Tidigare denna höst uppnåddes någon slags kulmen kring Facebook bland svenska nätanvändare. Alla kunde vittna om den närmast komiska mängden vänskapsförfrågningar som vällde in.
Som ett skolexempel på dialektik, ser vi nu en antites välla fram – en antites som inte har sin bas bland icke-användare, utan tvärtom organiseras och kommuniceras inne i Facebook och bland annat kommer till uttryck i en nästan lika komisk mängd inbjudningar till Facebook-kritiska Facebook-grupper och Facebook-organiserade exodusplaner.
Denna hastigt framvällande antifacebookianism kan förtjäna några reflektioner. Antagligen kommer de att provocera en och annan, förhoppningsvis till konstruktiva kommentarer.
Först av allt vill jag dock spola tillbaka tiden ett par månader (en kort tid i vissa sammanhang, men en evighet på Facebook) och citera några ord ur en konversation jag deltog i.
Carl-Michael Edenborg | 9:25am | August 24th
läste förresten ditt facebook-inlägg. hos mig väcker den här sajten en vag, men rätt otäck känsla, något av en ångest. och det faktum att den just nu fullständigt exploderar – sex vänner till mig medlemmar igår – är också kusligt… går vi leende in i gaskammaren?Rasmus Fleischer | 9:32am | August 24th
vi måste gå leende in i gaskammaren med så taktfasta steg att vi kan marchera ut på andra sidan igen!
Drastiskt uttryckt, jovisst. Står dock fast vid min etiska grundhållning angående Facebook: Antingen står man helt utanför. Eller så väljer man att vara med helt i spelet och driva sin inställning i riktning mot överaffirmation. Inga mjäkiga mellanlägen, inga “jag är med, men jag vägrar bli taggad på bilder”!
Jag har full respekt för de som väljer det första alternativet, att stå utanför, men själv valde jag det andra. Att överaffirmera är inte detsamma som att vara okritisk, det innebär bara att man låter sig drivas av nyfikenhet snarare än av skepsis.
Min personliga övertygelse är att överaffirmationen dessutom bidrar till att föra flugan närmare sitt slut, och till att göra detta slut mer fullständigt. För visst känner vi intuitivt att slutet annalkas? Inte slutet som i att alla användare lämnar Facebook och sajten läggs ned, men slutet på hegemonin, på magin, på den buzzande känslan av eskalation. Jag föredrar att detta slut blir så drastiskt som möjligt, framför att folk fortsätter logga in varannan dag men låter aktiviteten gå på sparlåga. Däremot tror jag inte riktigt på att slutet kan forceras fram.
Fick en inbjudan – via Facebook såklart, i god dialektisk anda – till “Leaving Facebook-day“. Vissa planerar att kollektivt och definitivt lämna Facebook den 30 november. Rätt snyggt, men personligen kan jag inte riktigt köpa det. Jag föredrar en burnout framför en räddhågsen flykt, och när jag läser motiven ställer jag mig i instiktiv opposition mot formuleringar som dessa:
Facebook steals your time and makes you passive. We are starting an appeal for leaving Facebook and to start living life as it is supposed to be. /…/
We are also alarmed by the reports that Facebook actually owns the rights of the photos you upload. /…/
We noticed ourselves that the twisted way in which we expose ourselves on the net has come to absurdities, so this is also a plead for people to heighten their integrity.
Angående detta med att Facebook “äger dina foton” så har det blivit uppblåst på ett ganska löjligt sätt. Alla som någon gång klickat “accept” när de installerat en programvara borde väl ändå ha fattat att allt som företag skriver i avtalstexter inte är giltigt i praktiken. Enligt den kontinentala upphovsrättstradition som gäller i Sverige går exempelvis inte den ideella rätten att avtala bort. Släpp upphovsrättsparanoian, snälla. Den bidrar föga till förståelsen av hur obetalt immateriellt arbete utnyttjas i dagens ekonomi.
Den andra aspekten, gällande “personlig integritet”, har förstås mer koppling till verkliga förhållanden. Men det är minst sagt märkligt att alla rädslor då projiceras på just Facebook, och endast på Facebook – av folk som gladeligen kopplar samman sina sökningar, bloggningar, rss-prenumerationer och en massa annat via Google.
