Rubriken till detta inlägg är kopierad från namnet på en Facebook-grupp. Där samlas för närvarande 818 personer som oroas över att vi håller på att “drunkna i arkitektonisk likformighet”. Nu ska dom ge sig på Slussen, Odenplan och Hornstull (och då talar vi ännu bara om staden innanför tullarna – i förorterna byggs inglasade shoppingcenter i ännu raskare takt).
Så vilka är dom, dessa “läskiga människor”?
En av dom heter Kristina Axén Olin och är finansborgarråd (m) i Stockholm. Så här lyder hennes motivering av titeln “Skandinaviens huvudstad”:
Vi har flest turister, flest gallerior och museer per invånare, flest båtturister och vi har världens bäst utbildade befolkning
Högt antal gallerior per invånare uppfattas alltså av ledande politiker som en kvot för att mäta framgång. En lobotomerad inställning till politik. Självklart bär politikerna ett avgörande ansvar för att bygglov ges till inglasningar av torg och asfalteringar av nya parkeringsplatser. På riksnivå utreds plan- och bygglagstiftningen, som framöver kan komma att öppna för mer av delat huvudmannaskap för ytor mellan kommunala och privata intressen. Ändå saknas i stort sett en principiell diskussion om huruvida det verkligen är önskvärt med en politik som aktivt uppmuntrar galleriaepidemin.
Spridda röster från vänster- och miljörörelser höjer argumentet att offentliga platser bör fungera som demokratiska torg. När föreningen Alternativ Stad har protesterat mot inglasningen av Sergels Torg har argumentet varit att “ytan behövs för politiska manifestationer och kulturella möten”. Bilden som frammanas föreställer en folkrörelseaktivist som delar ut flygblad, demonstrerar eller sitter vid ett bokbord på ett torg, tills han fördrivs av ett väktarbolag i samband med att torget inglasas och privatiseras.
Ett problem med det argumentet är att det idealiserar vissa specifika former av politisk agitation, som få identifierar sig med utanför den generation som brukar kallas “sextioåttorna”. Idealiseringen av torget som demokratisk arena blir lätt lite löjlig. Vidare förutsätter resonemanget en brist på offentlighet. Men är det verkligen mer offentlighet vi behöver? Borde inte frågan få handla om vilka olika slags offentligheter som ska få möjlighet att växa fram? Om förutsättningar för mångfald och oväntade mutationer i stadsmiljön, snarare än om ett monolitiskt öppenhetsideal som ska passa för varje stadsdel.
Inglasning av ett torg är ingen binär operation, där tidigare obefläckat genomdemokratiska “icke-kommeriella” rum i ett drag blir “kommersiella”. Däremot inskränks utrymmet för gråzoner, verksamheter som på samma gång har kommersiella och kulturella ambitioner. Fristående butiker eller kaféer med en egen nisch tenderar i praktiken att bannlysas från galleriorna, till förmån för standardiserade koncept och strikt homogeniserade öppettider.
Lokalhyrorna har stigit kraftigt de senaste åren och de flesta köpcenter och gallerior har mycket generösa öppettider, faktorer som fåmansföretag har svårt att klara. Dessutom blir galleriernas ägare allt mer medvetna om vilka butiker de vill ha som hyresgäster. De försöker få en mix av butiker med starka varumärken, och då måste ofta mindre kända butiker flytta på sig.
– Det råder en stark likriktningstrend i köpcenter och gallerior. De befolkas i allt större utsträckning av de största kedjorna, de som har råd att betala hyran, säger Nils Bohlin på Handelns Utredningsinstitut, HUI.
[GP 2006-05-11]
Likriktningen är förstås inget som påförs “uppifrån”. Alldeles uppenbart finns det en massa människor som älskar gallerior, som tycker det är jättepraktiskt med alla stora butiker på samma ställe, som finner trygghet i att känna igen samma kedjor överallt. Om dessa utgör en majoritet eller minoritet är oväsentligt. Galleriorna är inte marknadens simpla respons på en efterfrågan som bara finns där. Valet att handla på en galleria beror förstås på vilka alternativ som står till buds, på tid och på transportmedel.
