Entries from December 2007 ↓

Nu är den äntligen ute via bittorrent: Steal This Film II.

Jovisst har den redan visats offentligt, bland annat på WMAOYW i november då den utlöste smått spektakulära reaktioner från Konstnärsnämndens jurist. Fast nu är det (till skillnad från i den cam-version som cirkulerat på nätet) en helt färdigklippt version som släpps. Filmmakarna går vidare, framför allt till Asien, där de har ännu mer spännande filmidéer.

Filmat intervjumaterial som inte kom med i slutversionen av Steal This Film II kommer att göras tillgängligt för andra filmmakare. Inte bara som ett pliktskyldigt uppfyllande av ett open source-ideal där man slänger upp en torrent med hundra gigabyte osorterat material för den osannolika händelse att någon skulle orka ta sig flera veckor för att leta igenom det. Nej, allt källmaterial har försetts med undertexter – ett tidskrävande arbete som bland andra Sara jobbat med under hösten – så att det blir sökbart.

Sökningen kommer att ske via 0xdb.org, den fascinerande databas som Copyriot skrivit om tidigare. Själva filmen finns förstås där redan.

Uppdatering:
Alan Toner skriver en round-up.

En till uppdatering:
Två forskare, Christopher Kullenberg och Johnny Holmström, skriver ingående (och mycket entusiastiska) recensioner av filmen.

Nu är den äntligen ute via bittorrent: Steal This Film II. Jovisst har den redan visats offentligt, bland annat på WMAOYW i november då den utlöste smått spektakulära reaktioner från...

“Egypten tänker copyrighta sina pyramider“, basunerar rubrikerna till ett telegram som idag sprids i den internationella pressen.

Om detta vore sant skulle upphovsrättens ständia förlängning ta ett tidigare aldrig skådat språng, samtidigt som tröskeln för arkitektonisk verkshöjd sänktes drastiskt. Fast självklart kan det inte handla om copyright i egentlig bemärkelse, även om pajasen Zahi Hawass använder begreppet och nyhetsbyrån AFP okritiskt sprider det vidare. De citerar också hans uttalande om att den planerade egyptiska lagen “kommer att tillämpas i all världens länder”, vilket framstår som ganska absurt.

Generöst nog meddelar Zahi Hawass att konstnärer ska tillåtas att avbilda pyramider “så länge som de inte gör exakta kopior”. Så några förnyade attacker mot Kopimi lär inte vara omedelbart förestående.

För övrigt sägs det att WIPO använt bilder på pyramiderna som illustration till upphovs- och patenträttens förträfflighet i en serie ägnad att indoktrinera barn. PDF:en verkar dock vara borttagen från deras sidan. (Om någon sitter på copyright_cartoon.pdf, hojta gärna till.)

“Egypten tänker copyrighta sina pyramider“, basunerar rubrikerna till ett telegram som idag sprids i den internationella pressen. Om detta vore sant skulle upphovsrättens ständia förlängning ta ett tidigare aldrig skådat...

Förra helgen bevistades i Berlin det näst sista evenemanget inom projektet Oil21 (vilket kulminerade med en konferens i oktober, fortsatte i Umeå, varefter en del tankar som kommit upp sammanfattades i en längre text om “general rights management”).

Efter ett besök på Kunst-Werke blev det så förra lördagen dags att ta sig till den rymliga lokal – belägen mellan Museum für Kommunikation och Nordkoreas ambassad – där Oil21-aktiviteterna tillfälligt huserar efter avskedet från Bootlab. Fredagkvällens gäst var Lawrence Liang, advokat och kulturteoretiker, verksam vid Alternative Law Forum i Bangalore. Till sitt föredrag hade han valt den eleganta rubriken “Archive fevers & copyright deliriums“.

Archive, archivum, archeion, arche, arcanum, archaic, acheron… Lawrence Liang tog, som redan föredragstiteln antytt, ett avstamp hos Jacques Derrida, som i en sen text hävdat att “Det finns ingen politisk makt utan kontroll över arkivet, om inte minnet”. (Samma text bildar även utgångspunkt för Florian Cramers analys av fildelningsnätverken, skriven under Gnutella men fortfarande intressant.)

