Entries from August 2007 ↓

På måndag…

…är det definitivt slut på sommaruppehållet och massmediedebatten kring fildelning brakar loss igen. Då släpps nämligen, efter en rad förlängningar av fristen, den utredning om upphovsrätten på internet som Thomas Bodström tillsatte förra sommaren. Nyhetsredaktionerna är på bettet. Journalistkårens ambitioner att skildra nätstrider har överlag höjts, men fortfarande kräver nyhetslogiken att det finns “händelser” att hänga upp rapporteringen på, och nästa vecka finns alltså en sådan.

Idag åkte jag från kontoret till tevehuset, intervjuades av Kulturnyheterna, traskade sedan ett stenkast till radiohuset, och intervjuades av Studio Ett. Bägge planerar rätt ambitiösa inslag på måndag.

Angående utredningen, sa jag att det nog egentligen inte finns någon part i det hela som förväntar sig något från den. Utredningen tillsattes för att Bodström ville skjuta en stormig debatt på framtiden. Direktiven är så snäva, språket i dem så inskränkt, att frågan mest handlar om hur bra utredningen lyckas bekräfta sina egna premisser. Det sa jag till både teve och radio idag, fast jag sa förstås en massa saker till. Exempelvis att hela det offentliga samtalet faktiskt har tagit flera steg framåt, jämfört med för ett par år sedan. Självklart ska det bli intressant att observera utredningen (oavsett hur lite konkreta förslag den kan ge) och dess mottagande i den politiska sfären.

Aktivt och reaktivt i kopifajten

Lång feature i tidningen Fokus om fildelningsstriderna. Läs den gärna. Inga nya avslöjanden, idel bekanta namn som intervjuas, men ett snyggt upplägg av Eric Schüldt, som inte tvekar att tydliggöra skillnaden mellan aktiva och reaktiva krafter.
Själv får jag typ sista ordet. Säger att vi nog får leva i ett permanent undantagstillstånd i ett bra tag framöver, efter att artikeln konstaterat: “Att förbjuda The Pirate Bay är i princip samma sak som att förbjuda internet”.

Däremot hör ledarartikeln i samma nummer till det lamaste som skrivits om ämnet i år. Martin Ådahl vill vara balanserad, och försöker kvotera sina kängor så att de slår lika hårt åt båda håll (som om kopifajten var en dragkamp mellan två aktörer).
“Piraterna” borde skärpa sig, skriver han, och “lägga av med uttrycket ‘pirater‘”. Men finns det någon grupp som inte klarar av att avhandla fildelning utan att smälla upp p-ordet i feta rubriker, så är det tidningsredaktörer som Martin Ådahl. Rubriken till Fokus-artikeln är inget undantag. Efter att jag först fotograferats i några avslappnade soffposer på Kafé Edenborg, hörde Fokus av sig igen. Bildredaktören ville att jag skulle se mer “pirat” ut. Undrade om jag inte möjligtvis kunde tänka mig att bli plåtad med lapp för ögat… Fuck you!
Själv undviker jag allt slentrianmässigt användande av p-ordet. Ser inga problem i att det integrerats i en massa namn på grupperingar (kolla under rubriken “P som i…” i högerspalten), tvärtom har det visat sig både simpelt och kraftfullt. Däremot talar jag aldrig om “piratrörelsen”, för jag tycker egentligen inte att någon sådan finns – som väl är.

(Fast jag förstår att bildredaktörer har ett helvetiskt svårt jobb med att ordna fram bra fotografier till denna typ av reportage. Killar med lysande laptops håller ju inte. Hur det blev i slutändan vet jag inte, då jag ännu inte sett papperstidningen. Kanske funkar teckningar och collage bättre än fotografier, för att illustrera texter om olika slags nätturbulens. Vad vet jag. Jag är nog den minst visuella människa som jag känner.)

Facebook som glömska och tidsfördriv

Tänkte bara skriva några få rader kring det nya vuxenlunar. Så blev det ett sånt där mastodontinlägg. Igen.
Följande samling av tankar kring Facebook börjar med att kretsa kring produktivitet, går vidare via protokoll och öppenhet, glömska och autenticitet, och sedan kanske tillbaka igen till frågan om slöseri, impregnerad av Georges Bataille.

Vi sögs alla (nåja) in där, likt i ett svart hål, under andra halvan av sommaren 2007. Samtidigt spred sig en amerikansk debatt där vissa riktade anklagelsen “waste of time” mot sociala nätverkssajter i allmänhet och Facebook i synnerhet.
En australiensisk studie, från en firma som uppenbarligen har intresse av att saluföra filterlösningar, larmade om hur många miljarder som Facebook-konverserandet påstods kosta företagen i form av uteblivna arbetsinsatser.

