Musikens metadata, metaforerna & makten

För ungefär två veckor sedan satt vi på Oderberger Straße i Berlin och åt frukost. Ur kaféhögtalarna ljöd en poplåt som ett par av oss kände igen starkt men ingen kunde placera. Medan låten närmade sig sitt slut plockade Brokep fram sin SonyEricsson-telefon, höll den i luften tio sekunder och väntade medan den kopplade upp sig mot en databas. Sedan kunde korrekt metadata i form av artist- och låtnamn avläsas på telefonens skärm.
Jag blev ganska förbluffad. Dels för att jag inte hade en aning om att så avancerade tillämpningar av denna teknik fanns tillgängliga på konsumentmarknaden för mobiltelefoner. Dels vid tanken på vilken makt som ligger i tillgången till index över akustiska fingeravtryck

Tjänsten i fråga kommer från företaget Gracenote, som dominerar marknaden för databaser med musikmetadata. Deras första viktiga tjänst var CDDB, som är den databas som gör det möjligt för exempelvis iTunes att identifiera en ny cd som sätts in i datorn, så att användaren slipper skriva in artistnamn och låttitlar manuellt när cd:n rippas till mp3. På så vis har CDDB utan tvekan tjänat som viktig smörjolja såväl för fildelningsnätverk som för Last.fm. Samtidigt är det långt ifrån alltid självklart vad som egentligen ska stå var i musikens ID3-taggar (särskilt oklart är det med klassisk musik, men även med dj-mixar) – redan i det avgörandet ligger en makt som sträcker sig långt in i de privata arkivens organisation.
Tekniken bakom CDDB bygger på att det är ytterst sällan som två cd-skivor består av exakt lika många och långa spår. En nästan unik siffra kan därför räknas ut från skivans spårtabell, för att sedan i CDDB:s databas knytas till metadata om musiken. Däremot kan tekniken inte användas för att identifiera enskilda spår, exempelvis på hembrända blandskivor, eller delar av spår.
Uppgifterna verkar numera oftast rapporteras in till databasen rutinmässigt från vartenda cd-presseri. (Åtminstone funkade det så när vi gav ut en skiva häromåret.)
Från början var det dock mängder av frivilliga som byggde upp databasen, i tro på löftena om att den skulle förbli fri och öppen för alla att använda. Efter att företaget sålts och bytt namn till Gracenote infördes dock, från 2001, restriktioner för åtkomst till databasen. Licenserna förbjuder bland annat program att förlita sig på alternativa databaser parallellt. En rad sådana har nämligen skapats av folk som blev besvikna på hur CDDB låste in informationen. Mest känt bland dessa öppna alternativ är kanske MusicBrainz.

Att känna igen cd-skivor på spårlängd är en sak, att känna igen enskilda ljudfiler utifrån de ljud de innehåller en långt mer avancerad. Även MusicBrainz har utökat sin databas med akustiska fingeravtryck. Har använt dessa ibland, med hjälp av OSX-klienten iEatBrainz, för att korrigera informationen på dåligt taggade mp3-filer från fildelningsnätverken. Det har funkat sådär.

Gracenote verkar spela i en helt egen division, vad gäller identifiering av musik med hjälp av akustiska fingeravtryck. Tjänsten som de säljer till bland andra SonyEricsson behöver ju inte ens en hel ljudfil, utan klarar även galant av korta musikfragment inspelade i bullriga miljöer. Kanske återstår det ännu för oss att inse hur mycket makt som samlas i en sådan databas.
Så har upphovsrättskomplexet något att säga till om här? Oklart. Databasen i sig borde de inte kunna invända mot, men de förfrågningar till den som skickas från mobiltelefonanvändare borde ske i form av ljudklipp som överförs. Där har Ifpi en åtminstone hypotetisk hållhake på Gracenote. Antagligen blidkas de av länkarna till filförsäljningstjänster, samt av vetskapen om att Gracenote knappast släpper tillgången till databasen eller källkoden till sin mjukvara fri.

För vad skulle hända då, om ett konkurrerande projekt växte fram under en fri licens? Ponera att det fanns en minst lika avancerad databas över akustiska fingeravtryck, kapabel att identifiera även korta och imperfekt inspelade musiksnuttar, men som var fri att använda. En sak är säker: Skivbolagslobbyn skulle göra allt för att stoppa det.

I Ifpis krigsstrategi inför 2007 framställs “digital stream ripping” som ett av de allvarligaste hoten mot skivindustrin. Vad som skrämmer dem är inte att den som spelar in från digitala radioströmmar kan få ljudfiler med överlägsen ljudkvalitet, utan att ljudfilerna kan “automatiskt identifieras och separeras“. Kort sagt, att distinktionen mellan “streaming” och “downloading” ska avslöjas som det metaforiska hittepå som den faktiskt är. Ifpi kräver statens hjälp att kriminalisera sådana bruk av (ej upphovsrättsskyddad) metadata.

Amerikanska kongressen behandlar nu ett beställningsverk från skivindustrin, PERFORM Act kallad. Lagförslaget skulle innebära att nätradiostationer (eller “radioliknande tjänster” i allmänhet) tvingas att införa någon slags DRM-spärrar på sina ljudströmmar, förutsatt att de även levererar metadata om musiken som spelas.
Självklart blir sådana spärrar en barnlek att kringgå, men där DRM fallerar tar meta-DRM vid: program som låter en kringgå spärrarna och spela in nätradio i form av separerade spår (vilket en rad program gör idag) skulle då bli olagliga att framställa och att sprida. En senator som stödjer lagförslaget motiverar det så här:

Historically, a radio service simply allowed music to be performed and listened to by an audience. However, with the advent of new music services, the line between passive listening performances and reproduction and distribution has been blurred.

Senatorn menar alltså att den förändringen är något dåligt, något som lagstiftarna måste ingripa mot! Tydligare kan det knappast bli. Räkna med att identisk lobbying drar igång på bred front i Europa, så fort skivlobbyn känner att de rott hem en seger i USA. Vi har bara sett början på detta krig om mediemetaforerna.

Är det förresten någon som har testat The Last Ripper, som uppges rippa Last.fm-radio till välsorterade och vältaggade mp3-filer på hårddisken? Intressant legal gråzon!