Georges Bataille, del V: Vardagsetik och heterologi

Börja gärna med att läsa följetongens fyra första inlägg:

• Georges Bataille, del I: Presentation
  
• Georges Bataille, del II: Naturens tryck och den fördömda delen
  
• Georges Bataille, del III: Begreppet utgift
  
• Georges Bataille, del IV: Sociobiologi, apor och organisationsteori
  

Varken överflöd eller brist kan tänkas bort ur det vardagliga handlandets kraftfält. Ömsom handlar vi produktivt, för att tillgodose brister eller ackumulera resurser. Ömsom hänger vi oss åt att förslösa det alltid ofrånkomliga överflödet, genom “improduktiva utgifter” i stort och i smått. Ömsom gör vi kanske bägge saker samtidigt, eller intalar oss själva diverse externa motiv till våra handlingar. Växelspelet mellan de bägge rörelserna – de som Bataille kallar den klassiska nyttoprincipen respektive den allmänna ekonomin – är alltid alltför komplext för att kunna greppas ur en objektiv position som utomstående betraktare.

C-M Edenborg sammanfattar i sitt förord till Ögats historia:

Enligt Bataille /…/ har människans tillvaro en dubbel natur, och hennes liv måste fortgå inom två olika sfärer. Den ena är överlevandets förnuftiga och nyttoinriktade dimension, där planeringen och vardagsmoralen har sin givna och nödvändiga plats, men alltid som blotta medel. Den andra är njutningens och överträdelsens heliga sfär, där våra liv förverkligar sin mening, i extasen, offret, förslösandet.

Hur högupplöst kan tudelningen göras? Går det att dela upp allt mänskligt handlande, ner på nivån av varje liten muskelrörelse och varje litet ord eller blick? Å ena sidan ett instrumentellt handlande som utgör medel för att uppnå mål som ligger utanför själva handlingen, å andra sidan ett suveränt handlande som i någon mening är ett självändamål?
Vissa författare har förfinat sig i de sinnestillstånd där detta växelspel framträder i särskilt skarp upplösning. Nietzsche, förstås, i Morgonrodnad, i Mänskligt, alltförmänskligt och inte minst i Den glada vetenskapen. I dennes efterföljd måste vi nämna Robert Musil och de egensinniga psykologiska observationer som Mannen utan egenskaper vecklar in sig i. Kanske återfinns något av samma känslighet hos Jünger. Ur en helt annat synvinkel genomsyrar detta växelspel även Burroughs skildringar av junkierationaliteten. Mänskligt handlande sönderdelat ner till minsta moment av nytta och förslösning.

George Bataille vill, som redan konstaterats, inte “ersätta” tanken på brist med tanken på överflöd. Att bägge rationaliteterna har sin plats är självklart – Batailles poäng är att de rättfärdigas utifrån två olika perspektiv, som förtjänar att hållas i sär: En “begränsad ekonomi” som utgår från knapphet och nyttig produktion, en “allmän ekonomi” som sätter överflödet och dess förslösning i centrum. Tillsammans animerar de det vardagliga handlandets kraftfält.

Sedda var för sig kan såväl den enskilda som den allmänna ekonomin framstå som nihilistiska fenomen. Den ena känner bara en tom nyttoprincip, den andra bara ett urskillningslöst förslösande. Först genom det alltid paradoxala växelspelet mellan enskilda och allmänna drivkrafter, mellan nyttigt handlande och förslösande, blir kommunikation och mänsklig samvaro möjlig. Bataille skrev någonstans: “Vi finner det mänskliga inte i något definitivt tillstånd utan i det nödvändigtvis oavgjorda kriget när man vägrar det givna, vad det än är, så länge det är det som är givet“.

Redan i följetongens första inlägg nämndes Batailles distinktion mellan soliditet och suveränitet, som två skilda kunskapsformer. (Så länge vi blott betraktar dem som kunskapsformer, ligger begreppen mycket nära Henri Bergsons dualism mellan intelligens respektive intuition.)

