Exit, Novi Sad: En lång festivalberättelse

(Uppdaterad, förbättrad, korrad version. Förhoppningsvis tillkommer fotografier senare.)

Antropologi, topologi, musik, lyrik och heliotropism blandas med diverse episoder. Den här festivalberättelsen, skriven för hand under hemresan, blev visst lång och krokig…

Vi flög till Budapest, jag och mina vänner Nils och Daniela. Satte oss framåt midnatt på ett tåg fullt av britter. Nästa morgon – tisdagen den tionde juli – tömdes så nästan hela tåget i Novi Sad, en nordserbisk stad av Malmös storlek, som annars sägs vara hyfsat sömnig men denna vecka skulle husera en tillställning helt utan motstycke i Europa.

EXIT-festivalen, som förresten nästan inga svenskar verkar ha hört talas om, är STOR. Smaka på besökssiffran: 150000, etthundrafemtio tusen människor samlas i ett enormt gammalt fort på en klippa ovanför Donau, som sammanlagt inrymmer tjugofem scener och dansgolv.

När festivalen först ordnades, år 2000, var den kvantitativt sett förstås betydligt mindre – men dess kvalitativa betydelse ska inte underskattas. Exit tillkom nämligen som en politisk protest mot Milošević stagnerande regim. Sedan har den vuxit, och vuxit, och vuxit.

Skandinaviska rockfestivaler, ett fenomen som jag utgår från att läsaren är någorlunda bekant med, anordnas på släta ytor.
Ett fort är något helt annat. Höjdskillnader, flaskhalsar, tunnlar och massor av vallgravar erbjuder – förutom en bedårande skönhet när solen stiger upp – unika möjligheter, men också vissa problem. Första kvällens trängsel kring insläppet vid niotiden, då alla ville lösa in sina biljetter för att komma in och se The Prodigy på stora scenen, var rätt obehaglig. Till slut insåg arrangörerna den potentiella faran, och valde att släppa in oss alla utan att ens kolla biljett. (Fast att det inte gjordes tidigare var faktiskt oansvarigt – köttmassor av denna storlek är inte att leka med.)
Resten av festivalen förlöpte däremot desto smidigare, utan allvarliga trängselproblem kunde på något sätt hundratusentalet människokroppar flyta runt via fortets alla räfflor, tunnlar och trappor.

Om artisterna på stora scenen – som verkligen var stor – behöver vi inte ödsla många ord. Prodigy imponerade föga och kunde inte riktigt dölja sin trötthet i uppskruvat punkrockskrammel. Andra artister som tog plats där i år var, bland andra, Beastie Boys, Lauryn Hill, Snoop Dogg och Wu-Tang Clan.
Nästan lika stor kändes stora dansarenan, belägen nere i en gigantisk vallgrav, vars rent mytologiska skönhet i den uppstigande morgonsolen jag inte ens ska försöka beskriva. Där dominerade housemusiken, i dess olika varianter. Även den store Richie Hawtin (Plastikman) körde där – vilket vi dock missade på grund av att det helt enkelt var överfullt (shit happens).
Majoriteten av de (över hundratusen) serbiska festivalbesökarna rör sig mest mellan stora scenen och stora dansarenan. De vill ha massiv valuta för pengarna, efter att ha fått spara i månader för att ha råd med den biljett, vars pris på omkring tusen kronor snarare framstår som löjligt billigt ur vår svenska synvinkel.

Till detta kommer en uppsjö av större och mindre scener, flertalet belägna nere i olika vallgravar (det tog ett par dagar innan vi hittade alla, om vi nu ens gjorde det). Många scener är specialiserade på så skilda musikstilar som salsa, metal, reggae och world music. Minst lika många är rena dansplatser där DJ’s avlöser varandra.
För även om det knappast råder någon brist på “rockband” är Exit sannerligen ingen “rockfestival” – och det är befriande att slippa vandra runt i den ljudsörja av gitarrackord och ylande sång som flertalet skandinaviska festivaler svämmar över av. Här dominerar beats, av allehanda slag. Ljudet av ett black metal-bands dubbla baskaggar eller någon enstaka ska-saxofon blir snarare kryddor i den hastigt varierande ljudbild, dominerad av repetitiva rytmer, som framträder vid vandringen mellan de olika delar av det akustiskt räfflade fortet.
Nog om musiken, för en stund. Nu över till det reella – campingen!

