Tänkte bara skriva några få rader kring det nya vuxenlunar. Så blev det ett sånt där mastodontinlägg. Igen.
Följande samling av tankar kring Facebook börjar med att kretsa kring produktivitet, går vidare via protokoll och öppenhet, glömska och autenticitet, och sedan kanske tillbaka igen till frågan om slöseri, impregnerad av Georges Bataille.
Vi sögs alla (nåja) in där, likt i ett svart hål, under andra halvan av sommaren 2007. Samtidigt spred sig en amerikansk debatt där vissa riktade anklagelsen “waste of time” mot sociala nätverkssajter i allmänhet och Facebook i synnerhet.
En australiensisk studie, från en firma som uppenbarligen har intresse av att saluföra filterlösningar, larmade om hur många miljarder som Facebook-konverserandet påstods kosta företagen i form av uteblivna arbetsinsatser.
Självklart kommer man fram till miljarder, om man blott multiplicerar alla “bortslösade” timmar med en timlön. Samma slags räkneoperationer har dock gjorts med snart sagt alla nya kontorsredskap, så i det avseendet är Facebook knappast nytt. Under tidigt 1980-tal var det vanligt att arbetsplatser helt spärrade sina telefoner för utgående samtal, av rädsla för att de anställda skulle ägna sin arbetstid åt att kommunicera med nära och kära.
Nästa hotande tidsfördriv var e-posten. Själva IBM undvek tydligen i det längsta att ge sina anställda tillgång till e-post. Numera tycks toleransen för bägge dessa medier vara högre. Vi slipper bli matade med larmsiffror på hur mycket samhället förlorar på den tid som ägnas åt att skriva fraser som inte är att anse som hundra procent arbete.
Kritiken har riktats även mot kalkylprogram som Excel, vilka tydligen särskilt i början i praktiken användes långt mer till lek än till arbete av kontorspersonalen. Samtidigt var det genom detta mer lekfulla användande som anställda dels lärde sig programvaran, dels kom på idéer om hur den kunde användas, vilka med tiden kom att integreras även i arbetsrutiner. Samma mönster återkommer varje gång.
Gränsen mellan “onyttig” lek och “nyttig” innovation är en efterhandskonstruktion (som vi har sett i tidigare inlägg om Bataille och organisationsteori) – en insikt som egentligen borde diskvalificera alla taffliga försök att sätta en simpel prislapp på tid.
JP Rangaswami (som tidigare omnämnts här) tar upp de nyss nämnda historiska parallellerna i en hel serie blogginlägg om Facebook. Han avlivar idén om att företagsledare skulle kunna maximera resultaten genom att blockera Facebook i företagets nätverk. Då fokuserar de på input i stället för på output, vilket enligt JP Rangaswami – utifrån sin position som mångårig toppanalytiker på en investmentbank – är fullständigt nattståndet. Framför allt varnar han för vad som händer om de anställdas kommunikation “drivs under jorden”, för att den kommer att ske – vid kaffekokaren såväl som med digitala medel – är ofrånkomligt.
JP Rangaswami förutspår tvärtom att kontorsarbetets datorgränssnitt kommer att bli mer som Facebook. Kommunikationsformer som låter en prioritera vilka andra användare som är viktigast, och använda mer flytande skalor för att avgöra hur öppet något ska spridas, snarare än de täta skott mellan webb och mail som fortfarande konstituerar kontorsarbetets rutiner.
Facebook verkar påskynda e-postens långsamma skymning som kommunikationsprotokoll, genom att erbjuda möjlighet att skicka meddelanden som inte drunknar i de allt större spamfloderna. Faktum är att alla som har möjlighet att skicka de där raderna via Facebook tenderar att välja det framför att skicka ett mail.
JP Rangaswami beskriver Facebook som “öppet och poröst i kanterna”. Alla skulle inte gå med på att använda sådana ord. Mothugg-Johan skriver refererar i ett par läsvärda inlägg tankar om varför Facebook låser in oss “i ett slutet universum avskuret från resten av webben”.
Bland annat citeras följande brandtal:
When entering data into Facebook, you’re sending it on a one-way trip.
Like locked cell phones and copy-protected music, Facebook is on the wrong side of the open-network debate. Facebook is a sealed bubble. Facebook users are locked into Facebook, just as iTunes locks music fans to Apple’s iPod.