Självklart kommer man fram till miljarder, om man blott multiplicerar alla “bortslösade” timmar med en timlön. Samma slags räkneoperationer har dock gjorts med snart sagt alla nya kontorsredskap, så i det avseendet är Facebook knappast nytt. Under tidigt 1980-tal var det vanligt att arbetsplatser helt spärrade sina telefoner för utgående samtal, av rädsla för att de anställda skulle ägna sin arbetstid åt att kommunicera med nära och kära.
Nästa hotande tidsfördriv var e-posten. Själva IBM undvek tydligen i det längsta att ge sina anställda tillgång till e-post. Numera tycks toleransen för bägge dessa medier vara högre. Vi slipper bli matade med larmsiffror på hur mycket samhället förlorar på den tid som ägnas åt att skriva fraser som inte är att anse som hundra procent arbete.
Kritiken har riktats även mot kalkylprogram som Excel, vilka tydligen särskilt i början i praktiken användes långt mer till lek än till arbete av kontorspersonalen. Samtidigt var det genom detta mer lekfulla användande som anställda dels lärde sig programvaran, dels kom på idéer om hur den kunde användas, vilka med tiden kom att integreras även i arbetsrutiner. Samma mönster återkommer varje gång.
Gränsen mellan “onyttig” lek och “nyttig” innovation är en efterhandskonstruktion (som vi har sett i tidigare inlägg om Bataille och organisationsteori) – en insikt som egentligen borde diskvalificera alla taffliga försök att sätta en simpel prislapp på tid.

JP Rangaswami (som tidigare omnämnts här) tar upp de nyss nämnda historiska parallellerna i en hel serie blogginlägg om Facebook. Han avlivar idén om att företagsledare skulle kunna maximera resultaten genom att blockera Facebook i företagets nätverk. Då fokuserar de på input i stället för på output, vilket enligt JP Rangaswami – utifrån sin position som mångårig toppanalytiker på en investmentbank – är fullständigt nattståndet. Framför allt varnar han för vad som händer om de anställdas kommunikation “drivs under jorden”, för att den kommer att ske – vid kaffekokaren såväl som med digitala medel – är ofrånkomligt.
JP Rangaswami förutspår tvärtom att kontorsarbetets datorgränssnitt kommer att bli mer som Facebook. Kommunikationsformer som låter en prioritera vilka andra användare som är viktigast, och använda mer flytande skalor för att avgöra hur öppet något ska spridas, snarare än de täta skott mellan webb och mail som fortfarande konstituerar kontorsarbetets rutiner.

Facebook verkar påskynda e-postens långsamma skymning som kommunikationsprotokoll, genom att erbjuda möjlighet att skicka meddelanden som inte drunknar i de allt större spamfloderna. Faktum är att alla som har möjlighet att skicka de där raderna via Facebook tenderar att välja det framför att skicka ett mail.

JP Rangaswami beskriver Facebook som “öppet och poröst i kanterna”. Alla skulle inte gå med på att använda sådana ord. Mothugg-Johan skriver refererar i ett par läsvärda inlägg tankar om varför Facebook låser in oss “i ett slutet universum avskuret från resten av webben”.
Bland annat citeras följande brandtal:

When entering data into Facebook, you’re sending it on a one-way trip.
Like locked cell phones and copy-protected music, Facebook is on the wrong side of the open-network debate. Facebook is a sealed bubble. Facebook users are locked into Facebook, just as iTunes locks music fans to Apple’s iPod.

Något ligger i detta, helt klart. Samtidigt ser jag ett par viktiga skillnader. Musikfiler är data vars arkivering vanligtvis är såväl mer “permanent” som mer “universell”, än de fotoalbum som via Facebook kastas ut i en bekantskapskrets och mest intresserar dessa i några få dagar. Därför kan inte formaten anses vara en fullt så blodig fråga – särskilt som alla brukar behålla kopior av sina fotoalbum på den egna datorn, i hyfsat öppna format.

Öppna API:s är ofta något som bör uppmuntras, men låt det inte bli en universallösning. När allt kommer omkring: Vill vi ha öppna API:s på allt? Vill vi, för att vässa frågan ytterligare, ha ett nät utan friktion? Jag lutar åt ett nej. Min egen favorit bland nätets kommunikationsprotokoll, IRC, har ingen öppen API, utan är i någon bemärkelse “ett slutet universum” – som väl är!

På en av de IRC-kanaler där jag varje dag bollar idéer med andra, diskuterades just Facebook häromdagen. Någon framförde som motargument att all den metadata som man matar in där, just eftersom den inte är öppen, inte är “evig” – förr eller senare går den förlorad i detta svarta hål (vad den används till innan dess må vara en annan fråga). Här finns en skillnad mot öppnare lösningar, som en IRC-vän uttryckte så här: “Taggar jag nåt i last.fm vet jag att om kanske 1-2 år/månader kommer kanske min mp3-spelare kunna integreras med dom“.

Själv hade jag mina invändningar mot att generalisera resonemanget alltför mycket. Glömska fyller också en livsbejakande funktion, påpekade Nietzsche, som formulerade minneskulturens dilemma i termer av dosering. Denna nietzscheanska pragmatik kanske kan lära oss något väsentligt i samtida diskussioner om nätet?

Medan vissa beklagar sig över hur Facebooks slutenhet kommer att göra det svårt för oss att flytta över alla våra kontakter till nästa hajp – för det tillfället kommer såklart, förr eller senare – ser jag det snarare som djupt tillfredsställande att veta att hela ens nätverk kommer raseras, för att sedan byggas upp igen. Är det inte detta vi djupast sett söker genom tidsfördriv som Facebook? Känslan av en identitet i tillblivelse, alltså, snarare än en slutprodukt att inneha.

