Entries from October 2007 ↓

Pirate Cinema Berlin har nått sin ände och får nu träda tillbaka till förmån för andra relaterade projekt. Visserligen är det inte första gången. Men den här gången är det inte bara en lång säsong av mer eller mindre konceptuella filmvisningar som avslutas, utan också själva lokalen. Bootlab läggs ner. Utan sorg, men med en viss nödvändig patetik, flyttar verksamheterna vidare till andra platser i Berlin Mitte.

Efter en hel eftermiddags luxuöst frukostminglande – den storslaget informella avslutningen på The Oil of the 21st Century – tillbringade vi söndagskvällen i det långsmala rummet bredvid, på Pirate Cinema Berlins sista visning.
Vad som visades? Eftertexterna till samtliga filmer som Pirate Cinema Berlin hunnit visa under sina drygt tre års existens. Eftertexter med musik, en kontinuerlig loop av slutsekvenser lösryckta från de filmer de hörde till. Ingenting annat, förutom sköna konversationer kring den provisoriska bardisken. En stunds vistelse i ett sådant rum impregnerade en med en kraftfull och ganska speciell känsla av the end. Sedan farväl till Bootlab för sista gången och ut i den berlinska hösten. Magnifikt.

Pirate Cinema Berlin publicerade avslutingsvis 23 frequently asked questions, men inga svar. I linje med ambitionen att “leverera färre svar och fler frågor, producera mindre åsikter och mera nyfikenhet”. Snart kommer väl en liten rapport om vad som egentligen försiggick under helgens sammandragning.

Piratbion Stockholm är däremot inte det minsta inställda på slut, utan fortsätter komma upp med nya koncept. Om en månad inbjuder de till “Hemvideofestival 2007” på biografen Tellus i Stockholm.

Så här trevligt hade vi det under söndagens långfrukost på Bootlab, där det för övrigt även producerades en film.

Pirate Cinema Berlin har nått sin ände och får nu träda tillbaka till förmån för andra relaterade projekt. Visserligen är det inte första gången. Men den här gången är det...

Vi sitter på Bootlab mitt i Berlin. Runt omkring oss pågår förberedelserna för kvasikonferensen The Oil of the 21st Century, som Copyriot skrev mer om förra veckan.

Hittills på plats från den svenska delegationen är Sara, Peter, Magnus och jag. Vilken stund som helst anländer Palle, Daniela och Johan. Ikväll blir det gemensam middag, i morgon inleds den officiella tillställningen. Själv ska jag prata på programmets första punkt.

Räkna inte med några realtidsrapporter här. Vi lär ha fullt upp. Däremot kanske detta inlägg fylls på med ett och annat foto under de kommande dagarna.

Nyss anlände programbladet – läs det [pdf, 14 MB] om undrar vad det hela går ut på. I det finns bland annat avsiktsförklaring, tema för de fyra spåren, schema samt presentation av talare.

Lördag kväll blir det premiärvisning av Steal This Film, part 2. (Officiellt släpp på nätet dröjer ytterligare några dagar, men vem vet om någon piratar den?) Tvåan är oerhört ambitiös, späckad med intervjuer med världskända nätprofiler och historiker. Missa den inte!

Bilder (fler läggs till efter hand):

Första delen av den svenska delegationen i väntan på torsdagkvällens middag.

Här några bilder tagna av Paul Keller:

Och så några bilder från Magnus:

Vi sitter på Bootlab mitt i Berlin. Runt omkring oss pågår förberedelserna för kvasikonferensen The Oil of the 21st Century, som Copyriot skrev mer om förra veckan. Hittills på plats...

Copyriot har redan postat två inlägg om Oink-slakten:

• Ifpi har slaktat Oink, och världens musikliv är lite tråkigare
• Detta fildelade jag med Oink innan slakten

Här kommer ett tredje, i all hast innan det är dags att dra till Berlin för att bland annat konspirera kring fildelningens framtid.

Jag tror Tage har en viktig poäng, när han hoppas på en utveckling liknande den efter slakten av Napster, det vill säga att man utvecklar mindre sårbara indexeringsteknologier. Det duger inte att bara sätta upp kloner. Den relativa centralisering som dagens bittorrent-protokoll bygger på är ett problem, som allra bäst tas itu med just i ett läge av kris.

Notwist, och många med honom, uttrycker en förhoppning om att The Pirate Bay-gänget ska släppa loss en återupplivad variant. Visst vore det kortsiktiga symbolvärdet oslagbart, men så kommer inte att ske – av goda skäl.
Brokep förklarar varför: Allting bör inte centreras kring en enda grupp. Hellre en mängd nya initiativ från olika håll, menar The Pirate Bay.