Något ligger i detta, helt klart. Samtidigt ser jag ett par viktiga skillnader. Musikfiler är data vars arkivering vanligtvis är såväl mer “permanent” som mer “universell”, än de fotoalbum som via Facebook kastas ut i en bekantskapskrets och mest intresserar dessa i några få dagar. Därför kan inte formaten anses vara en fullt så blodig fråga – särskilt som alla brukar behålla kopior av sina fotoalbum på den egna datorn, i hyfsat öppna format.
Öppna API:s är ofta något som bör uppmuntras, men låt det inte bli en universallösning. När allt kommer omkring: Vill vi ha öppna API:s på allt? Vill vi, för att vässa frågan ytterligare, ha ett nät utan friktion? Jag lutar åt ett nej. Min egen favorit bland nätets kommunikationsprotokoll, IRC, har ingen öppen API, utan är i någon bemärkelse “ett slutet universum” – som väl är!
På en av de IRC-kanaler där jag varje dag bollar idéer med andra, diskuterades just Facebook häromdagen. Någon framförde som motargument att all den metadata som man matar in där, just eftersom den inte är öppen, inte är “evig” – förr eller senare går den förlorad i detta svarta hål (vad den används till innan dess må vara en annan fråga). Här finns en skillnad mot öppnare lösningar, som en IRC-vän uttryckte så här: “Taggar jag nåt i last.fm vet jag att om kanske 1-2 år/månader kommer kanske min mp3-spelare kunna integreras med dom“.
Själv hade jag mina invändningar mot att generalisera resonemanget alltför mycket. Glömska fyller också en livsbejakande funktion, påpekade Nietzsche, som formulerade minneskulturens dilemma i termer av dosering. Denna nietzscheanska pragmatik kanske kan lära oss något väsentligt i samtida diskussioner om nätet?
Medan vissa beklagar sig över hur Facebooks slutenhet kommer att göra det svårt för oss att flytta över alla våra kontakter till nästa hajp – för det tillfället kommer såklart, förr eller senare – ser jag det snarare som djupt tillfredsställande att veta att hela ens nätverk kommer raseras, för att sedan byggas upp igen. Är det inte detta vi djupast sett söker genom tidsfördriv som Facebook? Känslan av en identitet i tillblivelse, alltså, snarare än en slutprodukt att inneha.
Mothugg-Johan föreslår en allmän implementering av OpenID, för då “skulle du till exempel kunna låta dina kompisar som har konton på Myspace kolla på dina privata grejer på Facebook“. (Liknande initiativ diskuterades i detta inlägg.)
Efter att ha sett en reklamtrailer för OpenID, som tydligt förklarar fördelarna, är jag dock fortfarande inte övertygad om att detta sätt att släta ut nätets räfflade rum alltid är idealiskt. Fragmentering och glömska också har sin plats!
Som Bisonblog påpekar är något av det mest attraktiva i Facebook, och i liknande tjänster som Jaiku, är just vad som kan kallas “stream of life“-momentet. Eller “micro-blogging“, vilket i praktiken ofta har lika mycket gemensamt med en chatkanal på IRC som med en vanlig blogg. Därför bör det heller inte alls tas för självklart att mera lagring och korssyndikering av datan självklart är av godo.
Först när något lagts ut på Facebook, har det hänt på riktigt. Hur många gånger har inte sådana fraser yttrats, skämtsamt men med ett uns av allvar, senaste veckorna?
Isabelle Ståhl skriver tänkvärt:
Och mest av allt handlar det om en extrem uppvisningshets – att förevigandet blir viktigare än upplevandet, att identiteten inte känns verklig om andra inte är medveten om den.
Formuleringen får mig att associera till två teman som vidrörts i sommarens Bataille-följetong. Dels uppdelningen av kreativa aktiviteter i poiesis (tillverkning) och praxis (performativitet). Är det så, som Isabelle antyder, att Facebook kan få vårt umgänge med andra att allt mer påminna om ett sätt att tillverka slutprodukter, i form av kanske främst digitala fotografier, så att vi förtränger ögonblickets flyktiga upplevande? Alltså en slags förtingligande, reifikation?
Jo, tendensen kan nog finnas där. Men den är inte ensam. I anslutning till resonemanget om glömska ovan går att hitta mottendenser, där “förevigandet” i själva verket blir så fragmenterat att det performativa “upplevandet” som det väver samman egentligen blir det viktiga. Kommer att tänka på ett citat ur en kul bok av Douglas Rushkoff:
History itself is spin. Events are only real in the present sense – before they happen they’re hype, and after they happen they’re spin. The real substance of an event – if there even is any such thing – is inconsequential without pre-promotion and post-reportage. A rave is more about the flyers and the folklore than it is about the party; and the human condition is more about future expectations and historical interpretation than anything else. Human evolution is just the give-and-take between hype and spin.