Faktum är att vi, tillsammans med den övriga tåglast vi åkt med från Budapest, kom först av alla till campingområdet (och följaktligen knep den bästa/skuggigaste tältplatsen). Särskilt gigantisk är nu inte campingen, belägen på andra sidan Donau, med utsikt mot fortet. Endast en bråkdel av festivalbesökarna, sammanlagt några tusen, campar.
Av dessa är jag tämligen säker på att vi (Nisse, Dani och jag) var de enda skandinaverna. Resten var britter, främst engelsmän. Uppskattade deras andel till cirka 98 %, fram till torsdagen då festivalen skulle börja och även en del juggar började slå upp sina tält på de eländiga markplättar som återstod. Lustig är dock den nästan totala frånvaron av andra européer på Exit. Man skulle ju kunna tänka sig att åtminstone märkbara mängder tyskar och italienare dök upp, men icke! Än mindre skandinaver, som sagt.
Med ögat vore det svårt att skilja campingen från Hultsfredsfestivalens dito, bortsett från att medelåldern på festivalcamparna lär ha varit ett antal år högre här.

Britternas invasion av Novi Sad var ytterst intressant. Själv har jag nämligen – slog det mig – aldrig tidigare mött några större grupper av britter. Faktum är att jag aldrig ens satt min fot i Storbritannien (med undantag för en tripp till nån nordengelsk håla med en orkester från Halmstads Kommunala Musikskola, någon gång i mina tidiga tonår). Snart lär det nog bli ändring på den saken, för när festivalen var över hade vi lärt känna ett galet skönt Londongäng.
Omedelbart efter att tältet slagits upp intogs följaktligen läget “deltagande observation” (Nisse är dessutom socialantropolog!), en närgående studie i beteendet hos detta märkliga släkte: unga festande britter.

Nej, det var inte vidrigt på det sätt som skådats på TV. Inte alls, faktiskt. Folk tog hand om varandra. Stämningen var rakt igenom vänlig. Men låt oss gå rakt på sak.
Britternas favoritdroger är, i tur och ordning: 1) “Pills“, som förhoppningsvis ska innehålla MDMA; 2) Alkohol, här huvudsakligen i form av mellanöl från festivalens huvudsponsor Tuborg; 3) Ketamin.
Tätt efter dessa kom tobak, ganja och valium. Övriga substanser märktes åtminstone inte av för utomstående.
För att förtydliga: Denna kvasivetenskapliga studie baseras främst på vad öronen råkade snappa upp under vistelsen på campingområdet – britterna älskar att prata om knark – men även förstås på vad som kunde synas med ögonen. Tro dock inte att knarkandet skedde helt öppet. Diskretionen var stor om man exempelvis jämför med barcelonska Sónar, där spanska polisen öppet verkar tolerera såväl rökverk som pulver. Det gör inte deras serbiska kollegor. Enstaka britter greps och åkte på saftiga böter.

Ursäkta mig! I förra stycket drog jag alla britter över en kam, vilket var djupt orättvist. Alla dessa individer skilde sig förstås åt i såväl skönhet och intelligens som vad gäller festvanor. Som statistiskt faktum kvarstår dock att “pills” var ett av de mest hörda engelska orden om man satte sig på valfri plats, blundade och lyssnade.
Kulturvetare har försökt förklara britternas särdeles starka sug efter empatogener med att det helt enkelt suger, rent socialt/kulturellt, att leva i Storbritannien. Någon sanning kanske ligger i detta. (Studenter från Manchester tycks dock – återigen baserat på intryck från campingområdet – skilja sig från överiga genom att helt enkelt stormtrivas med sitt vardagsliv.)

Ett slående och något oroande drag som framkom vid observationerna av detta folkslag är att de inte skrattar. Britterna flabbar till på rutin, eller småskrattar lite nervöst som vi alla gör ibland, men så snart ett genuint glädjegapskratt hördes visade det sig komma från en serb (eller svensk). Så kändes det, tills undantagen började framträda, de britter som verkligen kunde det hjärtliga skrattandets konst.

Generellt så var de brittiska (ofta rätt stora) gäng som åkt tillsammans till Novi Sad påfallande blandade: Kvinnor och män (sällan i explicita parformationer), svarta och vita, proletärer och studenter, umgicks i kluster.
Faktiskt: de var sig själva i förbluffande hög utsträckning, jämfört med det nervösa fastklängande vid yttre subkulturella markörer som är så närvarande på skandinaviska rockfestivaler.
Fast det kan förstås också helt enkelt bero på att Exit-campingens medelålder var aningen högre än Hultsfredscampingens. Och på att Exit-festivalens musikutbud är kliniskt rent från allt som kan kallas “emo”.

Som ni nog märker blev jag, särskilt inledningsvis, genuint kvasiantropologiskt fascinerad över den bokstavliga invasionen av britter i staden. Inte minst som Storbritannien faktiskt bombade Novi Sad för bara åtta år sedan, i ett krig som väl ingen längre riktigt minns vad det skulle vara bra för. Kanske, kanske, kan Exit bidra till att, för allas bästa, städa undan vad som återstår av den intensiva demonisering av allt serbiskt som då ägde rum i Västuropa.