Vad gäller de läskiga människor som trots allt identifierar gallerior med livskvalitet, har jag ett förslag: Ge dem en egen, fullständigt inglasad stad. En jättegalleria där en enda hyresvärd bestämmer vilka hyresgäster som är önskvärda, sätter öppettider och utfärdar ordningsregler för vaktbolaget att upprätthålla. Genomför detta som ett praktiskt experiment i en slumpvis vald, medelstor svensk stad. Efter några få år kan vi en gång för alla se vilka karaktärsdrag som galleriseringen tillför stadslivet.
Uppdatering, 17 oktober: Arkitekten Catharina Gabrielsson skriver en mycket läsvärd essä i DN, där flera poänger tangerar vad inlägget ovan försökte uttrycka. Essän är en anmälan av en bok som dokumenterar en uppmärksammad utställning av den ytterst intressante och allt mer omtalade forskaren Bruno Latour.
15 kommentarer ↓
Det är märkligt hur de som säger sig vurma för “mångfald” i praktiken ofta enträget propagerar för raka motsatsen. Dvs. i form av stads- och köpcentrum där man finner exakt samma affärskedjor och varumärken som i alla andra städer i västvärlden.
Galleriabyggandet är ett synnerligen intressant fenomen. I Uppsala där jag bor – eller Sundsvall där jag har bott – motiveras gärna inglasningen av innerstäderna med att “Galleriorna behövs för att konkurrera med köpcentra utanför stan”.
Även om det inte låter exakt likadant överallt så tror jag att många tänker på gallerior som just attraktiva. Man kan strosa, flanera och dricka kaffe på ett sätt som inte är möjligt på en (brrr) vanlig gata.
Själv tycker jag det låter som en alldeles utmärkt idé att glasa in en hel stad. Vi lever trots allt på 2000-talet, och än så länge finns inte en enda kupolstad i Sverige. Definitivt dags att ändra på det.
Ett av de främsta skälen till inglasningshysterin (glasnost?) är att öka den sociala kontrollen. I fallet Sergels torg ville politiker och näringsliv bli av med buset som sedan urminnes tider frekventerar området.
Frågan är bara var de tar vägen nu när ett antal förortscentrum sålts och väntar på Waynes Coffee och glasdörrar.
Som tur är finns det fortfarande frizoner som exempelvis Gullmarsplan, som av olika skäl kommer att bli väldigt svårt att glasa in.
Kanske en uppföljare till toppturer? Bottenturer, resor till dynamiska platser som visat sig omöjliga att kontrollera.
Antligen lite opinion i denna fraga!
Jag har fasat for denna utveckling anda sen jag 1990 var i USA och sag vad som komma skulle: Ett ‘Mall’, en biltur till nasta ‘Mall’ och ytterligare en, intill forvaxling lika varandra. Det var sa man gjorde ‘stan’. Men var var staden nanstans? Samma arkitektur, inglasat med vit marmor, som senare dok upp i Sverige och som blivit forharskande. Tryggt men trist.
Vad fan är facebook egentligen? Verkar vara högsta mode just nu, men en sbabb titt på deras “terms of use” får åtminstone mig att dra åt mig öronen lite grann, ja jag läste inte ens igenom det eftersom jag rent refelxmässigt anar ugglor i mossen redan av dess längd och mängd legalspeak.
Hej
Tillåtet att Förbjuda.
Syftet med gallerior är exkluderande.
Och det exkluderande är attraktivt för många affärsinnehavare men även för många kunder.
Dvs, så fort gallerians utsträckning markeras genom en inglasning eller annan form av markerad gräns så är det:
Tillåtet att Förbjuda!
Gallerians lag blir en annat än lagen i det offentliga rummet och Vakter tillåts exkludera “ej önskvärda” människor och företeelser.
Att det sedan blir likadant överallt med samma affärer och utbud oavsett ort (även om vissa lama försök görs att ha “unika” affärer i vissa gallerior) har mycket mindre betydelse, än att skapa ett revir med eget regelverk för de som köpt in sig i gallerian.