Suveränitet kan definieras som medel utan mål. Så skriver Michael Richardson i sin Bataille-biografi, och framhåller: “Surrealismens allmänna strävan är verkligen riktad mot det generella gäckandet av målen, vilka de än är.”
Vidare skriver han att Batailles suveränitetsbegrepp “kan sägas ha sin utgångspunkt i markisen de Sades verk”, dock “var faktiskt Bataille emellertid inte alls speciellt överens med markisen”. Detta eftersom Bataille varken vill förneka döden eller möjligheten till kommunikation med den andre. Han är ytterst tydlig med att suveränitet kan inte kan existera i ett moraliskt tomrum, utan en värld av soliditet, lika lite som överträdelsen kan bibehålla sin mening utan att tabut förblir.
För att delvis upprepa Michael Richardsons sammanfattning av Bataille:

Soliditetens värde är att hindra objektet från att glida undan; /…/ konservera det som fokus för opartisk analys. Suveräniteten å andra sidan vägrar konservera och grundar sig i en måttlös slösaktighet. /…/
[Suveräniteten blir] ett kvalitativt förverkligande av soliditetens kvantitativa fynd. Det är på detta vis som kunskap uppnår sin smittsamhet.
Övergångsvis är det möjligt att kalla denna verksamhet subversiv gentemot etablerad praxis, men i så fall bara i en särskild bemärkelse. Den försöker inte undergräva lärdomen, utan göra bruk av den genom att införliva dess resultat i den generella ekonomins sfär

Kunskap är inte skild från handling. Därför måste soliditet och suveränitet också förstås som etiska kategorier. Bloggen Limited, Inc. – som också kör Bataille-följetong i sommar – är inne på samma spår: Batailles idé om att vetenskapen har en homogeniserande tendens är “inte bara en epistemologisk utsaga, utan en existensiell”.
Här stöter vi på ännu en av Batailles dualismer: heterogenitet kontra homogenitet som två möjliga poler för samhällslivet. Homogeniteten tenderar till att underordna alla slags samvaro och alla slags handlande ett gemensamt mått, och är på så vis förbunden med soliditeten, “de fasta föremålens specifika verklighet”.

Homogenous society is productive society, namely useful society. Every useless element is excluded, not from all society, but from its homogenous part. In this part, each element must be useful to another without the homogenous activity ever being able to attain the form of activity valid in itself. A useful activity has a common measure with another useful activity, but not with activity for itself.

Bataille-citatet (från 1933) återges i ett annat inlägg på Limited, Inc., som förtydligar: Homogenitetens “gemensamma mått” utgörs idag först och främst av pengar, och tendensen till homogenitet förkroppsligas av den klassiska nationalekonomins homo economicus.
Heterogeniteten beskrivs däremot av Bataille snarast som en slags elektrisk laddning, som i vissa lägen kan tilldela delen samma värde som helheten. Vari den består har, som Bataille försöker analysera i Den fördömda delen, varierat betydligt.
Bataille understryker att homogeniteten är samhällsupplösande, ohållbar i längden – inte tvärtom. Alla mänskliga samhällen har kombinerat homogenitet och heterogenitet, och allt annat är i princip otänkbart. Ändå har vårt nutida samhälle en oöverträffat stark dragning mot den homogena polen. Med andra ord lever vi i en tid där handlandet i mycket hög grad görs till medel för externa mål, även om det universella behovet av onyttig förslösning självfallet fortsätter att hitta en uppsättning av olika utvägar. (Utan dessa utvägar hade det slutgiltiga alternativet, enligt Bataille, bara kunnat bli storskaligt krig och folkmord.)

Popkulturgurun Simon Reynolds – ännu en bloggare som ägnar sig åt Bataille denna sommar – återpublicerade nyligen en recension där han kommer till den tillspetsade slutsatsen att Batailles suveränitet förkroppsligas i heroinisten: “a return to the invulnerable, solipsistic self-sufficiency of life-in-the-womb, a total escape from the servile ignominy of the productive world, the purest form of wasting your life”.
Återigen denna association från Bataille till heroin (nämnde ju tidigare hur den gjorts av min österrikiske vän Martin)… Men nej, just det djupa opiatberoendet framstår om något som ett praktexempel på motsatsen: ett liv som i sällsynt hög grad styrs av ackumulation och brist. Växelspelet mellan nytta och förslösning urarmat till mer eller mindre regelbundna fluktuationer av en signalsubstans – snarare den ultimata homogeniteten.
Visst, när Bataille pratar om heterogenitet – eller om suveränitet, eller om den allmänna ekonomin – så är det som någonting larger than life och därför ofrånkomligen som någonting ganska vagt, som inbjuder till missförstånd. Limited, Inc.-posten sammanfattar elegant:

This perhaps too broad and ad hoc view of the heterogeneous has proved to be amazingly suggestive, even if Bataille is often not acknowledged in various intellectual genealogies, since he goes to far. He always goes too far.