Att försöka renodla upplevandet genom att skala bort “hype” och “spin”, alltså att etablera motsatsen mellan yta och djup, löser i sig ingenting. Som konstaterades i ett annat av inläggen kring Georges Bataille, gäller det snarare att skilja på yta och yta, eller närmare bestämt: yta-som-brist kontra yta-som-överflöd.
Är estetiseringen av jaget ett nervöst fyllande av ett hål, ett nervöst värnande av en bild? Då styr bristen, då degraderas alla självändamål till medel, då stöps det heterogena livet om till homogenitet. Om däremot överflödet får förbli drivkraft, så att all yta, lyx, lek och prål få förbli just de onödiga utgifter som de är, måste Facebook:andet tillåtas att vara just waste of time – ett tidsfördriv som just genom att befrias från externa målsättningar, kan få förutsättningar att länkas samman med andra onödiga tidsfördriv, och i de kedjor av hype-händelse-spinn som uppstår lämna plats för verkliga ögonblick. Fast naturligtvis kan detta inte ske av automatik. Motsatsen kan lika gärna inträffa.
Don’t spend time – waste time!
Uppdatering, torsdag: Isabelle följer upp min uppföljning av hennes tankar med ännu ett inlägg: Upplevande, Hedonism, Förevigande, Poiesis. Läs!
30 kommentarer ↓
“Gränsen mellan “onyttig” lek och “nyttig” innovation är allt annat än skarp (som vi har sett i tidigare inlägg om Bataille och organisationsteori) – en insikt som borde diskvalificera alla taffliga försök att sätta en simpel prislapp på tid.”
Ska det där förstås som en truism, att man inte ska göra saker dåligt, eller menar du att man inte ska försöka alls?
Dennis: Ehmm, det var väl snarast en truism. Testar att ändra lite och frankt påstå att gränsen är en efterhandskonstruktion. Om det då går att dra några vettigare slutsatser ur det är väl ytterst tveksamt. Men det kan få bli en efterhandsuppgift.
(Kul att det finns läsare som läser även de långa och sliriga inläggen med kritisk blick – det kan ibland kännas svårt att tro…)
Påminner om flera tankar i Jonatan Habib Engqvists presentation på Venedigbeinalen där han pratade om aktiv glömska
http://www.christiancapurro.com/archives/jonatan_habib_engqvist_site_talk_transcript.php
Eftersom jag har spenderat hela sommaren med bristontologikritik, kan jag väl inte annat än instämma.
Det finns ingen brist bakom människors idoga facebookande. Det finns inget glapp mellan jaget och avataren. Det tjänar ingenting till att bedriva misstankens hermeneutik mot de 35 miljoner som loggar in. Och, för att göra hela resonemanget klart, det finns ingen EXTERN orsak till varför. Facebook är social produktion som SÅDANT, och frågan är inte varför eller om det är skadligt eller om det borde förbjudas. Utan som det mesta är det en fråga om hur man kan hitta en kreativ användning för dessa semi-räfflade rum.
Dessutom är Facebook ett slöseri med vänner. Man tar inte kontakt med sina gamla klasskamrater av intresse eller brist på andra vänner… Man gör det för att Facebooks grundräffling ligger i att re-narrativisera din skolgång. Add a friend, waste it like a paper towel.
Att ersätta epost med facebook och liknande är verkligen ett steg tillbaka för nätverkssamället. En centraliserad point-of-failure tillsamans med att vara utelämnad till ett företags goda vilja är inget vi borde sträva efter.
Jag tycker e-post är jättesmidigt i jämförelse med facebooks uppsjö av meddelandesystem (formattering? utkast? forward?…)
För mig hamnar facebook någonstans mellan e-post och instant messaging i hur jag använder det.
E-post är ju faktiskt i första hand ett transportsystem och det du skriver handlar mer om integrering. E-post kan mycket väl helintegreras även i facebook om så skulle viljas.
E-postlistor används även de fortfarande i stor utsträckning, åtmistånde inom open source-världen.
E-post-listorna brukar då vara kompletterade av andra interface till samma information, oftast en news-server och/eller ett forum.
E-post är trots några tillkortakommanden ett behändigt push-system för meddelanden.