I länder med Sveriges klimat finns det dock goda skäl för inglasning/”intakning”. Precis på samma sätt som i länder med mycket varmt klimat, t ex Filippinerna eller Singapore. Här blir galleriorna, oavsett utformning, en tillflyktsort undan vädrets makter till ett behagligt kontrollerat klimat.
/T
Rasmus, bra inlägg (som vanligt). Naomi Klein påpekade ungeför samma sak för ett gäng år sen, bl a i sin bok “No logo”, där hon konceptualiserade fenomenet som “No space”. Vi är alltså inne på krympandet av det offentliga rummet. Michael Moore skrev “Banned by Borders” för drygt 10 år sen efter en intressant erfarenhet när facket inte fick komma till tals i en Borderbutik, fd offentligt bibliotek (se http://www.labournet.net/ukunion/9912/borders4.html).
Och folk vill som sagt gärna vara i gallerior, tex ungdomar. Fältassistenter har beskrivit Kista Galleria som “Sveriges största obevakade ungdomsgård”.
Jag är inte emot inglasning generellet. Ser dom som ett slags torg. Problemet är att dom inte är offentligt ägda och därmed inte offentliga rum – som dom försvinnande stadstorgen. Stor politisk fråga som politikerna inte ser/fattar/vill ta i. Det går faktiskt att ställa krav från politiskt håll, när dom upplåter mark eller ger tillstånd till ombyggnation. Väderkvarnsgrej som jag inte orkar driva, men tackar dig för tillfället att dela min syn på saken.
Det slog mig för ett litet tag sedan att det kanske inte vore så dumt ifall alla butiker flyttade till köpcentrum utanför staden. Jag bor i Västerås vars centrum i princip består av fyra aptrista gallerior, tänk om all denna yta blev friställd, de flesta hävdar att centrum skulle dö men är det verkligen så?
Om t.ex. kommunen tog över ägandet av en galleria så skulle de kunna hyra ut lokaler gratis till idella föreningar, fristående ungdomshus etc. Kanske skulle produkter bytas ut emot upplevelser, biografer, teatrar, klätterväggar, replokaler, resturanger, musikscener, dataspelscaféen, paintball, pingishallar, graffitimålning etc. listan skulle kunnas göras extremt lång. Bara ett litet tankeexpriment, det skulle räcka med en galleria där all pengatransation var förbjuden för att få rejält fart på kulturlivet tror jag, kanske också det politiska och religiösa livet?
Dawwe:
Fast stavas då inte problemet såhär: köpcentrum utanför staden = massbilism
Och får verkligen kulturlivet fart genom att pengatransaktioner bannlyses?
Ett par frågor bara…
Galleriorna förkroppsligar ju en viktig demokratisk princip nämligen majoritetens rätt att skuffa undan minoriteten, så det är fel att säga att dom inte värnar om demokratin.
Det finns ett till inlägg i debatten i dagens dn:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1194&a=705439
Givetvis finns det problemet, och det är inget litet problem, men tankeexprimentet går ut på om centrum skulle dö utan kommers. Det skulle vara intressant med en galleria där man möts av andra budskap än köp dig ett bättre liv, en med pengaförbud skulle vara ett alternativ, som motvikt mot de hundratals kommersiella galleriorna, en annan med enbart upplevelser till försäljning.
Sen tänkte jag inte främst på kulturlivet utan om stadslivet.
Annars är hela utomcentrala köpcentrumidéen befängd, som konsument äts de lägre priserna upp av transportkostnader och överkonsumtion (man köper skit eller hinner inte äta upp innan bäst före), för att inte tala om miljökostnaderna. Närbutiker är bättre ur alla synvinklar.
[...] ligger caféet i ett köpcenter. Emedan diskussionen pågår i Stockholm om galleriorna vara eller inte finns det inget alternativ till galleriorna i en av världens snabbast växande [...]
[...] Post a Comment Name: *Required Email: *Required (Never published) Website: Message: Möjligtvis liknande inlägg:: Sluta bygg gallerior i Stockholm, läskiga människor! [...]
[...] är ett socialt oskick”, stöd till buddhistmunkar och ogillande av presidenter, “Sluta bygg gallerior i Stockholm, läskiga människor“, “Bomba Hornstull och bygg fler gallerior i de rykande resterna“… En annan [...]
Kommentera