Georges Bataille, del VII: Krig och ångest

“I MYSELF AM WAR”, skriver Georges Bataille någonstans. Hans liv, tänkande, aktivism och skrivande präglades på djupet av krig. Undersökningen av den allmänna ekonomin ramar in andra världskrigets förödelse: inledd år 1933 med Begreppet utgift, utvecklad strax efter krigsslutet i Den fördömda delen. Om projektet hade något mål, så var det att undvika ett tredje världskrig.
Samtidigt står Bataille så långt ifrån en traditionell pacifist som det bara går. Fred och krig är i hans tänkande ingalunda motsatser, utan följer av olika sätt att hantera den allmänna ekonomins ofrånkomliga överskott. Kriget är ekonomins fortsättning med andra medel. Fast, som väl är, inte den enda möjliga fortsättningen.
Begreppet utgift nämner “krigen” mitt i en uppradning av improduktiva utgifter, som även inbegriper sådant som konst, lek, lyx och perversioner. Andra världskriget stärkte Batailles uppfattning om att det finns en fundamental parallell mellan krig, offerhandlingar och vad han kom att kallade “den inre erfarenheten”. Samma universella kokande överflöd ligger till grund. Kriget är helt enkelt en slags överkokning. Resultatet av en slags förstoppning, oförmågan att förslösa överflödet på mer ärofyllda vis.

Tanken kan öppna för en inte oproblematisk funktionalism. Ödsla resurser, uppnå världsfred. Är det verkligen så enkelt? Nej, förslösandet kan inte göras till medel för ett mål, utan att dess karaktär av genuint förslösande förgås. Praktiserandet av allmän ekonomi förutsätter, som sagt, ett erkännande av den universella vanmakten. Samtidigt lockas inte minst Bataille själv att söka efter geopolitiska tillämpningar, i desperation över alla hotande krig.

Copyriot har några gånger tidigare nosat på kopplingen mellan musikförbud och terror. Det har handlat om vissa sunni-islamistiska grupperingar av talibantyp. Ur ett bataillskt perspektiv kan det knappast vara någon slump att det fåtal samhällen som genomfört något så groteskt som att totalförbjuda musik och dans, samtidigt raskt har transformerats till stora träningsläger för terrorister. En utgift byts mot en annan.
Går det då att tänka sig musik som säkerhetspolitiskt koncept? Kan lärdomarna från den allmänna ekonomin bidra till att rätt bedöma dynamiken i världens krutdurkar? Vet inte. Tankeexperiment kan knappast skada.

Georges Bataille sökte å ena sidan efter ett slags självmedvetande som skulle omöjliggöra krig, och kunde å andra sidan utbrista “I MYSELF AM WAR”. Uppenbarligen syftas det på olika slags krig.

In the thought of Bataille two different forms of war emerge: war as mystical or inner experience, and war in the more conventional sense as death and destruction on the battlefield. Much of Bataille’s wartime writings can be read as attempts to see an equivalence between actual war and mystical experience. /…/
War, for Bataille, is the necessary and universal response to expansive and growth-seeking being; in this sense, war as profitless expenditure is fundamental to maintaining the balance of forces on Earth. /…/
but what Bataille desperately wants us to understand is that although war in-itself is immanent to and necessary for life, the form it will take is not an a priori.

Så skriver Julie Wilson i en bitvis väldigt intressant text, där hon jämför Bataille med Deleuze/Guattari, utifrån deras respektive sätt att förstå det mänskliga handlandets extremer genom att konceptualisera olika slags krig.
Nomadologin, en av de Deleuze/Guattari-texter som blivit mest läst i Sverige, introducerar det underliga begreppet “krigsmaskin” – bara för att omedelbart fastslå att krigsmaskinen egentligen har mer att göra med kreativa erfarenheter än med verkliga krig:

Vi försöker definiera två poler i krigsmaskinen: enligt den första antar den kriget som syfte och formar en förstörelselinje som kan utsträckas ända till universums gräns. /…/
Den andra polen förefaller oss vara den väsentliga, då maskinen med sina oändligt mycket mindre ”kvantiteter” inte längre har kriget till syfte utan drar upp en kreativ flyktlinje, bildar ett slätt rum och möjliggör människors rörelser i detta rum.

