Entries from November 2007 ↓

Viljans triumf

Ett pressmeddelande från tyska avdelningen av skivbolagslobbyn Ifpi förtäljer att eleverna vid en sydtysk småstadsskola har “bildat en mänsklig gitarr, som symbol för värdesättandet av musik och respekten för kreativitet”.
Aktionen ägde rum efter att eleverna haft en temavecka om musik, där de fått pröva på att göra egna låtar och “själva bli upphovsmän”, berättar pressmeddelandet från Ifpi. “Eleverna vill sända en signal om att illegal nedladdning inte är någon småförseelse” [kein Kavaliersdelikt].
Vad kan tydligare symbolisera den saken än en mänsklig gitarr?

Pressmeddelandet ger intryck av att skoleleverna ställde upp sig i formation närmast spontant, ungefär som under kulturrevolutionen. Elaka tungor – däribland Janko Röttgers – menar dock att följande detalj från övre hörnet antyder att eleverna kan ha kommenderats av överordnade lärare:

Andra har noterat den slående mängden av vita skor. Uppenbarligen spelar de en symbolisk roll, men vilken?

Hur som helst måste vi välkomna tyska Ifpi till performancekonstens värld. Även om debutverket är relativt småskaligt, anspelar det djärvt på tidigare exempel ur den tyska historien på estetiskt bruk av folkmassor i symboliska formationer.

Musikens metadata, metaforerna & makten

För ungefär två veckor sedan satt vi på Oderberger Straße i Berlin och åt frukost. Ur kaféhögtalarna ljöd en poplåt som ett par av oss kände igen starkt men ingen kunde placera. Medan låten närmade sig sitt slut plockade Brokep fram sin SonyEricsson-telefon, höll den i luften tio sekunder och väntade medan den kopplade upp sig mot en databas. Sedan kunde korrekt metadata i form av artist- och låtnamn avläsas på telefonens skärm.
Jag blev ganska förbluffad. Dels för att jag inte hade en aning om att så avancerade tillämpningar av denna teknik fanns tillgängliga på konsumentmarknaden för mobiltelefoner. Dels vid tanken på vilken makt som ligger i tillgången till index över akustiska fingeravtryck

Tjänsten i fråga kommer från företaget Gracenote, som dominerar marknaden för databaser med musikmetadata. Deras första viktiga tjänst var CDDB, som är den databas som gör det möjligt för exempelvis iTunes att identifiera en ny cd som sätts in i datorn, så att användaren slipper skriva in artistnamn och låttitlar manuellt när cd:n rippas till mp3. På så vis har CDDB utan tvekan tjänat som viktig smörjolja såväl för fildelningsnätverk som för Last.fm. Samtidigt är det långt ifrån alltid självklart vad som egentligen ska stå var i musikens ID3-taggar (särskilt oklart är det med klassisk musik, men även med dj-mixar) – redan i det avgörandet ligger en makt som sträcker sig långt in i de privata arkivens organisation.
Tekniken bakom CDDB bygger på att det är ytterst sällan som två cd-skivor består av exakt lika många och långa spår. En nästan unik siffra kan därför räknas ut från skivans spårtabell, för att sedan i CDDB:s databas knytas till metadata om musiken. Däremot kan tekniken inte användas för att identifiera enskilda spår, exempelvis på hembrända blandskivor, eller delar av spår.
Uppgifterna verkar numera oftast rapporteras in till databasen rutinmässigt från vartenda cd-presseri. (Åtminstone funkade det så när vi gav ut en skiva häromåret.)
Från början var det dock mängder av frivilliga som byggde upp databasen, i tro på löftena om att den skulle förbli fri och öppen för alla att använda. Efter att företaget sålts och bytt namn till Gracenote infördes dock, från 2001, restriktioner för åtkomst till databasen. Licenserna förbjuder bland annat program att förlita sig på alternativa databaser parallellt. En rad sådana har nämligen skapats av folk som blev besvikna på hur CDDB låste in informationen. Mest känt bland dessa öppna alternativ är kanske MusicBrainz.

