För några veckor sedan framkastade akademiledamoten Peter Englund sina dubier kring begreppet “kreativitet”:
“Kreativitet”. Bara ordet gör mig misstänksam. Det finns nämligen en ironisk paradox här. Människor som har denna egenskap använder aldrig ordet. Det är ett utifrån-begrepp.
Oavsett om detta verkligen stämmer – är det inte snarare så att alla nuförtiden använder ordet, om än olika flitigt och för vitt skilda syften? – känns det högst relevant att plocka upp och fördjupa Peter Englunds tvivel. Frågan vi kanske bör ställa på sin spets är: Är det över huvud taget berättigat att tala om “kreativitet”? Eller finns det skäl att uppfinna bättre sätt att uttrycka det man vill ha sagt?
“Kreativ” betyder i grunden “skapande”, hämtat från engelskans creative. Importen av ett ord som egentligen redan fanns har bäddat för riktigt gräsliga formuleringar. Smaka på den här tårta-på-tårta-konstruktionen (ur senaste upplagan av juristläroboken Copyright, skriven av Henry Olsson):
“För att ett alster skall anses vara ett “verk” måste det vara resultatet av en upphovsmans eget personliga kreativa skapande. Verket måste alltså på något sätt vara unikt.
Det tycks ha varit ganska sent som svenska språket importerade ordet från engelskan. Första dokumenterade användningen sägs ha varit år 1959. Genomslaget verkar ha dröjt till sjuttiotalet. När jag söker igenom empiri från min egen forskning hittar jag ett par signifikanta textpassager från 1975-76. Bägge ger intryck av att försöka bemäktiga sig ett sprillans nytt trendbegrepp. (Dels en utredning från Kulturrådet, dels en högst intressant artikel där Musikerförbundets ordförande argumenterar för utvidgad upphovsrättslagstiftning genom att likställa “uttolkningen och utförandet av noterad musik” med komponerandet av samma musik.)
Visst finns ordet “creative” dokumenterat i engelskan sedan år 1678, i just betydelsen “skapande”, vilket alls inte behöver implicera vår nutida idé om kreativitet som en mänsklig egenskap. Först under tidigt 1800-tal börjar “creative” användas om konstnärligt skapande.
I nutida engelska kan man säga att ordet har två parallella betydelser, varav den ena är en grammatisk avledning av “create” och den andra är ett ideologiskt uttryck för ett 1800-talsmässigt upphovsmannaideal:
- having the ability to create
- original, expressive and imaginative
Psykologer ägnade sig i stort sett inte alls åt kreativitetsbegreppet före 1950, men detta år skedde ett visst genombrott när J.P. Guilford höll ett föredrag där creativity definierades utifrån vissa psykiska egenskaper. För första gången började folk intressera sig för att mäta kreativitet.
Från 1957 började amerikanska myndigheter att skjuta till ordentliga summor till denna kreativitetsforskning, som en direkt följd av “Sputnik-chocken” – att Sovjetunionen tagit sig ut i rymden fick USA att börja uppfatta bristen på nytänkande vetenskapsmän som ett överhängande problem. (Allt detta enligt vad som refereras i tyska Wikipedias artikel.)
Drar mig till minnes att ordet “kreativ” dykt upp i svenska översättningar av Nietzsche, och kollar upp saken. Även om det blivit populärt i nutidstyskan, fick jag rätt i misstanken att det inte förekom i Nietzsches artonhundratalstyska.
I stället finner vi att Carl-Henning Wijkmark i Den glada vetenskapen har översatt “erfindsamen Geister” till “kreativa andar”, medan Margaretha Holmqvist i nya översättningen av Om sanning och lögn i utommoralisk mening har låtit “schöpferisch zu entsprechen” översättas till “kreativt motsvara”. Originaluttrycken är snarare böjningar av uppfinningsrik respektive skapande.
Noterar också att ekonomen Joseph Schumpeters välkända begrepp “creative destruction” i svensk översättning blivit antingen “skapande förstörelse” eller “kreativ förstörelse“. Trots att det senare alternativet förefaller nästan långsökt, verkar det ha tagit över på senare år.
