Jeg har kikket gjennom bloggen din, og undres om ikke du kunne ha interesse av et fellesnordisk, borgerjournalistisk blogprosjekt.

Hvis så, kunne du tenke deg å overveie dette — eventuelt spre “det glade budskap”?

For øvrig er det en god blog du har her (hvilket også foranlediget min henvendelse).

Den ser ut att vara i princip översatt från den svenska, rakt av.

http://www.ophavsret.dk/Ophavsret/ophavsretsloven.htm

Det som dömdes ut i detta fall var vad jag förstått just sådan statuary damages och där finns ett minimumbelopp på $750 per verk och maximalt $150000 (kan bli upp till det dubbla dock).

Det var detta jag kommenterade ovan. För mer info om skadestånd, se §504 i amerikansk upphovsrätt.

Som en ytterligare kommentar till vad du skrev:
>Jennifer Pariser menar alltså att
>det är stöld (något som specificeras
>i helt andra delar av såväl Svensk
>lag, “Brottsbalk”, som Amerikansk)
>att spela in ett TV-program på sin
>video.

Så är just sådan “time-shifting” något som har behandlats i amerkanska domstolar och det har fastslagits att det är en “fair use”. Det som diskuterades i det aktuella fallet, med kommentaren om mp3-spelare är “format-shifting” vilket det inte finns liknade fall eller prejudikat. Man kan således inte genrellt säga att det är varken rätt eller fel. Systemet med “fair use” är att i princip alla fall hamnar i en gråzon där man inte säkert på förhand kan veta vad som är ok och inte. Även om det finns gråzoner i svensk upphovsrätt så som ni diskuetar ovan så finns också en hel del klara fall när till privat kopiering är tillämbar, i alla fall klart mycket tydligare än det fyra kriterierna i fair use som man skall bedöma.

Således är just exemplet med att spela av från TV ganska dåligt valt för att diskutera vad Jennifer anser eller inte och vad som är lagligt eller inte i USA.

Huruvida man sedan dömt rätt i frågan som sådan har jag inte kommenterat. Vidare så var det endast kommentaren om hur man kunde hamna där man gjorde beloppsmässigt inte om det var rätt belopp.

ANgående det danska fallet, hur ser dansk upphovsrättslagstiftning ut? Hur ser deras “undantag” ut för till exempel tillfälliga kopior? Liknar det det svenska? Är det väldigt annorlunda? Och så vidare. Det kan ibland vara väldigt svårt att titta på ett fall från ett annat land genom att försöka resonera från hur det kan vara i Sverige, även små skillnader kan ge stort utslag i praktiken på ett enskillt fall.

Jo, precis. Men det får man argumentera om i domstol då, och sen får man en praxis. Jag håller med om att det kanske är för luddigt i lagen (och vissa saker håller jag inte med om alls), men i praktiken borde det inte ställa till problem om domare är både kunniga och inte lättköpta (vilket tyvärr inte stämmer) och om inte ett gäng multinationella rättshaverister till företag missbrukade juridiken till politiska och ekonomiska syften. Alltså: vill man “jävlas” så kan man säkert använda nästan vilken lag som helst till det, eftersom alla är öppna för diverse tolkningar. Nu råkar det handla om skivbolag och då använder de upphovsrättslagen.

Vad gäller det danska exemplet kan jag inte dra några andra slutsatser än att det är ett godtyckligt politiskt domslut av antingen en korrupt eller fullkomligt inkompetent domstol (även om jag inte kan dansk lagstiftning, så borde den vara EU-harmoniserad) . Inte olikt vissa rättsfall vi sett i Sverige (t.ex TPB-härvan). Det är inte långt ifrån att man kan kalla det justitiemord, om än något starkt ord kanske.

Vad sedan gäller så kallad arbetsplatsmusik så stämmer det förstås att kollektivavtal finns. Tolkningsbehovet kvarstår dock, särskilt som det i dagens företag blivit allt svårare att sätta en exakt siffra på hur många som egentligen jobbar i en lokal (som följd av outsourcing, deltidifiering, konsultifiering…)

Alltså, det finns inget ospecificerat, som måste “tolkas pragmatiskt”, angående detta i lagen. Det står uttryckligen.

Men som du säger, privat användning eller inte är absolut inte glasklart. Läser man förarbetet till nya lagen så bytte man från “enskilt bruk” till “privat bruk”, menade därmed att detta minskar omfattningen. Jag håller med om att detta inte är glasklart och praxis här kan bara avgöras i domstol.

Vilket för övrigt även gäller andra delar av upphovsrätten. Ta t.ex. frågan om när ett företag behöver betala till Stim för att de anställda kan höra musik under arbetet, vilket dock inte gäller mer “privata” sammanhang, t.ex. ett kontor med tre frilansare.
Upphovsrättsjuristen Henry Olsson konstaterar: “I praktiken innebär detta som en tumregel att kretsar under 20 personer inte hör hit medan sällskap om mer än 50 personer i regel omfattas av bestämmelsen. I gränsområdet mellan 20 och 50 personer /…/ beror det på omständigheterna om framförandet är att anse som offentligt eller inte.”