Att känna igen cd-skivor på spårlängd är en sak, att känna igen enskilda ljudfiler utifrån de ljud de innehåller en långt mer avancerad. Även MusicBrainz har utökat sin databas med akustiska fingeravtryck. Har använt dessa ibland, med hjälp av OSX-klienten iEatBrainz, för att korrigera informationen på dåligt taggade mp3-filer från fildelningsnätverken. Det har funkat sådär.

Gracenote verkar spela i en helt egen division, vad gäller identifiering av musik med hjälp av akustiska fingeravtryck. Tjänsten som de säljer till bland andra SonyEricsson behöver ju inte ens en hel ljudfil, utan klarar även galant av korta musikfragment inspelade i bullriga miljöer. Kanske återstår det ännu för oss att inse hur mycket makt som samlas i en sådan databas.
Så har upphovsrättskomplexet något att säga till om här? Oklart. Databasen i sig borde de inte kunna invända mot, men de förfrågningar till den som skickas från mobiltelefonanvändare borde ske i form av ljudklipp som överförs. Där har Ifpi en åtminstone hypotetisk hållhake på Gracenote. Antagligen blidkas de av länkarna till filförsäljningstjänster, samt av vetskapen om att Gracenote knappast släpper tillgången till databasen eller källkoden till sin mjukvara fri.

För vad skulle hända då, om ett konkurrerande projekt växte fram under en fri licens? Ponera att det fanns en minst lika avancerad databas över akustiska fingeravtryck, kapabel att identifiera även korta och imperfekt inspelade musiksnuttar, men som var fri att använda. En sak är säker: Skivbolagslobbyn skulle göra allt för att stoppa det.

I Ifpis krigsstrategi inför 2007 framställs “digital stream ripping” som ett av de allvarligaste hoten mot skivindustrin. Vad som skrämmer dem är inte att den som spelar in från digitala radioströmmar kan få ljudfiler med överlägsen ljudkvalitet, utan att ljudfilerna kan “automatiskt identifieras och separeras“. Kort sagt, att distinktionen mellan “streaming” och “downloading” ska avslöjas som det metaforiska hittepå som den faktiskt är. Ifpi kräver statens hjälp att kriminalisera sådana bruk av (ej upphovsrättsskyddad) metadata.

Amerikanska kongressen behandlar nu ett beställningsverk från skivindustrin, PERFORM Act kallad. Lagförslaget skulle innebära att nätradiostationer (eller “radioliknande tjänster” i allmänhet) tvingas att införa någon slags DRM-spärrar på sina ljudströmmar, förutsatt att de även levererar metadata om musiken som spelas.
Självklart blir sådana spärrar en barnlek att kringgå, men där DRM fallerar tar meta-DRM vid: program som låter en kringgå spärrarna och spela in nätradio i form av separerade spår (vilket en rad program gör idag) skulle då bli olagliga att framställa och att sprida. En senator som stödjer lagförslaget motiverar det så här:

Historically, a radio service simply allowed music to be performed and listened to by an audience. However, with the advent of new music services, the line between passive listening performances and reproduction and distribution has been blurred.

Senatorn menar alltså att den förändringen är något dåligt, något som lagstiftarna måste ingripa mot! Tydligare kan det knappast bli. Räkna med att identisk lobbying drar igång på bred front i Europa, så fort skivlobbyn känner att de rott hem en seger i USA. Vi har bara sett början på detta krig om mediemetaforerna.

Är det förresten någon som har testat The Last Ripper, som uppges rippa Last.fm-radio till välsorterade och vältaggade mp3-filer på hårddisken? Intressant legal gråzon!

Fast i abstraktionerna

Johanne Schmidt-Nielsen, folketingskandidat för det danska vänsterpartiet Enhedslisten har “erkänt” att hon fildelar musik. Tydligen har detta rört upp ett väldigt ståhej i det politiska Danmark. Knökhögern vrålar sig blå. Ifpi skickar en allvarsam kommuniké med ganska obegripligt resonemang. (De påstår att Schmidt-Nielsen menar “att staten ska bestämma hur konsumenterna ska få sin musik levererad”, trots att det är de som kräver statens hjälp att monopolisera kopieringen.)