Nu uppehöll sig Lawrence Liang inte särskilt länge vid fransk filosofi, utan konstaterade mest att arkiv numera kan innebära något långt mindre stabilt än det “hus för överheten” som grekiskans archeion ursprungligen betyder. Sedan kastade han sig snabbt vidare i egna exempel från såväl Europa som Asien.

Henri Langlois (1914-77) hette den legendariska grundaren till Cinémathèque Française. Lawrence Liang visade hur detta arkiv vuxit fram ur en tidig piratbiograf, hur samlandet av film skett utan formella tillstånd, i lagens gråzoner – och hur filmarkiven på flera håll inte legaliserades ordentligt förrän på 1970-talet. Henri Langlois var, som arkivarier är, rädd för eld. Filmarkivet spred han därför ut bland sina vänner, filmer grävdes ned i trädgårdar, lades i badkar, allt för att ingen enskild eldsvåda skulle kunna radera hela arkivet.

Ursprunget till det som Derrida kallade “arkivfeber”, det som i någon mening fungerar som drivkraft bakom alla arkiveringar, spårar alltså Liang till en paranoid rädsla för eld. En rädsla som alltså bland annat drev Henri Langlois att radikalt decentralisera den tidiga versionen av det som blev världens största filmarkiv. I vår tid är dock eld ingen dominerande kraft bakom förstörelsen av arkiv. Andra hotbilder seglar upp, vilket får arkiven att organiseras enligt andra principer.

Alan Toner påpekade i den följande diskussionen, angående attackerna mot bittorrent-trackers som används för att länka samman privata arkiv till megaarkiv, att vad vi idag är rädda för är inte förstörandet av själva filerna, utan förstörandet av de communities som står för detta sammanlänkande. “Now the fight is not to protect your downloads, or to protect your files, it’s a fight to protect your friends“.

Walter Benjamins intresse för samlaren som gestalt blev utgångspunkt för en kritik av vad Lawrence Liang beskrev som “the equation of the self and own in western metaphysics“. Ett mycket intressant resonemang fördes om det intima förhållande till objekt som uppvisas hos samlare och om hur språkliga uttryck för ägande kan innebära fullständigt skilda saker. Flera intressanta exempel gavs på hur individualitet, ägande och närhet uttrycks i det indoeuropeiska språket hindi, och hur de skiljer sig från vår tids europeiska språk.

Vi säger “detta är min penna” och menar ett exklusivt ägande, vi säger “detta är min vän” och menar ett förhållande av intimitet som inte blir mindre av att delas med flera. Så om vi säger “detta är min dikt”, vad menar vi då?
Upphovsrättens delirium är när du uppfattar din dikt på samma sätt som din penna, när den i själva verket är din vän. Lawrence Liang lät detta delirium illustreras av Daniel Defoe:

A Book is the Author’s Property, ’tis
the Child of his Inventions, the Brat
of his Brains; ’tis as much his own ,
as his Wife and Children

Arkivfebern är motgiftet till upphovsrättsdeliriet. I arkiverandet finns något som förnekar både bytesvärde och bruksvärde, ett eget sätt att förhålla sig till ägande och till tingslighet. Som Walter Benjamin skriver i Unpacking my library:

Thus there is in the life of a collector a dialectical tension between the poles of disorder and order. Naturally, his existence is tied to many other things as well: to a very mysterious relationship to ownership, something about which we shall have to say later; also, to a relationship to objects which does not emphasize their functional, utilitarian value – that is, their usefulness – but studies and loves them as the scene, the stage, of their fate. The most profound enchantment for the collector is the locking of individual items within a magic circle in which they are fixed as the final thrill, the thrill of acquisition, passes over them.

Efter Lawrence Liangs föredrag visade Pirate Cinema Berlin den kinesiska filmen Suzhou river. Valet var förstås ingen slump. Hela helgen kretsade kring kopplingen mellan floder och arkiv:

“The River as Archive” sounds like a highly speculative undertaking, but if we start in India, take a closer look at the struggles against displacement, expropriation, and the commodification of the biosphere, the function of the river as a repository of knowledge, as a highly contested medium that tends to resist the processes of privatization, commercial stratification and control, becomes instantly evident.

Still, the idea of the the public domain as the “Commons” is, at least metaphorically, based on solid ground, on land. One of the questions that Lawrence Liang brings to Berlin is if the place of shared knowledge shouldn’t rather be conceptualized as a body of water: the ocean, the sea, or the river – and why, in the imaginary world of Intellectual Property, water is exclusively reserved for the phenomenon of “Piracy”.

