Briljanta återuppspelningar på Kunst-Werke

History Will Repeat Itself: Strategies of Re-enactment in Contemporary Art. Så lyder titeln för en alldeles fenomenal utställning, curerad av Inke Arns, som visas på Kunst-Werke Berlin till och med den 13 januari. Se den om du har möjlighet, och vik lite tid åt besöket (oss tog det uppemot fyra timmar).

Ämnet – ovanligt väl sammanhållet av en stark curatorisk insats – är inte i första hand historia (även om jag måste rekommendera utställningen extra mycket till mina historikerkollegor), utan om “återuppspelningar” av förgångna händelser. En uppsjö sätt på vilka samtidskonstnärer återuppspelat allt från vetenskapliga experiment och tidigare performances, till rockkonserter och revolutioner. Eller hur det har dokumenterat andras rekonstruktioner, varav det mest uppenbara exemplet (och det första som möter besökaren) är de amerikanska riter där tusentals män samlas för att återuppspela historiska fältslag.
Bland videoverken är det mest kända antagligen Pierre Huyghes The Third Memory som återuppspelar ett legendariskt bankrån tillsammans med den ursprunglige rånaren, efter att rånet redan en gång iscensatts i filmen Dog Day Afternoon med Al Pacino.
En av de mäktigaste installationerna återuppspelar, via en ambitiös uppsättning av medier, en händelse som aldrig ägde rum, bara nästan. Februari 1894 sprängdes den franska anarkisten Martial Bourdin i luften, på väg mot Greenwich-observatoriet i London, symbolen för den universella tideräkningen som han planerat ett storskaligt attentat emot. Bomben exploderade dock tidigare än han beräknat. Konstnärerna Rod Dickinson och Tom McCarthy föreställer sig hur olika aktörer och medier i samtiden hade återberättat attentatet om det lyckats.
Allra längst upp i Kunst-Werke återfinns ett videoverk som egentligen kanske faller utanför temat. Det är ingen återuppspelning, utan i grunden en simpel dokumentation av George Bushs statsbesök i Berlin 2002 – men som efter att man passerat genom våning efter våning av återuppspelningar framstår som något oerhört främmande. Korpys/Löffler fixade pressackreditering till statsbesöket, men inriktade sig mindre på presidenten än på alla de människor som omgav honom. Resultatet är samtidigt rysligt och skrattretande, även om det vore ännu starkare om vi sluppit den pålagda Brian Eno-musiken.

Utställningens ackompanjerande texter är skönt befriade från de värsta konstklischéerna om att ifrågasätta massmedierepresentationers äkthet. Inke Arns med medhjälpare lyckas riktigt bra med att låta frågorna om performativitet och kollektivt minne stå på vid gavel. Och självklart får hon in Walter Benjamin i det hela, som en udda metakommentar kring frågan om kopia och original.

Som en extra bonus visar Kunst-Werke på bottenplanet en installation av den israeliska konstnären Sigalit Landau. Stora rummet upplevde jag (med flera) visserligen som helt ointressant, en uppradning av objekt som luktar Paul McCarthy-tråk (eller snarare påminner visuellt om McCarthy, minus ketchuplukten). De mindre rummens installationer, däremot: vaga och vackra men samtidigt vassa kommentarer till israelisk vardag. (Och vi slipper pånäsanskrivande curatorskommentarer som jag störde mig lite på för ett år sen, när Landau sist visades på Kunst-Werke.) Dessutom ges möjligheten för besökaren att göra en inverterad kopia på medhavda nycklar. Ganska fascinerande!

History Will Repeat Itself: Strategies of Re-enactment in Contemporary Art. Så lyder titeln för en alldeles fenomenal utställning, curerad av Inke Arns, som visas på Kunst-Werke Berlin till och med den 13 januari. Se den om du har möjlighet, och vik lite tid åt besöket (oss tog det uppemot fyra timmar). Ämnet – ovanligt väl sammanhållet av en stark curatorisk insats – är inte i första hand historia (även om jag måste rekommendera utställningen extra mycket till mina historikerkollegor), utan om "återuppspelningar" av förgångna händelser. En uppsjö sätt på vilka samtidskonstnärer återuppspelat allt från vetenskapliga experiment och tidigare performances, till rockkonserter och revolutioner. Eller hur det har dokumenterat andras rekonstruktioner, varav det mest uppenbara exemplet (och det första som möter besökaren) är de amerikanska riter där tusentals män samlas för att återuppspela historiska fältslag. Bland videoverken är det mest kända antagligen Pierre Huygh