Sjukast av allt är att alla – inklusive Schmidt-Nielsen själv, som förespråkar “kompensationslösningar” – förutsätter att den abstrakta gruppen “artisterna” förlorar på att hon medverkar i kopiering av musik. Detta utan att någon vet vilka artister det rent konkret gäller, än mindre tillfrågar dem. Vore det inte intressantare om hon kunnat specificera sin fildelning och på så vis öppna för en diskussion med plats för gråzoner? För som det ser ut nu har hennes utspel enbart bidragit till att ytterligare spika fast de helt ofattbart efterblivna perspektiv som danska Ifpi glatt spelar vidare på. Allt som Johanne Schmidt-Nielsen nu har uppnått är en billig partipolitisk poäng.

Jag tror, eller vill åtminstone tro, att positionerna rört sig åtminstone en liten bit framåt i Sverige under de senaste två åren eller så. Även om kanske inte alla gått med på att fildelningsdebatten är död och begraven, har frågeställningarna tenderat att förfinas något. Allt mer sällan uppmålas bilden av “musikerna” som ett anonymt och enhetligt kollektiv, hotat av kopieringen. Inte minst har en viktig insats gjorts av independentbolag som säger ifrån, och tydliggjort att “artisterna” är en helt meningslös samlingsbeteckning på ett myller av musikskapare, vars olika relationer till fildelningsnätverk och andra kopieringstekniker varierar ännu mer än bland befolkningen som helhet.

Förra året hade vi ett liknande fall på hemmaplan. Då var det Karlskronas sympatiske kulturchef Ivan Wenster som “erkände” fildelning av musik. Genast gjorde någon en polisanmälan mot honom, uppenbarligen av någon som ansåg sig kunna tala i samtliga musikers namn och ansåg sig övertygad om att samtliga var kategoriska motståndare mot att kopieras. Bisarrt nog inleddes en förundersökning. Idiotin fick dock ett slut genom ett blixtnedslag.

Fler bekännelser av dessa slag behövs inte. Att offentliga personer träder fram och “erkänner” att de deltar i ospecificerad fildelning bidrar till att spika fast de abstraktioner som skulle behöva luckras upp. För att röra diskussionen ut ur efterblivenheten vill det till att den handlar om konkreta fall.


Bilden: Filmen där Piratbyrån begraver fildelningsdebatten visas på en kulturfestival i Belgrad i somras.
Manus till ritualen har även publicerats av några serbiska kopimister i en bok [pdf] – upptäckte vi när vi träffade dem i Berlin förra veckan.

Angående antifacebookianismen

Tidigare denna höst uppnåddes någon slags kulmen kring Facebook bland svenska nätanvändare. Alla kunde vittna om den närmast komiska mängden vänskapsförfrågningar som vällde in.
Som ett skolexempel på dialektik, ser vi nu en antites välla fram – en antites som inte har sin bas bland icke-användare, utan tvärtom organiseras och kommuniceras inne i Facebook och bland annat kommer till uttryck i en nästan lika komisk mängd inbjudningar till Facebook-kritiska Facebook-grupper och Facebook-organiserade exodusplaner.

Denna hastigt framvällande antifacebookianism kan förtjäna några reflektioner. Antagligen kommer de att provocera en och annan, förhoppningsvis till konstruktiva kommentarer.
Först av allt vill jag dock spola tillbaka tiden ett par månader (en kort tid i vissa sammanhang, men en evighet på Facebook) och citera några ord ur en konversation jag deltog i.

Carl-Michael Edenborg | 9:25am | August 24th
läste förresten ditt facebook-inlägg. hos mig väcker den här sajten en vag, men rätt otäck känsla, något av en ångest. och det faktum att den just nu fullständigt exploderar – sex vänner till mig medlemmar igår – är också kusligt… går vi leende in i gaskammaren?

Rasmus Fleischer | 9:32am | August 24th
vi måste gå leende in i gaskammaren med så taktfasta steg att vi kan marchera ut på andra sidan igen!