Visst funkar det lättböjliga ordet “kreativ” ofta slående smidigt på svenskan. Kanske så smidigt att det inbjuder till snömos. Kände själv vissa kval efter att ha nämnt såväl “den kreativa miljön” som “kreativa människor” i den första text som vi häromveckan slängde ihop till den (segrande) kampanjen Stoppa SL:s vardagsmord. I ett blogginlägg som föregick kampanjen nämnde jag både “kreativa nätverk” och “stadens kreativa potential”. När jag sedan i samma veva bevistade en konferens inom forskningsprojektet “Culture, creativity, copyright” slog mig slutligen känslan av att överanvändningen måste få ett slut. Språket vi använder för att beskriva kulturyttringar behöver slipas!
Kreativitetstuggets förföriskhet visas allra tydligast i diskursen om “kreativa industrier“. Citerar ett stycke ur föredraget om upphovsrättens kolleps:
Upphovsrättslobbyn vill reducera kulturen till dess slutprodukter, de vill definiera “kreativitet” som förmågan att spotta ur sig så många objekt som möjligt, så länge objekten bara omfattas av upphovrätt. Ett synsätt som inte bara är korkat och tråkigt, utan direkt farligt. Tyvärr är det också populärt på högsta politisk nivå. En ny EU-rapport som skisserar en “strategi för ett kreativt Europa” drar slutsatsen att hårdare tag mot det digitala filutbytet måste leda till mer kreativitet, vilket i sin tur ska leda till högre ekonomisk tillväxt. Man förutsätter nämligen att vad man kallar “the content industry” ska bli motorn i Europas ekonomi efter att fabrikerna har flyttat till Asien.
Antagligen behöver begreppet “kreativitet” inte i sig implicera att kultur enbart handlar om att tillverka slutprodukter. Däremot är det alldeles uppenbart att ordet har gravt nedsatt motståndskraft mot att övertas för allehanda syften.
För det går nämligen inte att ge en vettig definition – annat än negativt, som Peter Englund tilläger i en kommentar:
man kan nog ganska exakt visa hur en “kreativ” miljö INTE ska se ut. Till exempel kan nog en arbetsplats präglad av formalism, rädsla, och ja-sägeri aldrig bli “kreativ” i ordets egentliga bemärkelse. Och helt analogt med detta tror jag att man kan skapa *förutsättningar* för det som kallas kreativitet. Men längre än så är jag inte villig att gå…
Kan bara hålla med. Om motsatsen till kreativitet är vad Bataille kallade “homogenitet”, det vill säga nyttoprincipens och den begränsade ekonomins välde, får vi räkna kreativiteten till den fördömda delen. Fast då blir det än tydligare att kreativiteten som praxis ständigt måste undandra sig varje övergripande definition. Framför allt blir det rent löjligt att se kreativitet som en egenskap hos individer.
Som Peter Englund skriver:
“Kreativitet” tillhör nämligen de där fenomenen som inte låter sig analyseras utifrån. Eller analyseras alls, utifrån någon rimlig tolkning av ordet. Det är ett villebråd som vi kan jaga oupphörligen, men i samma stund vi lägger våra händer på det, är det bara för att konstatera att vi står inför ett dött och kallnande kadaver, och att det vi egentligen ville fånga redan har flytt.
När “skapande” allt mer tenderar att ersättas med “kreativ”, sker en glidning. Skapandet går från att vara en aktivitet till att bli en egenskap, vilket knappast är oproblematiskt. Var har denna egenskap sin hemvist: i “kreativa miljöer” eller i “kreativa människor”?
Detta inlägg får avslutas med några frågor som jag själv ännu inte vet svaret på, men som det vore oerhört intressant att få synpunkter på, antingen i kommentarsfältet eller i inlägg på andra bloggar:
- Har orden “kreativ” och “kreativitet” över huvud taget något existensberättigande i svenska språket?
- I så fall, i vilka sammanhang?
- Vilka alternativ står till buds?
17 kommentarer ↓
det används som en sammanslagning av begreppen uppfinningsrik (idérik) och driftig, utan att ta hänsyn till att det är helt olika saker.
[...] Multiplication can produce powerful numbers « K-ordet [...]
‘Uppfinningsrik’ är annars en jättebra ersättning imo. Det är som mkt mer handfast också, det går att ta på i jämförelse med ‘kreativ’. Känner jag i vilket fall.