Så vad kan göras på kortare sikt, och av envar? Ett förslag som har framförts är att alla ska ladda upp sina gamla Oink-torrents till The Pirate Bay. Om många skulle delta i en sån aktion skulle det kunna bli till en arkivisk tsunami av aldrig tidigare skådat slag. Dock förutsätter det att varje torrent-fil byter ut sin så kallade announce URL. Man kunde hoppas att detta gick att lösa med ett enkelt script, men enligt vad jag har hört verkar det tyvärr inte vara så enkelt – tydligen går det inte att byta tracker utan att räkna om filens infohash. En brist som borde åtgärdas i framtida versioner av bittorrent-protokollet, har jag fått höra.

Slutligen kan det nämnas att Oink.cd under tisdagseftermiddagen åter blev tillgänglig – i defacead version. Besökare nåddes av en grå hemsida med en kort text som förklarade att ett tillslag hade gjorts, samt av banners från IFPI och BPI!
Detta är förstås högst anmärkningsvärt. Polisen tar alltså över en brottsmisstänkt hemsida och fyller den med reklam för de privata intresseorganisationer som kommenderat fram till slaget, innan saken prövats i domstol. Att gränsen mellan rättsväsende och upphovsrättsindustri lösts upp totalt är inte längre något man sticker under stol med. Man skryter snarare om det!
Saken uppmärksammades av Brokep och med ett pressmeddelande från de brittiska och nederländska piratpartierna. Kanske fick någon snutwannabehacker kalla fötter, för i skrivande stund (onsdag morgon) finns åter inget innehåll att finna på Oink.cd.

Copyriot har redan postat två inlägg om Oink-slakten: Ifpi har slaktat Oink, och världens musikliv är lite tråkigare Detta fildelade jag med Oink innan slakten Här kommer ett tredje, i...

Soundtrack till inlägget som följer är en låt med passande titel:

Plastikman – Disconnect (edit).mp3

Vi har redan skrivit om dagens beklagliga mord på musiktrackern Oink. Efter sådana tillslag sprids ofta viss oro bland de som använt indexeringstjänsterna i fråga för att det upphovsrättsmilitära komplexet ska använda beslagtagen information i en jakt på de enskilda fildelare som använt sajten. Att så verkligen skulle ske måste betraktas som extremt osannolikt, så softa med ryktesspridandet!

Själv tänker jag här presentera vilken musik jag själv laddade upp mest av allt till Oink. Delvis som motvikt till eventuell noja, men framför allt för att jag tror fildelningsfenomenet överlag bör diskuteras mindre utifrån abstrakta idéer om “artisterna” och mer utifrån konkreta, individuella exempel.

Tittade därför igenom alla slocknade torrents i min klient, Azureus, och fick fram följande topplista över mina mest uppladdade Oink-torrents (räknat efter relativ ratio, inte absolut datamängd). Bland alla de mängder musik som jag har tankat hem via Oink det senaste året, har övriga användare visat sig mest intresserade av att tanka vidare dessa släpp från min hårddisk:

1. Bushwacka – Long Distance/Back to Point Zero
2. Plastikman – Disconnect
3. Dungen – Dungen (demo, 1997)
4. Patrask – Ös
5. The Magnetic Fields – Get Lost
6. Rhythm & Sound – Free For All feat. Paul St. Hilaire – Soundstream Remix
7. Vex’d – Degenerate
8. Future Bible Heroes – I’m Lonely (And I Love It) [EP]
9. Plastikman – Artifakts
10. The Magnetic Fields – The Charm of the Highway Strip

Måste säga att jag känner mig ganska belåten över mitt lilla bidrag till världens musikcirkulation. Ett riktigt bra urval!

På popsidan återfinns hela tre album med band ledda av geniet Stephin Merritt. Bland de rent elektroniska släppen utmärker sig minimaltechnogurun Plastikman, men också dubstep-mästarna Vex’D.
Som extra bonus visar sig uppladdningstopplistan innehålla ett par band som figurerar i min egen personliga omkrets. Medeltidsglamrockbandet Patrask har jag stått på scen med senast för någon månad sedan i Visby. Deras senaste suveräna album finns, som väl är, på The Pirate Bay. (De säljer skivor ändå, tro mig. Och är bara glada för att jag bidrar till att sprida kopior.) Tias i Dungen händer det att jag spelar blockflöjt med.
Kort sagt: Inget kunde vara mer främmande för mig än att uppleva mitt bruk av Oink som det minsta tvivelaktigt. Tvärtom glädjer det mig att se vad jag bidragit till att sprida!

