November: Bas, barock, Burial, Benjamin

Ctrl-C, Ctrl-V. Det här inlägget handlar alltså om den anonyme brittiske musikmakaren Burial. Hans eller hennes nya album Untrue (Hyperdub) har under november stått för en stor del av min uppladdningsstatistik på Soulseek, samt ägnats så stort intresse på musikbloggar att det förefaller onödigt att addera fler ord. Här följer i stället en sammanfogning av citat från fem olika håll:

Likt objekten i barockens överlastade allegoriska emblem, läggs förevisande situationer och scener till varandra: “det är praxis i barockens litteratur att ändlöst stapla upp fragment, utan någon strikt föreställning om ett mål, och att, i en outtröttlig väntan på ett mirakel, uppfatta upprepningen av stereotypier som en intensifiering”.

“The sound that I’m focused on is more, you know, when you come out of a club and there’s that echo in your head of the music you just heard…I love that music, but I can’t make that club sort of stuff…but I can try and make the afterglow of that music.”

Allegorin /…/ riktar sig mot naturens förfall i en retrospektiv temporalitet. Den ser evigheten som något obönhörligen passerande, historisk tid som något som “fortsätter som förut”, utan några tecken på utveckling. I allegorin är bara förgängligheten evig.

Like us, Burial couldn’t help wondering about all those great tunes that used to make us laugh and cry: where does an old song go to when it dies? /…/
He takes the standard tropes of 2-Step and UKG – pitched-up feminine pressure and syncopated shuffle-beats – and transforms them into a crackle-shrouded pirate broadcast from some spectral, re-imagined past.

Burial [är] skeva spökljud som ekar från 2-Step/UK Garage-vågen vid millennieskiftet. Olika musikstilar och traditioner som det förhålls till på liknande vis. Det är uppenbart att det som i de här kretsarna har kallats hauntology innebär ett mer konstruktivt sätt att förhålla sig till den åldrande popmusiken än att förvänta sig att det ska finnas ett konstant flöde av angelägen ny musik trots att knappt ett enda ljud eller en enda idé inte har använts förut. /…/
Burial som integrerar tidsaspekten i sin musik; ljudens förruttnelse som en tidsmarkör. Det är något helt annat än retro.

Att vara del i mänskligheten är att vara jordbunden, fångad av tyngdkraft. I Benjamins beskrivning av sorgespelet sägs tankfullhetens rytm vara “gravitetisk”, tanken själv pressas nedåt, sorgen fördjupas och intensifieras, genom att sjunka till de materiella objekten.

Det lär inte vara en slump att Hyperdub har väntat till november med att släppa Untrue. Nu när det kommer att vara mörkt, regnigt och kallt i nästan ett halvår blir de tunga, dova rytmerna, avlägsna rösterna och atmosfäriska ljuden ett med tillvaron. I de få intervjuer Burial har ställt upp på inför Untrue har han noga beskrivit hur han föreställer sig sin musik: Den ska låta som när man är på väg in på en klubb i ögonblicket då människornas röster blandas med dansmusiken; den ska vara de röster och rytmer som sipprar ut när man väntar utanför i regnet i kön; den ska låta som musiken som finns kvar i huvudet efteråt på natten när man sitter på bussen eller på McDonalds, som ekon, minnen. Musiken ska gifta sig med omgivningen, minnena och känsloläget.

I ett sorgespel har, enligt Benjamin, “det talade inga pretentioner på att utgöra dialog; det är bara kommentarer till bilderna, uttalade av dem själva”.

The tunes are made where they’re made, somewhere in my building, the roof or wherever, but not in some airtight studio. Loads of the album was made with the TV on.

Barockens avvisande av transcendens kan också ta sig rumsligt uttryck, med intensifieringen av en klaustrofobisk upplevelse: “Medan renässansens målare visste att hålla sina himlar höga, rör sig molnet, mörkt eller lysande, ner mot jorden i barockens målningar”.