En ren gissning är att google kommer göra ett nytt försök i den globala social networking-braschen på nytt framöver. De har ju redan nu de flesta komponenterna fast saknar väl just själva “friends” eller någon slags futuristisk adressbok.
Tänk vad google video/youtube/gmail/google talk/picasa web albums/google groups/google reader/blogspot/.. sammanförda i något slags killer-interface kan göra.
peace!
Christopher K: Särskilt ditt sista stycke var väldigt träffsäkert, tycker jag!
Henrik: Men tror du verkligen att SMTP-protokollet kommer att vara det som gäller för alltid? Påstår inte att vi “bör” ersätta det med “att vara utelämnad till ett företags goda vilja”, däremot observerar jag en tendens där folk allt mer försöker använda alternativa meddelandesystem hellre än de klassiska e-postadresserna. Delvis förstås på grund av verkligt spam, men också för att man gillar att ha slutna mailsystem där man vet att man bara kontaktas av en begränsad grupp, som man kan ge högre prioritet.
I universitetsvärlden, där jag jobbar, är e-posten fortfarande defaultkommunikation, trots att det är helt paj, främst på grund av spam. Jag vet inte hur många märkliga exempel jag har hört på lärare som säger åt sina studenter att använda alla möjliga märkliga knep för att komma igenom bruset. Självklart kommer detta inte att ersättas av Facebook – även om jag observerar att både jag och andra absolut använder det för jobbrelaterad kommunikation kring konferenser och dylikt – men lika självklart är att mailandets dagar är räknade, även om många kanske återstår.
Thomas: Visst är e-postlistorna uppenbarligen välfungerande inom vissa miljöer, inte minst i open source-världen. Fast kanske är det just för att dessa miljöer håller en generellt hög kompetensnivå, som de lyckas undvika spamproblemet, medan datorokunniga universitetslärare glatt matar spambotarna med sina e-postadresser? Jag vet inte.
Får mig att tänka på ett samtal med ett gäng japanska turister i Visby för ett par år sedan. De hade, på sedvanligt vis, med sig hela släktens kameror och sprang mellan sevärdheterna och tog kort på varje plats med alla kameror. Vi frågade varför och fick svaret:
“Då blir det ju som att de också varit här! De kan sätta in bilderna i sina album när vi kommer hem och visa sina vänner!”
För dem handlade det aldrig om upplevelsen.
vet inte riktigt vad jag har att säga efter jag läst detta.. men, du har inte lust att spela ett parti go med mig någon gång? :)
E-post som helt paj? Jag har faktiskt inga större spamproblem nu för tiden (att en och annan inmejlad studentuppgift påstås fastna i spamfiltret ser jag snarare som en gentlemen’s agreement, ett ömsesidigt sätt att bevara ansikte: du hann inte mejla in uppgiften i tid, jag glömde läsa din inlämning, vi skyller båda på spamfiltret, fast vi båda vet att det är båg).
Clay Shirkys träffande definition av social software som “stuff that gets spammed” stämmer bara allt för väl på Facebook. Fast här är det “friends” som utgör spammet: Folk man egentligen inte vill veta av addar en som friend, vilket till slut gör att man måste skapa spamfilter, My Top Friends, till exempel. Precis det slöseri som Christopher påpekar. (De där sociologerna och oldskool-marxisterna som ser Web 2.0 som ett förtingligande av våra sociala relationer kanske ändå inte är så fel ute som jag är programmerad att tycka.) Och vill du verkligen att båda dina ex och din nuvarande ska kunna se varandra?
Till skillnad från mer specialiserade sociala nätverkstjänster som Flickr, Last.fm etc är det som gör Facebook kul just expansionen: Man hittar bortglömda barndomsvänner, flörtar och gamla kursare. 32 friends i går, 45 i dag. Men när man väl har addat varenda jävel, hur kul är det då?
JohanR: Japaner, japaner… Visst, skulle man vara lite finkänslig så kunde man säga att det visst kan handlar om upplevelser så länge de gör bruket av sina semesterfoton till något speciellt som de kan sätta ett särskilt värde på. (Precis som bruket av inspelad musik kan utgöra ett nytt moment av levande musikupplevelse.) Men tyvärr har jag svårt att tro att det är så. Problemet är väl, antar jag, den japanska medelklasskultur som inte klarar av att förslösa. Ackumulationsneuros. Eller?
Fisk: Ett parti go, absolut! Ska vi bestämma tid och plats på … Facebook?