Dock står väl ‘uppfinningsrik’ mer som olika lösningar på problem, medan kreativitet är.. ngt som “bara uppstår” (vilket verkar vara det Englund bl a (med all rätta) vänder sig mot?).
Uppfinningsrik. Yey. ^_^
Wille: Javisst. Eller varför inte det vackra ordet “fiffig”?
Vad man kan säga om de personer som vanligtvis beskrivs som kreativa är att deras styrka ligger i att de har förutsättningarna att fungera som katalysatorer för de idéer som passar in i rådande normer i samhället. Att gå från detta till att säga att de är kreativa är däremot för det mesta att tillskriva dem alltför stor rätt till skapandet. Att tro att man är ensam om en idé är för det mesta befängt.
Men vad som gör att man ryser när man hör ordet kreativitet är att det är så starkt kopplat till den nervösa jakten på idéer till följd av ständigt kortare produktlivscykler – alltså att det inte handlar om att skapa något genuint nytt, utan bara ett sätt att skapa läskedryckskombination nummer 507.
Så långt alltså bara om utarmningen av kreativitet som begrepp – men det är inget problem i sig tycker jag egentligen.
Däremot tycker jag att det är märkligt att som Peter Englund komma till konklusionen att det är ett begrepp som inte passar att analysera, att det är omöjligt att komma bakom de yttre symbolerna.
Ett exempel på en person som närmat sig förståelsen av de heterogena krafterna bakom nyskapande är Frans Johansson, som i “The Medici Effect” pratar om intersections – eller brytningspunkter.
Med begreppet Medicieffekten vill han påvisa att nya förändringar och kreativa lösningar uppstår i brytningspunkter mellan olika discipliner – att det är skillnaderna mellan kulturer som möjliggör bra nyskapande. Logiken utgår ifrån skapandet av renässansen – en av historiens mest kreativa perioder (i ordets ursprungliga bemärkelser…)
Bankirfamiljen Medici sponsrade på femtonhundratalet människor från flera olika verksamheter; arkitekter, filosofer, konstnärer och vetenskapsmän från hela världen och samlade dessa i Florens. Det var dessa människors interaktion och kulturkrockar som skapade grunden för renässansen.
Kreativiteten blir här alltså inte något som tillskrivs enskilda individer – utan den uppstår i det sammanhang där originella, vakna och ambitiösa personer med olika bakgrund möts.
Kreativ är ju ett riktigt inneord, framförallt hos de som är det. I alla fall är det så inom min bekantskapskrets (arkitekter). Peter Englund umgås nog inte med arktitekter. Richard Floridas bok “Den kreativa klassens framväxt” är nästan en bibel. Om hans teorier kan man ju sen tycka vad man vill men så är det i alla fall.
Intressant ämne!
Mitt lilla bidrag: Du använde själv det ord som jag anser är den bästa svenska översättningen av det försvenskade ordet:
Kreativitet = nyskapande.
Och ordet nyskapande gör ju t ex att industrin som frambringar travar med massproducerade plastbitar (musikindustrin) faller bort. Industri kan aldrig vara nyskapande. Well, förutom FÖRSTA gången ett löpande band byggdes, eller första gången en produktionslina för massproduktion av CD färdigställdes, etc.
Sedan är industrin gammalskapande och repetitiv (vilket givetvis är en industris uppgift dessutom).
Nyskapande har heller ingen inbyggd konflikt med att i sitt nyskapande använda “hjulet” igen, fast på ett nytt sätt.
Vad som sedan ger nyskapande konstnärlig höjd/verkshöjd eller vilket begrepp som man nu vill använda för att sätta nivån för vad som skall kunna räknas som nyskapande; ja, det kan vara mycket svårt att ena sig om.
/T
Intressant.
Eftersom man i vårt samhälle söker med ljus och lykta efter saker att identifiera sig med så blir det viktigt för många att identifiera sig som kreativa. Om man identifierar sig genom att man skapar (inte DET man skapar) så blir det viktigt att identifiera sig som kreativ i alla sammanhang. På sätt och vis blir det rätt likt att identifiera sig som förälder i ett sammanhang då familjen inte är med eller som fotbollsspelare när man inte spelar fotboll. Man vill ha sitt mentala visitkort med sig jämt, inpräntat i pannan.