En avgörande skillnad mellan Google och Facebook är just att Google inte är en fluga på samma sätt, utan fortsätter att i år efter år koppla samman allt fler av våra nätaktiviteter. Jag vill inte mana till fullständig Googleparanoia, men däremot uppmana alla som odlar tankar av obehag att rikta dem rätt. Låt Facebook vara den fluga det bör vara, och problemet är (nästan) ur världen.
Jag vill uttrycka saken så här: Facebook är ingen plats, det är en händelse. Lite hårdraget. Testa att tillämpa det perspektivet på samtalen som sker medan antifacebookianismen kulminerar!
När en händelse är på väg att ta slut, är dess mening ännu öppen. Då gäller det att dra erfarenheter av vad som förändrats i ditt liv. Att kritiskt reflektera över vad det var som var så läskigt och vilka andra skepnader dessa tar sig eller kommer att ta sig på nätet. Men också om att plocka russin ur kakor och baka nya.
17 kommentarer ↓
Vi abstraherar logiken:
överaffirmation är det bästa sättet att handskas med alla typer av mänskliga sammankopplingar. Om facebook är en händelse, så är det en mycket märklig, och väldigt psykedelisk sådan. Själv praktiserar jag i princip överaffirmation, vilket har lett till att mitt semiförträngda minne har väckts till liv på grund av alla människor jag aldrig skulle sökt upp utan FB. Dessutom har jag “lärt känna” människor på ett nytt sätt, genom att bli varse vilken typ av knäckebröd som de äter på kvällen. Men är det då verkligen FB bara en händelse? Nej det måste vara en rumhändelse som snart är på väg att brinna upp genom vår överaffirmation. Vad kan vi då jämföra FB med? Kanske en festival; garanterad överaffirmation med nya kopplingar mellan människor i rummet (efter ex. musiksmak, genom begär) och temporal begränsning. Kommer vi få en post-FB depression motsvarande att man kraschar efter Hultsfred kanske…
Tja, integritetsmässigt så är jag lite rädd för att någon har ett sociogram som täcker en rätt stor mängd människor, men det kan jag nog leva med, med tanke på kvaliten på ihoplänkningen, vem har egentligen 518 vänner, så som vi brukar definiera begreppet…?
Det som retar mig mest av allt är hur djäkla DÅLIGT en i övrigt intressant ide är implementerad, rent användbarhetsmässigt. Bara en sån sak som att saker man kan filtrera på i “enkel sökning” inte går att göra i “avancerad”. Det känns som att dom har haft 5-6 team av programmerare som inte pratat med varandra när dom slängde ihop interfacet…
Jag måste säga att jag tröttnade ganska omedelbart. Däremot är det intressant som fenomen, och som betatest på vad sociala nätverkssiter kan bli när de får stort genomslag.
Det kommer garanterat fler, och med tiden kommer vi kanske dessutom på vad de ska vara bra för.
Jag har sagt det förut och säger det igen; problemet med Facebook är kanske inte så mycket den bristande integriteten, utan att Facebook invaggar en falsk känsla av säkerhet.
Ditt liv och dina åsikter exponeras på ett sätt som jag tror att många människor har svårt att överblicka.
Instämmer med föregående kommentatorer. Jag upplever att man exponerar sig på ett helt oöverskådligt sätt via facebook. Avstår facebook i ett patetiskt försök att värna den minimala anonymitet jag fortfarande har på internet.
Angående att FB användaravtal; Jag håller med dig om att “alla som någon gång klickat “accept” när de installerat en programvara borde väl ändå ha fattat att allt som företag skriver i avtalstexter inte är giltigt i praktiken”. Jag tror inte att folk egentligen är bekymrade över detta och dess eventuella framtida praktiska tillämpning.
Det är snarare FB attityd som gör användare förbannade; Att de har mage att anse sig ha upphovsrätt på och äga användarnas egna bilder (och data). Det faller väl samman med det, bland väldigt många människor, totala förakt för påhittet upphovsrätt. Vilket är helt förståligt; Oscar Swartz uttryckte det bra; Det är ungefär som att en snickare skulle få betalt för varje minut som du sitter på en stol. Dessutom skulle du behöva betala för det i 70 år efter dennes död.