Mothugg-Johan föreslår en allmän implementering av OpenID, för då “skulle du till exempel kunna låta dina kompisar som har konton på Myspace kolla på dina privata grejer på Facebook“. (Liknande initiativ diskuterades i detta inlägg.)
Efter att ha sett en reklamtrailer för OpenID, som tydligt förklarar fördelarna, är jag dock fortfarande inte övertygad om att detta sätt att släta ut nätets räfflade rum alltid är idealiskt. Fragmentering och glömska också har sin plats!

Som Bisonblog påpekar är något av det mest attraktiva i Facebook, och i liknande tjänster som Jaiku, är just vad som kan kallas “stream of life“-momentet. Eller “micro-blogging“, vilket i praktiken ofta har lika mycket gemensamt med en chatkanal på IRC som med en vanlig blogg. Därför bör det heller inte alls tas för självklart att mera lagring och korssyndikering av datan självklart är av godo.

Först när något lagts ut på Facebook, har det hänt på riktigt. Hur många gånger har inte sådana fraser yttrats, skämtsamt men med ett uns av allvar, senaste veckorna?
Isabelle Ståhl skriver tänkvärt:

Och mest av allt handlar det om en extrem uppvisningshets – att förevigandet blir viktigare än upplevandet, att identiteten inte känns verklig om andra inte är medveten om den.

Formuleringen får mig att associera till två teman som vidrörts i sommarens Bataille-följetong. Dels uppdelningen av kreativa aktiviteter i poiesis (tillverkning) och praxis (performativitet). Är det så, som Isabelle antyder, att Facebook kan få vårt umgänge med andra att allt mer påminna om ett sätt att tillverka slutprodukter, i form av kanske främst digitala fotografier, så att vi förtränger ögonblickets flyktiga upplevande? Alltså en slags förtingligande, reifikation?
Jo, tendensen kan nog finnas där. Men den är inte ensam. I anslutning till resonemanget om glömska ovan går att hitta mottendenser, där “förevigandet” i själva verket blir så fragmenterat att det performativa “upplevandet” som det väver samman egentligen blir det viktiga. Kommer att tänka på ett citat ur en kul bok av Douglas Rushkoff:

History itself is spin. Events are only real in the present sense – before they happen they’re hype, and after they happen they’re spin. The real substance of an event – if there even is any such thing – is inconsequential without pre-promotion and post-reportage. A rave is more about the flyers and the folklore than it is about the party; and the human condition is more about future expectations and historical interpretation than anything else. Human evolution is just the give-and-take between hype and spin.

Att försöka renodla upplevandet genom att skala bort “hype” och “spin”, alltså att etablera motsatsen mellan yta och djup, löser i sig ingenting. Som konstaterades i ett annat av inläggen kring Georges Bataille, gäller det snarare att skilja på yta och yta, eller närmare bestämt: yta-som-brist kontra yta-som-överflöd.
Är estetiseringen av jaget ett nervöst fyllande av ett hål, ett nervöst värnande av en bild? Då styr bristen, då degraderas alla självändamål till medel, då stöps det heterogena livet om till homogenitet. Om däremot överflödet får förbli drivkraft, så att all yta, lyx, lek och prål få förbli just de onödiga utgifter som de är, måste Facebook:andet tillåtas att vara just waste of time – ett tidsfördriv som just genom att befrias från externa målsättningar, kan få förutsättningar att länkas samman med andra onödiga tidsfördriv, och i de kedjor av hype-händelse-spinn som uppstår lämna plats för verkliga ögonblick. Fast naturligtvis kan detta inte ske av automatik. Motsatsen kan lika gärna inträffa.
Don’t spend time – waste time!

Uppdatering, torsdag: Isabelle följer upp min uppföljning av hennes tankar med ännu ett inlägg: Upplevande, Hedonism, Förevigande, Poiesis. Läs!

Georges Bataille, del VI: Praxis, poiesis och musik som utgift

Inga spår av intellektuellt utbyte mellan Georges Bataille och Hannah Arendt finns bevarat. Då de bägge umgicks med Walter Benjamin i trettiotalets Paris, förefaller det visserligen tänkbart att de någon gång träffades. Utifrån den bild av Bataille och Arendt som levt vidare till eftervärlden, framstår de dock som fullständigt väsensskilda tänkare, rena motpolerna – en Dionysos, en Apollon…

Ändå överlappas deras intressen i ett fält där det känns frestande att postumt sammanföra dem. Bägge erkänner den målinriktade rationaliteten, överkommandet av brist och ackumulationen av objekt som nödvändigheter. Men de betonar att detta i sig är fullständigt meningslöst, samt att strävan efter att homogenisera hela samhället i enlighet med denna rationalitet i förlängningen kan få katastrofala konsekvenser.
Såväl när Bataille skriver om begreppet utgift som när Arendt mejslar fram det specifika som skiljer handlande från arbete och tillverkning, betonas det flyktiga, det performativa, det som sker för ögonblicket, den verksamhet där mål och medel är omöjliga att skilja åt.

