarkivet spred han därför ut bland sina vänner, filmer grävdes ned i trädgårdar, lades i badkar, allt för att ingen enskild eldsvåda skulle kunna radera hela arkivet.

Ursprunget till det som Derrida kallade “arkivfeber”, det som i någon mening fungerar som drivkraft bakom alla arkiveringar, spårar alltså Liang till en paranoid rädsla för eld. En rädsla som alltså bland annat drev Henri Langlois att radikalt decentralisera den tidiga versionen av det som blev världens största filmarkiv. I vår tid är dock eld ingen dominerande kraft bakom förstörelsen av arkiv. Andra hotbilder seglar upp, vilket får arkiven att organiseras enligt andra principer.

Alan Toner påpekade i den följande diskussionen, angående attackerna mot bittorrent-trackers som används för att länka samman privata arkiv till megaarkiv, att vad vi idag är rädda för är inte förstörandet av själva filerna, utan förstörandet av de communities som står för detta sammanlänkande. “Now the fight is not to protect your downloads, or to protect your files, it’s a fight to protect your friends“.

Walter Benjamins intresse för samlaren som gestalt blev utgångspunkt för en kritik av vad Lawrence Liang beskrev som “the equation of the self and own in western metaphysics“. Ett mycket intressant resonemang fördes om det intima förhållande till objekt som uppvisas hos samlare och om hur språkliga uttryck för ägande kan innebära fullständigt skilda saker. Flera intressanta exempel gavs på hur individualitet, ägande och närhet uttrycks i det indoeuropeiska språket hindi, och hur de skiljer sig från vår tids europeiska språk.

Vi säger “detta är min penna” och menar ett exklusivt ägande, vi säger “detta är min vän” och menar ett förhållande av intimitet som inte blir mindre av att delas med flera. Så om vi säger “detta är min dikt”, vad menar vi då?
Upphovsrättens delirium är när du uppfattar din dikt på samma sätt som din penna, när den i själva verket är din vän. Lawrence Liang lät detta delirium illustreras av Daniel Defoe:

A Book is the Author’s Property, ’tis
the Child of his Inventions, the Brat
of his Brains; ’tis as much his own ,
as his Wife and Children

Arkivfebern är motgiftet till upphovsrättsdeliriet. I arkiverandet finns något som förnekar både bytesvärde och bruksvärde, ett eget sätt att förhålla sig till ägande och till tingslighet. Som Walter Benjamin skriver i Unpacking my library:

Thus there is in the life of a collector a dialectical tension between the poles of disorder and order. Naturally, his existence is tied to many other things as well: to a very mysterious relationship to ownership, something about which we shall have to say later; also, to a relationship to objects which does not emphasize their functional, utilitarian value – that is, their usefulness – but studies and loves them as the scene, the stage, of their fate. The most profound enchantment for the collector is the locking of individual items within a magic circle in which they are fixed as the final thrill, the thrill of acquisition, passes over them.

Efter Lawrence Liangs föredrag visade Pirate Cinema Berlin den kinesiska filmen Suzhou river. Valet var förstås ingen slump. Hela helgen kretsade kring kopplingen mellan floder och arkiv:

“The River as Archive” sounds like a highly speculative undertaking, but if we start in India, take a closer look at the struggles against displacement, expropriation, and the commodification of the biosphere, the function of the river as a repository of knowledge, as a highly contested medium that tends to resist the processes of privatization, commercial stratification and control, becomes instantly evident.

Still, the idea of the the public domain as the “Commons” is, at least metaphorically, based on solid ground, on land. One of the questions that Lawrence Liang brings to Berlin is if the place of shared knowledge shouldn’t rather be conceptualized as a body of water: the ocean, the sea, or the river – and why, in the imaginary world of Intellectual Property, water is exclusively reserved for the phenomenon of “Piracy”.

While we still “navigate”, or even “surf”, the often shallow waters of proprietary archives, a whole new universe of distributed repositories has emerged that is built on “streams”, or even “torrents”. These are not simply metaphors for the free flow of information, but highly advanced technologies and protocols that rely on the concept of the river, as archive, for reasons of performance and efficiency — and that threaten to obsolete the fortified repositories of information.

Följaktligen fortsatte evenemanget under lördagen med en tretimmars båttur på Spree (den berlinska floden som vissa hellre skulle kalla sjö) i strålande solsken. Ett trettiotal deltagare och massor av bubbelvin.

Oscar Swartz dök upp senare på lördagkvällen när det blev ännu mer piratbio, något han också nämner i en mycket läsvärd krönika från Berlin.