Glodde just på femton timmar Fassbinder. I sträck. Hela hans tevefilmatisering av Alfred Döblins expressionistiska 1920-talsepos Berlin Alexanderplatz: tretton avsnitt, plus en lång och ytterst surrealistisk epilog. Mäktigt!
Tyvärr kunde dock inte visningen utannonseras i förväg, eftersom lokalen i fråga inte kan kosta på sig att hamna i onåd hos filmkartellerna.
Piratbion styrde upp det hela: film, kaffe, mat, öl. Pågick från klockan tio lördag morgon till klockan fyra söndag morgon, inklusive två måltidsuppehåll och ett antal kortare pauser. Folk kom och gick, fast en hård kärna stannade alla eller nästan alla de totalt 18 timmarna.
Visst var man rätt mör efteråt. Men, lustigt nog, inte mörare än vad en standardlångfilm i tevesoffan brukar kunna göra en. Är inte nästan alla filmformat bättre än långfilmens uttjatade standardlängd? Visst gick vi därifrån med en lustig förundran över hur så många timmar kunde slås ihjäl, bara sådär. Ett maratontittande som uppenbarar det bokstavliga tidsfördrivet – är inte det vackrare än veckodagars fragmenterade slentriangloende på spridda episoder enligt televisionsstyrt schema?
Kommer att tänka på de nyligen citerade orden av Heiner Müller: Teaterns funktion är att få tid att gå. /…/ Någon gång måste dagen vara slut. Att sätta punkt för den är teaterns funktion.
Jodå, Piratbion lyckade sätta punkt för lördagen. Minst.
Fassbinderpiratmaraton
September 16th, 2007 | _praxis, film 
Skriv ut
8 kommentarer ↓
Jag tror att du är inne på rätt linje med tidsfördrivet och slöseriet. För det handlar inte om hur många timmar något “tar”, utan hur vackert själva slöseriet är. Nu blir det ju iofs lite att falla tillbaka på kulturideal om man säger att Fassbindermaraton är vackrare än att se på “vanlig” TV. Men det är kanske i det autonomiserande tidsstyret som det vackra ligger. TV är en rytm från ovan som tvingar dig till vissa tablåtidpunkter. Genom att själv ordna tiden kan man därmed kommentera den vanliga tiden med en 18-timmarstittning. Nuförtiden har det ju dessutom blivit vanligt att man sträcktittar på hela episoder av TV-serier, via DVD och nedladdning. Samtidigt finns det kulturreaktionärer som anser att vi genom fria val på detta sätt tappar kulturell gemenskap, ungefär samma sak som fruktas hända om folk slutar läsa tidningar och istället läser blogs. Men då ser man inte vad tidsfördrivet/kontrollen skapar för nya gemensamma aktiviteter. Istället för att orda sig efter tiden som en aganda, så ordnar man sig efter tiden haptiskt – man träffas på samma ställe, laddar hem från en server, rör sig i ett socialt rum, tar emot en film via IM-klienten… taggar något med metadata.
Så givetvis är det vackrare!
Precis!
Kan lika gärna förtydliga: Att Fassbindermaraton är vackrare än vanligt tv-gloende har inte så mycket med Fassbinder att göra. Buffy-maraton, eller vilken serie folk må föredra, funkar lika bra!
[...] Fleischer var än mer ambitiösa – de betade av de ‘tretton delarna plus en epilog’ i ett svep med pauser för käk. Det är naturligtvis så episka verk ska konsumeras, me [...]
“är inte det vackrare än veckodagars fragmenterade slentriangloende”
Som ett tecken på hur körd i huvudet man blir av 15.5 timmar fassbinder så reagerade jag såhär när jag läste den där kommentaren:
“fan det där är precis så som jag tänker”
“men fan tänkte inte jag just det där”
“nej, jag läste ju just det där”
“men jag läste ju samma sak som jag tänkte”
Sen hjälpte en hjälte från gårdagen mig att minnas att vi faktiskt talade om det där på vägen hem från bion.
Tack för en märklig upplevelse!
Hahahahahahahahahaha!
[...] Copyriot skriver – som brukligt – mer utförligt än vad vi klarar av om det hela. Läs här! [...]
Redunans: Tänk, jag reagerade likadant på inlägget. Undrar varför..
[...] lång. Kommer någon att gå dit för att se den i sin helhet? Självklart inte. Nog för att en dubbelt så lång laddning tysk konstfilm kan vara njutbar att se i sträck – i vadderade fotöljer. På konsthallens hårda plaststolar [...]
Kommentera