Hannah Arendt karakteriserar i The Human Condition (1958) tre typer av mänsklig aktivitet:
Labor (arbete) är vad som förblir “fångat i den kroppsliga livsprocessens cykliska rörelse”, handlandet vars resultat aldrig är permanent utan måste konsumeras. Exempel: Att baka ett bröd. Arendt menar följaktligen (i motsats till Marx) att arbetet egentligen inte skiljer människan från djuren.
Work (tillverkning) motsvarar det som grekerna (och Heidegger) kallade poiesis – frambringandet av slutprodukter, ting, verk. Tillverkningen inrättar en “artificiell värld”, vars beständighet är just vad som låter oss vara människor. Exempel: Att tillverka en stol, eller måla en tavla.
Action (handlande) korresponderar mot de gamla grekernas praxis och uttrycks hyfsat med engelskans performance. Alltid flyktigt, alltid för ögonblicket, men producerar kedjor av efterverkningar som den handlande själv aldrig kan ha full kontroll över. Meningen kan aldrig reduceras till en slutprodukt, för “produkten” är oskiljbar från själva produktionsakten – “the performance is the work, is energeia“.
Aristoteles nämner flöjtspel och skådespeleri som exempel på praxis. Klassiska ekonomer som Karl Marx och Adam Smith skrev om yrken som pianist, operasångare, advokat och präst, när de diskuterade arbete som de ansåg var improduktivt.
Hannah Arendt själv har i första hand en talande människa (på ett grekiskt torg) i åtanke. Ofta skriver hon för tydlighetens skull “action and speech”, och hon betonar hur samtalets flyktiga ögonblickskaraktär är något som förenar politiken med the performing arts.

Alldeles avgörande för Arendts begrepp om praxis – liksom för Batailles begrepp om förslösande – är att aktiviteterna har sig själva som mål, eller åtminstone inte helt kan reduceras till medel för att uppnå ett externt mål.
Action almost never achieves its purpose“, påpekar Arendt, som också ser ett litet element av denna oberäknerliga praxis som inneboende i alla mänskliga aktiviteter. Bataille, å sin sida, understryker att förslösandet aldrig kan integreras i en ekonomi som ett kalkylerat mål, utan att dess karaktär av genuin utgift kommer att förgås – vilket bara kommer leda till att den allmänna ekonomins ofrånkomliga överflöd måste finna ett nytt utlopp.
(Bägge tänkarna är förstås fullkomligt omöjliga att förstå för en grundmurad utilitarist, och det kan observeras att Arendt och Bataille föraktfullt avfärdar utilitarismen med slående lika beskrivningar av nyttokedjornas tomhet.)

Bataille såväl som Arendt drar alltså gränser mellan olika sfärer som människans tillvaro måste fortgå i. Bägge drar sin gräns tvärs igenom det som vi, för enkelhets skull, kan kalla för konstarternas sfär (eller rätt och slätt “kulturen”).
Bataille skiljer i Begreppet utgift på å ena sidan de konstarter som utgör en verklig utgift – där alltså meningen är oskiljbar från själva förslösandet – och å andra sidan konst som symbolisk utgift. Till de verkliga utgifternas konst räknar han musiken, dansen och arkitekturen. (Inkluderingen av byggnadskonst kan verka lite underlig. Säkert har Bataille pyramider i åtanke!)
Litteraturen är däremot huvudsakligen en symbolisk framställning av förlust, såväl i sin stora och tragiska som sin lilla och komiska form. Men som vi redan har nämnt strävar Bataille ändå efter möjligheten för litteraturen att bli sitt eget förverkligande, att i stället för en produktion av ting bli till en slags offerhandling.

Arendts utgångspunkt är en helt annan, fenomenologisk snarare än ekonomisk. Hon drar sin gräns så att den bara delvis korresponderar med Batailles. Musik, dans och skådespel är praxis, handlande vars mening är oskiljbart från själva handlandet. Allting som resulterar i beständiga slutprodukter räknar hon däremot som poiesis (tillverkning, work): Litteratur, måleri och arkitektur hamnar alla i den senare gruppen.
Arendt menade att poiesis i sig kännetecknades av förtingligande och tom utilitarism, och betraktade det konstnärsskap som enbart handlar om att frambringa slutprodukter som “en djupt medioker form av mänsklighet”. Det menar i vart fall Julia Kristeva, som i sin bok om Arendt fäller en anmärkning som kanske erinrar om Batailles litterära ideal:

Taken to its logical extreme, might not the greatest work be, for Arendt, a nonwork – a work not written, a work that has not taken the trouble to ‘reify’ itself into a ‘product’?”

En offerhandling, alltså. Konst som ren utgift.

Ambivalentast av konstarterna är musiken. Alltsedan uppkomsten av noterad musik, men särskilt sedan ljudinspelningsteknikerna för ett sekel sedan möjliggjorde en fonogramekonomi, har musikutövandet svävat mellan praxis och poiesis. Samtidigt som musik (för yrkesmusiker såväl som för publik som för andra involverade) kan vara en aktivitet för ögonblicket (the performance is the work), kan musik också vara en tillverkning av slutprodukter, inspelade objekt.

Såväl Bataille (1933, 1949) som Arendt (1958) skrev precis innan ett krön hade passerats, precis innan popmusiken slog igenom, i ett historiskt skede då musik fortfarande kunde betraktas som en praxis. Bägge kunde ännu betrakta musikens mekaniska reproducerbarhet som något sekundärt, och gjorde sig därför inga större mödor med att analysera musikens ambivalens.
Frågan är – som tidigare tagits upp flera gånger här på Copyriot – om inte pendeln sedan dess både har hunnit slå över till andra sidan, där begreppet “musik” börjar uppfattas som en poiesis med tillverkningen av objekt i centrum, och slå tillbaka igen, som senast antyddes i föregående inlägg. Även branschexperter med stabil förankring i skivindustrin börjar nu tala öppet om hur värdet på inspelad musik har devalverats, till förmån för en ökad vilja att betala för och ägna sin tid åt levande musikupplevelser. Något som borde falla såväl Arendt som Bataille i smaken, hur olika deras perspektiv än är.

