Knarkglänta

För en vecka sedan damp senaste numret av Glänta (2-3.07) ner hos oss prenumeranter. Samtidigt omskrevs det i sensationspressen, vilket inte direkt hör till vanligheterna med denna kulturtidskrift. Men denna gång är temat droger. Vilket visserligen inte är detsamma som “knark”.
Redan i ingressen klargör gästredaktörerna, mina vänner Daniel Berg och Carl-Michael Edenborg, att “psykoaktiva substanser ingår i normaliteten”. Dit räknas såväl kaffe och alkohol, som alla existerande och kommande psykoaktiva läkemedel som medför nya etiska dilemman, vilka kognitionsforskaren Petra Björne avhandlar i en högintressant artikel.
Temanumrets ambition beskrivs som att “närma sig drogfrågan på ett mångformigt och prövande sätt”. Likväl innebär det i sig en krigsförklaring mot Sveriges drogpolitiska klimat, styrt av en utopiska målsättning om “ett narkotikafritt samhälle” och en antiintellektuell besatthet vid “att sända tydliga signaler“:

I den rådande debatten blir därför varje kritik, varje relativisering eller historisering av drogernas roll i samhället en förfärande dissonans som hotar signalpolitikens entoniga stämma. /…/
Avsikten med det här numret är inte att skicka ut några signaler. Den läsare som uppfattar signaler har sett fel.

Daniel Berg bidrar med en lång och faktaspäckad artikel om brittisk drogpolitik, Klassificeringskriget. Signalpolitik mot vetenskap, inkluderande en ekonomhistorisk tillbakablick på det gamla brittiska imperiets te- och opiumpolitik. Vassa slutsatser kring signalpolitikens rekursiva karaktär:

Själva klassificeringen blir således en del av den sociala skadan som klassificeringen ska baseras på.

Maria Hellström, konstnär som doktorerat på en avhandling kring Christiania, bidrar med en udda text kring stadplanering, drogekonomi och pushern som gatukaraktär. Gilles Deleuze ställer två frågor om droger i en kort och ganska abstrakt text. Johan Jönson gör en smärtsamt självutlämnade självintervju om alkoholproblem. Ted Goldberg upprepar sin kritik av den svenska narkotikapolitikens beteendevetenskapliga grundvalar. Med mera, med mera.

Carl-Michael Edenborg skickade ut en enkät till åttio svenska författare, varav knappt trettio svarade, de flesta påfallande öppenhjärtligt. Föga förvånande är det denna artikel som väckt mest uppmärksamhet. Visserligen frågas inte bara vad (legala och illegala) droger har betytt för författarnas skrivande, utan också om i vilken mån skrivandet och läsandet kan jämföras med olika slags rus. Men frågorna om personliga erfarenheter tar mest skruv, med högst intressanta svar från bland andra Jenny Högström, Johanna Ekström, Gabriella Håkansson, Håkan Sandell och Bo I Cavefors. Vissa författare valde att svara anonymt. Edenborg sammanfattar enkätresultaten:

I författarnas svar återfinns ett helt spektrum av psykoaktiva substanser: kaffe, alkohol, nikotin, canabis, opiater (heroin, morfin, kodein), amfetamin, LSD, psilocybin (magiska svampar), benzodiazepiner (t ex valium), kokain, kat.
Intressant är att flera av de droger som blivit stora de senaste tio åren inte nämns: GHB, ketamin, en rad nya syntetiska droger med olika bokstavskombinationer. Inte ens den ytterst vanliga ecstasyn/MDMA framträder – till skillnad från exempelvis vad engelska samtidsförfattare vittnar om.

Ändå vill jag påstå att de tankar som väcks av enkäten inte handlar så mycket om droger per se, som om synen på kreativitet, detta knepiga begrepp. Exempelvis skriver Niklas Rådström:

Rent allmänt menar jag att skapandet inte finner sina bästa förutsättningar genom adderande av intryck, utan snarare när de reduceras och renodlas. Kreativiteten får snarare fäste när vi lyckas med att avväpna våra försvar – psykologiska, kulturella, ideologiska, etc.

Flera författare tycks vilja låta det litterära skrivandets process stå som utgångspunkt för alla kreativa processer. Intressant, inte minst som detta homogeniserande av konstarter med utgångspunkt i det skrivna ordet är en grundsten för hela upphovsrättsmytologin (samtidigt som det förstås är begripligt att författare är blir en aning hemmablinda synen på skapande).
En som avstår från den operationen är Thomas Tidholm, som i stället lyfter fram skillnader: “Haschish lämpar sig bättre för musiker eller fotografer, för nuet“… Vidare diskuterar han omöjligheten i att “skilja ut eventuella drogers påverkan” på vad en människa är och skapar.

Sist av allt bjuder Glänta på anteckningar från Walter Benjamins opiumexperiment på Ibiza 1933, fenomenalt introducerade av Christian Nilsson som verkligen lyckas tillföra någonting till frågan om auran. (Därmed korrigeras också den delvis enfaldiga Benjamin-läsning som Sadie Plant gör, i de utdrag från hennes annars läsvärda bok Writing on Drugs (på väg att översättas till svenska) som också publiceras i detta nummer av Glänta.)

Hundra kronor kostar kalaset i butiken. Köper du den hundrafemtio sidor tjocka luntan på Café Edenborg får du en kaffe på köpet för samma pris. Är du student, missa inte att et finns förmånligt studentpris för en Glänta-prenumeration.