Innovativ är väl också ganska synonymt med kreativ. Fast det är ju också ett buzz-word i dag, och kanske närmare uppfinningfsrik i betydelse. Håller nog med om att nyskapande är ett bra ord.
Jag förstår vad du menar men tycker ändå att kreativ är ett bra ord på många sätt.
När jag står på fabriksgolvet och “skapar” en produkt medan tankarna är någon helt annanstans intalar jag mig själv att jag har ett behov av att vara “kreativ”. Kanske funderar jag på något som vore skyst att skapa, antingen som statement (orkar inte hitta svenskt ord, kreativiteten är låg nu efter 1) eller som en terapeutisk skapandeprocess.
Jag har altså en känsla av en brist på “kreativitet” och denna “kreativitet” inbillar jag mig har mer med min hjärnas funktionsförmåga och välmående (aktiverar båda hjärnhalvorna, skapar nya synapser etc.) än med själva uppfinningen eller slutprodukten att göra. Uttrycket “känslan av brist på kreativitet” kan inte ersättas med “känslan av brist på uppfinningsrikedom” och därmed har orden i min värld olika betydelser.
Att jag gör “kreativ” till en psykologiska och möjligen neurolgiska term kanske är vetenskapligt helt ogrundat, men det är vad jag gör.
Kan lösningen att begränsa betydelsen av “kreativ” till något mer abstrakt och använda uppfinningsrik eller nyskapande närhelst det ges möjlighet vara tillfredställande?
Jag gillar också nyskapande, men jag håller med Dawwe om att det finns tillfällen då det inte funkar som ersättning för kreativ.
Fast jag måste nog säga att alla sådana tillfällen jag kommer på är stunder då kreativiteten saknas. Alltså när man inte är/känner sig kreativ (eller okreativ?). Som när man får idétorka i en skapande process, eller inte orkar ta till sig sina sprudlande bandkompisars vilda idéer.
“Asså, orka arra den låten nu.. Jag är fett okreativ idag!”
Det kanske helt enkelt behövs ett ersättande ord för det positiva “kreativ” och ett annat för det negativa “okreativ”.
Det är väl vanligt med “utifrån-skapade” ord? (Man skulle göra en lista med de ord som har den här egenskapen att de som är det aldrig skulle prata om det i de termerna…)
Jag stötte på ett nytt sånt begrepp härom dan: “discretionary effort” som betecknar det man gör på sitt jobb utöver vad jobbet egentligen kräver av en — det som görs av personer som “brinner” för sitt jobb. Inte nog med att de aldrig skulle kalla det “discretionary effort” — de skulle inte ens anse att det extra det gör är något att prata om.
Att jämföra med många kreativa personer som inte tycker att de är speciella på något sätt, eller att det är nåt att snacka om.
Intressant inlägg och ämne!
Jag tror att kreativitet mer är en mänskligt medfödd drift än en egenskap/kapacitet. En drift så stark att den kan få en att gå upp mitt i natten för att man bara måste yttra och kanalisera något via en skapande aktivitet.
[...] att de tankar som väcks av enkäten inte handlar så mycket om droger per se, som om synen på kreativitet, detta knepiga begrepp. Exempelvis skriver Niklas Rådström: Rent allmänt menar jag att skapandet inte finner sina [...]
Det finns massor av ord som i lös mening är synonymer i svenskan men som ändå i olika sammanhang kan ges olika nyansskillnader. Som “butik” och “boutique” t.e.x. Samma ord importerat två gånger, men betyder ändå inte exakt samma sak. Eller? På det hela taget gillar jag inte resonemang om vad som har en plats i svenskan. Det känns lite för mycket politbyrå för mej. Sånt där brukar reglera sej själv.
[...] Bara ordet gör mig misstänksam.” Just det, Peter Englund. Om ordet “kreativitet” ger skäl för misstänksamhet, vilka känslor borde då inte väckas av den makalöst bombastiska [...]
[...] kommentarerna Copyriot › K-ordet on Georges Bataille, del VI: Praxis, poiesis och musik som utgiftFokus » Måndagsläsning [...]
Kommentera