Ni har nog redan hört om den helt vansinniga fildelningsrättegång där Jammie Thomas, en fattig indiansk kvinna, dömdes till miljonskadestånd för att 24 musikfiler på hennes hårddisk gjorts tillgängliga via Kazaa-nätverket.
Under rättegången hävde Sony BMG:s chefsjurist Jennifer Pariser ur sig ett uttalande som ledde till många höjda ögonbryn och upprörda bloggposter.
“När en individ gör en kopia för eget bruk av en låt kan man säga att det är stöld. Att ‘göra en kopia’ av en inköpt låt är bara ett snällt sätt att säga att man stulit låten“, ska hon han sagt. På alldeles fullt allvar menar Sony BMG:s chefsjurist att det är “stöld” att kopiera en låt från en cd till datorns hårddisk, eller från datorns hårddisk till en bärbar enhet.
Utanför domstolarnas underland tycks det vara helt omöjligt att finna företrädare för den åsikten, som seriöst kan argumentera för sin sak. Åsikten existerar i praktiken inte. Fråga hela det hårda gardet bland svenska skivbolagsjurister och antipiratlobbyister – alla kommer distansiera sig från eller tona ner vad Jennifer Pariser sade, alla kommer att intyga att privatkopiering av musik mellan ens egna olika musikspelare i princip är tillåten. Trots att Sveriges upphovsrätt enligt lagtexten i princip omfattar “varje direkt eller indirekt samt tillfällig eller permanent framställning av exemplar”, måste tillämpningen bli pragmatisk. För att använda digital information är, som bekant, att kopiera den.
Reaktionerna på uttalandet visar på det oerhört starka konsensus som finns kring att kopiering mellan olika enheter i en persons privata elektronikutrustning, av musik som inköpts “lagligt”. Även de som hyser åsikten att kopiering i offentligheten kan vara “stöld”, ser det som lika självklart att det finns sammanhang i privatsfären som är så avgränsade att immateriell “stöld” inte kan äga rum där.
Att använda digital information innebär att kopiera den. Utan skiljelinjen mellan privat och offentligt blir upphovsrätt en obegriplig tanke och omöjlig att tillämpa i praktiken. Just detta är vad som pågår – i den analoga världens sociala sammanhang, och ännu mer dramatiskt i den digitala världens nätverk – och som vi har kallat upphovsrättens kollaps.
18 kommentarer ↓
Intressant är även hur man med motiveringen “nedladdning är stöld” kan rättfärda miljonböter som straff för något som i praktiken då är att betrakta som snatteri. De där 24 musikfilerna torde ju vara värda ungefär lika många dollar. Å andra sidan är domen sjukt hård hur man än motiverar den.
Öberg, det var inte för nerladdning hon fick domen utan för att ha tillgängliggjort den för andra (att ladda ner).
Själva bötesbeloppet (när man som jury väl bestämt sig för att hon gjort sig skyldig till upphovsrättsdomen) blev i mitten på den skala som finns i amerikansk lag. Man kan hävda att man borde lagt sig i nedre delen av skalan (jag tror minimibeloppet enligt lag är runt $1000 per låt) men man valde nog att lite fegt lägga sig i mitten (max beloppet tror jag är på ett par hundratusen dollar per låt).
Avslutningsvis för att kommentera artikeln så får man komma ihåg att Jennifer trots allt argumenterade i domstol i USA och således baserat på amerikansk upphovsrätt där man inte har en allmän rätt för kopiering för privat bruk. Visserligen kan man hävda att hon mer gav uttryck för en åsikt som inte borde vara beroende på landet man befinner sig i men det var trots allt i ett domstollsfall inför en jury. Att då kommentera med att vi faktiskt har rätt att kopiera för privat bruk i Svergie och av den anledningen dömma ut hennes uttalande känns ganska fel. Inte för att jag försvarar det hon sa, fick musikbolagen bestämma skulle de nog vilja ha det så i Sverige med, men man bör ju trots allt se uttalandet i sitt sammanhang och inte dra för stora slutsatser av det.
Hej!
Vill du komma och delta i en paneldebatt med studenter på Malmö högskola Jag har letat men hittar ingen mailadress till dig. Hör av dig.
Hälsningar Lotta Schwarz
Jag antar att SONYs mp3 spelare alltså inte säljs med programvara för att rippa CD skivor?
Lotta Schwarz: Jag hittar ingen till dig heller så jag får skriva här :)
Du kan kontakta mig på rasmus@piratbyran.org, så kan vi se om det passar. Annars kanske någon av Piratbyråns malmöiter kan ställa upp.
helt galet… 24 mp3or..
För det första vill jag reagera på “Trots att Sveriges upphovsrätt enligt lagtexten i princip omfattar “varje direkt eller indirekt samt tillfällig eller permanent framställning av exemplar”, måste tillämpningen bli pragmatisk”.