I vårt föredrag på Reboot-konferensen – som utgick från den bataillska problematiken om ett överflöd som måste förslösas – försökte vi hitta en definition av levande musik, utanförrockideologins” trötta konventioner. Vi underströk det tids- och platsspecifika samt etablerandet av relationer mellan människor. En sådan definition av “live” kan inkludera många fler musikbruk än bara de standardiserade konsertformaten.
Kanske kunde utgiftsaspekten betonas ännu mer. Går det samtida uppsvinget för festivaler och musikcommunities att förstå på annat vis? Bataille menar att i de verkligt improduktiva utgifterna, i den konsumtion som inte är underordnad någon form av långsiktig investeringsplan, är meningen oskiljbar från själva förlusten. Är inte det fallet med den levande musikens samtida uppsving?
Beslutet om att besöka en festival grundar sig ytterst inte i en balansräkning mellan å ena sidan den tid, de pengar och de vedermödor man lägger ner och å andra sidan “vad man får tillbaka” i form av en “upplevelse”. Nej, det grundar sig i ett universellt behov av att förslösa överskott och i en vilja att göra detta på ett “ärofyllt” vis.

När musikälskaren inte längre finner något ärofyllt i att samla travar av plastbitar med digital information på, söker sig förslösandet andra vägar, mer eller mindre ärofyllda. Konsert- och festivalbiljetter är förstås bara ett sätt, och givetvis förknippas sådana evenemang för besökarens del med en hel rad andra möjliga utgifter. Att köpa synthar och ljudkort, eller turntables och vinyler, eller säckpipor och medeltidskläder, eller att tillbringa en stor del av fritiden i en replokal, är andra sätt att förslösa sitt överflöd på musik. (Alla kan förvandlas till produktiva investeringar, som på sikt ger mer tillbaka än vad de kostade, även om det nog är relativt ovanligt och svårkalkylerat). Om vi minns Batailles påpekande att overksamhet är den enklaste formen av förbrukning, blir det uppenbart att även det att tillbringa timme efter timme framför datorn, upptäckande ny musik på Myspace och Soulseek, är en form av “förslösande”.
Ur det batailleska perspektivet tycks kort sagt alla sätt att hänge sig åt musik få sin mening just ur den improduktiva utgiftens moment, även om detta förslösande kan ta mer eller mindre ståtliga omvägar. Samtidigt är ingen musikalisk verksamhet immun mot att instrumentaliseras, från att underordnas en yttre målsättning och därmed urvattnas på mening.

Detta är förstås en helt annan fråga än “Hur ska då artisterna klara sig?“. Batailles allmänna ekonomi kan inte säga något om hur de enskilda ska kunna överkomma sin brist, ty den fokuserar på förbrukning, inte på produktion. Ingenting säger förstås att förslösandet på musik kommer att kanaliseras “rätt” – i fallet med festivaler och konserter är det tvärtom helt uppenbart hur mycket mer som hamnar hos krögare och hyreshajar än hos människor som i sin tur är beredda att förslösa sin tid på mer musik.
För att kunna förstå hur musik kan bli produktiv, alltså samexistera i den enskilda ekonomin, verkar det dock vara nödvändigare än någonsin att förstå vad Bataille kallar det allmänna perspektivet, det som utgår från förbrukningen av överflöd.
Annars kommer vi bara att fortsätta dunka huvudet i vad ekonomerna kallar “Baumol’s cost disease“, efter ekonomen William Baumol som i en berömd studie från sextiotalet kom fram till att performing arts genom en järnhård ekonomisk lag bara kommer att bli dyrare och dyrare. Medan andra sektorer kan effektiviseras genom ny teknik, krävs lika många musiker för att spela en stråkkvartett av Beethoven idag som det krävdes på 1800-talet. Många har därför antagit att slutprodukter (skivor, filmer) oundvikligen kommer att gradvis tränga ut det performativa (spelningar, händelser) ur det fält av meningsskapande verksamhet som vi lite slarvigt kallar “kulturen”.
Plockar vi bara in George Bataille i ekvationen, ställs den dock på huvudet. Om vår vilja att lägga tid och resurser på musik och spektakel inte handlar om att få igen en “upplevelse”, utan om tvärtom själva förslösandet och själva meningsskapandet är oskiljaktiga (och det oavsett om vi tittar på “konsumenter” eller “producenter” av kulturen, kategorier som i sammanhanget blir meningslösa) – då behöver det inte längre räknas till den levande kulturens nackdel att den blir relativt dyrare. Tvärtom kan det vara en fördel! Dock måste villkoren vara de rätta för att ett fungerande ekonomiskt kretslopp ska kunna växa fram, vilket blir vad diskussionen bör handla om. Eller?