Låt mig betrakta listan mot bakgrund av påståendena i Ifpis pressmeddelande. Där beskrevs Oink som “the world’s biggest source of illegal pre-release chart albums“. Nå, några topplistealbum går knappast att hitta bland mina mest efterfrågade torrents. Icke heller något som ens var i närheten av “pre-release” när fildelandet skedde, bortsett då från Patrask-albumet (som alltså spreds med bandets goda minne).

Vidare testade jag den utmärkta tjänsten RIAA Radar, för att se i vilken mån de dominerande storskivbolagen – de som regerar Ifpi – alls har några rättighetsintressen i musiken. Då visade det sig att endast de bägge Plastikman-albumen kontrollerades av ett RIAA-anslutet bolag (Mute, där han legat sedan 1993, köptes nämligen upp av EMI för fem år sedan).

Min musiksmak är inte representativ för alla Oink-användares. Saken är att ingen har representativ musiksmak. Därför får vi en bättre bild av fildelningens roll i musiklivet om många människor tittar på och reflekterar över sin egen faktiska fildelning, än om man nöjer sig med att titta på statistiska topplistor eller enstaka exempel på pajade investeringar.

Det vore kul att läsa fler Oink-användares reflektioner utifrån sin personliga statistik!

Soundtrack till inlägget som följer är en låt med passande titel: Plastikman – Disconnect (edit).mp3 Vi har redan skrivit om dagens beklagliga mord på musiktrackern Oink. Efter sådana tillslag sprids...

Oink.cd, som tills igår var världens bästa bittorrent-tracker för musik, slaktades idag på order av IFPI. En tjugofyraårig brittisk man greps, anklagad för att ha drivit trackern. Interpol ska ha koordinerat tillslaget mellan holländsk och brittisk polis.
Detta rapporteras i en BBC-artikel (fylld av sakfel) och ett pressmeddelande från IFPI.

I bägge hävdas att Oink “specialiserade sig” på att distribuera album som ännu var officiellt osläppta. Visst fanns det sådana där, men lika sant är att Oink var ett oslagbart arkiv för riktigt gammal musik, musik som inte på något sätt går att få tag på i skivbutiker, utom för den som plöjer otaliga dammiga vinylbackar och dessutom har ett rejält mått av tur.

Häromveckan, när SvD frågade “40 av Sveriges musikmakthavare” var de hittar ny musik, så svarade sex stycken dj’s “Oink”. Närmare bestämt Jonas Kleerup, Kalle Josephsson, Sebastian Suarez Golborne, Daniel Öhrn, Quetzala Blanco samt Kornél Kovács – bara för att ge en liten vink om vilken viktig funktion som Oink har fyllt, särskilt inom indie och elektronisk dansmusik, för att sprida mer spännande musik till dansande publik.
Om IFPI fick välja skulle vi bara dansa till sådan musik som spelas på radio, det vill säga den musik vars genombrott sedan tidigare varit insynkat i de fyra största skivbolagens marknadsföringsplaner. Det kan inte nog betonas att kriget mot fildelningsnätverken handlar om kontroll, snarare än om försäljningssiffror.

Vad blir effekten av Oinks bortfall (förutom att en ny indexeringstjänst tar dess plats, i sinom tid)? Knappast fler sålda skivor eller filer. Ifpi själva beskriver Oinks användarbas som hardcore file-sharers. Sådana har förstås redan alternativ till hands. Dessa alternativ må vara öppna bittorrent-trackers, i viss mån gamla hederliga nätverk som Soulseek, men inte minst – åtminstone i fråga om de verkligt fanatiskt musikintresserade – olika former av darknets, online och offline.
Resultatet: Den som utan kostnad vill fylla sin MP3-spelare med musik, kan göra det precis lika lätt som tidigare. Men musiken som hamnar där kommer inte bli riktigt densamma. När större andel av musikcirkulationen måste förlita sig på mer småskaliga nätverk, är det två saker som faller bort: Dels det allra nyaste, det som Ifpi påstår att hela tillslaget handlade om. Dels det obskyra, udda, underjordiska. Fler MP3-spelare kommer att fyllas med halvny mittfåremusik. Kanske en viss vinst för Ifpi, eftersom något fler människor riktar sitt intresse mot de artister vars rättigheter de förvaltar. Men en tråkig förlust för musiklivet.