Johan: Du har nog helt rätt i att e-poststrul i praktiken blir ett “gentleman’s agreement” – jag kan själv glatt erkänna att jag kört den vita lögnen några gånger.
Så “helt paj” kanske är att ta i, däremot tycker jag fortfarande rörelsen bort från e-post är väldigt tydlig. Har man chansen att meddela sig i en mer priviligierad och mindre brusig kanal, så tar man den.
Tror Johan är right on spot när han säger att det som gör Facebook kul är just expansionen. Expansionen kan säkert ske på andra sätt än bara genom att lägga till nya kontakter – att Facebook är öppet för ständigt nya applikationer att petas in kan nog förlänga fristen en bra bit – men förr eller senare kommer expansionen som du säger till en gräns. Därefter kommer Facebook bli lite tråkigare, för att sedan överges när nästa hype anländer.
Helt i sin ordning, tycker jag! Just därför ser jag inte heller varför vi i det läget borde ha en OpenID eller liknande så att vi smidigt kunde föra över våra kontakter till nästa nätverk. För då förlorar vi ju expansionens nöje, fascinationen över att få bygga upp det raserade på nytt!
“om systemet inte kan växa mer, eller om överskottet inte helt och hållet kan absorberas i tillväxten, måste det med nödvändighet gå förlorat utan vinst, utges, frivilligt eller ej, ärofullt eller i annat fall på ett katastrofalt sätt.” (Bataille)
rsms: Mastodontinlägg? Ur en facialbukkiansk diskurs, kanske. Men som debattör?
Jag tycker inte alls du skriver för långt.
Om något saknar jag ordet på facebook. När jag letade upp rhizom och Gilles Deleuze-groups trodde jag det där skulle finnas text att läsa. Men facebook handlar mest om digitala fotografier.
Den största bristen i facebook anser jag vara användarnas praxis. Jag ville mer text. De ville mer bild.
Elegant ihopvävd tvärvetenskap & aha-upplevelseinjektion, som vanligt. Tanken på en upplevelse endast som ett medel för skapandet av en slutprodukt är intressant…upplevelsen känns inte maximal om man inte förevigar den, praxis tvingas bli ett simpelt delmoment i poiesis. Behovet att reifikera/förtingliga, föreviga det unflyende ögonblicket och skapa en produkt av det, är kanske något väldigt mänskligt egentligen, inte endast konstnärernas domän. På facebook får alla utlopp för det behovet, och eftersom människan av sin natur är så intresserad av hur hennes eget tillstånd/upplevelse förhåller sig till andras, förhöjs väl upplevelsen av uppvisandet. Reifikationen/förtingligandet är ett slags kvitto & påminnelse om det flydda varandets lycka. det är dessutom lätt att redigera den sparade verkligheten till önskvärd form – Photoshop är det enda som behövs.
öhm, det här lät kanske flummigt.
På vilket sätt skulle IRC vara ett “slutet universum”? Frågan är väl snarare om man kan hitta något öppnare. Några API:er behövs inte eftersom all kommunikation sker i plain text, vilken man sedan med lätthet kan hantera hur man vill så länge man har en bot som loggar de kanaler man vill bevaka.
Facebooks största fel är dess användare. Människor är generellt sett inte intresserade av att diskutera saker, dom är intresserade av att läsa klick! och se varandra fulla. Därför blir Facebook något glättigt och glansigt utan innehåll. Det är inget fel på sidan i sig.
Här kommer ett bonnigt inlägg för att blåsa bort lite av den akademiskt instängda luften.
Facebook bidrar till att livet blir en “popularitetstävling”, en vänkontakt, ett “poäng”. Därmed är det dåligt, eftersom (helt egna ovetenskapliga värderingar) om man lever livet såsom en “popularitetstävling” så är man inte lika lycklig som om man lever livet för livets skull.
Förtingligandet likaså (att vi förtingligar saker är lika naturligt som destruktivt, vår hjärna letar och skapar mönster och konkreta objekt, men kräver kaos och abstrakta objekt för att utvecklas, återigen egna vilda teorier.)
Ta bort popularitetshirarkin i Facebook/Lunarstorm och du tar bort dess essens, såsom kommunikationsväg är det helt värdelöst.
Blämbel: “Slutet universum” var nog överdrivet att säga om IRC. Däremot tycker jag det är himla bra att inte mitt IRC-nick genom någon slags OpenID borde hänga ihop med användaridentiteter på andra nätforum, och tycker inte loggning bara hör hemma i undantagsfall, för något av det vackra med IRC är just textmassornas förgänglighet.