Nästa teoretiker att kasta ner i soppan heter Jacques Attali, vars bok Noise: The Political Economy of Music (1977) beskriver musikens olika existensformer som en rad (överlappande) historiska stadier. Han låter 1900-talets skivindustri får representera stadiet “repeating”, som han utsätter för en kritik inte helt olik Frankfurtskolans klassiska kritik av kulturindustrin. Attali bjuder dock på ljuset i tunneln: ett nytt paradigm håller på att växa fram, där musiken befrias från konsument/producent-uppdelningen, möjligtvis genom att föregående stadiums konsumentroll tas till sin yttersta spets så att konsumtionen slår över i en ny form av produktion. Dessvärre har Attali inte mycket att säga om detta befriande paradigm, men han bjuder på kittlande – och delvis övertygande – formuleringar om hur musiken historiskt sett kan anses ha föregripit nya ekonomiska och sociala former.
En hel del finns att vara kritisk emot, och jag tycker att bloggen The Pinocchio Theory gör en lysande genomgång av styrkor och svagheter. Influensen från Batailles ekonomiska tänkande på Attalis, tycks främst ha varit indirekt, medierad genom René Girard – en katolsk-konservativ filosof som enligt nämnda blogg “bara erbjuder en inskränkt, normaliserad, idealiserad och ytterligt from version av Bataille”.
René Girard skrev om det rituella offret som politisk kanalisering av det allmänna våldet. Jacques Attali tillämpade hans teori på musiken. “Musik är en kanalisering av oljud, och därför offrets simulacrum.” Vill man behålla godbitarna ur Attalis musikhistoria, inklusive det dialektiska löftet om nya och mer autentiska sätt att ägna sig åt musik, kanske det är bäst att komplettera hans idéer med Batailles begrepp om suveränitet.

Åter till Hannah Arendt. (Hon trillade visst av på vägen.) Har hon något att tillföra Bataille? Den frågan får nog vänta på svar. Hennes anmärkning om att alla mänskliga aktiviteter innehåller ett element av praxis korresponderar någonstans på djupet med Batailles idé om hur det heterogenas finns mitt i alla homogena ordningar och hindrar dem från att kollapsa. Bägge har en pragmatisk syn på förhållandet mellan instrumentellt och suveränt handlande, samtidigt som de är måna om att dra en skarp gräns mellan två sfärer.
Arendt, såväl som efterföljare som Paolo Virno (som i sin analys av postfordismen tar kritiskt avstamp hos Arendt), behöver ibland vässas. Då kan ordineras en dos av Batailles allmänna ekonomi. Praxis som utgift och slöseri, inte bara som offentlig kommunikation.

En djup klyfta kvarstår ändå mellan Arendt och Bataille, gällande synen på individen. Enligt Arendt förutsätter praxis närvaron av andra människor, den är omöjlig i isolering. Batailles fördömda del kan däremot ske i form av inre erfarenhet, men samtidigt ska vi inte glömma det fokus han ständigt sätter på gemenskap och kommunikation.

Ska en skillnad lyftas fram, blir det kanske denna: Arendt beskriver praxis som något i första hand förknippat med språket och dess symboliska ordning. Bataille priviligierar däremot inga former av kommunikation, han dras mot det reella som aldrig riktigt kan symboliseras. Eller är det så enkelt som att Bataille är mer musikalisk?

“Rekordsommar för festivalerna”

Festivalsommaren är knappast slut än, men de flesta större evenemang är avklarade. När SvD summerar deras kvantitativa resultat, blir rubriken “Rekordsommar för festivalerna“. För x:e gången i ordningen, dras slutsatsen att “livemusiken är en del av nöjesindustrin som inte har några större problem“, ja att minskad vilja att betala för inspelningar snarare kanaliserar mer pengar i riktning mot levande musik.
Flera större svenska festivaler har haft utsålt eller publikrekord. Ett par undantag som gjort saftig förlust är Stockholms så kallade jazzfestival samt Hultsfredsfestivalen; den senare dissas av Arvika-generalen, med rätta, för att ha satsat alltför mycket på att boka dyra gubbar.

Inga nyheter, men bilden (av fonogramekonomin som historisk parentes) framträder allt tydligare. Senast med en artikel i Prospect Magazine där en rad analytiker får säga samma sak. Försäljningen av inspelningar sjunker, “whereas the wider music market – live, merchandising, streaming video and music social networking – is in rude health“. Han som uttalar de sista orden är, intressant nog, director of market researchIFPI.

Intressant nog har private equity-gruppen Terra Firma just köpt upp EMI. Det visade sig genast att de var helt ointresserade av skivbolagsdelen, som de snabbast möjligt verkar vilja sälja av. Vad de vill åt är förlagsbiten, som (genom historisk-juridisk sedvänja, snarare än någon slags affärslogik) kan håva in licenspengar på även annat än direkt försäljning. Men visst, det handlar då fortfarande om en upphovsrättsekonomi, fixerad på att extrahera värde från immateriellt ägande av en slags slutprodukter. Även om det skulle vara Kina som ligger bakom köpet, vilket Oscar Swartz spekulerar utifrån, tyder ännu ingenting på att omstruktureringar inom rättighetsindustrin kommer att i sig leda till en uppluckring av upphovsrätten. Snarare handlar det om en anpassning till en verklighet som redan brakat igenom. En verklighet där exempelvis radikalt billigare lagringsmedier alldeles ofrånkomligen devalverar värdet på inspelade objekt. Som Prospect skriver:

recorded music, on or offline, has moved from being a high-margin, “high-end” product to a low-margin, low-prestige commodity /…/

It is difficult to prove that the rising popularity and price of live music has been directly affected by the superfluity and cheapness of the recorded stuff. But it seems more than a coincidence that just as fans are spending less on the tunes they listen to at home, they will pay unprecedented sums to hear them in concert. Ticket prices, especially for A-list artists, have soared. /…/

The bigger the concerts, the more we seem to like them. /…/

A rediscovery, or a renewed appreciation, of the communal source of music-making—and listening— must lie near the root of this upending of the music business. As personal stereos and MP3 players have grown in popularity, so has an appreciation that music isn’t just something that goes on between your ears.