Oink.cd, som tills igår var världens bästa bittorrent-tracker för musik, slaktades idag på order av IFPI. En tjugofyraårig brittisk man greps, anklagad för att ha drivit trackern. Interpol ska ha...

För en vecka sedan damp senaste numret av Glänta (2-3.07) ner hos oss prenumeranter. Samtidigt omskrevs det i sensationspressen, vilket inte direkt hör till vanligheterna med denna kulturtidskrift. Men denna gång är temat droger. Vilket visserligen inte är detsamma som “knark”.
Redan i ingressen klargör gästredaktörerna, mina vänner Daniel Berg och Carl-Michael Edenborg, att “psykoaktiva substanser ingår i normaliteten”. Dit räknas såväl kaffe och alkohol, som alla existerande och kommande psykoaktiva läkemedel som medför nya etiska dilemman, vilka kognitionsforskaren Petra Björne avhandlar i en högintressant artikel.
Temanumrets ambition beskrivs som att “närma sig drogfrågan på ett mångformigt och prövande sätt”. Likväl innebär det i sig en krigsförklaring mot Sveriges drogpolitiska klimat, styrt av en utopiska målsättning om “ett narkotikafritt samhälle” och en antiintellektuell besatthet vid “att sända tydliga signaler“:

I den rådande debatten blir därför varje kritik, varje relativisering eller historisering av drogernas roll i samhället en förfärande dissonans som hotar signalpolitikens entoniga stämma. /…/
Avsikten med det här numret är inte att skicka ut några signaler. Den läsare som uppfattar signaler har sett fel.

Daniel Berg bidrar med en lång och faktaspäckad artikel om brittisk drogpolitik, Klassificeringskriget. Signalpolitik mot vetenskap, inkluderande en ekonomhistorisk tillbakablick på det gamla brittiska imperiets te- och opiumpolitik. Vassa slutsatser kring signalpolitikens rekursiva karaktär:

Själva klassificeringen blir således en del av den sociala skadan som klassificeringen ska baseras på.

Maria Hellström, konstnär som doktorerat på en avhandling kring Christiania, bidrar med en udda text kring stadplanering, drogekonomi och pushern som gatukaraktär. Gilles Deleuze ställer två frågor om droger i en kort och ganska abstrakt text. Johan Jönson gör en smärtsamt självutlämnade självintervju om alkoholproblem. Ted Goldberg upprepar sin kritik av den svenska narkotikapolitikens beteendevetenskapliga grundvalar. Med mera, med mera.

Carl-Michael Edenborg skickade ut en enkät till åttio svenska författare, varav knappt trettio svarade, de flesta påfallande öppenhjärtligt. Föga förvånande är det denna artikel som väckt mest uppmärksamhet. Visserligen frågas inte bara vad (legala och illegala) droger har betytt för författarnas skrivande, utan också om i vilken mån skrivandet och läsandet kan jämföras med olika slags rus. Men frågorna om personliga erfarenheter tar mest skruv, med högst intressanta svar från bland andra Jenny Högström, Johanna Ekström, Gabriella Håkansson, Håkan Sandell och Bo I Cavefors. Vissa författare valde att svara anonymt. Edenborg sammanfattar enkätresultaten:

I författarnas svar återfinns ett helt spektrum av psykoaktiva substanser: kaffe, alkohol, nikotin, canabis, opiater (heroin, morfin, kodein), amfetamin, LSD, psilocybin (magiska svampar), benzodiazepiner (t ex valium), kokain, kat.
Intressant är att flera av de droger som blivit stora de senaste tio åren inte nämns: GHB, ketamin, en rad nya syntetiska droger med olika bokstavskombinationer. Inte ens den ytterst vanliga ecstasyn/MDMA framträder – till skillnad från exempelvis vad engelska samtidsförfattare vittnar om.

Ändå vill jag påstå att de tankar som väcks av enkäten inte handlar så mycket om droger per se, som om synen på kreativitet, detta knepiga begrepp. Exempelvis skriver Niklas Rådström:

Rent allmänt menar jag att skapandet inte finner sina bästa förutsättningar genom adderande av intryck, utan snarare när de reduceras och renodlas. Kreativiteten får snarare fäste när vi lyckas med att avväpna våra försvar – psykologiska, kulturella, ideologiska, etc.