While we still “navigate”, or even “surf”, the often shallow waters of proprietary archives, a whole new universe of distributed repositories has emerged that is built on “streams”, or even “torrents”. These are not simply metaphors for the free flow of information, but highly advanced technologies and protocols that rely on the concept of the river, as archive, for reasons of performance and efficiency — and that threaten to obsolete the fortified repositories of information.

Följaktligen fortsatte evenemanget under lördagen med en tretimmars båttur på Spree (den berlinska floden som vissa hellre skulle kalla sjö) i strålande solsken. Ett trettiotal deltagare och massor av bubbelvin.

Oscar Swartz dök upp senare på lördagkvällen när det blev ännu mer piratbio, något han också nämner i en mycket läsvärd krönika från Berlin.

Förra helgen bevistades i Berlin det näst sista evenemanget inom projektet Oil21 (vilket kulminerade med en konferens i oktober, fortsatte i Umeå, varefter en del tankar som kommit upp sammanfattades...

I eftermiddag ska det tydligen disputeras ännu en filosofie doktor som ägnat sina senaste år åt att klura på hur man kan hjälpa skivbolagen att hålla drömmen om filförsäljning vid liv. “Exploring the Online Music Market. Consumer Characteristics and Value Perceptions” lyder titeln på den avhandling som producerats av Maria Styvén vid avdelningen för industriell marknadsföring – en vetenskaplig disciplin som, ska erkännas, jag inte har det minsta hum om – på Luleå tekniska universitet.
Avhandlingen finns upplagd som PDF, men varför någon människa skulle vilja läsa den är högst oklart. Det räcker att bläddra runt lite samt läsa hennes abstract för att inse det magra resultatet och sucka djupt över forskningspengarnas fördelning i Sverige.

Maria Styvén har bestämt sig för att det är ett problem att folk i allmänhet visar väldigt lågt intresse för att köpa exemplar av inspelad musik via internet. Hon kommer fram till att en anledning är att DRM har misslyckats, eftersom folk inte vill köpa en fil låst till en viss hård- och mjukvarukonfiguration. Not really rocket science. Vidare är det bra med stort utbud. Nähä? Slutligen – håll i er – levererar Maria Styvén ett kvantitativt resultat av högsta precision:

a downloadable song should cost 5–6 SEK, i.e. about half of the current price.

Dåså – bara att köra!

Resultaten kom Marie Styvén fram till genom att intervjua 870 “svenska konsumenter”. Urvalet, berättar hon i avhandlingens metoddel, gjordes genom “purposive sampling”. Det vill säga att “forskaren baserar urvalet på sitt personliga omdöme och väljer fall med ett specifikt syfte i åtanke”. Hennes kriterium uppges ha varit att “respondenterna skulle vara musiklyssnare och internetanvändare”.
Ingenstans i avhandlingen hittar jag någon form av problematisering av konsumentrollen. Ej heller någon substantiell diskussion om upphovsrätten och dess sätt att definiera “exemplar” och andra nyckelkategorier i sammanhanget. Än mindre återfinns reflektioner över den inspelade musikens roll i en tid av tilltagande kulturellt överflöd.

Däremot förekommer följande formel: {[(N₁-1)/(N₁+N₂-2)] x SE₁²+ [(N₂-1)/(N₁+N₂-2)] x SE₂²}. Vad det är som Maria Styvén sålunda kalkylerar fram har jag ärligt talat inte orkat kolla upp. Kanske den banbrytande siffran “5-6 SEK”.

Förlåt mig, det är förstås djupt orättvist av en historiker att slunga iväg en sådan här diss. Men jag hade verkligen önskat att få se meningsfull forskning om digital musik från exempelvis kollegorna på Luleå tekniska universitet. När man läser sånt här känns det däremot närmast pinsamt att vara en del av den akademiska världen.

I eftermiddag ska det tydligen disputeras ännu en filosofie doktor som ägnat sina senaste år åt att klura på hur man kan hjälpa skivbolagen att hålla drömmen om filförsäljning vid...

