Sami-skandalen bottnar i nittiotalets storhetsvansinne

För ett år sedan inleddes ett stort tumult inom upphovsrättskollektivet Sami.
Plötsligt sparkades vd:n Hans Lindström, efter tio år på sin post. Ledning för Musikerförbundet, som i praktiken kontrollerar Sami, anklagade honom för ekonomiska oegentligheter. Exakt vad har förblivit oklart. Men tidigare denna veckan beslöt plötsligt åklagaren att anhålla Hans Lindström. Brottsrubriceringen uppges vara grov trolöshet mot huvudman under en längre period, försök till trolöshet mot huvudman och bestickning.

Om vi förutsätter att fuffens verkligen pågått under en längre tid, måste man förstås fråga sig hur i hela världen det kunde undgå att upptäckas, i en organisation med så central roll i den institutionaliserade musikekonomin. Förklaringen ligger, tror jag, dels i den katastrofala brist på insyn som präglar samtliga upphovsrättskollektiv (Sami, Stim, Bus, Alis, Copyswede, etc.) Dels verkar det som att Sami under 1990-talet drabbades av storhetsvansinne. Inkomsterna har ökat hejdlöst, i takt med att Samis agenter lyckats driva in pengar från allt fler verksamheter, till vilket kan läggas intäkter från utökad kassettersättning.
Pengarna flödade in bländande takt. Hans Lindström framstod som en oerhört framgångsrik vd. Åtminstone om vi får tro på en inlaga som hans advokat lämnat till Stockholms tingsrätt. Följande stycke citeras inte i syfte att på något sätt försvara Hans Lindströms agerande, utan bara för att sätta hans Sami-karriär i perspektiv:

Lindström hade stora framgångar som VD och mångdubblade omsättningen. Även antalet anställda ökade kraftigt. Detta ledde till att Lindström efter något år också utsågs till ordförande i den europeiska uphovsrättsorganisationen AEPO och till ordförande i den internationella motsvarigheten SCAPR. SAMI är i dag i förhållande till antalet medlemmar världens ekonomiskt mest framgångsrika upphovsrättsorganisation. Under Lindströms VD-tid förvärvade SAMI de helägda dotterbolagen Nalen Evenemang och Konferens AB, Storan Evenemang och Konferens AB, Nalens Fastighets AB och Fastighetsbolaget Fattighuset AB samt aktiemajoriteten i MI 7 AB.

Huj, vad det gick undan! Under sin tid som vd hann Hans Lindström få sin lön höjd från 44000 till 102667 kronor per månad – samt tilldelas ett rejält fallskärmsavtal. Dessa frikostiga beslut fattades av styrelsen, bestående av tre kulturarbetarfackförbund med Musikerförbundet i spetsen. Först långt senare anade de oråd och avsatte Hans Lindström över en natt. (Jag talade tidigare i år med en person från Stim, som tyckte det var helt obegripligt att Samis huvudmän låtit organisationen spåra ur under så många år.)

Ytterst misstänker jag att hela skandalen grundar sig i att Sami förlorat sin ursprungliga målsättning ur sikte, till förmån för ett ensidigt maximerande av omsättningen. Ännu kring 1980 underströk Sami ständigt att syftet var att “slå vakt om den levande musiken”, genom att med upphovsrättslagens hjälp fördyra användande av inspelad musik. Efter att lagen ändrats 1986 visade det sig dock finnas förutsättningar för snabb ekonomisk expansion, som fick Sami att glömma bort sitt kvalitativa mål att skydda musikers arbetsmarknad, och snabbt transformeras till en organisation som i praktiken omfördelade pengar från en stor uppsättning företag och till en liten klick massmedialt framgångsrika artister.
Jag skrev en engelskspråkig text om allt detta i våras till ett par forskarkonferenser. Texten finns fortfarande tillgänglig som PDF (även om den nu omarbetats kraftigt till en bättre version, ännu opublicerad).

För övrigt kan noteras att Hans Lindström under sin tid som VD gjorde ett par fatala missbedömningar av hur digitalt ljud fungerar. Redan 1995 utvecklade han stora förhoppningar kring “vattenmärkning” av musik som ett sätt att stoppa otillåten sampling. Omkring 2000 såg Hans Lindström till att Sami drog igång Digfi.com, som var tänkt att vara en sajt för såväl försäljning av musikfiler som gratis demomusik. “Allt digitalt ljudmaterial kommer att vattenmärkas och krypteras” skrev han i medlemstidningen Intermezzo. Det bidde inte så. Eftersom sociala relationer inte utan vidare kan implementeras tekniskt, visade sig den strikta DRM-strategin oframkomlig.
Idag är Digfi.com en tämligen menlös nättidning, men DRM-lycksökeriet lär ha kostat Sami en hel del. Om just detta spelar någon roll i brottsutredningen vet vi ännu inte. Transparensen ligger fortfarande nära noll. Samis nya ledning verkar föga inställd på att lära av sina misstag.

För ett år sedan inleddes ett stort tumult inom upphovsrättskollektivet Sami. Plötsligt sparkades vd:n Hans Lindström, efter tio år på sin post. Ledning för Musikerförbundet, som i praktiken kontrollerar Sami, anklagade honom för ekonomiska oegentligheter. Exakt vad har förblivit oklart. Men tidigare denna veckan beslöt plötsligt åklagaren att anhålla Hans Lindström. Brottsrubriceringen uppges vara grov trolöshet mot huvudman under en längre period, försök till trolöshet mot huvudman och bestickning. Om vi förutsätter att fuffens verkligen pågått under en längre tid, måste man förstås fråga sig hur i hela världen det kunde undgå att upptäckas, i en organisation med så central roll i den institutionaliserade musikekonomin. Förklaringen ligger, tror jag, dels i den katastrofala brist på insyn som präglar samtliga upphovsrättskollektiv (Sami, Stim, Bus, Alis, Copyswede, etc.) Dels verkar det som att Sami under 1990-talet drabbades av storhetsvansinne. Inkomsterna har ök