Flera författare tycks vilja låta det litterära skrivandets process stå som utgångspunkt för alla kreativa processer. Intressant, inte minst som detta homogeniserande av konstarter med utgångspunkt i det skrivna ordet är en grundsten för hela upphovsrättsmytologin (samtidigt som det förstås är begripligt att författare är blir en aning hemmablinda synen på skapande).
En som avstår från den operationen är Thomas Tidholm, som i stället lyfter fram skillnader: “Haschish lämpar sig bättre för musiker eller fotografer, för nuet“… Vidare diskuterar han omöjligheten i att “skilja ut eventuella drogers påverkan” på vad en människa är och skapar.

Sist av allt bjuder Glänta på anteckningar från Walter Benjamins opiumexperiment på Ibiza 1933, fenomenalt introducerade av Christian Nilsson som verkligen lyckas tillföra någonting till frågan om auran. (Därmed korrigeras också den delvis enfaldiga Benjamin-läsning som Sadie Plant gör, i de utdrag från hennes annars läsvärda bok Writing on Drugs (på väg att översättas till svenska) som också publiceras i detta nummer av Glänta.)

Hundra kronor kostar kalaset i butiken. Köper du den hundrafemtio sidor tjocka luntan på Café Edenborg får du en kaffe på köpet för samma pris. Är du student, missa inte att et finns förmånligt studentpris för en Glänta-prenumeration.

För en vecka sedan damp senaste numret av Glänta (2-3.07) ner hos oss prenumeranter. Samtidigt omskrevs det i sensationspressen, vilket inte direkt hör till vanligheterna med denna kulturtidskrift. Men denna...

Om en vecka bär det av till Berlin igen. En liten delegation från Piratbyrån ska delta vid konferensen The Oil of the 21st Century. Perspectives on Intellectual Property.

Bloggens arkiv innehåller groteskt mycket material relaterad till diverse konferenser just i Berlin. Från WOS3 våren 2004, som kom att prägla då nystartade Copyriot en hel del, till 21C3 (1, 2, 3, 4), 22C3 (1, 2, 3), WOS4 (1, 2, 3, 4) och 23C3 (1, 2, 3, 4, 5, 6).

Mycket har det då ordats i den staden genom åren. Långt ifrån allt har varit smart. Å andra sidan har det ibland varit det halvkorkade som tvingat fram nya omtänkningar, som vi kunnat föra tillbaka till Sverige, utpröva praktiskt, omformulera och senare kanske återbringa till kontinenten. Viktigast har dock de informella mötena i samband med dessa Berlinkonferenser varit. Inte minst Piratbyråns täta kontakt med den Bootlab-baserade krets som, bland många andra projekt, har drivit Pirate Cinema Berlin och som nu senast utforskat gråzoner kring massiv metadata-indexering.

Just denna krets är det som arrangerar The Oil of the 21st Century. Det blir garanterat något annat än det vanliga konfererandet. Mindre och intimare format, skarpare ambitioner. Kolla in programmet:

Friday, October 26
5pm – 7pm: Introductions – General Rights Management
7pm – 9pm: Panel – File-Sharing as Culture Industry
9pm – late: Drinks & Discussion

Saturday, October 27
3pm – 5pm: Presentations – Keep Up Your Rights, Case by Case
5pm – 7pm: Conversation – The Poverty of the Small Author
7pm – 9pm: Screening and Debate – Steal This Film Part 2
9pm – late: A Party in the Bureau at the Bay

Sunday, October 28
1pm – 7pm: Internal Workgroups – Agencies, Infrastructure, Protocols
9pm – late: Closing Ceremony

Participants:
Agency (BE), Daniela Alba (SE), Christian von Borries (DE), Volker Grassmuck (DE), The League of Noble Peers (UK), Lawrence Liang (IN), Mininova (NL), Ariane Müller (DE), Piratbyran (SE), The Pirate Bay (SE), Cornelia Sollfrank (DE), Felix Stalder (CH), Torrentfreak (NL) and others

Om man rullar en bit ner i programmet framgår också att projektet – som finansieras av Tysklands federala kulturstiftelse – inte är slut med nästa veckas konferens. Under årets återstående månad blir det en serie ytterligare evemang i Berlin, plus ett uppföljningar i Bombay, Rotterdam och … Umeå! Vet dock ännu inte om seminariedagarna Beyond Intellectual Property på Umeå konsthögskola – där jag själv ska medverka på ett eller annat sätt – är öppna för allmänheten eller bara för studenter.
En slags uppföljning kommer också att ske i Stockholm den 17 november, inom ramarna för projektet Who Makes and Owns Your Work, som drivs av en lång rad individer, grupperingar och institutioner inom Stockholms konstvärld. Boka in datumet redan nu, så lovar jag att mer information dyker upp så snart den finns tillgänglig.

