Ägeri och hierarki, öppenhet och redundans, konst och kopiering: WMAOYW

Dyster Ia Modin lommade ensam ut över blött Årstatorg vid halvniotiden. Då hade Piratbyrån med vänner just korkat upp 23 flaskor Törley och börjat bjuda runt i den folktäta foajén där konstprojektet Who Makes and Owns Your Work under uppsluppna former rundade av en heldag av olikartade aktiviteter kring frågan om hur man konstnärligt kan förhålla sig till ägande av immateriella produkter. På en vägg projicerades Jossystems Poloview, serier av semislumpvis funna bilder från nätet utifrån valda sökord. Verket var en del av vårt blygsamma konstnärliga bidrag med titeln Ownage, som även inkluderade de 23 bubbelflaskorna, en viss klassisk rosa banderoll samt inte minst all den uppståndelse och kommunikation som piskades igång när Ia Modin, i egenskap av Konstnärsnämndens jurist, förklarade visningen olaglig och absolut otänkbar att visa. Konstnärerna i den lösa grupp som gemensamt arrangerat projektet tyckte annorlunda, och censurförsöket avblåstes till juristens förgrämelse. Tyvärr tillkallade hon inte polis, vilket (åtminstone för den som föredrar att tänka i termer av relationell estetik) skulle kunna ha tillfört värdefull performanceaspekt.
(Lars Vilks har förstås helt rätt när han i sin senaste bloggpost konstaterar att den som dragits in i ett konstprojekt inte kan avsäga sig sitt deltagande: “Försöker man göra det blir man ett ännu starkare inslag.”)

Icke heller inleddes visningen av Steal This Film II av en varnande svada från “andra sidan” i form av Henrik Pontén, vilket Ia Modin i sista stadium hade uppställt som villkor för att visningen skulle tillåtas ske. Tyvärr, måste jag säga, behagade han inte dyka upp trots att han blivit särskilt inbjuden av oss.

Diskussionen efter filmen (som visst inte blev Sverigepremiär ändå) uteblev nästan helt. Delvis för att många hunnit bli trötta på att sitta still och var hungriga. Däremot betonades i inledningen att filmen på intet sätt representerade Konstnärsnämndens officiella hållning – vilken kan tolkas som att de revolutionära åsikter som uttrycktes av strejkande arbetare i sjuttiotalets Italien, vilket var innehållet i en film som visats tidigare under kvällen, var Konstnärsnämndens officiella hållning. Filmvisningen och dess förutsättningar lyckades om inte annat ge uppslag för konstruktiva diskussioner i mer informell form i foajén.
Tre av besökarna på WMAOYW hade fått betalt för att delta i samtalen och utbyta kunskap, medan övriga i princip gjorde det gratis, så som besökare på samhällsengagerande konstvärldstillställningar ändå alltid gör. Experimentet, initierat av Michele Masucci, visade sig fruktbart. Karl Palmås skriver en superintressant “Redovisning från en hemligt avlönad besökare“. Påminner faktiskt jättemycket om hur Mefistofeles (Andreas Boonstra) iscensatte en konkret ekonomisk orättvisa genom att ge tillbaka biljettkostnaden plus en hundring till en slumpvis vald person i publiken. Det var alltså i Teater Moments strålande uppsättning av Goethes Faust, vars sista föreställning för övrigt spelades samma lördagkväll. Kanske kan även Michele Massuccis The Employed Among Us ses som en slags postdramatisk teater?

En rad bidrag i Who Makes and Owns Yourk Work består i rent självreflexiva kommentarer till den gemensamma process som pågått med “öppna” möten på konstinstitutioner i ett års tid. Dorinel Marc säger i en intervju, publicerad i det nummer av tidskriften Geist som släpptes på tillställningen i Årsta, bland annat:

That I wanted to participate in this project was because I wanted to bring it to a climax, and I must say it was exciting. /…/
This project has very high ideal indeed, as a political movement, more or less. But in the end, it is run by an elite anyway, and the others follow. /…/
It is just certain people who go here and there and represent, making money and building their cultural capital on that. /…/
I was afraid the project would take this conventional form. I tried to save it. There was all this talk about money on the table. /…/ And I thought that if we would talk about money, then it would be best not to reveal the actual sum involved, but first to create the stricture, how to divide the money but also how to reconnect with the people who had already left the project. /…/
It’s just producing likeness, and then everyone says “We had this project in Sweden, it was really exciting”… It’s really nothing byt a conventional project, but in the beginning there were possiblities. I could have done a new issue of Source called Open Source Video magazine, and everyone who wanted would contribute to it and edit it. But I chose not to, because you have to offer something that clashes somewhat. /…/
Most of the time I work conceptually. But since everyone in this project does that, you know, writing texts, setting up archives, then I oppose that and make some illustrations. /…/
I see this book [Jan Lööf: Sagan om det röda äpplet], more or less, as open source. It’s an almost perfect story but it doesn’t spin as good as it could. I must make some small changes to it so it becomes even better. You can say that I get some exercise in this project so that in the future I can turn to other books and also change ideologies that don’t work. Computers are run by scripts, writing, humans too, the Bible, the Koran and others scripts. /…/
When I first read this story I though, “What a work of genius!”, but than I discovered that some details were missing so I decide to contribute, at making a genius book better. Instead of the fruit dealer thinking “Oh my apple is gone”, now in my version he will think “Oh my apple has turned green”. If he says it’s gone, then there’s no question he’s understood someone took it. But if it’s green then it’s all more complex. Then he must wait until it’s red. He sits waiting, it’s quite beautiful. But what the fuck is he supposed to wait for!

Uppgraderingen av Sagan om det röda äpplet är lika enkel som elegant: Intejpade blad av transparant overheadpapper, som lägger till enstaka små detaljer av text och bild över Jan Lööfs fina originalteckningar.

I’ve copied the letters from other parts of the book. The same goes for what I’ve changed in the images, I’ve just recycled and rotated and so. I don’t want to draw anything myself.

Dorinels beskrivning av sin arbetsmetod vid uppgraderingen ligger i linje med en slagkraftig mening formulerad av Critical Art Ensamble:

In a society dominated by a ‘knowledge’ explosion, exploring the possibilities of meaning in that which already exists is more pressing than adding redundant information

Som projekt har väl Who Makes and Owns Your Work idkat bägge aktiviteter. Stora lass av redundant information, samt metaredundant information som reflekterar över om redundansen är ett resultat av det ideal av öppenhet som man proklamerat, men förhoppningsvis också en del utforskningar av möjliga sätt att aktivera och existerande information (och existerande Folkets Hus). Om inte annat ett väldokumenterat monument över hur det kan se ut när influenser från fri mjukvara och open source har omsätts i konstvärldspraktiker år 2007. (Något att leka med för framtida idéhistoriker.)