Fast i abstraktionerna

Johanne Schmidt-Nielsen, folketingskandidat för det danska vänsterpartiet Enhedslisten har “erkänt” att hon fildelar musik. Tydligen har detta rört upp ett väldigt ståhej i det politiska Danmark. Knökhögern vrålar sig blå. Ifpi skickar en allvarsam kommuniké med ganska obegripligt resonemang. (De påstår att Schmidt-Nielsen menar “att staten ska bestämma hur konsumenterna ska få sin musik levererad”, trots att det är de som kräver statens hjälp att monopolisera kopieringen.)

Sjukast av allt är att alla – inklusive Schmidt-Nielsen själv, som förespråkar “kompensationslösningar” – förutsätter att den abstrakta gruppen “artisterna” förlorar på att hon medverkar i kopiering av musik. Detta utan att någon vet vilka artister det rent konkret gäller, än mindre tillfrågar dem. Vore det inte intressantare om hon kunnat specificera sin fildelning och på så vis öppna för en diskussion med plats för gråzoner? För som det ser ut nu har hennes utspel enbart bidragit till att ytterligare spika fast de helt ofattbart efterblivna perspektiv som danska Ifpi glatt spelar vidare på. Allt som Johanne Schmidt-Nielsen nu har uppnått är en billig partipolitisk poäng.

Jag tror, eller vill åtminstone tro, att positionerna rört sig åtminstone en liten bit framåt i Sverige under de senaste två åren eller så. Även om kanske inte alla gått med på att fildelningsdebatten är död och begraven, har frågeställningarna tenderat att förfinas något. Allt mer sällan uppmålas bilden av “musikerna” som ett anonymt och enhetligt kollektiv, hotat av kopieringen. Inte minst har en viktig insats gjorts av independentbolag som säger ifrån, och tydliggjort att “artisterna” är en helt meningslös samlingsbeteckning på ett myller av musikskapare, vars olika relationer till fildelningsnätverk och andra kopieringstekniker varierar ännu mer än bland befolkningen som helhet.

Förra året hade vi ett liknande fall på hemmaplan. Då var det Karlskronas sympatiske kulturchef Ivan Wenster som “erkände” fildelning av musik. Genast gjorde någon en polisanmälan mot honom, uppenbarligen av någon som ansåg sig kunna tala i samtliga musikers namn och ansåg sig övertygad om att samtliga var kategoriska motståndare mot att kopieras. Bisarrt nog inleddes en förundersökning. Idiotin fick dock ett slut genom ett blixtnedslag.

Fler bekännelser av dessa slag behövs inte. Att offentliga personer träder fram och “erkänner” att de deltar i ospecificerad fildelning bidrar till att spika fast de abstraktioner som skulle behöva luckras upp. För att röra diskussionen ut ur efterblivenheten vill det till att den handlar om konkreta fall.

Bilden: Filmen där Piratbyrån begraver fildelningsdebatten visas på en kulturfestival i Belgrad i somras.
Manus till ritualen har även publicerats av några serbiska kopimister i en bok [pdf] – upptäckte vi när vi träffade dem i Berlin förra veckan.