Igår uppmärksammades förresten oil21-konferensen med en kort intervju i Süddeutsche.

Om en vecka bär det av till Berlin igen. En liten delegation från Piratbyrån ska delta vid konferensen The Oil of the 21st Century. Perspectives on Intellectual Property. Bloggens arkiv...

För ett år sedan inleddes ett stort tumult inom upphovsrättskollektivet Sami.
Plötsligt sparkades vd:n Hans Lindström, efter tio år på sin post. Ledning för Musikerförbundet, som i praktiken kontrollerar Sami, anklagade honom för ekonomiska oegentligheter. Exakt vad har förblivit oklart. Men tidigare denna veckan beslöt plötsligt åklagaren att anhålla Hans Lindström. Brottsrubriceringen uppges vara grov trolöshet mot huvudman under en längre period, försök till trolöshet mot huvudman och bestickning.

Om vi förutsätter att fuffens verkligen pågått under en längre tid, måste man förstås fråga sig hur i hela världen det kunde undgå att upptäckas, i en organisation med så central roll i den institutionaliserade musikekonomin. Förklaringen ligger, tror jag, dels i den katastrofala brist på insyn som präglar samtliga upphovsrättskollektiv (Sami, Stim, Bus, Alis, Copyswede, etc.) Dels verkar det som att Sami under 1990-talet drabbades av storhetsvansinne. Inkomsterna har ökat hejdlöst, i takt med att Samis agenter lyckats driva in pengar från allt fler verksamheter, till vilket kan läggas intäkter från utökad kassettersättning.
Pengarna flödade in bländande takt. Hans Lindström framstod som en oerhört framgångsrik vd. Åtminstone om vi får tro på en inlaga som hans advokat lämnat till Stockholms tingsrätt. Följande stycke citeras inte i syfte att på något sätt försvara Hans Lindströms agerande, utan bara för att sätta hans Sami-karriär i perspektiv:

Lindström hade stora framgångar som VD och mångdubblade omsättningen. Även antalet anställda ökade kraftigt. Detta ledde till att Lindström efter något år också utsågs till ordförande i den europeiska uphovsrättsorganisationen AEPO och till ordförande i den internationella motsvarigheten SCAPR. SAMI är i dag i förhållande till antalet medlemmar världens ekonomiskt mest framgångsrika upphovsrättsorganisation. Under Lindströms VD-tid förvärvade SAMI de helägda dotterbolagen Nalen Evenemang och Konferens AB, Storan Evenemang och Konferens AB, Nalens Fastighets AB och Fastighetsbolaget Fattighuset AB samt aktiemajoriteten i MI 7 AB.

Huj, vad det gick undan! Under sin tid som vd hann Hans Lindström få sin lön höjd från 44000 till 102667 kronor per månad – samt tilldelas ett rejält fallskärmsavtal. Dessa frikostiga beslut fattades av styrelsen, bestående av tre kulturarbetarfackförbund med Musikerförbundet i spetsen. Först långt senare anade de oråd och avsatte Hans Lindström över en natt. (Jag talade tidigare i år med en person från Stim, som tyckte det var helt obegripligt att Samis huvudmän låtit organisationen spåra ur under så många år.)

Ytterst misstänker jag att hela skandalen grundar sig i att Sami förlorat sin ursprungliga målsättning ur sikte, till förmån för ett ensidigt maximerande av omsättningen. Ännu kring 1980 underströk Sami ständigt att syftet var att “slå vakt om den levande musiken”, genom att med upphovsrättslagens hjälp fördyra användande av inspelad musik. Efter att lagen ändrats 1986 visade det sig dock finnas förutsättningar för snabb ekonomisk expansion, som fick Sami att glömma bort sitt kvalitativa mål att skydda musikers arbetsmarknad, och snabbt transformeras till en organisation som i praktiken omfördelade pengar från en stor uppsättning företag och till en liten klick massmedialt framgångsrika artister.
Jag skrev en engelskspråkig text om allt detta i våras till ett par forskarkonferenser. Texten finns fortfarande tillgänglig som PDF (även om den nu omarbetats kraftigt till en bättre version, ännu opublicerad).