Härom veckan [när detta inlägg egentligen skrevs] så softade jag en stund i solskenet uppe på Tantoberget, tillsammans med Elin och Emil. Bägge hade nyligen läst Jung, som där i några ögonblick tycktes möta Bataille. Well, samtalet var inte riktigt så teoretiskt som det nu kan låta. Vi talade just då, vill jag minnas, om det som vanligtvis kallas ytlighet.

Om hur en estetisering av ens eget jag, genom ett nästan tvångsmässigt uppvisande av “rätt” attityd” i utelivet, för vissa blir ett sätt att fylla en brist på något eget, blir till medel för ett nervöst värnande av bilden av att “vara lyckad”. (Heidegger skulle väl tala om ett “oautentiskt liv”. Kan tänka mig att Jung uttrycker sig i liknande termer, även om jag aldrig själv har läst en rad av honom.)
När bristen får styra, förvandlas självändamålen till medel, heterogeniteten stöps om till homogenitet. All prål, yta, excess, lyx, lek och dans reduceras då från att vara genuint slösaktiga utgifter, med en egen ära, till blotta medel för att uppnå mål, vilket sprider en missunnsamhet som omintetgör suveräniteten.
Kort sagt gäller det kanske att skilja på yta och yta.

En människa som vill visa att hon är fri är naturligtvis inte fri. Det man missförstod, redan då man tog sina första yviga steg bort från de strikta reglerna, är att dans är behärskning. Dansens njutning är att låta kroppen genomfaras av en rytm som man avhåller sig ifrån eller bara bitvis, med sin egen kropp, uttrycker.

Citatet kommer från Stig Larssons insiktsfulla analys av diskoteket (1979). På sätt och vis påminner det oss ännu en gång om varför suveräniteten inte kan fattas som lösryckt från soliditeten, av att snarare se hur växelspelet mellan produktivt och improduktivt handlande konstituerar vår existens.

Georges Bataille ger ingen slutgiltig formel för hur detta växelspel ska förstås, utan är – i konsekvens med sin hela livsåskådning – djupt paradoxal. Å ena sidan påpekar han att skillnaden mellan nyttoinriktad produktion och improduktivt förslösande är en abstraktion som inte förekommer i ren form. Å andra sidan insisterar han på vikten av att separera, att i vart och ett av livets moment göra ett val mellan soliditetens och suveränitetens handlande- och kunskapsformer.

Visst kan man försöka lappa samman allt det paradoxala i något som man sedan kan etikettera som “Batailles dialektik”, som Asger Sørensen i en ny artikel. (Tackar Mothugg-Johan för tipset.) Frågan är bara om man uppnår särskilt mycket med det.
Under sommarsolen har jag själv hunnit fundera på en massa olika sätt att förstå nytta/onytta-separationen. Först roade jag mig med tankar kring universaldatorns binära logik. Sen föreställde jag mig rytmer och analoga ljudkurvor, det musikaliska balanserandet mellan symmetri och assymetri. Därefter lekte jag med skapelseberättelsens mystiska idé om det firmament som skiljer himmel från hav.
Allt detta funderade jag på att skriva om. Sen skrev jag om helt andra saker i stället. Insåg att vad det handlar om – ur den allmänna ekonomins perspektiv – är inte vad som skrivs, inte om att hitta den rätta definitionen av växelspelet, utan om att det skrivs, att vi människor har för vana att fördriva vår tid på så genuint onyttig tankeverksamhet.

Asger Sørensen beklagar sig över att Bataille är oanvändbar för kollektiva politiska projekt. Klart han är! Ingen har kritiserat själva användbarheten så intensivt som Bataille.
Så vad är egentligen Bataille ute efter? Ett återkommande frammanande av (snarare än fasthållande vid) känslan av överflöd. Denna känsla av överflöd, förslösande och lyx är, antar jag, oupplösligt förknippad med vad han kallar heterologi.
Tveklöst är den även djupt förbunden med Nietzsches syn på estetiken, så som den utmärkt sammanfattats i en avhandling av Anna-Lena Carlsson.

Viljan till makt är den vilja som vill sig själv.

Nietzsche drar en linje mellan “livsförnekande konst”, som är född ur en känsla av brist, och “livsbejakande konst” som resulterar ur känslan av överflöd (hos såväl konstnär som betraktare, i den mån de kan skiljas åt). Någonstans skriver Nietzsche: “In all philosophy hitherto the artist is lacking“, en mening som åtminstone i sin engelska översättning (har tyvärr inte funnit originalet) kan låna sig till en småkul dubbeltydighet.
Snart ska vi återkomma till frågan om hur den allmänna ekonomin hänger samman med mer dagsaktuella frågor om estetik och kulturekonomi.