History Will Repeat Itself: Strategies of Re-enactment in Contemporary Art. Så lyder titeln för en alldeles fenomenal utställning, curerad av Inke Arns, som visas på Kunst-Werke Berlin till och med den 13 januari. Se den om du har möjlighet, och vik lite tid åt besöket (oss tog det uppemot fyra timmar).

Ämnet – ovanligt väl sammanhållet av en stark curatorisk insats – är inte i första hand historia (även om jag måste rekommendera utställningen extra mycket till mina historikerkollegor), utan om “återuppspelningar” av förgångna händelser. En uppsjö sätt på vilka samtidskonstnärer återuppspelat allt från vetenskapliga experiment och tidigare performances, till rockkonserter och revolutioner. Eller hur det har dokumenterat andras rekonstruktioner, varav det mest uppenbara exemplet (och det första som möter besökaren) är de amerikanska riter där tusentals män samlas för att återuppspela historiska fältslag.
Bland videoverken är det mest kända antagligen Pierre Huyghes The Third Memory som återuppspelar ett legendariskt bankrån tillsammans med den ursprunglige rånaren, efter att rånet redan en gång iscensatts i filmen Dog Day Afternoon med Al Pacino.
En av de mäktigaste installationerna återuppspelar, via en ambitiös uppsättning av medier, en händelse som aldrig ägde rum, bara nästan. Februari 1894 sprängdes den franska anarkisten Martial Bourdin i luften, på väg mot Greenwich-observatoriet i London, symbolen för den universella tideräkningen som han planerat ett storskaligt attentat emot. Bomben exploderade dock tidigare än han beräknat. Konstnärerna Rod Dickinson och Tom McCarthy föreställer sig hur olika aktörer och medier i samtiden hade återberättat attentatet om det lyckats.
Allra längst upp i Kunst-Werke återfinns ett videoverk som egentligen kanske faller utanför temat. Det är ingen återuppspelning, utan i grunden en simpel dokumentation av George Bushs statsbesök i Berlin 2002 – men som efter att man passerat genom våning efter våning av återuppspelningar framstår som något oerhört främmande. Korpys/Löffler fixade pressackreditering till statsbesöket, men inriktade sig mindre på presidenten än på alla de människor som omgav honom. Resultatet är samtidigt rysligt och skrattretande, även om det vore ännu starkare om vi sluppit den pålagda Brian Eno-musiken.

Utställningens ackompanjerande texter är skönt befriade från de värsta konstklischéerna om att ifrågasätta massmedierepresentationers äkthet. Inke Arns med medhjälpare lyckas riktigt bra med att låta frågorna om performativitet och kollektivt minne stå på vid gavel. Och självklart får hon in Walter Benjamin i det hela, som en udda metakommentar kring frågan om kopia och original.

Som en extra bonus visar Kunst-Werke på bottenplanet en installation av den israeliska konstnären Sigalit Landau. Stora rummet upplevde jag (med flera) visserligen som helt ointressant, en uppradning av objekt som luktar Paul McCarthy-tråk (eller snarare påminner visuellt om McCarthy, minus ketchuplukten). De mindre rummens installationer, däremot: vaga och vackra men samtidigt vassa kommentarer till israelisk vardag. (Och vi slipper pånäsanskrivande curatorskommentarer som jag störde mig lite på för ett år sen, när Landau sist visades på Kunst-Werke.) Dessutom ges möjligheten för besökaren att göra en inverterad kopia på medhavda nycklar. Ganska fascinerande!

History Will Repeat Itself: Strategies of Re-enactment in Contemporary Art. Så lyder titeln för en alldeles fenomenal utställning, curerad av Inke Arns, som visas på Kunst-Werke Berlin till och med...

Angående antifacebookianismen noteras att Ingemar gjorde slag i saken och dumpade Facebook i samband med “Leaving Facebook Day” förra veckan. Konsekvent.
Å andra sidan hittade jag en artikel i Soda, studentkårens tidning på Södertörns högskola, under den underliga rubriken “Facebook – en frivillig inkvisition”, skriven av litteraturvetarstudenten Annika Berg. Hon antyder inte möjligheten att frivilligt stå utanför, utan manar i stället till att idka återhållsamhet med hur mycket personlig information som man delar med sig av i det dagliga facebookandet.
Först ett kort men intressant resonemang om bekännandets roll från medeltiden till dagens politiska spel, med utgångspunkt i Foucault. När samma perspektiv sedan ska appliceras på Facebook faller det däremot pladask, med följande slutkläm:

I varje relation har den som vet mest om den andre ett övertag. På gott och ont. Precis som i den gamla devisen om att kunskap är makt. Det är ju delvis därför vi studerar. Kunskapen och makten finns överallt. Men där makt finns existerar ofta ett förtryck. Värt att tänka på nästa gång du loggar in på Facebook.

Att se frasen “där makt finns existerar ofta ett förtryck” åberopas med hjälp av Foucault är ganska plågsamt. Makt (liksom motstånd) var för Foucault “en tät väv, som går tvärs igenom apparaterna och institutionerna utan att riktigt ta fäste där”. Han förhöll sig till frågan om makt som strateg. Frånvaro av makt vore otänkbart och minst av allt något att sträva efter.
Frågan om “förtryck” vänder Foucault på huvudet (tydligast i Viljan att veta). I stället för att fråga “varför är förtryckta”, frågan han “varför säger vi med sådan lidelse att vi är förtryckta”. Är kritiken mot makten möjligtvis “en del av samma historiska nät som det tar avstånd från”?

Ska inte försöka besvara den frågan, i relation till kritikstormen mot Facebook, just nu. Räcker med att konstatera att själva försiktigheten i användandet av Facebook, valet av angreppspunkter för kritik (som alltid väljer bort något), självklart inte kan ses som något externt i förhållande till den makt och den subjektivering som sker på nätcommunities. Annars kan jag bara, så där i allmänhet, stå fast vid antingen-eller-hållningen som pläderats i tidigare inlägg. Binärt! Återkommer nog till frågan en gång till framöver.

Angående antifacebookianismen noteras att Ingemar gjorde slag i saken och dumpade Facebook i samband med “Leaving Facebook Day” förra veckan. Konsekvent. Å andra sidan hittade jag en artikel i Soda,...

.

OK, two things. One little snippet first. One of the weird things, I think: On my MP3 player I have Good Vibrations by the Beach Boys, one of my all-time favourite tracks I never listen to. The other day, when I was walking down the street, I heard it coming out of a shop and I just: “That is fantastic!”
Now, I love hearing accidental music, when I’m not expecting it, and that’s maybe what some people find offensive. They only hear music when they decide that they want to hear it but I often like it best when I just hear a snippet of it, or is in the background … [?] … “what’s that track?” That’s when it can excite me. That’s one thing I wanted to say.

The other thing: Now that we theoretically can listen to any piece of music from the entire history of recorded music, almost wherever, whenever, while doing whatever we want, that’s fundamentally changing our relationship with music and what we want from music and… And… And I don’t know what that’s gonna lead to! But it’s gonna lead somewhere pretty exciting.
It almost feels like recorded music was very much a 20th century thing. How we’ve all grown up thinking about music as this recorded thing. Of course we go along and see a band or an orchestra but it is the albums that define the careers of a musician. I don’t think that’s gonna carry on being the same, that’s gonna work in a different way.

I started it as a privat thing. I set up a website, not… not… and I wasn’t gonna go and PR it. But it instantly, almost overnight was attricting tens of thousands of people to it! So it obviously touched to a nerv. So it wasn’t me going out pushing myself, and I’ve kept myself out of the sight. If you go to nomusicday.com you don’t say “HEY, this is the wacky world of Bill Drummond!” or anything. It’s just a standalone thing.

I want to create a way of working where most of what I do doesn’t involve me. People would come across it and have no knowledge of who I am or what I used to do in the past, and that usually gives it a strength. With this – BBC Radio Scotland embracing No Music Day – I hade to enter the frame, I had to put myself up.

We’re all aware that ticket sales for gigs have been going up and up and up over the last five or six years, and I’m sure that’s because recorded music has lost its flavour.

Transcript from an interview with Bill Drummond on BBC Radio Scotland on November 21, which I ripped partially, as the readers of No Music Day’s blog post (in Swedish) here at Copyriot might have noticed.

Tomorrow I’ll bring these fascinating questions with me to a seminar about “how to create mechanisms that make people affected, surprised and blown away by music”. Yes, the event statement is extremely bright! Hosted by our lovely friends at Hybris recordings.

. OK, two things. One little snippet first. One of the weird things, I think: On my MP3 player I have Good Vibrations by the Beach Boys, one of my...