För övrigt kan noteras att Hans Lindström under sin tid som VD gjorde ett par fatala missbedömningar av hur digitalt ljud fungerar. Redan 1995 utvecklade han stora förhoppningar kring “vattenmärkning” av musik som ett sätt att stoppa otillåten sampling. Omkring 2000 såg Hans Lindström till att Sami drog igång Digfi.com, som var tänkt att vara en sajt för såväl försäljning av musikfiler som gratis demomusik. “Allt digitalt ljudmaterial kommer att vattenmärkas och krypteras” skrev han i medlemstidningen Intermezzo. Det bidde inte så. Eftersom sociala relationer inte utan vidare kan implementeras tekniskt, visade sig den strikta DRM-strategin oframkomlig.
Idag är Digfi.com en tämligen menlös nättidning, men DRM-lycksökeriet lär ha kostat Sami en hel del. Om just detta spelar någon roll i brottsutredningen vet vi ännu inte. Transparensen ligger fortfarande nära noll. Samis nya ledning verkar föga inställd på att lära av sina misstag.

För ett år sedan inleddes ett stort tumult inom upphovsrättskollektivet Sami. Plötsligt sparkades vd:n Hans Lindström, efter tio år på sin post. Ledning för Musikerförbundet, som i praktiken kontrollerar Sami,...

Rubriken till detta inlägg är kopierad från namnet på en Facebook-grupp. Där samlas för närvarande 818 personer som oroas över att vi håller på att “drunkna i arkitektonisk likformighet”. Nu ska dom ge sig på Slussen, Odenplan och Hornstull (och då talar vi ännu bara om staden innanför tullarna – i förorterna byggs inglasade shoppingcenter i ännu raskare takt).
Så vilka är dom, dessa “läskiga människor”?

En av dom heter Kristina Axén Olin och är finansborgarråd (m) i Stockholm. Så här lyder hennes motivering av titeln “Skandinaviens huvudstad”:

Vi har flest turister, flest gallerior och museer per invånare, flest båtturister och vi har världens bäst utbildade befolkning

Högt antal gallerior per invånare uppfattas alltså av ledande politiker som en kvot för att mäta framgång. En lobotomerad inställning till politik. Självklart bär politikerna ett avgörande ansvar för att bygglov ges till inglasningar av torg och asfalteringar av nya parkeringsplatser. På riksnivå utreds plan- och bygglagstiftningen, som framöver kan komma att öppna för mer av delat huvudmannaskap för ytor mellan kommunala och privata intressen. Ändå saknas i stort sett en principiell diskussion om huruvida det verkligen är önskvärt med en politik som aktivt uppmuntrar galleriaepidemin.

Spridda röster från vänster- och miljörörelser höjer argumentet att offentliga platser bör fungera som demokratiska torg. När föreningen Alternativ Stad har protesterat mot inglasningen av Sergels Torg har argumentet varit att “ytan behövs för politiska manifestationer och kulturella möten”. Bilden som frammanas föreställer en folkrörelseaktivist som delar ut flygblad, demonstrerar eller sitter vid ett bokbord på ett torg, tills han fördrivs av ett väktarbolag i samband med att torget inglasas och privatiseras.
Ett problem med det argumentet är att det idealiserar vissa specifika former av politisk agitation, som få identifierar sig med utanför den generation som brukar kallas “sextioåttorna”. Idealiseringen av torget som demokratisk arena blir lätt lite löjlig. Vidare förutsätter resonemanget en brist på offentlighet. Men är det verkligen mer offentlighet vi behöver? Borde inte frågan få handla om vilka olika slags offentligheter som ska få möjlighet att växa fram? Om förutsättningar för mångfald och oväntade mutationer i stadsmiljön, snarare än om ett monolitiskt öppenhetsideal som ska passa för varje stadsdel.

Inglasning av ett torg är ingen binär operation, där tidigare obefläckat genomdemokratiska “icke-kommeriella” rum i ett drag blir “kommersiella”. Däremot inskränks utrymmet för gråzoner, verksamheter som på samma gång har kommersiella och kulturella ambitioner. Fristående butiker eller kaféer med en egen nisch tenderar i praktiken att bannlysas från galleriorna, till förmån för standardiserade koncept och strikt homogeniserade öppettider.