I’m really uncomfortable with ‘futurism’ in dubstep. Detroit techno was talking about ‘the future’ in 1988, drum & bass did it in 1997 too – and neither have brought us the future yet, it’s a false prophecy. Dubstep to me isn’t some cyber future sound, it’s now music, that ‘UK London vibes’ you talk about.

That’s why I like dubstep now because that’s when you know the music is in good shape because everyone’s in splinter cells. They’re in the ditch – there’s no highway to attract the rubbish producers. The lights of the highway – that’s when it goes shit. But right now it’s all ditch, just darkness, everyone’s just off, off wandering. That’s what I love and original jungle was like that, before it went shit. I mean I like a dark bassline like the next man, but you can’t have ‘male rage’ music.

I love the sound of ‘girl next door’ vocals. The way it used to be. Give me that any day over a really talented trained person that can actually sing.

De två stora skillnaderna jämfört med debutalbumet är att majoriteten av låtarna (t ex ’Archangel’, ’Near Dark’, ’Etched Headplate’, ’Raver’) är ganska catchy, med stråk av ljus i melankolin, och att det hörs fler röster. Det är uppitchade, nedsaktade och lätt transformerade r’n’b-röster. Vi har vant oss vid att de betyder “innerlighet” och “soul”, men när de hörs på det här sättet uppstår en avståndseffekt som paradoxalt nog är hypnotisk. Det verkar som att Burial har ställt sig för att betrakta rösterna på distans, samtidigt som han är besatt av dem. En stalker.

Karaktärer “får i dispyter svara varandra som med lösryckta stycken av tal”.

I love the way my favourite jungle and UK garage records use samples. Instead of having a girl sing all the way through, they just used one line and kept on circling it around. I love the way whatever it said in the vocal – that’s the name of the tune. Chuck them on some drums: that’s the sound I love, the sound I hear on pirate radio. And I’m obsessed with echoing vocals.

Underground music should have its back turned, it needs to be gone, untrackable, unreadable, just a distant light.

Källor:

• Staffan Ericson: Två drömspel. Från Strindbergs modernism till Potters television, s. 144-151 (som behandlar Walter Benjamin och det barocka sorgespelet i relation till Strindberg).
• Kode9 intervjuar Burial. (Kode9, som grundat Hyperdub records efter att ha snickrat strategier tillsammans med bland andra Sadie Plant inom CCRU, är även en av dubstepscenens absolut främsta dj’s.)
• Mattias Holmberg recenserar Burials Untrue.
  
• Fact Magazine intervjuar Burial.
• Blackdown intervjuar Burial.

På The Pirate Bay finns förstås såväl månadsgamla Burial: Untrue som förra årets album Burial.

Den som blir nyfiken på mer åt delvis samma håll bör inte missa Boxcutter: Glyphic.
Ett annat nedladdningsbart musiksläpp som dyker upp lagom till novembermörkret är Ayhan Aydin: The shape of ill to come.

Ctrl-C, Ctrl-V. Det här inlägget handlar alltså om den anonyme brittiske musikmakaren Burial. Hans eller hennes nya album Untrue (Hyperdub) har under november stått för en stor del av min uppladdningsstatistik på Soulseek, samt ägnats så stort intresse på musikbloggar att det förefaller onödigt att addera fler ord. Här följer i stället en sammanfogning av citat från fem olika håll: Likt objekten i barockens överlastade allegoriska emblem, läggs förevisande situationer och scener till varandra: "det är praxis i barockens litteratur att ändlöst stapla upp fragment, utan någon strikt föreställning om ett mål, och att, i en outtröttlig väntan på ett mirakel, uppfatta upprepningen av stereotypier som en intensifiering". "The sound that I’m focused on is more, you know, when you come out of a club and there’s that echo in your head of the music you just heard…I love that music, but I can’t make that club sort of stuff…but I can try and make the afterglow of that music.