Denna andra typ av krigsmaskin associerar Deleuze/Guattari med sitt ännu klurigare begrepp “body without organs” (BwO). Everything2 karakteriserar BwO-begreppet så här: “probably as close to a serious discussion of the soul as you are ever going to find in postmodernist literature”…).
Julie Wilson sammanfattar det som att en BwO är något som produceras genom en slags och-operation, och där den skapande handlingen och det skapade resultatet är identiska. Först i den typen av tillblivelser, menar Deleuze/Guattari, realiseras krigsmaskinen. Då behöver den inte heller ta kriget som sitt objekt.
Vi rör oss mycket nära Batailles begrepp om suveränitet. Just här sätter Julie Wilson fingret på den avgörande skillnaden. Medan Deleuze/Guattari för tänkandet mot en fullständig immanens, insisterar Bataille på att separera suveränitetens och soliditetens sfärer (en separation som femte avsnittet spekulerade kring):

Bataille posits an intimate order that stands absolutely separate from what he refers to as the world of things, or the realm of production. /…/
in Deleuze & Guattari’s image of thought, the plane of immanence is always already achieved, always already there. /…/
these thinkings are situated at different crossroads. While Bataille draws strict lines between the realm of productive and unproductive expenditure, Deleuze & Guattari insist on antiproduction within production itself.

Julie Wilson drar slutsatsen att Deleuze/Guattari behöver Bataille mer än vad de vill erkänna. “Och”-logiken behöver ett “men” som kan markera dess gräns.

A logic of a but understands that, at some points, operations of production must be reversed and forces must flow back and be lost to the outside which is beyond thought.

Nomadologin har många förtjänster. Begrepp som flyktlinjer och deterritorialisering har visat sig kunna underlätta för tanken att upptäcka heterogenitetens existensbetingelser på mikroplanet. Risken ligger i en slags optimistisk övertro där Deleuze vackra bildspråk – getingar och orkidéer i produktiva synteser – helt hamnar i vägen för allt det improduktiva, det smutsiga och paradoxala. Just där måste den allmänna ekonomin komma in i bilden för att garantera att nomadvagnen inte skenar iväg efter en “flyktlinje” ritad med linjal, utan fortsätter att köra i diket med jämna mellanrum – och trivas med det.

Ytterst handlar den allmänna ekonomin om självmedvetande, visar det sig i de allra sista passagerna av Den fördömda delen. Ett självmedvetande beskrivet som “varats återkomst till en fullständig och oreducerbar suveränitet”, en suveränitet som i sin tur definieras som “frihet för ögonblicket, oberoende av en uppgift som måste fullgöras”. Medel utan mål.

Det handlar om att nå fram till det ögonblick då medvetandet upphör att vara medvetande om någonting. Med andra ord, att bli medveten om den avgörande innebörden hos det ögonblick då tillväxten (tillägnandet av någonting) löser upp sig i utgift, blir just självmedvetande, det vill säga ett medvetande som inte längre har någonting som objekt. /…/ Utom sin rent inre natur, vilken ej är ett ting.

Kryptobuddhism? Nej! Bataille separerar radikalt två olika sfärer, men nöjer sig inte med endera som lösryckt ideal. Han vill inte ersätta den enskilda ekonomin med den allmänna, eller soliditeten med suveränitet. I stället handlar det om någon slags pendlande rörelse. Självmedvetandet är inget statiskt tillstånd, utan handlar om själva återkomsten, då pendeln slår tillbaka och det målinriktade handlandet övergår i magnifikt förslösande.

Endast den enskilda ekonomin känner till fenomen som brist och ångest. Den är en nödvändig drivkraft, men måste alltid vika sig för överflödets logik i slutändan. Enligt förordet till Den fördömda delen får den allmänna ekonomin sin politiska relevans just genom analysen av fenomenet ångest. Bataille skriver att han vill

markera motsättningen mellan två politiska metoder: dels rädslan och det ångestladdade sökandet efter en lösning, /…/ dels den andliga frihetens metod, /…/ för vilken allt löser sig på ett ögonblick, för vilken allt är rikt och som mäter sig med universums mått. /…/
Att lösa politiska problem blir svårt för dem som låter ångesten ensam ställa dem. Det är nödvändigt att ångesten ställer dem. Men för att lösa dem krävs att ångesten till slut upphävs.

Och med de orden avslutas Copyriots sommarserie om Georges Bataille och den allmänna ekonomin. (För den här gången.)

"I MYSELF AM WAR", skriver Georges Bataille någonstans. Hans liv, tänkande, aktivism och skrivande präglades på djupet av krig. Undersökningen av den allmänna ekonomin ramar in andra världskrigets förödelse: inledd år 1933 med Begreppet utgift, utvecklad strax efter krigsslutet i Den fördömda delen. Om projektet hade något mål, så var det att undvika ett tredje världskrig. Samtidigt står Bataille så långt ifrån en traditionell pacifist som det bara går. Fred och krig är i hans tänkande ingalunda motsatser, utan följer av olika sätt att hantera den allmänna ekonomins ofrånkomliga överskott. Kriget är ekonomins fortsättning med andra medel. Fast, som väl är, inte den enda möjliga fortsättningen. Begreppet utgift nämner "krigen" mitt i en uppradning av improduktiva utgifter, som även inbegriper sådant som konst, lek, lyx och perversioner. Andra världskriget stärkte Batailles uppfattning om att det finns en fundamental parallell mellan krig, offerhandlingar och vad han kom