Sistnämna är för övrigt just vad Bill Drummond skrev till Piratbyrån, efter vår Valborgsritual:

We will begin to seek out music that is both occasion and place specific, music that can never be merely a soundtrack.

Att den pågående förkjutningen av musikekonomin rymmer fantastiska potentialer är lika självklart som det inte är självklart att de pengar som läggs ut på levande musikupplevelse hamnar hos musikutövare till någon större del än de pengar som lagts ut på musik som slutprodukter. Utvecklingen är i högsta grad öppen.
Och därmed har det snart blivit dags att återgå till Georges Bataille

Massiv metadata-indexering utforskar nya gråzoner

Under de senaste månaderna har Jan Gerber och Sebastian Lütgert suttit och kodat dag och natt på en konceptuell mjukvara, som de i kväll lanserade med en tillställning på Bootlab i Berlin.

0xdb.org, som vuxit fram utifrån det enorma filmarkiv som Pirate Cinema Berlin har samlat på sig, är “en unik form av filmdatabas, byggd uppe på fildelningsnätverken“.
Lite som Google Book Search, fast för film i stället för text. Liknande intressanta upphovsrättsfrågor väcks, men inte blott som en oönskad bieffekt. Hela idén med 0xdb är att utforska gråzonerna, förklaras det:

The core idea behind the 0xdb is that file-sharing networks can not only be used to download digital works, but also to just retrieve information about them. Even though most movies in the 0xdb are copyrighted, and many of them are practically inaccessible for legal reasons, the monitoring of peer-to-peer traffic allows the 0xdb to identify and index these materials.

The 0xdb is not a place to download movies, which in many parts of the world would constitute copyright infringement. The 0xdb simply exercises a few elementary fair use rights: it collects metadata, provides citations, analyzes and contextualizes different types of media, and makes both the information it gathers and the tools it employs available for personal, non-commercial use.

Ja, det är sant – 0xdb.org låter en söka bland filmrepliker (vilket möjliggörs genom indexering av de undertext-filer som finns spridda över fildelningsnätverken). Men det tar inte slut där, utan texterna mappas även mot visuella element. Läs mer i deras FAQ.
Där klargörs att man anser projektet var hundra procent legalt ur upphovsrättssynpunkt, men också att man har ett Security Advisory System“, som i en skala av färglagda gråtoner visualiserar hur stor risk det kan tänkas vara att en upphovsrättsföreträdare går till attack. (Formuleringarna känns igen från ett annat varningssystem…)

Kan 0xdb sätta nya standarder för vad som kan göras med metadatan över distribuerade arkiv? För att avgöra den kanske man måste besöka Bootlab på plats i Berlin, där möjligen andra former av tillträde till databasen ges. Det självklara tillfället att göra detta blir i oktober, då en konferens anordnas, inom ramarna för samma övergripande projekt som finansierat och väglett 0xdb: The Oil of the 21st Century. Perspectives on Intellectual Property. (Datum borde komma precis när som helst.)

Uppdatering, måndag: Se den utförligare presentationen på Alan Toners blogg!

Momentum

Fildelningsdebatten” verkar ha tagit en utdragen siesta. Skönt. Låt den ligga nere ett tag till (och låt massmedierna krysta fram pseudohändelser, de kan ju inget annat göra).
Nämnda debatt kommer att braka loss igen under hösten, med besked, var så säkra. Just precis nu finns inga skäl att skynda på den saken, inga behov av att aktivt lyfta upphovsrättsfrågorna i offentligheten. Viktigare är att samla erfarenheter som kan få nästa rond att bli något mindre plump än föregående. Betydligt intressantare är därför hur alla de praktiska laboratorierna puttrar på som aldrig förr i sommartider – utprövar nya sätt att konstellera teknik och tidsfördriv, språk och samvaro, musik och film

(Här på Copyriot kommer nog sommartempot att fortsätta i åtminstone några veckor till, med långa inlägg snarare än många inlägg.)

Norberg (mindre, men wobbligare): Ännu en festivalberättelse

Norbergfestivalen blev av i år också, om än i en aningen förminskad version. Tidigare i våras tycktes den dock ha somnat in för gott. Sedan milleniets början har en grupp danska eldsjälar årligen dragit ihop högklassig elektronisk musik – huvudsakligen av det mindre dansbara och mer svårsmälta slaget – till ett gammalt gruvindustriområde i Västmanland, men ideell glöd är ingen oändlig energikälla. Danskarna orkade helt enkelt inte fler år.
Vad som räddade Norbergfestivalen blev faktiskt något som Copyriot föreslog förra året, nämligen en omorganisering i rikte mot mer peer production (eller vad man nu vill använda för begrepp).