Citatet är ointressant ur privatkopiering. Det är tack vare 12 § “Framställning av exemplar för privat bruk” som man får privatkopiera, t.ex spela in TV-program på sin Video eller flytta en låt till sin mp3-spelare. Det är samma sak. I USA går samma lagstiftning under “fair use”. Jennifer Pariser menar alltså att det är stöld (något som specificeras i helt andra delar av såväl Svensk lag, “Brottsbalk”, som Amerikansk) att spela in ett TV-program på sin video.
Sen vill jag svara på Sambor (samma som på IDG?) ;-)
För det första är det ett civilmål, och det som dömdes ut är skadestånd, inte böter. Skadeståndet ska reflektera den faktiska skadan. Skivbolaget argumentede för att alla nedladdningar i alla steg efter hennes skulle räknas med, d.v.s de som laddade ner hennes fil och sen delade ut den i sin tur, skulle adderas.
Det är INTE så man enligt amerikansk lag ska göra. Domaren var helt enkelt lättduperad. Inga andra domstolar har någonsin dömt på det viset.
Vad man nu kommer göra, enligt en expert på amerikansk upphovsrätt, är att skivbolaget kommer erbjuda henne valfri förlikning, kanske 100 dollar, om hon håller tyst om det och inte överklagar. Sen kan de använda detta mål som skrämselpropaganda.
Här är en bra intervju med en amerikansk expert på upphovsrätt:
http://www.shellypalmermedia.com/?p=666
Lyssna på den, angående lagligheten i domslutet.
Jag vill alltså påpeka att (enligt experten ovan) juryn, som består av vanligt folk som varken kan lagen eller tekniken, blir “instruerade” hur de ska resonera. Alltså, man förklarar för dem vad kärnfrågan i målet är och kärnpunkterna i bevisningen är. Enligt uppgift blev juryn först korrekt instruerade, men sen ändrades detta efter skivbolagens jurister tjatade på domaren, till en felaktig, enligt amerikansk lag, instruktion: att de skulle ta hänsyn även till successiva nedladdningar gjorda av de som laddat ner från henne, och de som laddat ner från dessa, och de som laddat ner från dessa… o.s.v.
Enligt vad jag förstått iaf.
Mri Fjukvara: Är inte helt säker på vad du menar med att “citatet är ointressant för privatkopiering”, men jag hävdar fortfarande bestämt att definitionen av vad som är “privat” kopiering är en högst godtycklig fråga.
Vilket för övrigt även gäller andra delar av upphovsrätten. Ta t.ex. frågan om när ett företag behöver betala till Stim för att de anställda kan höra musik under arbetet, vilket dock inte gäller mer “privata” sammanhang, t.ex. ett kontor med tre frilansare.
Upphovsrättsjuristen Henry Olsson konstaterar: “I praktiken innebär detta som en tumregel att kretsar under 20 personer inte hör hit medan sällskap om mer än 50 personer i regel omfattas av bestämmelsen. I gränsområdet mellan 20 och 50 personer /…/ beror det på omständigheterna om framförandet är att anse som offentligt eller inte.”
Jo, vad jag menar är att “varje direkt eller indirekt samt tillfällig eller permanent framställning av exemplar” gäller. Men i 12 § finns “inskränkningar” i denna rätt, för privatkopiering och i 11 a § “Framställning av tillfälliga exemplar” för kopior som uppstår under användandet av verket, i t.ex minnet i en dator (eller för den delen cache-minnet i en router, som exempel).
Alltså, det finns inget ospecificerat, som måste “tolkas pragmatiskt”, angående detta i lagen. Det står uttryckligen.
Men som du säger, privat användning eller inte är absolut inte glasklart. Läser man förarbetet till nya lagen så bytte man från “enskilt bruk” till “privat bruk”, menade därmed att detta minskar omfattningen. Jag håller med om att detta inte är glasklart och praxis här kan bara avgöras i domstol.
Angående stim på arbetsplats så har de ett ramavtal med Sveriges Industriförbund vad gäller “arbetsplatsmusik”. Där gäller gränsen 40 personer som kan avlyssna musiken.
Mri Fjukvara: Fast om vi ska dröja kvar vid petigheterna lite, så bestrider jag fortfarande att det skulle vara klart och tydligt vilka “tillfälliga exemplar” som lagen gör undantag för.
Det gäller nämligen bara “om framställningen utgör en integrerad och väsentlig del i en teknisk process och om exemplaren är flyktiga eller har underordnad betydelse i processen”.
Vad som är väsentligt, vad som är integrerat och vad som är underordnat, det är inget som lagen fastslår utan beror ytterst på sociala konventioner kring teknikens bruk.
Det danska exemplet visar att “exemplar” som skapas i en router visst kan dras in under upphovsrättens regim. Vi har också konstaterat gråzoner kring strömmad teve.
Vad sedan gäller så kallad arbetsplatsmusik så stämmer det förstås att kollektivavtal finns. Tolkningsbehovet kvarstår dock, särskilt som det i dagens företag blivit allt svårare att sätta en exakt siffra på hur många som egentligen jobbar i en lokal (som följd av outsourcing, deltidifiering, konsultifiering…)
“det är inget som lagen fastslår utan beror ytterst på sociala konventioner kring teknikens bruk.”
Jo, precis. Men det får man argumentera om i domstol då, och sen får man en praxis. Jag håller med om att det kanske är för luddigt i lagen (och vissa saker håller jag inte med om alls), men i praktiken borde det inte ställa till problem om domare är både kunniga och inte lättköpta (vilket tyvärr inte stämmer) och om inte ett gäng multinationella rättshaverister till företag missbrukade juridiken till politiska och ekonomiska syften. Alltså: vill man “jävlas” så kan man säkert använda nästan vilken lag som helst till det, eftersom alla är öppna för diverse tolkningar. Nu råkar det handla om skivbolag och då använder de upphovsrättslagen.
Vad gäller det danska exemplet kan jag inte dra några andra slutsatser än att det är ett godtyckligt politiskt domslut av antingen en korrupt eller fullkomligt inkompetent domstol (även om jag inte kan dansk lagstiftning, så borde den vara EU-harmoniserad) . Inte olikt vissa rättsfall vi sett i Sverige (t.ex TPB-härvan). Det är inte långt ifrån att man kan kalla det justitiemord, om än något starkt ord kanske.
Mri Fjukvara:
Ja, jag vet att det var ett civilmål och skadestånd sorry för min dåliga formulering (använde terminologi från inlägget jag kommenterae vilket var bland annat böter). Det ändrar dock inte det jag kommenterade i sak. Det finns i lagen (den amerikanska) minimum och maximumbelopp för den delen av skadeståndet vilket var det jag kommenterade. Det är inte enbart den direkta skadan som döms ut. Räkneexercisen för VAR i skalan man lägger sig kan, som jag sa, diskuteras och man kan använda argument för hur den kopieras vidare, men skadeståndet är INTE bara baserat på någon direkt skada.
Huruvida man sedan dömt rätt i frågan som sådan har jag inte kommenterat. Vidare så var det endast kommentaren om hur man kunde hamna där man gjorde beloppsmässigt inte om det var rätt belopp.
ANgående det danska fallet, hur ser dansk upphovsrättslagstiftning ut? Hur ser deras “undantag” ut för till exempel tillfälliga kopior? Liknar det det svenska? Är det väldigt annorlunda? Och så vidare. Det kan ibland vara väldigt svårt att titta på ett fall från ett annat land genom att försöka resonera från hur det kan vara i Sverige, även små skillnader kan ge stort utslag i praktiken på ett enskillt fall.
Förtydligande till mitt inlägg ovan (hittade inte något sätt att ändra i det). Skadestånd för upphovsrättsbrott i USA kan i princip dömas ut på två sätt. Antingen baserat på den direkta skadan och vinsten som intrånget gett ELLER det som kallas “statuary damage” (man kan inte få för båda) och det är per verk.
Det som dömdes ut i detta fall var vad jag förstått just sådan statuary damages och där finns ett minimumbelopp på $750 per verk och maximalt $150000 (kan bli upp till det dubbla dock).
Det var detta jag kommenterade ovan. För mer info om skadestånd, se §504 i amerikansk upphovsrätt.
Som en ytterligare kommentar till vad du skrev:
>Jennifer Pariser menar alltså att
>det är stöld (något som specificeras
>i helt andra delar av såväl Svensk
>lag, “Brottsbalk”, som Amerikansk)
>att spela in ett TV-program på sin
>video.
Så är just sådan “time-shifting” något som har behandlats i amerkanska domstolar och det har fastslagits att det är en “fair use”. Det som diskuterades i det aktuella fallet, med kommentaren om mp3-spelare är “format-shifting” vilket det inte finns liknade fall eller prejudikat. Man kan således inte genrellt säga att det är varken rätt eller fel. Systemet med “fair use” är att i princip alla fall hamnar i en gråzon där man inte säkert på förhand kan veta vad som är ok och inte. Även om det finns gråzoner i svensk upphovsrätt så som ni diskuetar ovan så finns också en hel del klara fall när till privat kopiering är tillämbar, i alla fall klart mycket tydligare än det fyra kriterierna i fair use som man skall bedöma.
Således är just exemplet med att spela av från TV ganska dåligt valt för att diskutera vad Jennifer anser eller inte och vad som är lagligt eller inte i USA.
> ANgående det danska fallet, hur ser dansk upphovsrättslagstiftning ut?
Den ser ut att vara i princip översatt från den svenska, rakt av.
http://www.ophavsret.dk/Ophavsret/ophavsretsloven.htm
Intressant diskussion. Vet inte riktigt hur jag ska ställa mej, mer än att påföljden förefaller orimligt hård.
Hei.
Jeg har kikket gjennom bloggen din, og undres om ikke du kunne ha interesse av et fellesnordisk, borgerjournalistisk blogprosjekt.
Hvis så, kunne du tenke deg å overveie dette — eventuelt spre “det glade budskap”?
For øvrig er det en god blog du har her (hvilket også foranlediget min henvendelse).
Kommentera