Drastiskt uttryckt, jovisst. Står dock fast vid min etiska grundhållning angående Facebook: Antingen står man helt utanför. Eller så väljer man att vara med helt i spelet och driva sin inställning i riktning mot överaffirmation. Inga mjäkiga mellanlägen, inga “jag är med, men jag vägrar bli taggad på bilder”!
Jag har full respekt för de som väljer det första alternativet, att stå utanför, men själv valde jag det andra. Att överaffirmera är inte detsamma som att vara okritisk, det innebär bara att man låter sig drivas av nyfikenhet snarare än av skepsis.
Min personliga övertygelse är att överaffirmationen dessutom bidrar till att föra flugan närmare sitt slut, och till att göra detta slut mer fullständigt. För visst känner vi intuitivt att slutet annalkas? Inte slutet som i att alla användare lämnar Facebook och sajten läggs ned, men slutet på hegemonin, på magin, på den buzzande känslan av eskalation. Jag föredrar att detta slut blir så drastiskt som möjligt, framför att folk fortsätter logga in varannan dag men låter aktiviteten gå på sparlåga. Däremot tror jag inte riktigt på att slutet kan forceras fram.
Fick en inbjudan – via Facebook såklart, i god dialektisk anda – till “Leaving Facebook-day“. Vissa planerar att kollektivt och definitivt lämna Facebook den 30 november. Rätt snyggt, men personligen kan jag inte riktigt köpa det. Jag föredrar en burnout framför en räddhågsen flykt, och när jag läser motiven ställer jag mig i instiktiv opposition mot formuleringar som dessa:

Facebook steals your time and makes you passive. We are starting an appeal for leaving Facebook and to start living life as it is supposed to be. /…/
We are also alarmed by the reports that Facebook actually owns the rights of the photos you upload. /…/
We noticed ourselves that the twisted way in which we expose ourselves on the net has come to absurdities, so this is also a plead for people to heighten their integrity.

Angående detta med att Facebook “äger dina foton” så har det blivit uppblåst på ett ganska löjligt sätt. Alla som någon gång klickat “accept” när de installerat en programvara borde väl ändå ha fattat att allt som företag skriver i avtalstexter inte är giltigt i praktiken. Enligt den kontinentala upphovsrättstradition som gäller i Sverige går exempelvis inte den ideella rätten att avtala bort. Släpp upphovsrättsparanoian, snälla. Den bidrar föga till förståelsen av hur obetalt immateriellt arbete utnyttjas i dagens ekonomi.

Den andra aspekten, gällande “personlig integritet”, har förstås mer koppling till verkliga förhållanden. Men det är minst sagt märkligt att alla rädslor då projiceras på just Facebook, och endast på Facebook – av folk som gladeligen kopplar samman sina sökningar, bloggningar, rss-prenumerationer och en massa annat via Google.
En avgörande skillnad mellan Google och Facebook är just att Google inte är en fluga på samma sätt, utan fortsätter att i år efter år koppla samman allt fler av våra nätaktiviteter. Jag vill inte mana till fullständig Googleparanoia, men däremot uppmana alla som odlar tankar av obehag att rikta dem rätt. Låt Facebook vara den fluga det bör vara, och problemet är (nästan) ur världen.

Jag vill uttrycka saken så här: Facebook är ingen plats, det är en händelse. Lite hårdraget. Testa att tillämpa det perspektivet på samtalen som sker medan antifacebookianismen kulminerar!
När en händelse är på väg att ta slut, är dess mening ännu öppen. Då gäller det att dra erfarenheter av vad som förändrats i ditt liv. Att kritiskt reflektera över vad det var som var så läskigt och vilka andra skepnader dessa tar sig eller kommer att ta sig på nätet. Men också om att plocka russin ur kakor och baka nya.

Soulseek

Överallt frågar folk efter alternativ till Oink, musiktrackern som slaktades av IFPI för en dryg vecka sedan.
Sådana alternativ växer säkert fram i form av andra bittorrent-trackers. Men kom ihåg att p2p-fildelning inte är synonymt med bittorrent-protokollet!
Dels börjar det bli hög tid att ersätta bittorrent med ett bättre protokoll, något som The Pirate Bay jobbar på. Men framför allt finns fortfarande fildelningsnätverk som, till skillnad från torrenttekniken (och dess efterföljare), intesvärmar” filöverföringarna utan laddar “en-till-en”, och som inte förlägger sökfunktionen till en webbsida utan samlar allt i en och samma klient. Old school.