Jag är med på FB därför att min fru frågade, och för att mahjong-gruppen jag är med i postar sk events här.
Men ju mer jag har varit med, desto mindre intresserad är jag, och skulle hoppa av om det inte vore för ovan nämnda skäl.
Alla dessa menings- och menlösa applikationer är tröttsamma, grupper som egentligen inte gör nåt etc.
Min närvaro är, tycker jag, inte nåt mellanläge utan ett specialintresse i en grupp. Att sedan en massa folk jag känner frågat om jag vill vara ‘friend’ säger jag ju inte nej till, när jag väl är här, men jag skulle aldrig ladda ned en enda applikation, eller publicera bilder på mig, eller någon annan.
Deras policy är prinicpmässigt en stor vidrighet imho.
Helt rätt Rasmus. Jag kör på samma taktik som vanligt med flugor (oavsett om det är communities, popband eller kvinnor); den utdragna glidandet bort från det.
Det är roligt att Ingemar och dom andra skaparna av FB-gruppen börjar retoriken i sann crimethInc-anda; “Facebook steals your time and makes you passive.”
Ingemar; om inte jag minns fel så sa du för länge sen att efter en del reflektion så var det enda tilltalande med crimethInc det nomadiska inslaget. Har du gått och blivit civilisationskritiker på gamla dar? Jag vet att du kan bättre. Det är dags att du förklarar dig över en kopp espresso snarast!
Jag bryr mig inte om att FB eventuellt äter tid. Jag har inte skrivit texten till gruppen. Jag är bara intresserad av FB-exodus som fenomen, eftersom jag reda planerat att släppa FB. Det är alltid roligare att göra saker kollektivt!
I övrigt tycker jag det var träffande att jämföra FB med en festival.
Kanske tilltalar Internet nomaden i (de flesta) av oss. Vi träffas tillfälligt på olika platser, för att sedan splittras och dras vidare.
Det finns ju flera andra communities som, liksom Facebook blomstrat under några veckor för att sedan överges.
Jag kan nämna Skunk och Spraydio som exempel. Flera personer som jag träffade och umgiks med via dessa och vid de tillfällena AFK, dök plötsligt upp på Facebook. Och vi möts säkert igen.
Jag har sällan funnit något romantiskt att vara sist kvar på festen. Det är hög tid att planlöst vandra vidare…
Den största anledningen till mitt beslut att “vägra facebook” är antagligen min individualistiska ådra att vilja ställa mig upp ifall alla ligger ner etc. Men sen tror jag också att även om Facebook bara är en marginell “händelse” så påverkar den såsom alla händelser människor mentalt och socialt. För egen del ser jag framför mig ångestfylld status- och bekräftelsejakt som jag inte skulle få ut något bra utav.
Sen är hela kartläggningsindustrin som diskret översköljer oss är skrämmande, och då framförallt Google, men det är inte mitt huvudargument emot Facebook.
Mkt väl talat min vän!
“Det är snarare FB attityd som gör användare förbannade; Att de har mage att anse sig ha upphovsrätt på och äga användarnas egna bilder (och data).”
Nu har faktiskt Facebook aldrig hävdat något sådant, och det finns inga antydningar till det i avtalstexten.
Det man gör som användare är att ge Facebook licens att använda materialet tills man själv tar bort det, med ett litet tillägg som reserverar sig mot att raderat material kan finnas kvar i deras system.
Facebookchin är död! Leve Facebookchin!
[...] Angående antifacebookianismen [...]
[...] i höstas påstått att “Facebook är ingen plats, det är en händelse“, kom en klok respons från Christopher Kullenberg: Om facebook är en händelse, så är det en mycket märklig, och väldigt psykedelisk sådan. [...]
[...] forever, simply given the fate of every other such web fad in the past. As Rasmus Fleischer said here (in Swedish): “Facebook is not a place, it’s an [...]
[...] att det krävs ett affirmativt förhållningssätt till sådan teknologier, kanske till och med överaffirmativt. Den spottstyver av den panspektriska datan som vi användare kan laborera med har varit oerhört [...]
[...] Angående antifacebookianismen [...]
Kommentera