Sammanslutningen Svenska Analogsympatisörer har i flera år kört en autonom scen på campingområdet, där de släppt loss nattliga explosioner av acid, och annan taktfast musik baserad på analog ljudsyntes. Genom att bygga ut detta tält, CAMP303, och inkludera det i festivalprogrammet, kunde den traditionella arrangörsgruppen avlastas. Och ärligt talat: Även om mixen av taktfast musik och rena ljudexperiment är en del av Norbergfestivalens själ, är det få som sörjer att den statliga elektronmusiken fått ta ett par steg bakåt, medan festivalens dansantare inslag har lyfts, år för år.

Höjdpunkten på årets Norberg blev fredagskvällens dubstep. På kort tid har ju Stockholm begåvats med en liten men vass dubstep-scen, i vars spets återfinns några strålande DJ:s som kallar sig Trickykid, L-wiz och Gena. För cirka tre veckor sedan körde de på Mosebacke, i samband med ett celebert Londonbesök i form av D1 (och de fortsatte sedan att spela hela natten på den hastigt ordnade efterfestsvartklubb i en närbelägen källarlokal, dit vi såg till att styra över de flesta som varit på Mosebacke…).
Samma DJ-crew tog nu gemensamt sig an lilla CAMP303, vars tidigare tendenser till renlärighet i fråga om analogsyntes uppenbarligen uppluckrats, med sina wobblande basar. De hade sjukt kul. Vi hade sjukt kul. Inget mer behöver väl egentligen sägas än att det var en fantastiskt bra danskväll, som senare fortsatte med drum’n’bass när båset togs över av Traffic crew.

Kvällen efter bevistades ännu ett tillfälle då DJ och publik möttes i det där gemensamma lyckoskrattet, fast först efter en timme av hård, mörk, tysk techno. Då var det DJ Aroma som spelade inom ramen för Svajs showcase, innanför det gamla kraftverkets betongväggar.
Nu har hon publicerat en lång, läsvärd festivalberättelse, där hon (utöver några syrliga kommentarer om “networkers”) är helt lyrisk över Norbergfestivalen:

Compared to Berlin and a lot of other places on the party planet, this was the cleanest festival I’ve ever seen. There was a lot of beer and some joints, but that was it. Good to see that there is people still going out to party for the music and meeting friends. /…/
It’s amazing though how much effort is put in such a small festival. Considering that the average illegal outdoor party in Berlin has the same number of visitors. But this festival is the result of some musiclovers who see their organisation as art, which is pretty obvious. Plus they get a lot of artist support, like the camp 303 that was a contribution and all the partycrews like ström and svaj who bring their showcases and thereby support the festival. /…/ One of the organizers said, he thought the main difference was that its artist driven, which is defenitly true. /…/
Great Festival, great music, shit weather, semi-bad food, great organisation, too much beer, funky folks.

Förresten vill jag understryka att det inte är ett utslag av kvoteringsambitioner att främst kvinnliga DJ:s nämns här. De råkade bara göra starkast intryck. Parallellt med festivalens gradvisa förskjutning av musikalisk tyngdpunkt under senare år, går det också att observera en klart mer välbalanserad könsfördelning, år för år. Antagligen bland artisterna, absolut bland besökarna. För fyra år sedan besöktes Norbergfestivalen i stort sett av killar och en handfull flickvänner till dessa killar. Idag har den saken förändrats radikalt!

Så till den topologiska fråga som återkommit i sommarens tidigare festivalrapporter: slät eller räfflad? Här får man nog säga att Norbergfestivalen, genom sin mycket speciella fysiska omgivning, uppnår en spännande balans. Å ena sidan inneslutna industrilokaler, främst den gigantiska Mimerlaven med sina assymetriska trappor och avsatser. Å andra sidan ett campingområde, vars gräns mot festivalområdet blivit väldigt tunn, där ljuden från besökarnas egna anläggningar flyter ihop med CAMP303-takterna till en svårbeskrivlig ljudsörja som kanske någonstans utgör Norbergfestivalens själva hjärta.
Vårt gängs tält, i mörkret liknande en lysande vit diamant, regerade förresten. Ikväll tänker de händiga män som byggde ihop det (av bland annat tvättställ, betong och bilstereo) återuppresa det någonstans i Stockholm!

Kid606 körde två gånger, i olika lokaler och med helt olika inriktning. Hans breakcore-set i kraftverket var strålande. Natten innan bjöd han i stället på huvudsakligen beatlösa drones i Mimerlaven, vilket inte var dumt men inte heller förmådde fängsla i någon längre stund.
Mimerlavens akustik utesluter alla former av beats, och kan vara svårberäknerlig även för mera svävande former av elektroniska ljud. Alldeles perfekt fungerade den dock i sista kvällens sista akt: Pamelia Kurstin som stod på scen ensam med en theremin – världshistoriens första instrument som spelas utan att beröras är fortfarande en häpnadsväckande syn.
Vacker avslutning på en festival som inte alls visade sig döende. Under ett öppet möte på lördagen kom danskar, analogsympatisörer och andra eldsjälar fram till en långsiktig lösning. Under några år ska festivalen gradvis “försvenskas” och övergå till en ny arrangörsförening. Antagligen ett utmärkt recept för att låta Norbergfestivalen växa till sig på nytt, utan att den förlorar det otroliga gemyt som det lilla formatet har odlat fram.

Avslutningsvis, några fler bilder:




Observera att man även kan dubstepwobbla på elektrifierade versioner av instrumentet kazoo, vilket jag demonstrerar här: