Mitt förslag går ut på att hitta en diplomatisk kompromisslösning. Just nu råder full pajkastning. Motparten = medieetablissemanget, skivbolag och filmbolag försöker ta till det grova artilleriet på alla plan. Än så länge har de stöd i lagstiftningen, även om den är hopplöst föräldrad och ensidig. Innan man första gången samlade “arbetsmarknadens parter” var det inte heller så där solklart vem som skulle representera respektive sida. Polariseringen mellan “givare” och “tagare” är ett sorgligt faktum, som vi dagligen kan läsa ur den vinklade debatt som det gamla systemets representanter för om fildelning och exemplarframställning – i sina egna media. Ta Carl-Johan Bonniers partsinlaga som exempel. Pajkastningen existerar, men den löser inga problem, den förvärrar bara läget. Jag accepterar inte att en förlegad och döende bransch för en slags hopplös slutstrid mot sina egna kunder. Kollateralskadorna kan undvikas om man sätter sig ned och förhandlar om framtiden istället för att försvara historien.

Odin

Det finns ingen polarisering, och ännu mindre någon symmetri, mellan “givare” och “tagare”. Framför allt ska man komma ihåg att ingen konsumerar så mycket kultur som producenter av kultur.
Jag skulle vilja fråga dig, Odin, på vilken sida du skulle placera en samlare av vinylskivor som även ibland DJ:ar. Konsument eller producent?
Sådana frågor är inte hårklyverier utan vad hela grejen handlar om i grunden.

Jag tycker att det vore bäst om motsidan inbjöds till resultatöppna förhandlingar – mot villkor att de tillfälligt slutar sitt småkrig mot majoriteten. Förhandlingarna skulle då handla om ett utkast till en upphovsrätt för framtiden – d.v.s. som tar den nya tekniken och det breda folklagrets (“fildelarnas”) rättstänkande som utgångspunkt, inte som något som till varje pris måste bekämpas. Jag drömmer om ett saltsjöbadsavtal där kulturområdets parter – representanter för producentsidan (“kulturgivarna”) och representanter för brukarsidan (“kulturtagarna”) – möts och gör upp om en omfattande reformering av immaterialrätten och stöper om den till något som har en vettig chans att förankras hos och respekteras av alla – eller nästan alla – i framtiden. Kommer man gemensamt fram till något är utsikten bättre än idag att det nya regelverket efterlevs av fler – även utan total övervakning.

MVH

Odin

1. Är innehållet i Ias brev (som skickas med i kopia) att betrakta som Konstnärsnämndens officiella hållning?

2. Är det lämpligt att Konstnärsnämnden i detalj försöker regissera konstprojekt som man deltar i?

3. (om brevet är undertecknat som “Ia Modin – jurist”) Representerar Ia Modin Konstnärsnämndens juridiska avdelning? Av webbsidan framgår det att hon har en annan roll.

Detta borde förtydliga för alla parter om vem som egentligen tycker vad i den här affären. Innan man skickar ovanstående kan man begära ut kopia på Ias mail från Konstnärsnämndens registrator. Om det inte är diariefört där kan man utgå från att Ia handlar i egen sak.