Personligen ledde sänkningen av Oink till att jag idag åter, efter ett långt uppehåll, började använda Soulseek (närmare bestämt OSX-klienten soulseeX). Det var ett glatt återseende!
Visst är skillnaderna mot Oink stora. För det första går det generellt långsammare att få hem ett album med Soulseek – fast vissas extrema fixering vid nedladdningshastighet har jag aldrig begripit mig på, lika lite som vissa mäns fixering vid snabba bilar. Och långsamt går det verkligen inte.
För det andra är arkivet betydligt instabilare. Medan man på en bittorrent-tracker genast kan kolla om en torrent finns eller inte, kan en sökning på Soulseek ge olika resultat från en minut till en annan, och nedladdningar avbryts ibland. Däremot förefaller Soulseeks utbud vara större än någonsin och – faktiskt, om man har lite tålamod – betydligt mer omfattande än Oinks. Har idag hittat en massa udda material av föga kända band som aldrig dök upp på Oink.

Viktigaste skillnaden rör dock interaktionen användare emellan. Det är sant att Oink hade ett väl utvecklat community som i anslutning till torrentfilerna diskuterade musiken. Men old school-p2p-klienterna erbjuder något mer än denna rent verbala interaktion, med möjligheten att bläddra igenom varandras kataloger med delade filer. En helt annan typ av kommunikation, ett helt annat sätt att upptäcka ny musik, som helt enkelt saknar motsvarighet i bittorrent-världen.

Soulseek leder min upptäckarlusta i andra riktningar. Mindre styrda av texter publicerade på webben, mer av hur okända människor byggt upp sina musikarkiv, och av slumpen. Ta bara en sån sak som att titta på listan över vilka som för ögonblicket laddar upp musik från en, gå in hos någon som verkar ha särskilt god smak och förutsättningslöst ströva runt bland kataloger och starta nedladdningar av saker man bara har ett ytterst löst hum om att man kanske gillar.
Som ett extra bonus inleder folk riktigt ofta spontana chattkonversationer. Efter att jag börjat ladda ner ett purfärskt album med Boxcutter – rekommenderas för övrigt å det varmaste – upplyste någon mig om w-ki.com, en slags blogg fylld med piratlänkar till aktuell elektronisk musik som lagts upp på diverse fildeponeringssidor. (För övrigt är det obegripligt att folk använder det ofantligt störiga Rapidshare. Om man nu vill använda dessa sidor finns annars Zshare.)

För de av er som glömt bort det, är detta inlägg tänkt som en liten påminnelse om att det faktiskt finns högst livaktiga fildelningsnätverk även utanför bittorrentvärlden. Inte bara soulseek, även om jag har dålig koll på DC och annat.
Fildelningen är mångfacetterad och bör så förbli. Tänk därför inte att “fildelningens framtid” (i singularis) skulle handla om en utveckling av bittorrent-protokollet. Det kommer att fortsätta finnas plats för ett flertal olika tekniker, som kompletterar varandra. Soulseek bidrar till att hålla udda material tillgängligt, även om det kanske inte blir lika omedelbart tillgängligt som om det hamnar på The Pirate Bay. Men framför allt har de icke-svärmande fildelningsnätverken en hittills oslagbar fördel vad gäller sporrandet av upptäckarlusta och slumpvisa fynd.
Så mitt råd är att inte hetsa alltför mycket i jakten på nya häftiga bittorrent-trackers. Varför inte avvakta lite ibland, och under tiden testa andra typer av fildelning och reflektera över hur det förändrar din relation till musiken?

En skärmdump med några exempel på vad som laddades upp från mina hårddiskar när jag idag åter körde igång Soulseek. En annan slags material än vad jag fildelade via Oink. Eftersom man delar ut hela sitt arkiv, utan att behöva bekymra sig om torrentfiler, kan man ibland överraskas över saker man knappast kom ihåg att man hade. Men också över hur bra smak som soulseekfolk har, när de väljer att tanka tidiga Kraftwerk, Coltrane, Acid Mothers Temple och en massa annat.

Medan alla dessa filöverföringar skedde, lade jag förresten upp en nyhet på Piratbyrån om vad som skedde på vårt senaste besök i Berlin. Läs den!