Alldeles nedanför campingområdet ligger en strand – bokstavligt talat an der schönen blauen Donau – som vi på några dagar såg gradvis förvandlas från pittoresk idyll till något som knappast kan beskrivas utan användande av ordet “Ibiza”.
Där softade, badade, festade och socialiserade serberna, britterna och vi andra typ större delen av dygnet. När folk återvände från festivalfortet i den gassande gryningssolen föll det sig naturligt att slå sig ner där och inmundiga sin del av Tuborgtsunamin. Så gick det några timmar och plötsligt var klockan ett på dagen, tiden då festival-DJ’s började pumpa olika former av house på strandens feta ljudsystem. För de som då inte redan somnat i sanden (förhoppningsvis under en parasoll som skydd för den blekröda britthuden) föll det ju sig då gärna för gott att helt enkelt konstatera att det inte blev någon sömn den natten. (Heller.)

En av dessa morgnar vid Donaus ibiziga strand, gav jag och Dani en intervju rörande vissa aspekter av Piratbyråns idéer. En av de mer galna intervjusituationer jag hamnat i, må jag säga. Måste spola tillbaka en liten sväng för att ge bakgrunden:
I juni kontaktades jag av Vlidi, en serbisk videokonstnär, musiker och creative commons-aktivist på besök i Stockholm. Han ville intervjua mig och så skedde i all hast, en morgon i det rum som han tillfälligt disponerade på konstinstitutionen IASPIS nya lokaler nära Tantolunden.
Intervjukontexten var sant sober: över en kopp kaffe i ett kalt vitt rum. Frågorna var ungefär de mest stimulerande jag någonsin fått i en intervju: Vlidi gick loss kring Piratbyråns Valborgsritual och försökte utveckla just de punkter i vårt Performance-föredrag som verkligen lämnats öppna, halvtänkta. Kruxet var bara, visade det sig, att ljudupptagningen under delar av intervjun varit så undermålig att bara vissa av mina svar gick att använda. Too bad, konstaterade Vlidi.

Men – våra vägar skulle mötas igen, oväntat snart. Vid avskedet i Stockholm hade Vlidi stuckit en CD i min hand: “här är lite musik jag har gjort, inget speciellt“, sade han blygsamt. Några dagar senare när jag satte in skivan i datorn kom bandnamnet upp: Darkwood Dub. Hmm, det där lät lite bekant, tänkte jag, och kollade upp saken närmare.
Så visade det sig att Darkwood Dub, Vlidis blygsamhet till trots, står i en klass för sig i Serbiens alternativa musikscen, grundade redan 1988! De har sin självskrivna roll i historien över samtida serbiska demokratirörelser, har spelat på varje upplaga av Exit-festivalen och skulle återkomma i år. Så vi stämde helt enkelt träff på nytt, strax innan Vlidi måste rusa upp till fortet för att sounchecka med Darkwood Dub, för att repetera de frågor som inte fått ordentligt ljud förra gången.
Jag slår vad om att det kommer bli bisarrt om Vlidi väljer att klippa samman de två intervjuerna till en (planen är en kortfilm som ska läggas ut på nätet). Första intervjun: Ett vitt rum. Andra intervjun: En lössläppt fest på en solig strand. Första intervjun: Kaffedrickande, nyduschade Rasmus. Andra intervjun: En Rasmus som knappt sovit något, har håret på ända, är åtminstone småfull och entusiastiskt men ryckigt lägger ut allehanda festivalrelaterade tankebanor. Hoho, jag ser fram emot att se detta!
Tyvärr missade vi däremot att se Darkwood Dub inne på festivalen. Vi hittade helt enkelt inte till scenen i tid, bland fortets alla scener.

En slumpmässig nyupptäckt från en av de mindre scenerna var Dunkelbunt, eller Ulf Lindemann som denne Wien-baserade DJ egentligen heter. Hans mix från dub till klezmer och tillbaka till dub igen var makalös. Från dessa bägge musiktraditioner rörde han sig sedan med finess ut mot såväl det latinamerikanska som det indiska, och inte minst körde han välkända serbiska/balkanska folkliga brasslåtar, som återigen fogades in i dub/reggae-ramverket. Allt detta hade kunnat landa i en reorientalistisk världsmusiksörja. Det gjorde det inte. Dunkelbunt byggde i stället genomtänkta geomusikaliska axlar, som framför allt var sjukt dansanta. På något sätt bör han lockas till Stockholm – vi växlade några ord med honom och fick hans promoskiva. (Slänger upp MP3:a här sen.)

Någon lista över all musik vi upplevde ska inte upprättas här. Morgnarna får räcka. Ögonblicken då solens första strålar föll över större eller mindre dansgolv, förtärande tusentals ögonblick i sällsamma fläckar av ren kommunikation.
Första morgonen: Stanton Warriors, två laptopnördar och en MC som gick loss på de mest utstuderade sätt och vägrade sluta förrän himlen var helt klarblå. Första promenaden från fortet till stranden, i största fridfullhet.
Andra morgonen: På den lilla reggaescenen körde en DJ från Stockholm (vars namn jag inte har tillgängligt just nu) intensiv dub tillsammans med en ettrig MC. I synk med första solstrålarna gled det över i tokintensiv drum’n'bass som gjorde alla dansande vilda. Men nej, vi nöjde oss inte där utan gled efteråt vidare ner till stora dansarenan som kryllade av partygalna serber dansande till Danny Tenaglia. Visst, själva musiken är väl egentligen rätt cheesy – han mixade till och med in Losing my religion. Men just där, i en serbisk vallgrav, just då, under den uppstigande solen bland tusentals och åter tusentals andra … love, peace and nihilism!
Tredje morgonen: Ed Rush & Optical representerar en form av d’n'b som jag i sig kan uppleva som aningen för kylig och metallisk. Den maler på och på utan att omväxla med de där enstaka stegen tillbaka mot dub-rötterna. Där i kylan skulle också känslan kunna stanna, så länge himlavalvets stjärnklara mörker eller klubblokalens artificiella himlavalv håller den innesluten.
Än så länge rådde vallgravens mörker. “Vi trampade hastigt, utan att vare sig skratta eller prata, i skamlöshetens, trötthetens och meningslöshetens samfällda isolering” (Bataille). Men med en outtröttlig MC som bara manar framåt, framåt, och en outtröttlig hop som låter sina muskler fortsätta trampa vidare i repetitiva rörelser som inte kan meddela annat än glömskan kring varje slags “mål”, som gradvis går upp i ett heligt fördrivande av tid och förslösande av kraft – i sådana tillfällen sker underverk.
Människorna, musiken och platsen är densamma, men världen är en annan, går upp i ett utdraget, förtärande ögonblick. Samtidigt (orsak? verkan?) – gryningen! Basen maler vidare, men nu badar vi i ljus. Ser en förskräckt formation fåglar fly förbi, skrattar – tillsammans med det underbart skrattförmögna Londongäng som solen åter sammanstrålat oss med – men utan att för ett ögonblick släppa de repetitiva och genuint onödiga muskelrörelser som vi kallar danssteg, och som nu lekande lätt synkroniseras i blixtar av kommunikation, en kommunikation som inte ens behöver ett budskap att kommunicera. Bara en stund till.

Sträckte armarna mot himlen i en gest som kan uttrycka en känsla av makt, en känsla av kärlek eller inte minst en känsla av tacksamhet. Ibland kan de där tre känslorna inte på något meningsfullt sätt kan skiljas åt, och om vi är ute efter en definition av lycka kanske det är här, i gryningen, vi ska leta.
Är ni med på skillnaden mellan att dansa från dag till natt, och att dansa från natt till dag? Därför vore det helt intetsägande att länka till något av de YouTube-klipp från årets Exit som visar folk dansande i solsken, för er som inte var där alltså. Ha!

Med händerna sträckta mot solen, tvangs jag ta farväl av Exit (trots att ytterligare en natt återstod) och av vännerna. En tredje andäktig promenad i morgonsolen, ut ur fortet, över den långa bron över Donau – men denna gång inte ner till stranden, utan bort till Novi Sads superöststatliga tågstation för en sex timmars färd uppströms till Budapest.
Väl där och inkvarterad på det fyrstjärniga hotell som mina värdar (för den kommande dagens möte) bokat och betalt, kom som väntat overklighetskänslan över mig med full kraft. Ensam i ett hotellrum, efter att inte ha sovit i en säng på en vecka, ja för övrigt inte sovit så överdrivet mycket alls.
Framför allt: En nästan total tystnad, efter en hel vecka omgiven av människoröster och dansmusik. Sådan tystnad fylls gärna upp av ett svagt sorl i huvudet. Inget direkt obehagligt, jag visste att jag bara behövde sova lite, och jag var – och är – fortfarande positivt överväldigad av veckan i Novi Sad. Men ändå, visst kan man känna sig ganska liten, i ett sådant läge?
Och då, på hotellrummet i Budapest, började nonsensrösterna i huvudet gradvis att övertonas in i en sång, en så jävla vacker liten sång av Future Bible Heroes:

The world is a disco ball
and we’re little mirrors
one and all
Remember when you feel very small
the world is a disco ball
From Havanna to Hong Kong
someone’s dancing all night long

Future Bible Heroes – The World Is a Disco Ball.mp3