Lokalhyrorna har stigit kraftigt de senaste åren och de flesta köpcenter och gallerior har mycket generösa öppettider, faktorer som fåmansföretag har svårt att klara. Dessutom blir galleriernas ägare allt mer medvetna om vilka butiker de vill ha som hyresgäster. De försöker få en mix av butiker med starka varumärken, och då måste ofta mindre kända butiker flytta på sig.
– Det råder en stark likriktningstrend i köpcenter och gallerior. De befolkas i allt större utsträckning av de största kedjorna, de som har råd att betala hyran, säger Nils Bohlin på Handelns Utredningsinstitut, HUI.
[GP 2006-05-11]

Likriktningen är förstås inget som påförs “uppifrån”. Alldeles uppenbart finns det en massa människor som älskar gallerior, som tycker det är jättepraktiskt med alla stora butiker på samma ställe, som finner trygghet i att känna igen samma kedjor överallt. Om dessa utgör en majoritet eller minoritet är oväsentligt. Galleriorna är inte marknadens simpla respons på en efterfrågan som bara finns där. Valet att handla på en galleria beror förstås på vilka alternativ som står till buds, på tid och på transportmedel.

Vad gäller de läskiga människor som trots allt identifierar gallerior med livskvalitet, har jag ett förslag: Ge dem en egen, fullständigt inglasad stad. En jättegalleria där en enda hyresvärd bestämmer vilka hyresgäster som är önskvärda, sätter öppettider och utfärdar ordningsregler för vaktbolaget att upprätthålla. Genomför detta som ett praktiskt experiment i en slumpvis vald, medelstor svensk stad. Efter några få år kan vi en gång för alla se vilka karaktärsdrag som galleriseringen tillför stadslivet.

Uppdatering, 17 oktober: Arkitekten Catharina Gabrielsson skriver en mycket läsvärd essä i DN, där flera poänger tangerar vad inlägget ovan försökte uttrycka. Essän är en anmälan av en bok som dokumenterar en uppmärksammad utställning av den ytterst intressante och allt mer omtalade forskaren Bruno Latour.

Rubriken till detta inlägg är kopierad från namnet på en Facebook-grupp. Där samlas för närvarande 818 personer som oroas över att vi håller på att “drunkna i arkitektonisk likformighet”. Nu...

Ni har nog redan hört om den helt vansinniga fildelningsrättegång där Jammie Thomas, en fattig indiansk kvinna, dömdes till miljonskadestånd för att 24 musikfiler på hennes hårddisk gjorts tillgängliga via Kazaa-nätverket.
Under rättegången hävde Sony BMG:s chefsjurist Jennifer Pariser ur sig ett uttalande som ledde till många höjda ögonbryn och upprörda bloggposter.

“När en individ gör en kopia för eget bruk av en låt kan man säga att det är stöld. Att ‘göra en kopia’ av en inköpt låt är bara ett snällt sätt att säga att man stulit låten“, ska hon han sagt. På alldeles fullt allvar menar Sony BMG:s chefsjurist att det är “stöld” att kopiera en låt från en cd till datorns hårddisk, eller från datorns hårddisk till en bärbar enhet.
Utanför domstolarnas underland tycks det vara helt omöjligt att finna företrädare för den åsikten, som seriöst kan argumentera för sin sak. Åsikten existerar i praktiken inte. Fråga hela det hårda gardet bland svenska skivbolagsjurister och antipiratlobbyister – alla kommer distansiera sig från eller tona ner vad Jennifer Pariser sade, alla kommer att intyga att privatkopiering av musik mellan ens egna olika musikspelare i princip är tillåten. Trots att Sveriges upphovsrätt enligt lagtexten i princip omfattar “varje direkt eller indirekt samt tillfällig eller permanent framställning av exemplar”, måste tillämpningen bli pragmatisk. För att använda digital information är, som bekant, att kopiera den.

Reaktionerna på uttalandet visar på det oerhört starka konsensus som finns kring att kopiering mellan olika enheter i en persons privata elektronikutrustning, av musik som inköpts “lagligt”. Även de som hyser åsikten att kopiering i offentligheten kan vara “stöld”, ser det som lika självklart att det finns sammanhang i privatsfären som är så avgränsade att immateriell “stöld” inte kan äga rum där.

Att använda digital information innebär att kopiera den. Utan skiljelinjen mellan privat och offentligt blir upphovsrätt en obegriplig tanke och omöjlig att tillämpa i praktiken. Just detta är vad som pågår – i den analoga världens sociala sammanhang, och ännu mer dramatiskt i den digitala världens nätverk – och som vi har kallat upphovsrättens kollaps.

Ni har nog redan hört om den helt vansinniga fildelningsrättegång där Jammie Thomas, en fattig indiansk kvinna, dömdes till miljonskadestånd för att 24 musikfiler på hennes hårddisk gjorts tillgängliga via...