Dawwe: Visst ligger det nog en hel del i det du säger. Läs Isabelles inlägg, länkat sist ovan!
var hittar man IRC-kanaler som där det diskuteras den här typen av frågor?
Jag reagerade också över IRC som “slutet”. Det låter som ett tvärtomuniversum. IRC är öppet av Internet-grad.
(RFC finns och gott om referenskod. Det finns tusentals klienter, gateways och liknande. IRC är bra. Det vore ingen match att knyta IRC-identititeter till andra, orsaken till att ingen gör det är nog enbart ointresse.)
Poängen med OpenID och FOAF/XFN samt liknande system är inte att “föra över våra kontakter till nästa system”, eller “nästa hype” som någon skrev, utan att SLIPPA dessa system helt och hållet.
Orsaken till att det finns mer spam i epost än i msn, skype eller facebook är nog enbart dess lägre spridning och spammarnas trögrörlighet.
Mina pengar är på att epost kommer att överleva även Facebook. Det fria nätverkssamhället är så pass mycket livskraftigare än något av de slutna silosarna som folk glatt kastar sig i någonsin kan bli.
Jonas B: OK, jag förtydligar:
1) IRC är förstås inte “slutet”. Däremot brukar vad som skrivs till IRC stanna i IRC, och inte syndikeras runt på andra tjänster (även om förstås massa undantag finns). Detta är, menar jag, inte att betrakta som ett problem.
2) Klart att e-post kommer att överleva Facebook, ingen har sagt något annat. Däremot anar jag en långsam, långsam degradering av SMTP-protokollet. Denna degradering påskyndas av, eller åtminstone blir tydligare genom, Facebook och tusen andra alternativa sätt att skicka meddelanden.
Klas: Nog vet jag IRC-kanaler där sånt diskuteras ibland, däremot inga som har som uttalat syfte att göra det. Jag uppfattar IRC som ett mer socialt organiserat fenomen. Och eftersom jag inte har någon aning om vem du är blir det svårt att rekommendera någon kanal, så som jag kanske skulle kunna göra till regelbundna kommentatorer här…
Jag upplever faktiskt IRC som ett slutet universum. Om jag berättar för vänner att jag hänger på IRC eller ber dem kontakta mig via IRC så får jag:
O_o
- “Meh! mIRC har inte jag använt sen gymnasiset.”
De upplever dels IRC som programmet mIRC och dels som en del av det förflutna. Alltså ett i högsta grad stängt universum. Vad är väl mer begränsat än förflutna rum?
Rasmus: Förstår att det kanske är svårt att rekommendera någon IRC-kanal eftersom du inte vet vem jag är. Men eftersom jag inte använt IRC som kommunikationsmedel sedan mIRC’s stordagar, vilket var många år sedan, så skulle jag med glädje få lite grundtips var jag skall starta. servernätverk etc.
Är framförallt intresserad av användarbeteenden och interaktion runt digitala medier.
Klas: Nätverket som gäller är, enligt min mening, EFnet. Där har för övrigt även Piratbyrån och The Pirate Bay öppna IRC-kanaler.
Förstår inte varför folk är så intresserade av Facebook, det är exakt samma skit som sixdegrees och orkut, båda har misslyckats och dött och Facebook kommer gå samma väg. Email spam är knappast ett problem idag om man inte har hotmail eller gmail vill säga…
Själv föredrar jag icq som kommunikationsmedel.
olle: Facebook kommer att dö. Är det misslyckat? Jag förstår inte riktigt kopplingen.
Jag tycker att Facebook är löjligt kul – och jag tror och hoppas att det kommer att dö tids nog.
Facebook dör. Vi kommer alla att vända oss emot Facebook när tiden är kommen. Men på tredje dagen återuppstår metadatan igen.
[...] mycket om detta fenomen, och även om det mesta är dravel i debatten så har en del vettiga och viktiga ord [...]
Lön & Jobb (HTF’s medlemstidning) har även skrivit om Facebookande och annat icke direkt arbetsrelaterat internetande på arbetstid:
http://www.lon-jobb.nu/artikel.phtml?id=2152
[...] ord ur en konversation jag deltog i. Carl-Michael Edenborg | 9:25am | August 24th läste förresten ditt facebook-inlägg. hos mig väcker den här sajten en vag, men rätt otäck känsla, något av en ångest. och det [...]
[...] Facebook som glömska och tidsfördriv [...]
Kommentera